Personligen tycker jag inte det. Du verkar ha gjort mer än vad som rimligt kan krävas av ett barn. Det är en förälders ansvar att ta hand som sina barn, om de kan, inte tvärtom. Tidsnog får du egna barn (om du inte redan har det) och det är åt dem du skall ägna din kraft och energi.

Man måste sparka ut energitjuvar ur sitt liv, även om det råkar vara ens förälder eller syskon. Du förtjänar att må bra och ha ett eget liv. Att hennes är skit är inte ditt problem tycker jag. Bra att du har orkat ta tag i det och går vidare, det är skitviktigt tror jag.

Att du har dåligt samvete är inte så konstigt, din mamma har manipulerat dig till det i flera år, det tar nog lång tid innan det släpper och du kan må riktigt bra. Men du har tagit första stegen, bra så.

Stå på dig. Din mor behöver nog professionell hjälp, som inte du kan ge (eller ska, även om du har utbildningen eftersom du är för nära känslomässigt).

Visst ska man ta hand om sin familj, men att börja "jobba" som en skötare är inte barnets ansvar. Får hon hemhjälp?

Din mamma är sjuk, hon har en psykisk diagnos och det innebär att hon beter sig på ett visst sätt men det innebär inte att hon är dum.

Jag tycker du gör alldeles rätt.

Det räcker med att begränsa umgänget och sätta ner foten. Du har ett eget liv.

Din mamma får ta hjäp av psykiatrin och inte lite till sitt barn och att du ska ansvara för henne och hur hon mår.

Du har ett eget liv. Tar du större avstånd och markerar gränser innebär det ju inte att du älskar din mamma mindre för det men du ska inte behöva ta ansvar för din mamma "mående".

Stå på dig.

Hej!
Tack så hemskt mycket för alla svar. Just nu känns det lite jobbigt att ha tagit avstånd från mamma men jag tror ändå att det är rätt väg att gå, både för hennes skull och för min. Mamma har tyvärr ingen hemhjälp, jag har letat lite på nätet efter någon kontaktperson men inte hittat så mycket. Har dock mailat några personer på kommunen för hjälp. Mamma erbjuds varje år flertalet aktiviteter/sysselsättningar för psykiskt sjuka, hon går på dem cirka 1 till 5 gånger innan hon hoppar av och påstår att "det blir för mycket". Jag tror att det inte går att hjälpa mamma om hon inte vill hjälpa sig själv. Hon är kompetent nog att kunna söka hjälp av kurator/psykolog själv men gör det inte. Kanske förnekar hon på något sätt att hon faktiskt behöver hjälp/råd/stöd från någon, någon annan än mig.

Det känns som en lättnad att hon inte kan ringa mig trots allt. Hon kan ju ändå plinga på dörren hos mig om det skulle vara något akut eller nå mig genom min syster.

Du har helt rätt tankar.

Din mamma är förmodligen helt kapabel att söka hjälp och ansvarig själv för att följa upp hjälpen.

Sedan så förstår jag ditt dilemma. Det är ju din mamma. Man får alltid dåligt samvete inför sådana här val eller beslut men som du skriver så är det absolut bäst för dig och i förlängningen bäst för din mamma också.

Ska ni två ha en sund relation så får sjukdomen behandlas på annat håll så att säga. Det är inte ditt ansvar.

Du kommer säkert att få en del besvär nu i början men till slut inser nog din mamma att du menar allvar om du orkar hålla ut.

Hej, ja jag tror att vi kan få en bättre relation av detta på sikt kanske, jag hoppas det. Och att både hon och jag kan utvecklas och ta ansvar för våra egna liv. :)

Kramar!

Jag håller tummarna

Tack!!

Hej 239.

Bor hemma hos föräldrar och kan se att mor kanske är svår att ha och göra med på sätt och vis. Man kommer inte vidare själv liksom. Hoppas det ordnar sig för er..

Hej Kotten110! Det låter jobbigt. Hur gammal är du? så småninom kanske du kan flytta ifrån dina föräldrar? =)
Kramar

Hej… Jag förstår din situation… Har själv en far med schizofreni/paranoid förföljelse mani diagnos samt alkoholproblem… Det du kan göra är det du gör men ring kanske en gång i veckan och tala om varför upprepa detta hela tiden.. du måste normalisera eran relation och va alltid rak och ärlig mot en person med schizofreni.

Det är va jag lärt mig iaf…

Lycka till och de kommer att bli bättre med tiden… bara att den sjukdommen tar så lång tid på sig att förstå bara…:)

#10 jag är inte så gammal och har flyttat en hel del så ser inget brått i att komma iväg. Men så klart stannar man inte längre än "nödvändigt". Handlar ju aldrig om bara en själv…

=)