Att leva tillsammans

Osäker

2012-08-23 23:55 #0 av: Personen

Känner att jag blir behandlad på ett orättvist sätt.
Jag och min sambo väntar barn och det var planerat (det var även bådas idé) Han och jag var väldigt "taggade" för tanken på ett barn tillsammans (vi båda är kring 25).

När vi bestämde att skaffa barn så var jag lite osäker för jag hade inte något jobb för tillfället men han lovade mig att allt skulle ordna sig. Han har ju trots allt sitt jobb och jag får en inkomst utav stöd.

Nu är det snart dags för barnafödsel och vi har fixat barnrummet jättefint och vi har köpt allt som behövs. Barnvagn, blöjor osv.

Allt har känts så rätt. Vi har även upptäckt ett intresse båda hade utan att vi visste om det. Så vi har även en framtidsplan när det kommer till det intresset. Men sen plötsligt så började han ta avstånd från mig. Han satt mest vid datorn eller var ute i garaget och ibland när jag pratade med honom svarade han inte ens. Han låstades helt enkelt som att jag inte var där. Det var iallafall så det kändes.
Jag drog upp det med honom och han bad om ursäkt för detta beteénde och förklarade att han hade inte tänkt på det så mycket.
Han var väldigt snäll och gullig i ca två veckor frammåt sedan började det nästan likna samma beteénde. Och en kväll så stack han bara mitt i natten med bilen och var borta en timma. (obs att jag redan var orolig som det var pga hans underliga beteénde, och är dessutom hög-gravid med tonvis av hormoner) detta gjorde mig ledsen och upprörd för jag försökte ringa honom med han svarade inte dom första gångerna. Sedan svarade han och sa att han bara var ute och körde. Men man hörde att något var fel.

När han kom hem så frågade jag vad som var fel och han vägrade säga. Jag blev såklart arg för jag anser att man inte bara dissar ens partner till och från i veckor sedan sticker mitt i natten utan att tala om vad som är fel. Efter en tag berättade han att han ville bo själv egentligen. Att han tycker det är jobbigt att han inte har den frihet han vill ha. Till exempel att kunna sälja våran bil och köpa någon annan utan att konsultera med mig, eller att kunna dra ut i flera timmar utan att behöva tänka på mig eller vad jag har planerat.

Detta gjorde mig chockad för så är ju alla förhållanden. klart alla behöver egentid och det får han också, vi umgås inte mer än någon timma per dag. Men i ett vuxet förhållande kan man inte tillexempel dra iväg någonstans utan att ens tala om det för partnern. Speciellt inte när hon väntar deras barn (tycker jag iallafall). Jag blev såklart ledsen och lät honom få sin tid att fundera.
Han såg att jag mådde dåligt och bad om ursäkt åter igen och sa att han självklart inte skulle lämna mig, men att ibland är allt bara jobbigt.  

Nu har det gått ca 2 till 3 veckor och allt har varit.. okej.
Han sitter mest vid datorn, jag vid tvn (kan inte göra så mycket för ska föda vilken dag som helst) Och ibland ser vi en film tillsammans. På dagarna jobbar han och jag ägnar mig åt att städa, tvätta, diska osv.
Men saken är den. Jag är orolig för hur allt ska gå.
Tänk om han lämnar mig och vårat barn?
Tänk om han fortsätter behandla mig som att jag är i vägen för honom och hans lycklighet till livet. (för det är så jag känner)

Mår dåligt över detta och kan nästan börja gråta bara när jag tänker på det. Jag känner mig endast i vägen.
Och saken är den att det klart jag också vill ha kul, fara ut och göra saker, få egentid, träffa folk, och umgås med min sambo.
Men just nu blir det svårt för mig pga ekonomi och ja som jag sa, denna graviditet är snart slut. Har det väldigt jobbigt med ryggsmärta, uppsvullnad i fötter och händer osv. Att jag kan inte dra ut en hel kväll och typ spela kubb eller liknande.
Men jag skyller inte det på honom för det.
Men känns som han skyller på mig för sin rastlöshet.
(observera att jag inte håller honom instängd eller liknande, han får sin egentid nästan varje dag. det är han som väljer att sitta vid datorn)

Kan någon lägga in ett ord om vad ni tycker så jag får veta om jag är knäpp eller.

Anmäl
2012-08-24 01:14 #1 av: Geru

Par terapi kanske skulle vara någonting att prova, är det första som kom in i huvudet på mig när jag läste det du skrivit.

Det andra är att du har helt rätt i att man inte ska behandla sin partner på det viset som han gjort. Den tredje är att han kan fått "pappa-panik". Men jag vet som sagt inte, och rekommenderar att ni båda pratar med någon snarast.

Försök undvika att tänka på det negativa :) (mycket lättare sagt än gjort dock)

Och jag hoppas verkligen det löser sig.

Anmäl
2012-08-24 03:25 #2 av: htt

Vilken jobbig sits ni hamnat i :(
Hoppas allt löser sig!

Anmäl
2012-08-24 06:27 #3 av: Zofia89

Gissa på att han kanske fått kalla fötter med att skaffa barn, inte att han skulle ångra det men kanske blivit och funderat på om han verkligen är redo för att bli pappa, om han kommer bli en bra sådan mm.

Han kanske inte själv ännu har kommit underfund med vad det är som är fel, men det finns alltid saker att skylla på...

Ni står inför en väldigt stor förändring och det kanske skrämmer honom... Men jag tror nog att allt kommer ordna sig när ni har barnet i famnen =)

Man brukar ju säga att en man blir mogen pappa först när han håller sitt barn, en kvinna blir mamma redan under graviditeten... och detta tror jag på =)

Lycka till!

Anmäl
2012-08-24 06:57 #4 av: Mea_K

Ingen kul sitts som ni är i :/ Håller med #3 Det kan mycket väl vara att han fått kalla fötter gällandes det med barn nu när det är så nära, men att han själv inte har förstått det än.

Min sambo och jag ska också ha barn och jag har märkt på honom att han har lite smått panik nu när det bara är 2 veckor kvar, skillnaden är väl att han är medveten om vad det är som oroar honom.

Din pojkväns beteende är inte acceptabelt enligt mig, men jag kan fårstå både honom och min sambo, dem har ju inte känt barnet så som vi gör, de kan bara se hur magen växer på oss och känna någon gång på magen då bebisen sparkar.

Som #3 säger, en man blir inte en mogen pappa förens han håller i sitt barn medans en kvinna blir mor redan under graviditeten, förmodligen just för att vi kan känna barnet och kommer det mycket närmare- det lever ju i oss :)

Men dem sakerna som han tog upp gällandes friheten får mig direkt att tänka på det att han kanske är oroad över hur han ska bli som pappa osv, nu när det är så nära, så är rätt säker på att han kommer bli som vanligt då han väl får se erat lill* under :)

 

Likt dig så låter jag min sambo också vara och få egen tid, det är ju en stor förändring att få barn så förstår att de känner sig osäkra då det är så kort tid kvar :) Dem har ju som sagt inte samma frihet oavsett om dem skulle vara singel eller ej :)

Anmäl
2012-08-24 13:03 #5 av: Personen

#1 ja om ekonomin tilllät det så kanske man hade kunnat de. men min sambo är inte den mest pratglada så han skulle  väl vägra, haha ;)

#2 Tack, det tror jag de kommer :)

#3 Det tror jag också, alltså att han blir pappa först när ungen kommer.
Men det är så synd för dom vi känner som också ska bli förälder då är även pappan till barnet jätte taggad. Och gullar med tjejen och pratar med bäbisen (magen). Önskar bara att min kille var likadan..

#4 Du har rätt, han är väldigt orolig. Det syns på honom.
Och som du också säger så skulle han ändå inte får samma frihet som innan barnn vare sig han är singel eller inte.

Ska kanske prata med honom.

Men en sak till. Han har bestämt sig för att sälja bilen och ta ett bil-lån för att köpa en annan bil. Och jag fick tydligen inte ha med saken att göra. Han och hans pappa ska bestämma vilken bil som ska köpas och dom två ska ta lånet. Jag har ingen säg som saken.

Känns som att jag bara är en tjej i hans liv. vilken som helst. typ en kompis mer än en partner. Det ska ju faktiskt bli våran bil.
Vill egentligen inte ens ha ett lån.

Han gjorde detta förra året med me våran nuvarande bil och vi har inte betalat av det lånet än. Men det har varit jättejobbigt för oss.
nästan upp mot 4000 kr i månaden har slängts på det lånet.
Fick inte heller någon säg om den saken när dom bestämde sig för att köpa den bilen.

Detta kan väl inte vara normalt?

Anmäl
2012-08-24 13:50 #6 av: Uncle Thomas

#5  "Detta kan väl inte vara normalt?"

Det är normalt för vissa,  som t ex en  av mina svågrar. Han är specialist på kassa bilaffärer  Skrattande

(Ursäkta att jag skämtade om din besvärliga situation. Jag har galghumor och brukar skämta om skit, som jag råkar ut för själv också.)

Jag tror som de andra att det "bara" är fråga om att han blivit skraj för ansvaret och för att mista friheten. Du skrev att han är runt 25. Många män är inte redo att binda sig då.

Anmäl
2012-08-24 15:37 #7 av: Mea_K

#5 Ja, tycker att du ska sätta dig ner att prata med honom och fråga hur han känner inför att det är så nära, det kanske går upp för honom att det är de som oroar honom.

Det där med bilen lät ju hel knasigt, men jag tycker att om dem säger att du inte har något att säga till om gällandes den så ska du inte heller betala något på lånet! Det är ju som du säger- ändå ni som ska ha den och inte bara han.

Min sambo sålde nyligen våran bil, intå bara för att utan för att den helt enkelt kostade för mycket och med barn i bilden så har vi inte råd att pumpa ut 4000 i månaden bara för att den ska kunna köras, men dem bilarna som vi var och tittade på så var det viktigt för honom att jag också gillade, vi är ju dem som kommer använda den och vara i, inte bara han.

Sedan så eftersom att jag inte gått ur skolan än så är det han som försörjer familjen, men låter mig fortfarande hanågot att säga till om när det kommer till så stora förändringar och investeringar, vi lever ju ihop.

Så tycker att det är riktiga fasoner som din partner håller på med, han kanske inte ens är medveten om hur han beter sig? För låter mer som om han fått någon form utav kris och vill visa sig själv att han har friheten att göra ditt och datt som han senare inte kommer att kunna göra?

 

Men ta och prata med honom, för han behöver en väckarklocka, så som det låter på dig kan barnet komma när som helst och då är det viktigt att du kan nå honom och att han finns där som stöd, inte som en upprorisk tonåring som inte vill förlora sin frihet.

Anmäl
2012-08-24 16:02 #8 av: julklappen

Det kan vara så att han tycker det känns jobbigt att inte veta riktigt hur det kommer att bli när ni får ett litet barn och han kanske går omkring och orolar sig för framtiden.Han kanske inte vet riktigt hur han ska bete sig och tänka i detta läge.Ni borde båda tillsamans gå och prata med någon kanske utomstående? Kanske med något annat ungt par ,kanske i eran ålder som har fått barn.

Anmäl
2012-08-24 16:08 #9 av: Personen

#7 Precis. Jag kommer inte betala lånet utan han gör det, men det kommer ändå påverka min ekonomi också eftersom vi har gemensam ekonomi. Jag betalar mat, han hyra, osv. Den som har pengar betalar det vi gör osv.

För att vara ärlig tror jag han är mer orolig för sin frihet och ungdom än tanken på att det kan vara svårt att bli en bra pappa.
Han verkar inte bry sig så mycket om barn faktiskt.

Jag brukade berätta för honom varje vecka hur fostret utvecklas och vad som förändras för mig (jag tyckte det var höjdpunkten med veckan, haha) Men han sa att han inte bryr sig så jag slutade med det för ca 3 veckor sen.

Ibland får jag något ryck och pratar jättemycket under typ 30-40 minuter om allt och ingenting men han lyssnar oftast inte eller så säger han att jag ska vara tyst. det är den enda gången som "vi" pratar med varandra. Annars är det  bara korta meningar som "gick det bra på jobbet idag" eller "vad ska vi äta".
Känns som att han vill ha en tjej som är en robot.
Som inte pratar såvida det inte är information som är värt att veta, en som städar, tar hand om hemmet och barnet utan att fråga om hjälp, en som inte stör honom när han vill sitta vid datorn i 6 timmar i sträck osv..

Känner att han begär för mycket.
Och vet inte vad jag ska säga till honom om jag ska prata med honom för har gjort det tusen gånger förr och han ber bara om ursäkt, blir gullig i två,tre dagar sen är det samma sak igen. :/

Anmäl
2012-08-24 16:10 #10 av: Personen

#8 Ja det är en bra idé, men han är inte så pratglad. Han pratar inte ens med mig när "vi" disskuterar eller bråkar, eller bara pratar om förhållandet. Han sitter bara och tittar på tvn eller telefonen.
Och tar jag av honom dom sakerna stirrar han i väggen och suckar djupt. Han vet att det gör mig ledsen men han verkar inte bry sig.

Anmäl
2012-08-24 16:24 #11 av: Mea_K

#9 Jo tyvärr så blir ju din ekonomi påverkad även om du inte betalar lånet :/

Jo låter som om han inte riktigt vill ta ansvaret som väntar honom och växa upp, så i uppror emot det så beter han sig så som han gör, ingen kul sitts som du hamnat i.

han verkar vara väldigt självupptagen, vilket är något som du måste förklara för honom att han inte längre kan vara, du är ingen robbot, och han beter sig som om han skulle vara singel och bo ensam utan att ha någon annan än sig själv att tänka på.

När ni ska prata så se till att tv är avstängd och att han inte sitter och fipplar på med varken dator eller telefon och se varandra i ögonen, be om hans uppmärksamhet, det är det minsta han borde ge dig.

Och förklara då att du kommer behöva hjälp med hemmet och med barnet då det kommer, att han inte kommer kunna åka iväg bara sådär utan måste finnas tillgänglig för dig, för tänk om det skulle hända något?

Sedan så om han inte förändrar sig så får du nog fundera på om du kommer orka att bo ihop med honom och kanske överväga att lämna honom (om det verkligen inte fungerar) För det låter inte som om han respekterar dig, och att han inte bryr sig om hur barnet utvecklas måste verkligen kännas i hjärtat på dig, det är ju ändå erat barn.

Själv så brukar min sambo läsa om vad som händer själv vecka för vecka, och skulle han säga att han inte var intresserad utav barnets utveckling så skulle han förmodligen få en rak höger. För det är inget som man säger rätt ut, det är något som man i sådana fall håller sig för sig själv.

 

Anmäl
2012-08-24 16:58 #12 av: Personen

#11 Ja jag har försökt förut, har till och med gråtit för att han ger en så lite respekt när man pratar med honom. Han bryr sig ändå inte,
Han tycker bara jag är jobbig när jag vill prata med honom om sånt han tycker är tråkigt, som ekonomi, förhållande osv.

Han kommer inte heller ta pappaledigt.
Han säger att det är för vi inte har råd.
Men vi kommer ha råd även om det blir tajt. Vi kommer inte kunna ha så stor budget när det kommer till nöje. Men jag anser att barnet är nöjet. Och jag sa till honom att vi kommer ha råd. Men han sa något liknande med "Men kul att inte ha råd att göra något kul"
Och då sa jag att han kan få jobba max 80 % och vara pappaledig 20 %, han tvekade och funderade för sig själv. tror att han kommer strunta i det med faktiskt.

Så lär nog ta hand om ungen själv för det mesta.
Och redan nu innan vi har barn så orkar han inte umgås med mig på veckan för att han är så slut från jobbet brukar han säga, så han brukar sitta vid datorn, vila eller vara ute och fixa något som bil, cykel etc.

Och på helgen umgås vi ibland men oftast sitter han vid datorn hela helgen, från morgon till kväll.

Jag älskar honom väldigt mycket och saknar verkligen hur han var förrut. Och ibland kan han överaska mig med att bjuda mig på middag, bio, fika eller liknande och han kan vara väldigt gullig mot mig. Men samtidigt kan man inte behandla någon som en robot 95 % av tiden bara för att man var gullig dom andra 5 %.
Vill inte lämna honom men du har ju rätt i att om det inte ordnar sig så ser man kanske inte någon annan utväg.
Får väl vänta tills barnet kommer och se hur han är då.

Ja, en rak höger var precis vad jag ville ge honom först.
Men blev sen bara besviken. Han vet att alla mina vänner har struntat i mig i över 1 år nu och han är den enda jag kunde dela min graviditet med. :(

Anmäl
2012-08-24 18:42 #13 av: Personen

En sak till. Sa till honom att jag inte vill han dricker alkohol nå mer förrän ungen är född eftersom då kan han inte köra bil och jag vill att han är redo när jag ska föda. Och vill inte heller att han ska vara full på bb. Men det har han tydligen inte tänkt respektera för han ska dricka nu.. Jag blir galen.

Anmäl
2012-08-24 22:18 #14 av: pyromanen

Tycker det låter som att han dels är omogen, dels inte riktigt mår bra.  Han kanske är väldigt orolig eller har ångest över att han börjar fatta att hans liv kommer förändras jättemycket.

Jag tror det är viktigt både för dig och för honom att du hittar andra att prata med så inte all ditt sociala behov hänger på honom. Jag tror också det är viktigt att hans behov av frihet får finnas till och inte bara fördöms eller skuldbeläggs. Tror det är större chans att han kommer finnas kvar om han får känna det han känner och att han märker att du kan och vill försöka underlätta för honom att han kan känna frihet.

Att barnet är på väg det går inte att ändra på, men att försöka hjälpa varandra att trivas så bra med den nya situationen som möjligt, det kan ni göra.

 

Anmäl
2012-08-24 22:31 #15 av: Mea_K

#12 + #13 Tycker verkligen synd om dig, han verkar inte alls vara varken engagerad i dig och erat barn eller respektera dig för fem öre.

För att ni ska fungera som par och föräldrar så krävs respekt, det krävs ju i alla relationer.

Ja det verkar som om han inte kommer ändra på sig, vi kan bara hoppas på att han tar sig i kragen då barnet kommer, annars tyvärr så får du nog tänka om, förstår ju självklart att du älskar honom, annars så skulle du inte vänta hans barn, men man kan inte leva tsm med en sådan person som beter sig sådär och samtidigt ha ett spädbarn, det skulle vara enormt energi slukande bara att se att han inte bryr sig varje dag.

Ja det där med att vara pappaledig har vi pratat om här hemma också, vet inte riktigt hur vi kommer göra än men sambon kommer iaf ta ut dem 10 första dagarna (har du frågat om han ska ta ut dem? för man kan bara ta ut dem de första 10 dagarna) hur det blir med resten utav hans dagar får vi se, eftersom att man kan ge bort dagar till den andra partnern.

Men han vill iaf vara ledig och engagerad i barnet, vilket det inte låter som din partner vill.

Håller med dig, det är barnet som är själva nöjet och den första tiden är ju jätte viktig just för att knyta banden emellan förälder och barnet.

Men tycker nästan att du skulle gett honom en rak höger så han vaknar upp, så som han håller på kan han som sagt inte hålla på då barnet kommer, sedan så måste han helt enkelt acceptera att han inte kommer ha råd eller tid att bara springa iväg och ha "kul" ute då han känner för det, han var ju med och planerade barnet, han var med under akten och kommer därefter också ha en del utav ansvaret, ett ansvar som han själv har varit med och valt, då får han stå för det också.

Att han inte ens kan umgås med dig utan sitter vid datorn redan nu är både irriterande och oroväckande, tycker han att det är jobbigt nu, ja då kommer det vara extremt jobbigt då barnet kommer, dem har ju inte precis färdiga sovrutiner och dem kräver mycket, saker som även han ska vara en del utav.

 

Att han inte ens kan respektera din önskan om att inte dricka nu när barnet kan komma vilken stund/dag som helst får mig att börja koka, det om något är idiotiskt, det är fullt förståeligt att du inte vill att han ska dricka och vem vill ha en full pojkvän på bb? jag hade inte släppt in min sambo om han varit full.
Låter mer som om din partner väljer allt "roligt" före dig och barnet.

Skulle skällt ut min sambo efter noter om han skulle fått för sig att dricka så här nära inpå, fast det vet jag att han inte kommer göra. Han håller på att virra bort sig utav oro bara jag går en dag i skolan i någon timme, just för att han vet att det kan sätta igång när som helst och han sitter istort sett redo att kunna fara från arbete eller det han håller på med bara för att åka in med mig på bb.

Vilket är en enorm trygghet som jag tycker att alla gravida borde ha, och det värker i hjärtat på mig då jag hör att du inte har den tryggheten, borde vara enormt stressande att veta att du inte kan räkna med barnets egna far om det skulle hända något :(

 

Anmäl
2012-08-25 01:23 #16 av: Personen

#14 Ja, fast saken är den att jag nästan aldrig pratar med honom som det är, eller tar upp hans tid. Visst håller jag med om att jag borde skaffa andra att prata med men det är inte så lätt när ingen verkar vara intresserad av att umgås med en gravid kvinna tydligen. Men jag tar ändå inte ut det på honom och babblar i flera timmar och tvingar honom se tvprogram med mig. Han har nästan inget med mig att göra som det är att skulle jag lämna honom ifred ännu mer så kan jag och han lika gärna flytta isär.

Jag försöker få honom att trivas med situationen. Jag låter honom få sin egen tid, jag säger nästan aldrig emot när han vill göra något vare sig det har med bilar att göra (hans intresse) eller ekonomi.
Men känns som att jag inte får något tillbaka.



#15 
Ja jag känner mig inte sådär super "safe" just nu.
Skulle jag måste föda inatt så kommer jag måsta ringa ambulans eller köra dit själv för han är alkoholpåverkad.
Och han är inte ens hemma så skulle väl måsta ringa han och förklara vilket rum jag ligger i osv. Och packa bilen själv med bb väskor och annat skit. Inte så kul för mig. Men det struntar han i eftersom jag redan sagt det till honom och uppenbarligen så gav det inte något resultat, för här sitter jag och han är ute på krogen.

För att vara ärlig så vet jag inte vad jag vill längre. Jag älskar honom som sagt men vad ska det ge när man inte får någon kärlek tillbaka. Mina kompisar, syster och andra bekanta verkar ha killar som uppskattar dom. Och deras graviditet är dom väldigt glad över. Svär att vissa av dom längtar mer efter barnet än tjejerna. Och dom är samma ålder som oss. Jag sitter och mår dålig över hur detta har gått. Har inget självförtroende längre, känner mig i vägen, osäker, oattraktiv, tråkig och oälskad som fan. 

Ibland tror jag att det bara är jag som längtar efter barnet och ser fram emot en kväll med killen.

Medans han är någon annan stans och önskar att barnet aldrig skulle blivit till och att jag skulle försvinna.

Anmäl
2012-08-25 07:57 #17 av: pyromanen

#16 Det finns "mamma-grupper"  man kan vara med i. Min svägerska hittade flera nya kompisar där som hon sedan umgåtts med både med och utan småbarn efter förlossningarna (och fortfarande gör flera år efter). Att påstå attingen skulle vilja umgås med en gravid är inte seriöst. Det handlar i så fall om nåt annat. Upplevde själv (skaffade barn länge före mina kompisar) att en del tyckte jag var ett UFO, för att de var kvar i "studentfest-livet" många år till. Om dina gamla kompisar inte heller har barn kanske det är lite främmande för dom.

Om min man inte umgickes med andra männiksor skulle jag få spader. Det behöver inte handla om att han skulle babbla i timmar eller säga nej till att jag skulle åka iväg för att jag skulle känna mig bunden. Bara dt att han inte har upplevt något utan mig, inte har nåt att berätta skulle ge mig kvävningsskänslor och behov av att dra mig undan eller träffa folk. Att vara den enda människan för någon är en oerhört börda.

Det är mycket i dina inlägg som handlar om hur "dålig" han är på olika sätt. Att han inte vill prata om barnet i magen, vill dricka mm låter inte alls bra, det håller jag med dig om.  Det är dock svårt att förändra andra männiksor, men sig själv kan man göra nåt åt. Så jag tycker du ska använda lite av din frustration till att tänka på och ta tag i vad du själv kan göra för att få ett mer helt liv - sånt som inte inbegriper honom.

Anmäl
2012-08-25 09:29 #18 av: Mea_K

#16 Jo förstår din osäkerhet och att du inte längre vet vad du vill. Han uppför sig inte som någon som skulle vara beredd att beaxla ansvaret för ett barn och offra andra saker för barnet.

Ja om man jämför andra män med din partner så är dem flesta väääldigt engagerade i ungen och mamman, ja förstår att du inte mår toppen utav det, ni hade ju ändå planerat detta och var överens om att skaffa barn, då kan man inte 9 månader senare komma på att man inte vill offra dem saker som krävs eller dra sig ur, vill man inte ha barn så ska man ju def inte planera ett. Så förstår dig, för tar han inte sitt ansvar så blir det ju du som blir den som tar hand om barnet själv.

Ja att självförtroendet får sig en rejäl käftsmäll när partnern beter sig så som din gör är tyvärr det som händer, för hur ska du kunna känna dig uppskattad om han inte ens kan titta eller ge dig tid då du vill prata med honom? Hur ska du kunna känna dig älskad om han inte ens vill spendera tid med dig? Och det är klart att du känner dig tråkig om han vill vara överallt och göra allt förutom att spendera tid med sitt barns mamma?

Så som han beter sig tar verkligen knäcken på både kärleken och ens självförtroende, speciellt under en graviditet, vi flesta behöver ju ännu mera bekräftelse från våra män då våra kroppar förändras så mycket och alla dessa hormoner.

Ja han låter inte alls engagerad i varken dig eller barnet, inte heller verkar han vara beredd att vara med som stöd då du föder, skulle han vilja det så skulle han förmodligen inte druckit heller och absolut inte virra iväg på krogen!

 

Sedan också att du låter honom ha sin frihet genom att låta honom göra det han tycker om osv är bra till viss gräns, du kväver ju honom inte men jag är rätt säker på att du själv har börjat tagit skada utav det att han aldrig är hemma?

Och som du säger, skulle du "släppa på tyglarna" ännu mera så kan ni som sagt lika gärna flytta isär och säga tack och adjö, när han är hemma så ger han dig ju ändå ingen respekt eller uppmärksamhet, något som vi alla behöver för att må bra.

Anmäl
2012-08-25 11:03 #19 av: oh-la

du har inte dina föräldrar i närheten som du kan bo hos tillfälligt och få hjälp med om det nu skulle sätta igång och din sambo är ute och är full? att ha det på det viset är ju så fruktansvärt otryggt och det gör vara sig dig eller barnet någon nytta. du behöver veta att någon kan hjälpa dig och köra dig till bb. min sambo stod här och skakade på huvudet och tyckte det här var för jävligt, och jag kan inte annat än hålla med honom. finns det någon du kan bo hos tills det är dags, så du i alla fall inte står där och behöver ringa ambulans (för köra själv ska du ge fasen i oavsett)?

Anmäl
2012-08-25 11:55 #20 av: Uncle Thomas

#9  Varför blev du gravid med honom, med hans oansvarighet, ekonomi och alkoholvanor?...

"Jag brukade berätta för honom varje vecka hur fostret utvecklas och vad som förändras för mig (jag tyckte det var höjdpunkten med veckan"

Fast det där kan du inte räkna med att män är särskilt intresserade av Glad (även om det även finns många som är det gällande egna barnet). Även många av oss män, som gillar småbarn mycket, är inte så intresserade av dem förrän de blir mer kommunicerbara d v s bara lite då de är nyfödda, sedan ökar det och 4-5-åringar tycker jag är roligaste åldern på barn.

Anmäl
2012-08-25 12:47 #21 av: Mea_K

Håller med #19, även om graviditetens längd är bestämd i barnets genetiska kod så kan stress sätta igång förlossningen för tidigt, det är ju heller inte alls bra för barnet så här nära att bli uppstressat, vilket det blir om du blir det- den känner ju dina känslor.

#20 förmodligen så började han inte med dessa fasoner förens nu lite senare in i graviditeten, hade han varit lika dan som nu så hade han nog inte varit på om barn och hon hade förmodligen inte velat ha barn med en som inte ens kan offra lite tid eller visa henne respekt.

För oavsett hur mycket man älskar någon så skulle man inte skaffa barn med någon som inte ens kan visa intresse för modern eller kan visa att dem är redo att axla ansvaret som krävs.

Anmäl
2012-08-25 13:19 #22 av: Personen

Han dricker vanligtvis väldigt sällan faktiskt. Och han har inte varit ute på krogen på evigheter så jag tycker självklart han borde få komma ut. Jag är bara besviken att han valde den tidpunkt jag behöver honom som mest.

Jag skrev faktiskt ett "brev" eller vad man ska säga på datorn för som ni vet vid detta laget är det svårt att prata med honom. Han sitter oftast vid telefonen och tar jag av honom allt så pillar han på någonting (till exempel en sladd eller en prydnad) och suckar högt. Han visar tydligt att han inte orkar lyssna.
Så kände att ett brev kanske han skulle förstå sig bättre på eftersom han måste läsa den själv. Och det gjorde han. Men han har inte sagt något sen han läste den igår. Nog för att vi har inte haft en chans att prata. Vaknade just för inte kunnat sova inatt och han somnade precis. Han har sovit tidigare också men han var väl inte helt utvilad.

Så får se vad han säger sen.
Men det står bland annat om hur jag mår pga att han undvikit mig och att jag känner mig oönskad.


#19 Tyvär så vill jag inte bo hos mina föräldrar, jag trivs inte där mer än någon timma på middag några fåtal gånger. Och jag vill bo här, vi har precis fixat barnrummet klart också. Och hela lägenheten är gjord efter hur vi ville ha det. låter kanske konstigt men jag menar detta är ju mitt hem också. Jag vill få vara här utan att känna mig ovälkommen. :(

#20 Nä jag vet att det kanske inte intresserar killar. Och hade inte brytt mig om det inte vore för att allt jag gör och säger inte är intressant enligt honom. Hade han varit lite engegerad i mig allmänt hade jag inte brytt mig om andra småsaker.
Men känns som att han inte bryr sig alls om någoting.
Vet att jag låter elak mot honom och bara klagar, men jag kan faktiskt rent inte säga något snällt denna tidpunkt.
Han har sårat mig så mycket att jag börja gråta ibland helt oförberret, när jag till exempel kör bil.
Han låtsas som att det inte är något fel också. Han kan komma hem och prata med mig om något och låta jätteglad (vilket han inte brukar göra men han vet att jag är arg/ledsen just nu så han försöker vara finkänslig). Visst uppskattar jag att han försöker få mig glad igen men för att vara ärlig är det ett billigt försök ändå, att bara låtsas som ingenting.


#21 du har helt rätt. När han och jag planerade barnet så var han helt underbar. Han umgicks med mig både, pratade om sina dagar för mig och berättade saker som hänt osv. Han åt middag med mig varje dag,
Fick alltid en bamsekram när han kom hem från jobbet.
Och bäst av allt. Varje helgmorgon vaknade jag brevid honom.,
Nu smyger han alltid upp före jag vaknar och sätter sig vid datorn, eller går ut till garaget osv.
Han väcker iaf inte mig som han gjorde förrut.
Bara den lilla grejen var faktiskt det som gjorde att han var den jag ville ha barn med. En mogen och engegerad kille som både umgicks med mig men också spendera tid för sig själv.
Hade han varit såhär som han är nu hade jag inte ens skaffat en katt med honom. 

Anmäl
2012-08-25 13:26 #23 av: Uncle Thomas

#21 "förmodligen så började han inte med dessa fasoner förens nu lite senare in i graviditeten, hade han varit lika dan som nu"

Ja, en del, men en del fanns ju även innan, antar jag. Han blev knappast oekonomisk helt plötsligt  Glad

 

#22 "Vet att jag låter elak mot honom och bara klagar"

Du kanske missförstod mig. Jag håller huvudsakligen med dig, och tycker att han uppenbarligen förtjänar att du klagar.

Hoppas att brevet hjälper.

Anmäl
2012-08-25 13:53 #24 av: Mea_K

#22 hoppas verkligen att brevet får upp hans ögon, så att han inser att han inte kan hålla på så som han gör.

Även om han inte druckit på länge så är detta nog den absolut sämsta tidpunkten att välja å göra det på, han kunde lika gärna ha väntat tills efter det att barnet kommit.

Och självklart så ska du inte känna dig ovälkommen i ditt eget hem, men om brevet inte hjälper så får du nog för säkerhetens och trygghetens skull prata med någon nära och fråga om dem skulle kunna ställa upp på att köra om det skulle bli något? för det skulle förmodligen göra dig mycket lugnare om du vet i bakhuvudet att den personen kan köra om det sätter igång.

Ja, men man brukar ju säga det att det är dem små sakerna som egentligen betyder mest, som de små gesterna man gör. Och den plötsliga förändringen i hans beteende kan ju bara bero på att han inte vill offra sin frihet för barnet.

#23 Oekonomisk kan han ha varit innan med, men det är allmän kunskap att barn kostar pengar, det är inte så smart att börja dra på sig mer skulder och utgifter precis innan bebisen kommer, sedan så har alla dåliga sidor, men det som kommit upp ni är lite väl extremt och visar på att han inte alls är redo att axla det enorma ansvar som krävs då det kommer till barn. Som jag sa, hon skulle inte planerat eller skaffat barn med honom om dessa saker och detta beteende redan hade funnits synligt, för så som det är nu så vet hon ju inte ens om hon vill/kan vara med honom med tanke på hur han agerar emot henne, och tvivlar man så så skaffar man inte barn med den partnern.

Anmäl
2012-08-25 14:05 #25 av: Personen

#23 Jaha, okej :) Ja det är ganska skönt att få klaga av sig faktiskt :)

#24 Ja jag hoppas också att brevet ska lyckas hissa någon flagga i hans tankar. Men tror inte det gjorde de. För han blev inte ett dugg upprörd över vad jag skrivit verkar det som. Eller så är han är mästare på att dölja det. För han har pratat om att han lyckades sälja bilen, han har pillat på telefonen och bett mig ringa honom (han skulle fixa något på sin telefon) men du förstår, han har bara agerat som vanligt idag.
Inte det minsta ledsen, upprörd, arg eller fundersam.
Jag skrev till och med att jag ångrar att jag skaffade barn med honom. inte att jag ångrar graviditeten (det skulle jag aldrig) men att jag valde att skaffa barn med honom. Och till och med det verkar inte ha påverkat honom.

Jag får kanske ta och prata med min mamma och se till att om det krisar sig så kanske hon kan komma till bb.
Min mamma är jätteledsen för mig och mår dåligt över det med för vill inte hon ska tro illa om honom, även om han är lite elak nu eller vad man ska säga. Men man vill alltid att ens föräldrar ska gilla ens kille/tjej. Hon sa en sak till mig igår som faktiskt är sant och det var att.
"Detta borde vara din lyckligaste tid i ditt liv, du väntar barn (har velat ha barn sen jag själv var barn, haha), du är hopplöst förälskad i din sambo och du har precis flyttat till det hem ni sökt så länge efter.
Men istället är detta din värsta tid i livet"

Och det hon sa var delvis sant. :(

Anmäl
2012-08-25 15:12 #26 av: Mea_K

#25 Om han inte nämnt något efter dagen/kvällens gång så borde du verkligen ställa honom emot väggen, för en sådan sak som att säga/skriva att man ångrar att man skaffade barn med någon borde verkligen sätta igång varningsklockor för den personen det gäller, låter nästan som om han gett upp på något vis, som om han låssas att du inte finns och att han gått och blivit tonåring igen.

Ja jag håller med din mor, det är ju denna tid som man ska vara lycklig och glad över det kommande barnet och livet, men med en sådan partner som bara iggnorerar dig och barnet förstör så mycket.

Förstår att hon är ledsen för dig, jag som inte ens känner dig lider då jag läser hur du har det, det är ju ditt första barn med en man som du älskar. Du borde nästan vara påväg att spricka av lycka och förväntan inför vad som kommer, men istället så är du otrygg och osäker på framtiden och din partner, vilket också påverkar barnet.

Det tar en sådan oerhört energi att må dåligt och grubbla över sånt här då man är gravid, bara att bära på barnet och ta hand om sig själv kan vara ett heltidsjobb beroende på hur graviditeten är och man behöver all den stöd som man kan få.

Men prata med mor din redan idag (om du kan) och fråga om hon kan ställa upp på att köra, barnet kan ju komma när som helst, och när du vet att hon finns där och du kan ringa då det väl sätter igång- det kommer förmodligen kännas som om en sten lyfts från dina axlar.

Anmäl
2012-08-25 16:49 #27 av: Personen

Jag har pratat med honom nu men det leder ingenvart.

Han håller inte med om nästan någonting. Han säger att han älskar mig. Men det var allt. Så skulle gissa på att inget kommer förändras.

Drog upp om att vi inte ens äter med varandra längre så sa han "jo det gör vi visst, vi åt grillat förra helgen"..

Jag vet inte hur jag ska göra. Det kommer förmodligen inte bli bättre.
Han anser att han är som alla andra killar. Men jag tycker inte det.

Anmäl
2012-08-25 17:25 #28 av: Mea_K

#27 Ja då har du ju svar på facit :/ riktigt synd att han inte tog till sig något.

Förra helgen? oj, ja du, vanligt vis så brukar man ju äta ihop varje dag, tydligen inte enligt honom...

Jag kan rätt ut säga att med det beteendet han har så är han inte som alla andra killar som har ett förhållande med barn påväg.

Jadu, hur du ska göra är ju en fråga som bara du har svaret på, för att ge honom en chans så kan du ju vänta och se om det blir någon skillnad då barnet kommit, tyvärr så tror jag inte att det kommer bli det, men man kan ju iaf vänta och se. Blir det ingen skillnad då så får du ju överväga att lämna honom, för det är nog mycket mer sårande att bo ihop med någon som inte bryr sig och som ständigt finns där för att påminna en om det än att bo ensam och bara ansvara för sig själv och barnet då också såklart.

Med tanke på hans reaktion så är det nog bäst om du tar dig ett snack med mor din och kollar om hon kan köra, för med det intresset han visar så är jag osäker på om han ens skulle bry sig om barnet var påväg faktiskt :(

Anmäl
2012-08-25 17:31 #29 av: oh-la

jag och min sambo är lika gamla som du och din sambo, och jag tycker inte att din kille är som alla andra killar... inte här i alla fall. visst idag är väl inte min något praktexemplar heller, men jag har ju också dagar så det jämnar antagligen ut sig. men till och med min sambo tycker, som sagt att din beter sig som skit. nu har ju inte jag barn, och bland mina vänner som fått barn vet jag ju inte hur det är bakom kulisserna, men jag har snackat en hel del med killkompisar som ska bli pappor, och dom är verkligen mitt uppe i det och jättepeppade. dom gör så gott dom kan och hjälper sina respektive.

tycker det är fegt av din kille att bortförklara det med att han är som sndra killar... snacka om att förminska problemen ner till något naturligt som du borde respektera...

du får verkligen ursäkta mig, men jag har tänkt på den här tråden hela förmiddagen eftersom din sambos beteende verkligen gör mig upprörd! har aldrig varit med om att en forumtråd berört mig så mycket... konstigt det där...

Anmäl
2012-08-25 17:34 #30 av: Uncle Thomas

#24 "Oekonomisk kan han ha varit innan med, men det är allmän kunskap att barn kostar pengar, det är inte så smart att börja dra på sig mer skulder och utgifter precis innan bebisen kommer, sedan så har alla dåliga sidor, men det som kommit upp ni är lite väl extremt"

Nej, men jag menade - hade han inte talangen innan, så lär han inte få den av att få barn  Glad Det som kan ändras fort är ansvarstagande, men han har snarare gjort motsatsen...

 

#27 "Han håller inte med om nästan någonting. Han säger att han älskar mig. Men det var allt. Så skulle gissa på att inget kommer förändras.

Drog upp om att vi inte ens äter med varandra längre så sa han "jo det gör vi visst, vi åt grillat förra helgen".. "

Ligger allt på den dåliga motiveringsnivån?

"Han anser att han är som alla andra killar. Men jag tycker inte det."

Många killar är dåliga på sånt här (i den åldern) men han är sämre...Glad

Anmäl
2012-08-25 18:17 #31 av: Personen

Efter att jag skrev här sist så satt jag och han i sängen och var som ovänner eller vad man ska säga, för vi tyckte så olika.
Sen började jag gråta för jag kunde inte hålla mig längre när jag insåg hur meningslöst och bortkastat allt är.

Först så sa han ingenting men sen erkände han att han har varit dålig.
Att han behandlat mig dåligt och inte umgåtts med mig någonting.
Men han visste inte ens själv varför.
Han sa att han älskar mig och vill inte att vi ska göra slut.

Han frågade hur han skulle göra för att det skulle bli bra igen.
Och jag vet faktiskt inte ens svaret på det själv.

Men nu ska jag och han iväg och äta pizza för vi båda har inte ätit någonting idag.

Jag är väldigt skeptisk om framtiden och att han skulle skärpa sig känns som en verklighet flera ljusår bort. Men just nu är jag bara glad att han erkände sanningen trots att han visste det skulle leda till mera  "prat". Istället för att låtsas som ingenting och slippa snacket.
Så för tillfället är jag lite gladare.

Anmäl
2012-08-25 20:51 #32 av: Uncle Thomas

#31 Då verkar brevet ha gett resultat.

Då var det nog "bara" att han blev rädd för ansvaret.

 

"Han frågade hur han skulle göra för att det skulle bli bra igen.
Och jag vet faktiskt inte ens svaret på det själv."

Han ska väl sköta sig gällande det du klagade på?

Anmäl
2012-08-25 22:45 #33 av: Mea_K

#30 Sant, men i och med det att man axlar ett stort ansvar så kan man som person också förändras med den uppgiften, vilket dem flesta gör :)

#31 Ja då kanske något gick fram iaf, hoppas att han håller sig i skinnet och att ni kan prata ut ordentligt, genom det så kommer han kanske på vad som oroar honom så? för som #32 säger och som vi alla sagt, så är det förmodligen alla uppofringar och ansvaret som får honom att bli som han blivit, kan vara det att han nu i sista sekund vill göra allt som han senare inte kommer kunna göra?

Men var glad över att han iaf sa något och erkände, efter hans beteende så är det iaf ett steg i rätt riktning, sug i dig hans uppmärksamhet och njut av närheten och närvaron av honom :)

Anmäl
2012-08-25 23:16 #34 av: Personen

#33 Ja precis. 
Jo han har då spenderat hela kvällen med mig nu och sagt att vi ska välja den nya bilen tillsammans. Så han verkar ha tänkt efter lite,

Jag kommer ta en dag i taget och se hur han är.
Men som du sa, ett steg i rätt riktning ;)

Anmäl
2012-08-26 11:27 #35 av: Mea_K

#34 bra :) Då har du ju nått fram till honom iaf, annars så skulle han ju inte ändrat sig ang bilen, skönt att höra.

Ja det bästa är ju som du säger att ta en dag i taget och se hur han förändras, nu när du fått upp hans ögon så får du kanske tillbaka mannen i ditt liv som du skaffade barn med :) Håller tummarna för det iaf :)

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.