Annons:
Etikettkänslor
Läst 2509 ggr
Tintin82
2012-08-05 21:56

Lite låg!

kan ni känna ibland att livet bara rinner iväg och att du själv står still? För några år sedan läste jag en ky utbildning detta var året innan jag fick min bokstavsdiagnos…lärde känna en jättetrevlig tjej där som hade sambo och dom hade hus…när det tog slut mellan dom så dög man och sedan blev dom tillsammans igen och då hörde man knappt av henne förutom på fb…för några monter sedan satt jag inne på fb och plötsligt läste jag att hon skulle ha barn om tre månader och blev snopen för när vi umgicks så pratade vi om barn och att vara gravida…många gånger när jag läser om gamla klasskompisar kan jag bli ledsen för i slutet av denna månad fyller jag 30 och har varit singel i snart 6 år…jag vill också skaffa man och barn…när jag var tillsammans med mitt ex fick jag veta efter 1 år att han inte ville ha barn…vill ju träffa en man som vill ha barn…ska börja träna i höst kanske jag träffar den rätta där…kanske blir det så rätt att det inte dröjer alltför länge innan det blir barn…har levt men killar som har misshandlat mig psykiskt och fysiskt och jag har fått en bokstavs diagnos och har idag en anställning…men jag fyller snart 30 blir tyvärr inte yngre och jag blir lite ledsen när jag läser om jämnåriga tjejkompisar som är gravida eller fått barn…jag vet att det är sjukt för jag borde vara glad för deras skull men jag vill vara med om det själv…livet rullar på och det måste hända något snart…är det någon som känner igen sig? Hur gick det för er?

Annons:
Uncle Thomas
2012-08-06 05:34
#1

Kan inte påstå att jag känner igen mig gällande delen med barn, eftersom vi killar inte har biologisk klocka på samma sätt,

men det har hänt IBLAND att jag tycker att tiden rinner iväg p g a att jag inte kan göra saker (än) p g a en allvarlig knäskada,

men oftast har jag fullt upp med att GÖRA saker  Glad

F ö har det blivit VANLIGT att Kvinnor börjar få barn flera år efter 30.

Du tänker rätt i att du kan träffa någon passande på ställen där ni gör något gemensamt intresse, mycket större chans än på krogen, hävdar jag. MEN OM jag läser rätt mellan raderna, så kan du behöva jobba lite mer med dig själv före förhållandet, om du verkar ha bråttom "desperat" kan du skrömma bort någon bra, men du verkar vara på god väg att jobba med utveckling av dig själv.

Honestyisdead
2012-08-06 12:45
#2

Känner inte igen det här suget efter att skaffa barn, men kan ibland känna att det är tråkigt att jag inte vill det som mina vänner vill. De skaffar barn till höger och vänster nu och det känns som det är det normala.

Men å andra sidan är jag ganska nöjd med att inte behöva ha ansvar för en annan människa.

sundsvallstjej
2012-08-06 13:12
#3

När jag var 30 var jag också singel. Nu är jag 35 och gravid. Så TS det är inte försent för dig heller :)

Tintin82
2012-08-07 06:38
#4

sundsvalltjej: det känns väldigt skönt att höra:) det handlar kanske inte bara om att jag vill ha barn utan jag vill ha någon som tycker om mig lika mycket som jag honom…eller så fyller jag 30 i slutet av månaden kan vara en ålderskris skulle gjort så mycket innan jag fyller 30

lislotta
2012-08-07 10:17
#5

För ungefär ett år sedan var jag fast i ett liknande tankemönster som du befinner dig i just nu. Det var så mycket som skulle göras innan man hade fyllt 30 (vilket jag fyllde för lite drygt en månad sen) och jag hade världens barn-ångest och undrade vad fasen jag hade gjort med mitt liv. Så jag insåg att det var dags att göra något annorlunda. Jag sa upp mig från jobbet, packade in alla mina tillhörigheter i brorsans vindsförråd och åkte till Nya Zeeland för att jobba. Och för att få distans till min tillvaro, som just då var ganska rörig.

Det var det bästa beslut jag har tagit i mitt liv. Även om jag fortfarande inte har barn eller karl, så har jag hittat mig själv, vilket betyder otroligt mycket för mig.

Jag tror inte att man behöver göra något så drastiskt för att komma underfund med vad det är man vill, men i alla fall är det nog viktigt att fråga sig varför man så gärna vill ha barn (eller vad det nu är man vill). Är det för att alla andra får barn? För att det är det normala att göra, eller för att man faktiskt vill det? För min del var det mycket att alla andra fick barn, vilket gjorde att jag (i mitt dåvarande riktigt usla förhållande som aldrig skulle leda någonstans) blev väldigt nedstämd och jag kände mig rätt kass.

Sen att man inte har uppnått allt man hade tänkt sig när man fyllde 30.. Tja, jag ville ju också ha hoppat fallskärm eller bungy-jump, men insåg att jag verkligen inte har någon lust att göra det. Man kan planera hur mycket man vill, men det blir ändå aldrig som man har tänkt sig. Och nånstans måste man nog komma på att det är som det ska och släppa taget.

Jag är singel idag, men inte det minsta orolig för framtiden. Jag vet att om jag kommer fram till att jag vill träffa nån och skaffa familj, så är det så det kommer att bli.

Jag hoppas att du tar dig upp ur det hål du befinner dig i, även om det känns jättemörkt just nu. Men det blir bättre. Ibland behöver man bara lära sig vissa saker för att man ska kunna gå vidare, och livsläxor är aldrig enkla. 
Sköt om dig.

Upp till toppen
Annons: