Går inte riktigt att förklara faktiskt.. Men vet man inte hur det känns så har man nog inte varit det!

Det är som bubbel i magen, blandat med en varm känsla i bröstkorgen och man ler helt utan anledning :)

Oerhört svårt att förklara.

Håller med #1 och lägger till att man inte kan sluta tänka på personen, man bli pirrig i kroppen, mår bra, längtar efter personen och pulsen går upp vid blotta tanken på personen.

Underbart :)

För mig känns kärlek, eller föräskelse, som att man får svårt att koncentrera sig. Hjärnan blir dimmig och speciellt när man vet att man ska få se eller träffa den personen man är kär i.
Det pirrar i magen som går hela vägen från naveln och upp till halsen. Man blir lite fumlig, nervös och kan göra helt tokiga saker för hjärnan fungerar inte riktigt som den ska.
Möter man blicken av den man älskar så slår hjärtat ett extra slag och pirret i magen ökar.

Att vara kär är det härligaste som finns! Man blir helt knasig men samtidigt så himla glad!

Att vara kär, är när ens förnuft blir bedövat. När man blir som en nykär 15-åring om på nytt och fjärilar faktiskt existerar i magen. Som att falla från ett högt hus och ha hopp om att bli fångad. Hur adrenalinet rusar och man blir exalterad så fort man ser personen.
Allting lyser upp och det är de enda man kan tänka på. Man glömmer bort verkligheten, tid och rum existerar inte. När man bara vill ägna sig åt kärleken och det känns som om vi vore dem sista kvar på jorden. Det är när man faktiskt, helt plötsligt sjunger i regnet som om man vore med i en film. Och allt är okej.

Otroligt stressigt att vara kär, för jag glömmer bort att jag borde studera ist för att längta och dagdrömma. Dessutom måste man vara modig nog till att släppa in människan. Så i mitt fall känner jag även rädsla.

Som andra sgt tidigar i tråden man vet när man är kär. Man kan inte sluta tänka på persons och man saknar han när han inte är där. Känns i hela kroppen liksom på nått sätt. Man bara vet.

Fjärilar i magen, lätt till leende, pirr i kroppen och tankarna snurrar bara runt runt runt och man tänker nästan bara på personen :)

Som de andra sagt, jättesvårt att förklara! Men när man är kär så känns det så jäkla RÄTT (om det är besvarad kärlek då såklart)

Nu skriver du i rubriken : Hur känns kärlek?
Sen skriver du i inlägget hur det känns att vara kär och sen har en del förklarat det här med att vara kär något som för mig personligen liknar mer en förälskelse.

Jag brukar skilja mellan att vara förälskad och att vara kär. De flesta som har skrivit om hur det är att vara kär är något som jag personligen istället kopplar ihop med förälskelse.

Det där handlar bara om hur vi definierar orden! Så det är ingen större grej det här, men för mig är det viktigt att klargöra begreppen för att förklara vad kärlek betyder för mig.

Alla kan väl råka ut för att känna det där pirret i kroppen och de andra sakerna som har nämnts i tråden, men jag personligen skulle inte definiera det som kärlek i sig. För mig är det den där förälskelsen som varar allt från ett par månader till några år, men som försvinner efter en tid. Det betyder dock inte att kärleken tar slut bara för att pirret i magen tar slut eller för att man inte kanske tänker varje sekund på sin älskade.

För mig är det en viss skillnad på att vara förälskad och att vara kär. Många som inte förstår detta kan ofta leda till att relationen är på väg att ta slut när det i själva verket inte behöver bli så.

Förälskelse kan vara ett kaotisk tillstånd av överväldigande känslor. Den älskade är fantastisk, överraskande och underbar. Livet leker. Detta är passionen och den är en viktig del i att stärka en relation. Men det är då genom den här passionen som kärleken börjar gro.

Kärlek för mig innebär en djupare känsla och som är stark samt beständig. Kärleken är mera stabil än förälskelsen, och slocknar inte särskilt lätt. Så om den där första förälskelsen går över så behöver det inte betyda att förhållandet är på väg att ta slut, det kan betyda att ni börjar ta varandra på allvar och försöka se efter andra viktiga kvaliteter hos varandra, med andra ord om det är något som man kan bygga sitt liv på.

Fast ja, det här är ju som jag ser på saken. Andra kan säkert tycka att jag har totalt fel. Men jag har åtminstone personligen upplevt det här efter snart 10 år tillsammans med samma partner. Vår kärlek har växt sig större trots att de flesta fjärilarna i magen har försvunnit vid det här laget. Men det har ersatts med något annat som jag känner är mer värdefullt. :)  Jag kan ibland stanna upp och tänka på hur tur jag har som har honom, hur lika varandra vi är och hur bra vi förstår varandra.

Det råkade bli lite väl långt. =/

#8 menar du då att de som fortfarande har fjärilar i magen efter 20 år tillsammans aldrig gått över till kärlek utan lever under ständig förälskelse?

#9 Nej, men att man inte ska vara rädd om fjärilarna i magen försvinner. Det behöver inte betyda att kärleken har försvunnit.

För mig är det nog ingen skillnad på "kär" och "förälskelse".

#11 Det finns en del som tycker likadant som dig. Anledningen till att jag sätter skillnad på de två orden är för att förälskelser kan uppstå fast man inte känner personen särskilt väl och sen då man lär känna personen kan man antingen bli kär eller så inser man att personen var inte så fantastisk som man trodde.

Därvid ordet "för"älskelse, något som sker innan man faktiskt börjar älska personen. Sen övergår förälskelsen till att man blir kär/älskar personen. Fast de känslor som förälskelsen har gett upphov till behöver inte försvinna då man kommer underfund med att man älskar personen.

Alltså förälskelsen är något som sker i början och som antingen utvecklas till något starkare eller inte. Fast som sagt, det är hur jag ser på saken. Det betyder inte att det stämmer in på någon annans situation. :)

#12 för mig har orden annan betydlese än det du berättar gäller för dig.

Det allra första kallar jag "bara" attraktion.

Är man kä'r i någon då har man fått atarka "tycka om" känslor för personen.

Förälskat kallar jag det när man blivit så kär i nån att man inte är vid sina sinnes fulla bruk. Tänker på personen hela tiden, småfnissar för sig själv, rodnar bara man ser namnet på staden där han bor….planerar hur man ska få träffas igen… Förälskat kan man såklart vara oavsett om man "lyckats få ihop det" eller inte.

Älskar gör man när man lärt känna personen på gott och även har sett och på något vis accepterat baksidorna. Det är en djup och varm känsla av samhörighet.

Bara min version såklart

Förälskelse känns som första kommentarerna men kärlek känns…faktiskt mer. Man har itne svårt att fokusera dig eller äta men jag får det om jag tex är ovän eller så med den jag älskar. Man längtar efter den andre när man är isär och saknar. Man bryr sig opm och tänke rmycket på den andra, även när det blivit mer "vardagligt".

Jag skulle inte orka med att ha en relation om kärlek kändes likadant som förälskelsen- ständigt gå runt och längta, sakna och pirra…det kräver energi ;) Men mysigt är det. Man vet när man är kär. Är lite som med kvinnlig orgasm när man som tjej läser i en tidning men inte känner igen sig, men när det väl händer så _vet man_.

förälskelse och kärlek är kemi.

#10 jag förstår hur du menar. jag har också varit tillsammans med samma partner länge nu, närmare bestämt 7 år, och jag kan inte säga att jag får sådana "fjärilar" jämt ( men visst, det händer ju ibland, även om det hände betyyydligt oftare när vi var yngre och inte bodde ihop osv).

men samtidigt känner jag så otroligt starkt för honom så jag inte ens kan förklara det med ord. något som växer sig starkare för varje dag och för varje händelse vi utsätts för, bra som dåliga.vi har liksom växt ihop, jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. men så har det inte alltid varit.

det är så otroligt skönt att inte gå runt och vara osäker som, åtminstone jag var i början, och inte visste hur den andre kände, det är så underbart nu när man vet att det kommer vara vi. och som planen är:  att vara tillsammans för alltid.

för mig tog det ett ganska bra tag innan jag visste att han var den rätte för mig och först då vågade jag älska fullt ut. så jag kan även hålla med om att det funnits en viss rädsla som #5 beskriver. jag har också svårt att släppa in folk på livet och det tog som sagt tid för mig…

TS, vet inte om det är så bra beskrivet av mig men så känner jag med min kille. jag kanske mer pratar om hur det känns att älska någon… men för mig är det och att vara kär ungefär samma sak.

men i början, som sagt, var det mer kittlande, nervöst och ovisst. för min del var jag inte kär i honom till en början, det ordet är allt för starkt för mig (men så var jag också rädd för att känna för mycket så jag höll tillbaka och jag tror jag tyckte om honom mer än jag kan erkänna). men jag gillade honom självklart otroligt mycket. kan inte alls säga när kärleken kom men den gjorde det, växte och nu är jag så otroligt lycklig :)