Annons:
Etikettbarn
Läst 3572 ggr
hippieflickan
9/13/12, 9:43 PM

Relation + barn

Skulle ni kunna ge er in i en relation med någon som har barn? Främst yngre barn menar jag då.

Annons:
CelsiusT
9/13/12, 9:47 PM
#1

Nu har ju jag sambo som jag inte har några planer i världen att lämna. Men om jag ser mig själv innan det så ptja.. Min första reaktion är 'självklart'. Men när jag tänker efter lite så beror det nog på vad det är för barn. Jag är inte så förtjust i barn så det beror på hur barnet/barnen ifråga är.

Medarbetare på westernridning.ifokus

Honestyisdead
9/13/12, 9:48 PM
#2

Hade killen min haft barn, hade jag definitivt haft en relation med honom även då. Han betyder så mycket så jag hade anpassat mig.

Dessutom hade jag ju då "fått" barn utan att behöva genomlida graviditet och födande Flört

citytjejen
9/13/12, 9:53 PM
#3

Håller med #2, Hera, på samtliga punkter! Nu har min man ett barn, men hon är snart 18 så det är ju ingen liten unge som man behöver passa. Så denna konstellation passar mig oerhört braGlad

/Christina

Emelie-E
9/13/12, 10:01 PM
#4

Det har jag redan gjort. Min man har en dotter sen innan. Hon var 2.5 när vi träffades. Men jag är väldigt osäker på om jag skulle vilja inleda en ny relation med någon som har barn om det tar slut med min man. Har riktigt svårt med att ta till mig andras barn.

Liss
9/13/12, 10:40 PM
#5

Har funderat väldigt mycket på det, fast inte i mitt eget fall. Utan på min vän som har en dotter och haft det lite svårt i mellanåt när hon blivit bränd av flera killar.
Jag brukar alltid säga till henne, att kan de inte acceptera allt som involverar hennes liv, så är dem iaf inget att ha. Och jag står självklart på samma plan, om det gällde mig.

Jag har själv ganska svårt för barn. Jag älskar min brors lille skit. Och jag har själv börjat bli småsugen. Men det får vänta, eftersom jag inte är redo med resterande än ändå. Så situationen med en partner med barn, skulle ändå vara ett stort val.
Men skulle jag älska en person som hade barn, så som jag älskar min pojkvän - skulle det naturligtvis inte vara något snack om saken. Man accepterar dem som sagt, med hull och hår.

Liss - Moderator @ Bodyart.iFokus ☆

hus-musen
9/13/12, 10:40 PM
#6

Jo det kan jag utan problem tänka mig, har inget emot barn.

Qui dormit, non peccat

 


Annons:
Sarah
9/13/12, 11:15 PM
#7

Nej det skulle vara svårt tror jag.

[KatjaH]
9/14/12, 12:08 AM
#8

Jag som är ung och lätt blir svartsjuk skulle mest troligt säga nej. Skäms
Dock har jag redan en partner och har därför svårt att sätta mig in i situationen, men jag ska försöka.
Hade jag i denna ålder träffat någon som har barn så skulle det bli ett definitivt nej. Tanken på att barnets mor och pappan skulle ha kontakt (som de självklart måste få ha, säger inget annat!) skulle leda till misstänksamhet från min sida. Att vara den som hamnar emellan kan säkert vara svårt ibland, man spelar inte riktigt en viktig roll, inte lika viktig som föräldrarna gör. Det är inte mitt eget barn, och även om jag älskar barnet skulle det ju fortfarande inte vara mitt eget.
Svårt att säga vad man tycker och tänker innan man hamnat i en sådan situation, men det är en riktigt intressant fråga, som får en att tänka till. Glad

fruktgumman
9/14/12, 8:03 AM
#9

Hade sambon haft barn sedan tidigare skulle jag ändå försöka få det att funka. Jag älskar ju honom för mycket för att inte ge det en chans. Men jag vet inte om det hade funkat i längden.  Vi har verkligen ingen längtan efter egna barn nån av oss så det är lite svårt att sätta sig in i

[WickedAlly]
9/14/12, 9:57 AM
#10

Ja, då jag inte vill ha några egna hade bonusbarn varit fint. Barn är härliga att vara runt i måttliga doser.

Dessutom hade man ju inte behövt ta något ansvar om det inte är så att mamman inte finns med i bilden, då blir det ju något annat och man hade nog klivit in i rollen på annat sätt.

Men ja, hade gott kunnat tänka mig ett förhållande med någon som redan har barn. Så länge det inte är tio-elva st..

pyromanen
9/14/12, 10:44 AM
#11

Jag tror i alla fall inte jag skulle fixa en relation med ihopflyttning med nån med barn. kanske särbo i så fall

Honestyisdead
9/14/12, 10:56 AM
#12

#10 Visst får man ta ansvar även om både mamman och pappan finns med i bilden.

[WickedAlly]
9/14/12, 11:11 AM
#13

#12 Ja, men inte på samma sätt. Att vara en ansvarsfull vuxen och att vara en ansvarsfull förälder är ju inte samma sak :)

Annons:
Honestyisdead
9/14/12, 11:16 AM
#14

#13 Inte helt samma sak, men bor man tillsammans med någon som har barn får man ett nästan lika stort ansvar. Man är med och uppfostrar, tar hand om osv. De största och slugitliga besluten tar ju föräldrarna, men allt annat är man med på.

fruktgumman
9/14/12, 11:27 AM
#15

Ju mer jag tänker på det så känner jag nog att jag hellre är särbo då

[WickedAlly]
9/14/12, 11:46 AM
#16

#14 Jag tycker inte att man ska lägga sig för mycket i uppfostran, klart man ska säga till när barnet/barnen gör något fult eller elakt men annars anser jag att det är föräldrarnas plikt och uppgift. Om jag hade barn och min föredetta blev tillsammans med någon ny så skulle inte jag uppskatta om hon lade sig i för mycket. Men det är nog väldigt olika vad man tycker på den punkten.

Man har ju ansvar, men inte föräldraansvar :)

Honestyisdead
9/14/12, 11:49 AM
#17

#16 Det blir svårt att inte blanda sig i uppfostran som man som sagt bor tillsammans. Men du har rätt, det skiljer sig nog kraftigt från person till person hur man väljer att göra.

Jag har svårt att se vardagen fungera ordentligt om en i hushållet inte får vara med om vissa saker bara för att den inte är en av föräldrarna.

[WickedAlly]
9/14/12, 11:59 AM
#18

#17 Huruvida det fungerar beror nog helt på om man vet sin plats i barnets vardag eller inte, är man helt på det klara med att man inte ska gå in som den "andre föräldern" så tror jag att det fungerar fint. Man behöver ju inte bli utestängd för den sakens skull, bara att föräldern har mer att säga till om och bestämmelserätten över barnet :)

Honestyisdead
9/14/12, 12:01 PM
#19

Startade en ny tråd om just detta :)
Man blir ju faktiskt en typ av förälder och måste också kunna vara det. Så länge man intee försöker ta över den andras roll.

[WickedAlly]
9/14/12, 12:17 PM
#20

#19 Bra, då slipper vi kidnappa denna mer :)

Annons:
Uncle Thomas
9/14/12, 2:18 PM
#21

#TS  Ja, det kan jag. Om jag gillar ungen. Män i min släkt på min pappas sida gillar nästan alla småbarn.

Men helst ska då pappan vara borta ur barnets liv, så det inte blir någon som kommer t ex varannan helg och ställer till uppfostran genom att skämma bort dem med grejer, vara inkonsekvent e d.

Min farfar blev styvpappa på det sättet på den tiden det var stor skam att vara ogift mor. Han gjorde ingen skillnad alls på styvdottern och senare gemensamma barn, så jag fick inte ens reda på det förrän på farfars begravning då hon satt på "fel" sida d v s på sidan för personer med ej blodrelation. Farfar gjorde inte heller någon skillnad på hennes barn och oss blodsbarnbarn. Hennes barn visste inte ens om att farfar var styvpappa till henne förrän de hittade hennes födelsebevis där det står en annan pappa. Hon tyckte även på 2000-talet att det var så skamligt att hon inte ens talade om det för sina barn…

viktoria91
9/14/12, 7:31 PM
#22

Om jag ska köra runt på hans barn, ta hand om, göra mat mm så ska han göra samma sak för mina djur. Alltså ska han köra runt med mina dhur vid behov, ta hand om dem och fixa mat till dem lika mycket som jag tar hand om hans barn då det är hans åtagande och inte mitt.

Uncle Thomas
9/15/12, 12:31 AM
#23

#22  "så ska han göra samma sak för mina djur. Alltså ska han köra runt med mina dhur vid behov,"'

Gör han inte det då?

Även om man har delat upp vem som är huvudansvarig för olika saker, så brukar man ju i samboförhållanden hjälpas åt vid behov…

viktoria91
9/15/12, 7:36 AM
#24

#23 Min sambo har inga barn. Jag har 2 katter och en ponny och han har en katt. Vi hjälps åt med djuren, var i Sthlm i 2 dagar då tog han han dom ponnyn en dag och självklart katterna.

Men jag hade inte begärt han att åka på träning med min ponny, vara med när hovslagaren är där eller veternären m.m då det är otroligt mkt mer jobb än att ta hand om en katt till. Hade han däremot haft barn hade han fått göra allt det om jag ska ta hand om hans avkomma.

malinmagnusson
9/15/12, 10:56 AM
#25

Jag är tveksam

Praefatio
9/15/12, 2:10 PM
#26

Tveksamt faktiskt. "Att bli ihop med någon med barn är lite som att börja spela på någon annans save på favoritspelet" var det någon som sa och jag känner personligen lite så. Kanske för att jag och sambon är inne på att skaffa vårt första barn snart. Det känns helt enkelt helt främmande att ens tänka tanken. I och för sig så är min kille sju år äldre än mig och hade mycket väl kunnat vara pappa. Känns knäppt att tänka sig! Hur hade jag reagerat då? Jag älskar ju honom så att jag spricker. Det hade jag ju gjort även om han haft barn.

Apropå att inte ta lika mycket ansvar som den biologiska föräldern: Det tycker jag faktiskt att man måste om man ska bo ihop. Man får helt enkelt räkna med att bli bonusförälder och inte bara "pappas/mammas nya". Man blir en del av en ny familj och det får man nog acceptera.

Jag är själv bonusbarn, min pappa och hans fru träffades redan när jag var ett år gammal. Hon tog på sig rollen som extramamma till 100% utan att blinka, trots att hon var väldigt ung, och det är jag så jävla glad för för vi har verkligen en helt fantastisk relation. Hon har betytt extremt mycket för mig under min uppväxt och är ett av mina största stöd även nu. Minns väldigt tydligt när jag, som trulig tonåring, en dag frågade henne vad hon svarade när någon frågade om hon hade barn: En eller två döttrar? Räknades bara min 13 år yngre lillasyster eller räknades jag med? Hon började gråta, vilket hon aldrig gör, kramade mig och sa att hon självklart berättar att hon har två döttrar! Det är ett väldigt kärt minne, jag blir alldeles varm av att tänka på det. Tänk om hon inte hade tagit på sig rollen som tredje förälder utan bara varit "pappas fru". Tänk vad mycket kärlek vi hade gått miste om, vad vår familj hade varit mindre sammanhållen och stark.

hippieflickan
9/16/12, 7:41 PM
#27

Wow vad många svar!

Jag håller med #12 där att man får ta ansvar även som utomstående. Om föräldern är i ett annat rum och barnen gör något de inte borde så blir det automatiskt att man går in och säger till. Jag har börjat umgås mycket med en som inte bara har ett barn utan tre stycken! Och alla är under 4 år gamla därav min oro för hur de påverkas av min närvaro. De har blivit väldigt fästa vid mig  och om det inte skulle funka mellan oss är jag orolig att barnen ska bli lidande eftersom de träffat mig varje dag en väldigt lång tid nu. Jag älskar barn och går väldigt lätt in i föräldrarollen, försöker lära dem räkna, språk, hur man uppför sig, hjälper dem tvätta sig efter maten, byter blöja på de minsta, lägger dem på kvällen etc..

Annons:
pyromanen
9/17/12, 8:11 AM
#28

#27 Jag tycker du låter som en riktigt värdefull extravuxen för barnen!

Uncle Thomas
9/17/12, 3:30 PM
#29

#27 Jag tycker samma som du, utom att

om det är ett långvarigt stadigt förhållande ( inte i den andra föräldrerns hem) och barnen ofta är hos er, så tycker jag det är bäst att man uppträder som en förälder

plus att jag slipper helst bajsblöjsbyte  Skrattande även om  jag kan göra det.

[Emma--]
9/17/12, 4:07 PM
#30

I ett sånt fall känns det som att mycket mer kan avgöra.
Som t.ex om han vill ha fler barn?

Låt säga att jag vill ha barn och han inte vill för att han redan har ett eller flera barn.
Eller tvärtom,om jag inte vill ha barn men inte har något emot att det finns bonusbarn i bilden, men om han vill ha fler funkar det inte.

Sen beroende på åldern på barnet så kan det ju uppstå andra problem. Är det ett äldre barn som inte accepterar en så kan det ju bli en omöjlig situation också.

Men i grunden skulle jag nog säga att det inte är något som skulle vara ett problem för mig.

hippieflickan
9/17/12, 9:28 PM
#31

#28 Tack! det värmer

#30 Det är en kvinna som jag har börjat umgås med, har ingen aning om hon vill ha fler barn men för mig är det lungt vilket håll som helst, jag får ju ändå gosa med bebisar nu Flört

Jag kände den här tjejen för mååånga år sedan innan hon fick barn, sedan började vi umgås igen för ett tag sedan mest som vänner men det har utvecklats till mer den senaste tiden och min oro då är ju såklart om det var dumt av mig att bli så involverad med barnen så fort eftersom jag inte alls vet hur det kommer sluta. Vi har dem hela tiden utom varannan helg då de är hos sin pappa. Den minsta har börjat kalla mig mamma… Säger alltid "nej, där är mamma" och pekar men hon vill inte förstå det riktigt.

jen
10/8/13, 11:18 PM
#32

Jag har varit särbo i 3år med en man som har 3 barn . den minsta var 2 och äldsta var 7 när vi träffades. Själv har jag vuxna barn som nu är 19 0 21 samt ett barnbarn <3

Det hade varit lättare och orka med dessa små barn om allt hade fungerat med deras mamma som inte är som hon ska vara då hon misshandlat  deras mellanbarn samt misshandlat min dotter pga svartsjuka. samt hotat mig 3ggr.hon är dömd för misshandeln på min dotter.Men allt annat gick hon fri för.

soc har varit inblandad och  två äldsta har särskilda behov. 

Vi har haft det jävligt tufft och min dotter tycker jag är dum som fortfarande är tillsammans med honom.

Hade jag vetat allt detta innan hade jag nog inte vågat gå in i en relation med honom…. Men vi har nu kämpat i 3år.. och vi pratar om att vi ska flytta ihop (bara ett problem. min dotter hatar tanken på det)

Det jag vill säga med min historia är = Kärleken är stark om man är två om den

PennyScarlett
10/8/13, 11:30 PM
#33

När jag var 15 blev jag tillsammans med en kille som hade barn. Då tänkte man ju inte på det eftersom sonen bara var bebis och därmed hade dom inte inlett någon delad vårdnad vid den tidpunkten. 

Hm…Jag vet faktiskt inte om jag hade gjort det i dagens läge. Ett barn behöver stabilitet och inte pappas lammkött som kommer och går och ser lite olika ut från månad till månad…Hade nog tagit ansvar, för barnets skull, och inte inlett något seriöst med en pappa, då jag alltid varit väldigt flyktig i mina förhållanden och har haft väldigt lätt för att "sticka" när jag inte längre anser att jag får ut något av relationen…det ska inget barn behöva bli lidande för och ett barn hade definitivt gjort saken jobbigare om man inser att relationen har nått sitt bäst före datum… Bättre då att någon som verkligen känner att den vill ge 110% får gå in och bli styvmamma :)

Vi gör alla så gott vi kan utifrån våran kunskap och erfarenheter

Intehärutandär
10/9/13, 12:59 PM
#34

Gammal tråd..

Jag försöker undvika män med små barn, då jag har en tonåring och inte vill gå igenom småbarnstiden mer.

Annons:
Anna4077
10/9/13, 9:27 PM
#35

Allt beror på situationen. Man blir ju inte bara tillsammans men killen utan även barnet och barnets mamma. Troligen hade jag det men som sagt. Beror helt på situationen.

Anna och taxen Max

Upp till toppen
Annons: