Annons:
Etikettfamilj
Läst 2242 ggr
sabinalina
2012-09-23 11:31

Hur blir man accepterad?

Hej jag tycker ni är så kloka här. Jag har aldrig skrivit nåt men läser flera gånger i veckan. Nu behöver jag få skriva av mig lite.

Jag vet inte var jag ska börja egentligen

Annons:
Honestyisdead
2012-09-23 12:59
#1

Lite svårt att skriva ett svar när du inte ber om hjälp eller berättar något :)

Välkommen ska du vara,

sabinalina
2012-09-23 13:11
#2

Förlåt jag blev avbruten nyss och tryckte fel när jag skulle spara

Jag är 20 år och bor fortfarande hos föräldrarna tyvärr. Jag har inga syskon. Det finns inga lägenheter och även om det fanns har jag inte råd då jag pluggar än. Vi bor på en mindre plats där alla känner alla och folk springer över till varann hursom helst.

Jag har känt länge att jag attraheras av tjejer och inte ett dugg av killar. Dom blir jag bara bra kompis med. Jag har inte berättat detta för någon, bara en enda person vet.

Mina föräldrar har väldigt mycket emot homosexuella och jag tror många här i byn är likadana. Dom snackar mycket nedvärderande, jag vill inte ens nämna det. Jag tror det skulle redigeras bort om jag skrev dom orden här

Mina föräldrar frågar alltid vad det är för fel på mig som inte har nån kille. Jag har haft en pojkvän (det var bara för att göra föräldrarna nöjda)

Vårat sexliv funkade inte alls. Det var så jobbigt att vara naken med honom pga att han kändes som en kompis bara. Det var den värsta tiden i mitt liv. Jag blev våldtagen men OBS! INTE av killen, han var jättesnäll, jag våldtog mig själv genom att tvinga mig till sex, sen gjorde jag slut och blev uppläxad av föräldrar som lämnade världens bästa kille. Och han ÄR världens bästa kille till en straight tjej.

Jag har varit i Norge  2 terminer för ett tag sen. Där mådde jag så bra. Men jag ställde till det för mig där också så nu är allt skit.  Jag blev kär där. I en underbar tjej. Hon tog första steget och sa att hon förstod att jag var som hon. Jag vet inte hur hon förstod det för jag vågade aldrig visa nåt för nån. Men jag gav efter och vi blev ett par. Det var underbart. Jag fick till och med träffa hennes föräldrar. Dom tog emot mig med öppna armar och behandlade mig som sin dotter.

Det var bra, men tiden gick och jag måste fortsätta mina studier i Sverige. Min flickvän ville komma med och träffa mina föräldrar och vänner.

Jag kunde inte förmå mig med att säga sanningen om mina föräldrar och att ingen av mina vänner heller visste om att jag gillade tjejer. Jag slingrade mig och skyllde först på att dom var sjuka så jag måste åka själv.

Vi höll telefonkontakt, sen sa jag att hon nog inte kunde komma för jag hade så mycket med studierna osv osv, jag hittade på och tillslut blev hon bara kall och sa att hon trodde jag bara haft henne som ett äventyr och att jag säkert hade nån i Sverige som jag lever med. Hon slängde bara på luren och svarade aldrig mer.

Det gick ett tag. Sen försökte jag ringa igen men då fanns inte numret längre. Jag har sökt på hennes namn och ringt olika nummerupplysningar men hon finns inte att få tag i.

I somras när jag satt och såg på Robinson på TV var mina föräldrar med. En tjej som var där var lesbisk. Hon sa nåt om sin flickvän. Då sa mamma "Ja nog är det dax att du skaffar dig nån kille snart så du inte blir ett sånt där missfoster" Pappa började skratta så han satte kaffet i halsen

Säg inte att mina föräldrar kommer acceptera mig för den jag är för det VET jag att dom inte gör när det gäller sexuell läggning. Dom pratar skit om alla kända bi/homos.

Det finns mer att berätta också men jag orkar inte just nu för jag gråter

Maria
2012-09-23 14:02
#3

Jag blir så ledsen när jag läser sådant här.Gråter Att det finns så inskränkta människorSkrikandes

Jag har en son och det enda jag önskar är att han ska vara lycklig. Jag skiter fullkomligt om det är med en man eller kvinna.

För din egen skull så måste du bejaka dig själv, ditt liv och din sexualitet.

Det kommer säkert att skära sig med dina föräldrar men man kan ju hoppas att de sansar sig när "chocken" lagt sig.

Jag kan bara önska dig lycka till.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Kire84
2012-09-23 14:17
#4

Stackars dig. Jag säger inget ont om dina föräldrar men tycker att det är hemskt att bete sig så. Man är precis lika mycket värd som homo eller bi. Stå på dig så gott du orkar. Kram

SHV-Pysen
2012-09-23 14:42
#5

Skrev ett jättelångt svar till dig, men så kom katten och klev på padden så allt försvann -.- ska försöks sammanfatta ihop det igen iaf. Tycker jättesynd om dig och hoppas att det löser sig. Mitt råd är att börja ta upp ämnet med dina föräldrar. Du behöver inte drop the bomb på dem, men personligen tycker jag det är ett ytterst intressant ämne som är väl värt att diskuteras. Varför tycker dem som dem gör, vad grundar det sig i? Är det rasister och emot invandrare också? Varför? Om de undrar varför du börjar ta upp sånt, så kan du dra till med att du läst en artikel eller sett ett tv-reportage om det så att du börjat fundera. Dina föräldrar är vuxna människor och måste kunna stå för, diskutera och argumentera om och för sina åsikter. Lättaste sättet att få dem att bredda sitt perspektiv är ju att plantera ett frö som får gro i tankarna. De är säkert låsta i det här och har bara sett på det från ett håll, men vad händer om någon kommer och vrider till deras egna tankar och sätter lite press på dem? Sen ska vi komma ihåg också att alla förtjänar likasinnad respekt. Dina föräldrar låter som homofober, och lyssna på ordet, homo fob, det är en fobi, som ormfobi, och den måste man respektera. En med ormfobi klappar inte ormen inom 5 minuter och efter att fått höra "den bits inte" några gånger. Vi har alla rätt att tycka precis vad vi vill, men vi får ALDRIG agera på det på ett negativt sätt mot andra, dvs med fula ord och kommenterar som faktiskt är psykisk misshandel. Det är faktiskt inte emot svensk lag att vara homo, och i Sverige är vi en demokrati och vi måste respektera allas åsikter. Så försök få in ämnet lite då och då i vardagen, så sätter det sig successivt. De kommer ju ha nått att fundera på i alla fall. Och om du ändå är inne på ämnet och fortfarande är rädd för att komma ut för dem, så vilket bättre tillfälle finns det inte än att testa dem; hur skulle dem, rent hypotetiskt, reagera om just du nu var homo?

SHV-Pysen
2012-09-23 15:02
#6

Sen kan jag tillägga att om de hela tiden går och pushar dig att du ska hitta en kille nu då tex, så finns det ingen anledning för dem att göra det. Jag är fullt straight, men jag har då inte hittat en kille som jag är kär i och velat ingå ett förhållande med, så det behöver inte alls vara skumt att du inte har pojkvän. Stolt och singel kan man väl vara ändå. Eller vill dem hellre att du går ut på krogen, tar första bästa kille du springer på där? Eller finns pojkvänner på lager på affären? Jag har samma press på mig hemma, varför hittar du inte en kille? ("eller tjej om det nu är så") men vill dem att jag ska ta första bästa och inte vara kär, skaffa barn osv för att det är så man gör? Nej, då är jag hellre singel hela livet, tack. Sådant scenario är som bäddat för en skilsmässa, och det är nog min största fobi.

Annons:
Henrika85
2012-09-23 15:06
#7

#5 Jag håller faktiskt inte med; människor som beter sig på det viset som TS föräldrar förtjänar ingen respekt när de verkar helt okapabla till att visa någon respekt själva.

TS du behöver absolut inte "dansa runt ämnet" för att inte "såra föräldrarnas känslor"! Dom skiter ju uppenbarligen i dina känslor, så varför skulle du bry dig om deras? Säg som det är, och gör det klart för dem att din läggning är något de MÅSTE acceptera om de vill ha kvar dig i sina liv. Om inte, så är det bästa du kan göra att säga upp kontakten med dem och leva ditt liv som du själv vill. Det handlar om DIG, inte om dem. Du har ingen som helst skyldighet att rätta dig efter deras önskemål.

Du är 20 år och bor kvar hemma, säger du. Mitt första råd till dig är att försöka skaffa en egen lägenhet. Om du inte har råd med det själva, så har soc. en skyldighet att hjälpa dig. Men stanna inte kvar där du är nu! Du kommer bara fortsätta att må sämre ju längre tid som går!

MVH Henrika

Sajtvärd på HBT iFokus

sabinalina
2012-09-23 15:20
#8

Det är inte så enkelt att dom kommer sansa sig när chocken lagt sig.

Det som jag mer skulle säga förut är att dom är så hatiska. Mot homosexuella då. Mamma har omplacerats mellan olika jobb. Först var hon på ett vårdhem av något slag (hon är vårdbiträde) När hon såg en av tjejerna i  personalen där pussa en annan tjej i en bil utanför jobbet började hon mobba henne. Hon vände en hel avdelning mot den stackars tjejen tills hon blev sjukskriven 2 månader. När hon kom tillbaka fortsatte mobbingen. Det var en massa möten och utredningar och mamma omplacerades till ett annat ställe i kommunen. Alla var inte straigta där heller och mamma fick sparken.

Hon har delat ut tidningar men när hon fick nys om ett homosexuellt manligt par så slutade hon dela ut tidningen där och tillslut fick hon sluta där också. Nu jobbar hon ensam på ett lager

Allt detta sitter hon hemma och berättar och dom försöker inte  ens dölja nåt för mig. Pappa hejar ivrigt på allt hon säger.

Jag ska ärligt säga att jag inte vågar berätta utan att ha nånstans att "fly"

Ja soc får det bli då för hyrorna är för dyra

SHV-Pysen
2012-09-23 15:30
#9

#7 självklart ska det vara på lika villkor, man tappar ju respekten för någon som inte kan respektera andra, men man måste ju också kunna ge folk en chans att förstå det. Jag tycker personligen att situationen låter som att dessa föräldrar är väldigt insnöade och uppfostrade i en riktning, så att öppna perspektivet på dem vore väl inte helt fel. Har själv varit väldigt säker på mina saker, men fått tänka till rejält när någon annan kommer med en kommentar som öppnar upp ett helt nytt sätt att se det på. Nu är det givetvis upp tilldig, TS, hur du vill tackla detta. men jag kan tänka mig att Du inte vill äventyra relationen med dina föräldrar? I slutändan är det ju absolut viktigast att du väljer dig själv, de ska inte få stå i vägen för din lycka, men samtidigt kan det kanske växa fram en starkare relation mellan er, om de får en förståelse för det. Att ställa ultimatum och helt gå emot dem kan ju också få dem att tänka till rejält, men samtidigt kan det komma som en chock så det blir åt motsatt håll. och om de ställer det för det för dig, så måste du helt klart prioritera dig själv. om jag förstår det så har du inte Sagt nått, så ännu vet du inte hur de kommer reagera. Och helt klart i slutändan, kan inte de respektera/acceptera dig, hur ska du då kunna göra det tillbaka mot dem på ett likasinnat plan? Det jag vill få fram är att man kan inte "hata" någon som tycker tvärt om mot en, utan man måste mötas på mitten. Mitten alltså, de ska inte hämma dig, men du bör inte förkasta dem det första du gör.

Henrika85
2012-09-23 15:55
#10

#8 Din mamma har ju verkligen allvarliga problem; det här handlar inte bara om "vardagsfördomar" som tyvärr många okunniga besitter, det här är mycket, mycket allvarligare än så. Hon har förmodligen mer djupgående problem som fått henne att bli så störd och hatisk, men om hon själv inte är beredd att ta tag i sina problem, så finns det inte mycket någon annan kan göra åt saken.

Jag håller fast vid att du bör försöka skaffa eget boende så snart som möjligt. Nu när jag fått situationen lite mer klar för mig så kan jag inte med gott samvete rekommendera dig att stanna kvar hos en sådan person.

Din mamma är en mobbare och översittare, och skulle troligen behöva år av terapi för att förändra sina destruktiva tanke och handlingsmönster. Jag har full förståelse för att det är bra mycket svårare att bryta med en familjemedlem än en partner, men det verkar som om du, TS, blir utsatt för psykisk misshandel av din mor, och det ska du absolut inte tolerera.

Hur är det med din pappa? Jag tolkar det som att det är din mamma som "styr" i hemmet och han bara "följer med strömmen"? Skulle du våga berätta för bara honom?

Jag tycker absolut att du ska prata med någon (kuratorn på din skola, psykolog, socialarbetare) om din situation. Ditt fall kan faktiskt t.o.m. hamna under katerogin hedersrelaterat våld (behöver inte vara fysiskt våld för att räknas) och du har rätt att få hjälp.

Stå på dig och ge inte upp, du är stark!

MVH Henrika

Sajtvärd på HBT iFokus

sabinalina
2012-09-23 16:12
#11

Ja mamma styr helt klart men han skulle aldrig aldrig säga emot henne. Han är en mes.

Jag blev lite mobbad ett tag i skolan men det var många år sen. Men det värsta tyckte jag inte var dom som mobbade utan dom som såg på, kanska skrattade men fan inte ingrep!

Ursäkta det hade kanske inte med saken att göra men allafall

Henrika85
2012-09-23 17:08
#12

http://www.heder.nu/dina-raettigheter

TS Kolla gärna in den här sidan, där finns mycket matnyttig information om vad du har för rättigheter och vart du kan vända dig för att få hjälp.

MVH Henrika

Sajtvärd på HBT iFokus

pyromanen
2012-09-23 18:01
#13

Vad jobbigt med så fördömmande och inskränkta föräldrar!

Tycker inte du ska berätta för dom så länge du bor hemma. Risken är stor att det bara skulle komma en massa otrevligt från dom och det ska du inte behöva utsättas för.

Det viktigaste nu är inte att föräldrarna ska få veta. Det viktigaste är att du ska få leva ditt liv på ditt sätt och utan att behöva höra otrevlighete eller på annat sätt bemötas med massa fördömanden.  Du behöver nog flytta hemifrån så snart som möjligt och kanske gärna rätt långt bort så du får dedär föräldrar lite på avstånd.

Annons:
Henrika85
2012-09-23 18:26
#14

#13 Håller med. TS bör komma bort från den miljön så snart som möjligt.

MVH Henrika

Sajtvärd på HBT iFokus

[vaniljen]
2012-09-23 20:24
#15

Åh, blir så arg av sånt här beteende. :( Inskränkta, respektlösa och gammalmodiga föräldrar.
Efter att ha läst inlägg #8 så tycker jag inte att du ska berätta ännu, försök ta ett extrajobb och hitta en 1:a någonstans, för att komma därifrån. Skär ner på de kostnader du kan och lev snålt i början.

Dina föräldrar har ju inte ett uns av respekt för andra människor. Din mamma misshandlar både dig och andra allvarligt psykiskt. Även om din pappa är en toffel som följer din mamma, så är han precis lika delaktig eftersom han inte sätter stopp för det. Likaså de som tittade på när du blev mobbad - de är minst lika mycket mobbare som den som utsatte dig.

När du väl lyckas flytta, så tycker jag du ska berätta. Det kommer förmodligen bli en chock för dem, men du måste sätta dig själv i första hand. Du ska ju inte leva ensam hela livet pga din mammas hemska åsikter. I början blir hon säkert arg, men låt i så fall bli att träffa dem en period, då inser de nog att det är allvar och att de får välja mellan att ha kvar relationen med sin dotter eller vara utan.

Du måste stå på dig i detta! Du måste göra vad som krävs för att du ska kunna vara lycklig. Låt inte dina föräldrar ta flera år av eventuell lycka ifrån dig!

Upp till toppen
Annons: