Jag hoppas att man återser sina nära och kära och sedan får leva tillsamman "i evighet"

Men vad jag tror vet jag faktiskt inte. Jag är rädd att allt bara tar slut där i kistan

Nope. Jag tror inte att någonting varar för evigt; hela naturen säger att ingenting gör det, inte ens universum:p

En relation kan fungera ända tills döden dock, men där tar den ju slut… Jag tror inte att man lever vidare. Därför tycker jag att det är så viktigt att ta vara på den tid man har.

Jag tror inte att någon kan säga varken bu eller bä i frågan eftersom ingen varit över på andra sidan och sedan tillbaka igen.

Det handlar nog allra mest om vad man själv tror, och vad man har för övertygelse. Tror man att man kommer återses i nästa liv så kommer man att dö med den tanken i hjärtat och då tror jag att ens älskade alltid finns hos en på något sätt. Men jag tror inte på evigheten i den bemärkelsen att man fortfarande kommer att finnas som i en parrelation eller annan relation.

Tror inte heller att det finns ngt efter döden. Finns visserligen de som tror motsatsen, men inget har ju hittils bevisats och egentligen är det ganska ointressant. Lev nu istället.

Men, jag kan förstå att man i tonåren har existensiella frågor om sådant.

jag tror att det inte händer nånting, man lever sen dör man. Men när gammelfarmor dog så vinkade hon och hade ett underbart lyckligt leende sen suckade hon lyckligt och dog. Alla tror att hon vinkade till 2 av sina barn som dog i tonåren. men man vet aldrig. fin tanke i alla fall om det händer nåt. men hennes man skrek av rädsla när han dog.. hmm va positiv ja känner mig nu ;P

Jag skulle vilja tro på reinkarnation och även karma. Man delas till ett nytt liv med nya erfarenheter, för att samla de erfarenheterna till något större. Och karman fördelas i dom olika liven.

Men så tror jag nog inte på något alls egentligen. Och det blir helt enkelt som det blir.

Tycker dock "evigt" är ett otäckt ord. Om man nu skulle hamna någon annanstans, hur länge är för evigt? Och kommer man ihåg hur lång tid det gått… Tänk vad hemskt att vara där år efter år efter år efter år. ;)

#6 måste vara väldigt långtråkigt å vara på samma ställe så länge ;P

#7 Haha, precis!

Skulle känna mig som en fånge i tiden och bara vilja få ett riktigt slut.

oj oj oj vilket ämne. detta kan man prata och diskutera om i timmar!

Men, för att säga vad jag tror, lite ytligt:

Först och främst, vad som faktiskt händer när vi dör ska vi inte veta, för då hade vi vetat det. Den punkten är jag väldigt säker på.

Sedan har jag lite hypoteser, och visst kan dem låta lite som drömmar och fantasier, fast det är ju vad dem är. Om vi ändå inte vet och ska spekulera i det så kan man väl lika gärna föreställa sig hur man vill att det ska vara.

Men, för att komma till mina hypoteser:

Reinkarnation har jag börjat tro på, på senare tid.

Jag tror att man har vissa själar som man är kopplad till, och dessa själar kommer korsa ens väg genom varje liv man har. Ex. så kan det vara en bror i ett liv, en mamma/kompis/partner osv i ett annat. Dem flesta har ju goda relationer till sina föräldrar, och det kanske är meningen att dem är dina föräldrar då, eftersom ni är sammanlänkade själar. Samtidigt har andra jättedåliga relationer med sina föräldrar, och det beror kanske på att dem inte är själar som du är connectad med. Själen kan finnas i ett djur också, det är jag helt övertygad om.

Ödet finns, men vi skapar och ändrar det själva. Dessa själar som vi är sammakopplade med kommer vi att träffa, åtminstone få tillfällen. Om de bor på andra sidan jorden kommer ödet föra oss dit, kanske man går förbi varandra på gatan tex, men vårat sinnestillstånd och en massa andra faktorer påverkar om vi kommer träffas eller inte. Tillfällen kommer flera gånger under alla liv.

Man har en speciell själ som är ens absoluta själsfrände, den som man hör ihop med. Vårat största "mission" i existensen är att finna denna, och ibland gör man det i jordelivet, men det krävs att båda är redo att mötas. Även om ens egen ödesväg dras mot den själen, så kanske den själen har någon såndär faktor som gör att ni inte hamnar på samma arbetsplats eller fest och kan träffas tex.

det finns något högre än liv och död (kalla det rymden, himmlerike, whatever) iaf en slags plats man kommer till. om man dör här på jorden så hamnar själen där innan man återföds igen, bla.

Vi minns inte våra tidigare liv, men själen minns, och den formar oss. Ett exempel: Jag har en väldig obehaglig känsla för båtar som sjunker och havet osv, bara känsla, inte fobi, vilket är konstigt, för jag är uppvuxen vid havet, vi har haft båtar och de flesta i familjen trivs som "fisken i vattnet" men inte jag, och det beror nog på att min själ varit med om någon olycka eller trauma ute på havet någon gång.

Ja, det var lite grann det där. Långt ifrån komplett, men så ska det vara.

Jag vet inte att det är såhär, jag tror det. Och eftersom vi ändå inte ska veta vad som händer, så måste vi tro, för det ger oss trygghet.

Den som tror att inget händer och det blir svart och vi är borta sekunden vi dör, dem tror ju också. Det handlar mycket om människans kontrollbehov, och vi måste "veta" vad som händer, det är därför allt sånt här uppkommer.

Och för att avsluta kan jag ta ett uttryck som jag tycker är rätt så bra:

Saningen är inte vad du vet, det är vad du tror.