Orkar snart inte mer!
Jag och min sambo har varit tillsammans i 12 år och har två barn ihop. De sista åren har varit riktigt kämpiga till och från. Mina känslor har förändrats och för två år sedan var det nära att det tog slut. Jag sa att jag inte hade några känslor för honom längre. Men hans svar på det var att jag kunde flytta men barnen stannade hos honom på gården. Vi bor på landet och har hästar och lite andra djur, de flesta är mina. Han har en son sedan tidigare och vill inte ha delad vårdnad om våra barn. Detta får mig att känna mig fångad. Självklart lämnar jag inte mina barn. Och vill heller inte sätta i gång en vårdnadstvist om dem.
Periodvis har det varit bra och det har känts som om det kan lösa sig men så hamnar jag i en svacka igen och blir deppig och nedstämd. Nu känns det som om jag har stängt av mina känslor. Vi har bråkat i ett par dagar. Det började med att han som vanligt inte var nöjd med vårt sexliv. Pga att jag inte har så mycket känslor för honom längre så blir såklart den biten lidande men han förstår inte det. För ett par år sedan skulle jag ha börjat gråta men nu känner jag mig kall och oberörd vad han än säger. Jag har ställt upp på sex många gånger fast att jag inte har haft någon lust men det gör mig mer och mer stressad inombords.
Vi sitter i en sådan sits att ingen av oss skulle ha råd att bo kvar på gården om det skulle ta slut. Jag försöker hela tiden tänka på vad som är bäst för barnen. Men jag vet snart inte vad jag ska ta mig till.
Det som är det bästa för dina barn är att ha en lycklig mamma! Jag förstår att det inte känns kul att dra igång en vårdnadstvist och tvingas flytta från gården. Men vårdnadstvisten skulle inte du dra igång, utan din sambo, för det är han som inte vill ha delad vårdnad, eller hur?
Att bo på gård är värdefullt för barnen om dom är intresserade av det sättet att leva, men det är inte så mycket värt att det väger upp en dålig familjesituation med en mamma som mår dåligt.
Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv. - Søren Kierkegaard
Följ min vardag med djuren på bloggen.
Håller med IdaT! Du kan inte fortsätta så här utan måste ta tag i situationen och förändra den.
Vilken jobbig situation.
Känn efter vad du vill. Vill du att ni ska hitta tillbaks till varann och få det bättre? Då kanske ni ska söka hjälp i någon form av samtalsterapi.
Känner du att dina känslor är helt slut och ni inte är beredd att kämpa för att få det bättre så är det ju inte bra att hålla ihop bara för barnens skull.
Det är klart att han inte kan bestämma att han ska ha ensam vårdnad av barnen. Det kommer garanterat bli gemensam vårdnad.
Om ingen av er kan köpa ut den andra så kanske ni måste sälja gården. Jag förstår att det är svårt med djuren.
Ställ aldrig upp på sex mot din vilja, det kan bara bli värre av det
Det största problemet är att jag inte vet vad jag vill, vissa stunder känner jag att det fortfarande finns känslor kvar, andra stunder ingenting. Ibland känner jag att jag helst av allt hade bott själv utan honom och andra stunder vill jag ändå försöka. Det är som om det bor två personer inom en. Men det har känts så här nu i så många år och det blir mer och mer tröttsamt.
Jag är antingen på väg in i en depression eller så är jag det redan. Hade en riktigt svår depression för två år sedan, det var i samband med det som jag började prata om att seperera. Jag ska nog börja med att ringa vårdcentralen och be om att få gå i terapi till en början. Den stora frågan är bara om förhållandet är dåligt pga mina depressioner eller om jag blir deprimerad pga förhållandet. Kan tillägga att det har varit mycket skit detta året med jobbet och annat runt omkring.
Finns det möjlighet för dig att tex resa lite? Komma bort ett tag. Bo hos någon förälder eller liknande? Dock svårt när man har barn och djur, svårt att flytta ifrån det. men ibland kan man behöva vara ifrån varandra för att känna efter hur man vekrligen känner. Om än bara en vecka.
Samtal tycker jag absolut att du ska få och kanske även någon lite stöttande emdicin som kan hjälpa måendet att komma på fötter igen.
Hoppas det löser sig för dig!
Medarbetare på westernridning.ifokus
Känner igen mig så väl i det du berättar, mig tog det 7 år från första gången jag tänkt att jag måste skilja mig till jag väl gjorde det.
Mitt råd till dig är att om du vill att ditt förhållande ska bli annorlunda än nu så måste du börja ändra ditt sätt att tänka kring det, annars kommer det att förbli som det är.
Sätt dig och ta en ORDENTLIG funderare på OM du vill få det att funka, om du vill hitta tillbaka till glädjen i ert förhållande och är så fallet så får du ta reda på vad som behövs för att du ska hittat tillbaka.
Och skulle det vara som så att du väljer att gå så är det inte så att din man kan bestämma själv vart barnen ska bo - speciellt inte om han inte kan bo kvar på er gård!
Sök hjälp för din egen skull - för att DU ska hitta rätt i tankar och känslor. DU är viktigast i allt detta.