Min kille som just nu är 18år, har bott hos sin fosterfamilj i 7-8 år och det är för att när han var mindre så drack hans mamma och hans pappa var nästan aldrig hemma för han jobbade, och när han kom hem till sin mamma så var hon full, en gång tänkte hon hoppa från balkongen hon var såklart full då med. Och då skrek min pojkvän "gör det inte" han skrek så högt att polisen kom. De har varit många svåra situationer för honom, det har varit svårt för honom. Han fick problem i skolan med. Han kröp under bordet han vägrade vara med på vissa lektioner och han skolkade, så lärarna var tvungna att ta tag i honom och säga till han. Och han var bråkig med. Det är inte så konstigt han hade det svårt med sin mamma och pappa, de skillde sig sen och han kunde inte bo med sin mamma eller pappa. Nu finns inte hanns mamma i hans liv, och han säger att det är inte min mamma längre hon har varit hemsk mot honom, och det förstår jag. Hans pappa kan han ringa till någon gång men inte mycket de heller. Men där han bor nu så mår han bra han har en lillebror eller låtsas lillebror men de har inte så bra kontakt med de kan prata med varandra iallafall, de har olika intressen han sitter mest vid datorn och umgås inte med så många.

Men det jag inte vill är att han inte ska börja dricka som sin mamma han kan vara på puben någon gång med sina kompisar och ta en öl, men jag hoppas det inte blir värre en så, han snusar också, han har inte så bra gener för att han har inte haft sån rolig bakrund, kan det spela roll hur man blir senare ? Eller hur man tar efter? Ja stöttar honom i allafall och han håller mig nära och det är bra, men det jag menar är att man ska väl inte ge upp och jag hoppas inte han börjar dricka mer, har ni varit med om ngt liknande ni som varit med om någon liknande.

Vad kan jag som tjej tänka på , som inte kanske haft det lika svårt?

Tacksam för svar.