Annons:
Etikettallmänt
Läst 1091 ggr
LitenPyssling
2012-09-06 22:06

Ja men nej

Varning för lång text!

Förra veckan sedan blev jag kontaktad med förfrågan om jag ville jobba i Italien med en prövotid på en månad, detta i ett hoppstall och på en stor gård med en massa andra djur också. 
Allt har gått enormt fort, jag åker redan nu på söndag ner till Italien. Jag har aldrig varit utomlands förr och har heller aldrig flugit så det ska bli spännande att göra allt detta - ensam dessutom. 
Enormt spännande!

Men det är både ja och nej med detta, det känns bra i ena stunden för att i nästa kännas otroligt fel. 
För två år sedan gjorde jag upp ett extra konto och detta för att lägga undan pengar på och spara ifall jag skulle hamna i någon kris ekonomiskt - en trygghet helt enkelt. Som student och fullt betalande på lägenhet, mat och djur så blev det inte mycket över men det blev i alla fall någon tusenlapp.
Problem nummer 1 - Nu är i princip hela min sparkassa tom just för detta, jag har behövt köpa mängder med saker inför detta men då med trösten att jag förhoppningsvis kommer få en super merit och bra erfarenheter som jag har till nytta av vid jobbsök här hemma samt den lön jag kommer få.
Inga pengar finns kvar och till råga på allt så måste jag ju självklart slita mig ifrån djuren vilket leder oss till ett andra problem.

Problem nummer 2 - Djuren har alltid varit mina enda och bästa vänner då jag aldrig haft någon vän förutom en egentligen. Det är för mig enormt jobbigt att behöva åka ifrån djuren, så långt ifrån dessutom och så länge. Min kompis kommer att passa de då jag inte kan lita på min familj när det kommer till denna punkt, men jag kan inte heller lita fullt på min kompis då han är rätt ansvarslös av sig även om han är bättre än min familj.

I tisdags åkte jag in med mina tre killar, två katter och en kanin, till kompisen och har varit där för att se så allt är lugnt och fint tills idag då jag åkte hem. Har inte kunnat kolla på djuren på hela morgonen även om jag tvingat mig till det ändå, har varit jätte jobbigt att höra de och när jag skulle gå så klarade jag verkligen inte av att kolla på de. Såg katterna men klarade inte av att gå in i köket till kaninen, jag höll på att bryta ihop så jag slänge påsen över axeln och gick.
Jag har haft det jätte jobbigt sen dess och hållit på att bryta ihop flera gånger men säger till mig själv att skärpa till mig, bita ihop och fixa detta.
Till saken hör att kaninen och jag har varit oskiljaktiga sedan jag köpte honom vid 8 veckors ålder och honom har jag haft i 4½år nu, en av katterna träffade jag på katthemmet då han var en liten 14 veckors unge och honom köpte jag sedan vid 8 månaders ålder och har sedan dess varit oskiljaktig ifrån honom då han också var en mycket förvildad katt som idag faktiskt går att klappa vissa gånger utan att han får rädsla och stress i ögonen utan faktiskt njuter. Han har jag haft i 1år snart, den andra katten socialiserar jag åt djurskyddet och jag har gjort det dummaste - fäst mig vid honom och planerar att ta honom permanent. Även han förvildad men inte lika illa som min egna kille - även detta är en av anledningarna till att kompisen tar djuren och inte familjen, kompisen bodde jag nämligen hos när katterna kom så han känner de mycket bättre.
Speciella band med andra ord med djuren.

I våras avlivades min häst, något jag än idag har enormt svårt för. Kan inte umgås med hästar och detta leder ju också oundvikligen till problem nummer 3 - Kommer jag att klara av ett hoppstall?
Det är 50/50 där, antingen bryts jag ner psykiskt eller så går det jätte bra, hittills har jag kämpat som tusan när jag bara sett en häst. När jag hanterade en häst (första gången efter min egnas bortgång) så bet jag ihop som fan - rent ut sagt. Hoppas innerligt att det går, om inte så är det ju "bara att komma hem"…
Där dyker problem nummer 4 upp - klarar jag det inte så kommer pappa uttrycka sin besvikelse igen och detta är inget jag tar ifrån tomma intet utan han har själv sagt att det är en besvikelse om jag inte biter ihop och som minst klarar en månad. Det är en besvikelse om det är på grund av psykiska eller fysiska (ryggproblem) skäl som jag återkommer utan det ska vara för att jag helt enkelt inte platsade där eller så. 

Detta leder till problem nummer 5 - Jag har sedan några år tillbaka haft jätte svårt att åka hemifrån, jag har inte ens kunnat följa med och handla och det är inte det här att jag ogillar att åka hemifrån, det är det faktum att jag måste hem igen… Jag mår så himla dåligt hemma att jag får rejäla panikångestattacker när jag är hemifrån över att behöva åka hem. 
Ja, jag har gått till psykolog - i över 10år för att vara exakt för olika ting och detta bland annat och jag har fått mediciner som varit helt utan inverkan om man bortser från att jag mådde mycket sämre av de. Ta ej upp hjälp, jag har sökt i flera år och gått hos flera tycken olika psykologer, kuratorer osv.

Det känns så sjukt jobbigt, att få åka dit är otroligt spännande och jag är nyfiken på allting där. Dock är jag ändå inte särskillt glad heller, min familj och bekanta tycker det är jätte häftigt och är jätte uppspelta för detta men jag är helt neutral. Det är knappt jag har haft ett leende när jag fått berätta om det när de kommer fram och frågar. Helt neutral, om inte död i mitt beteende, i min blick och i mitt röstläge när jag berättar.
Misstro mig inte, jag ser fram emot det och tycker det ska bli riktit spännande men det är samtidigt så enormt jobbigt. 

Det känns bra och rätt, att få jobba i ett stort hoppstall med en massa olika hästar och där det dessutom finns en massa andra djur, att få enormt bra meriter, referenser och super erfarenheter att ta till vara på, att få hålla på med något jag vill, kan det bli bättre egentligen?! - men samtidigt… känns det så sjukt fel…

Usch, de gånger man skriver av sig har verkligen en tendens att bli långa. Men då syns det i alla fall att man skrivit av sig riktigt.

-.::Mvh Evve::.-  Medarbetare på Kanin.Ifokus
----------------------------------------------------
Hoppas på det bästa, var beredd på det värsta!
----------------------------------------------------
www.evveesbjornsson.blogg.se <--- Min blogg

Annons:
PogoPedagog
2012-09-07 12:24
#1

Mitt enda råd är att komma ihåg att om man inte utsätter sig för sådant man tycker är läskigt går det aldrig över. Peppa dig själv så mycket du kan. Du är säkert medveten om att du har bra hand med djur och kommer klara den biten jättebra. Och de flesta människor flyttar ju långt bort någon period i sitt liv och det går finfint. Så då kommer det såklart att bli så för dig med.

Och skulle det bli ett litet bakslag någon dag är det inte hela världen, det viktiga är att du vågar prova det som gick fel igen. Alla människor misslyckas med något ibland. Lyck till!

( Är för övrigt väldigt avundsjuk på att du fått ett sådant jobb, verkar skitkul!! :)

ettlitetalias
2012-09-07 13:03
#2

Håller med PogoPedagog. Det är dags att konfontera dina känslor och starta på nytt! Du behöver komma över förlusten av hästen, du måste inse att dina djur klarar sig utmärkt utan dig, och du måste verkligen lära dig att stå på dina egna två ben och konfrontera ångesten istället för att låta den styra dig. Jag flyttade också utomlands helt ensam efter gymnasiet - och det är absolut det bästa jag någonsin gjort! Otroligt karaktärsbildande, otroligt skönt att lära en massa om mig själv. Det kommer vara jobbigt med en massa hemlängtan, men det handlar bara om att stå ut, för det blir bättre! Jag led av ångest när jag först flyttade, men den försvann gradvis ju mer jag bevisade för mig själv att jag klarar bra mycket mer än jag trodde.

Sarah
2012-09-07 16:50
#3

Inget får en att växa som att åka iväg själv och ta tag i sina egna drömmar :) Det kommer gå galant även om det är jobbigt ibland.

pyromanen
2012-09-07 17:03
#4

Ut o prova dina vingar! Livet väntar på dig. Det är läskigt och innehåller en massa osäkerheter och motgångar men alternativet vore att inte leva det.

LitenPyssling
2012-09-07 20:56
#5

Ni har rätt, jag har dock sällan låtit min ångest och sådant styra då jag alltid bitit ihop och gått framåt oavsett vad som är framför mig.
Men tycker själv att nu är fel tidpunkt att lyssna på mig själv, det är precis som ni säger - en enorm möjlighet! Och den ska jag ta till vara på också.

-.::Mvh Evve::.-  Medarbetare på Kanin.Ifokus
----------------------------------------------------
Hoppas på det bästa, var beredd på det värsta!
----------------------------------------------------
www.evveesbjornsson.blogg.se <--- Min blogg

ettlitetalias
2012-09-08 01:40
#6

Bra LitenPyssling! All lycka i framtiden till dig! :)

Annons:
LitenPyssling
2012-09-08 10:16
#7

#6 Tack! =)

-.::Mvh Evve::.-  Medarbetare på Kanin.Ifokus
----------------------------------------------------
Hoppas på det bästa, var beredd på det värsta!
----------------------------------------------------
www.evveesbjornsson.blogg.se <--- Min blogg

Upp till toppen
Annons: