Annons:
Etikettförhållande
Läst 5938 ggr
MariaLak
9/24/12, 2:58 PM

Mitt liv

Kanska har jag kastat bort mitt liv. Eller så har jag det inte..

Kan börja med att säga att jag närmar mig 30 år.

Jag och min sambo träffades unga. Jag 16 han 18. Eller träffades gjorde vi långt tidigare egentligen. Våra föräldrar umgicks flitigt. Det gjorde vi också med början i 10 årsåldern och alla år efter det. Som sagt när vi var 16 och 18 blev vi ett par. Det var liksom bara "självklart" Alla förväntade sig det. Vi umgicks ju jämt och folk trodde att vi var tillsammans  redan innan vi verkligen var det.

Han blev kär i mig ganska tidigt. Jag såg inte honom mer än som en jättebra kompis. Hela tiden känns det som han älskat mig mer. Jag älskar honom också. Men jag ska ärligt säga att han aldrig attraherat mig. Jag känner ingen passion, inga fjärilar i magen och det har alltid varit så.

Ni undrar förstås varför jag från början inte sa till honom att jag bara kände kompis-känslor. Sanningen är att jag visste inte hur det skulle kännas när man träffade nån och blev kär. Jag hade aldrig varit kär i någon, aldrig känt det där pirret. Jag trodde på något sätt att det var sådär alla kände för sin partner, så som jag kände.

Sen flyttade vi ihop då jag var 18 och han 20, först i lägenhet, några år senare köpte vi ett gulligt litet hus. Där bor vi fortfarande.

Allt är ju bra på ett sätt, han är jättegullig omtänksam och säger ofta att han älskar mig. Själv har jag alltid känt en längtan efter att bli riktigt KÄR, lika kär som han verkar vara i mig.

Jag känner mig som en riktigt dålig människa då jag märker att han verkligen åtrår mig men att jag inte känner så tillbaka.  Jag älskar honom som sagt, men är jag tänd på honom? Nej tyvärr, men det kan jag ju inte säga.

Vårt sexliv är väl ändå rätt okej, fast visst, jag skulle lika gärna nöja mig med en kram och att se en bra film

Jag hade nog inte funderat på att göra några som helst förändringar och inte skrivit här heller… om det inte vore för att för en månad sen började en ny kille på mitt jobb! Och NU känner jag det där pirret som jag aldrig någonsin känt för nån förut. Det är ju såhär det ska kännas!

Vi pratar massor, jag och den nya killen. Och nej vi har inte gjort något "förbjudet" Bara pratat om allt och ingenting. Men jag är ganska säker på att han känner något för mig också. Han håller ofta kvar blicken lite för länge

I fredags frågade han om han fick bjuda mig på middag. Jag blev glad, men jag kände mig ändå tvungen att tacka nej. Jag vill inte på något sätt göra något som är fel mot min sambo.

Det känns ändå dumt att bara göra slut på ett 14 år långt förhållande. Vi har ju en väldigt bra fungerande vardag, men jag vet inte varför jag aldrig åtrått honom.

Allt är bara så svårt just nu

Annons:
[WickedAlly]
9/24/12, 5:15 PM
#1

Efter vad jag har förstått så är det väldigt vanligt att man stannar i ett förhållande som kanske inte gör en helt tillfredställd bara för att man "varit tillsammans så länge". Jag förstår varför man gör det om förhållandet i övrigt fungerar. Men ska man leva hela livet utan passion? Eller ska man vänta på det blir dåligt, att något annat går snett och situationen blir ohållbar så att man skiljs som ovänner?

Förstår att det är väldigt svårt att lämna någon som älskar en mycket och som tror att alla känslor är ömsesidiga, men det är bättre att säga det förr än senare i detta läget.Din sambo verkar vara en fin man, han förtjänar ju någon som attraheras av honom lika mycket och som är den andra halvan av ett team i alla lägen.

Tycker inte att någon kan säga till dig vad du ska göra, det kan bara du avgöra men jag hade brutit upp. Det är hemskt att såra någon såklart, speciellt någon som inte gjort något annat än att finnas där men som sagt så är det ju bättre att skiljas nu än när ni varit tillsammans ännu längre och eventuellt skaffar barn tillsammans.

30 är verkligen inte gammalt, och det är ju inte alls för sent att träffa någon ny som du verkligen attraheras av på alla plan. Killen på ditt jobb är ju ett ganska tydligt exempel på det.

Är det en sak mina erfarenheter har lärt mig så är det att alltid följa sitt hjärta, situationen kan verka nattsvart men hjärtat har nästan alltid rätt. Man förtjänar att vara lycklig.

[vaniljen]
9/24/12, 6:44 PM
#2

Jag håller med #1. Din sambo förtjänar någon som verkligen älskar honom och är attraherad av honom lika mycket som hans känslor. Och du kan ju inte försöka leva hela livet med någon du inte känner för till 100%.

Visst skulle det bli jobbigt att bryta upp, men det är trots allt bättre att göra det nu än att han får veta det om ytterligare några år och bli ännu mer förkrossad.

fruktgumman
9/25/12, 1:45 PM
#3

Jag förstår inte hur du kunnat leva i en lögn i så många år. Att han är omtänksam och snäll räcker väl inte om du inte älskar honom på rätt sätt (det hade inte räckt för mig iaf)

Du får väl välja mellan att fortsätta leva med en bra kompis eller säg som du känner och gå vidare.

Jag förstår att inte är helt lätt. Jag har själv ett förhållande på snart 14 år och hus och en massa gemensamt. Men utan äkta kärlek skulle jag ändå välja att gå.

[Devya]
9/25/12, 1:55 PM
#4

#3 Men nu är det väl ändå inte en lögn då hon inte visste hur det ens kändes att vara kär "på riktigt". Så att kalla det en lögn är lite väl orättvist.

Sen tror jag att de flesta förväntar sig att äkta kärlek ska vara så som i filmerna. Men kom ihåg att det där pirret i magen och alla fjärilarna tar slut också. Om det är det som du är ute efter så blir det många personer man får springa efter. Pirret i magen brukar ta slut efter ett par år (tog 6 år för mig). Det är det som finns kvar efteråt som är värt något, men det är nu förstås min åsikt. Det som finns kvar efter pirret är något mycket bättre - att känna sig otroligt bekväm med personen och njuta av varandras sällskap.

fruktgumman
9/25/12, 2:01 PM
#5

#4 Pirret försvinner aldrig om man har träffat rätt person. Förälskelsen övergår till kärlek. TS skriver ju att hon inte är tänd på sin partner. I det fallet skulle jag välja att gå

[Devya]
9/25/12, 2:15 PM
#6

#5 Du kan inte säga att pirret aldrig försvinner om man har träffat rätt person. Det kanske är så för dig men knappast för alla. För mig har pirret försvunnit men inte kärleken till min partner. Efter 9 år älskar jag honom ännu mer om möjligt.

Så att bara gå utifrån pirret i magen kan vara väldigt vilseledande. Det jag vill få sagt är att bara för att hon känner pirret i magen inför den här nya killen så betyder det inte att det är äkta kärlek. Många människor kan känna det där pirret för de mest asiga typer. Sen har vi ju dem som är i dåliga förhållanden men då de ändå känner det där pirret i magen och attraktionen så kan de inte lämna personen. Så pirr i magen säger nog inte så mycket sist och slutligen - men ännu en gång så är ju det här min subjektiva åsikt. Alla har sina egna teorier och tankar kring det här. Så du har ju inte fel i det du säger men det fungerar väldigt olika för olika människor. Väldigt intressant ämne.

Men jo om man inte tänder på sin partner längre så är det ju lite knepigt. Det är ju meningen att man ska vara attraherad av sin partner. Däremot säger hon ju att de har ett helt ok sexliv vilket gör att jag blir lite fundersam…. Vad menas med det att man har ett ok sexliv där man inte är alls attraherad av sin partner? För mig skulle det vara ett dåligt sexliv men ännu en gång så är det min åsikt om det hela.

Annons:
fruktgumman
9/25/12, 2:24 PM
#7

#6 Nej jag säger absolut inte att man bara kan gå utifrån pirret. Och den nya killen kan mycket väl vara någon som inte alls är rätt för TS.

Men har man aldrig - inte ens i början känt sig attraherad av personen så tycker jag inte heller det kan vara rätt partner att leva med och att ha ett sexliv med.

Nej jag förstår inte heller hur sexlivet kan vara helt okej om hon bara har kompiskänslor för honom

"Jag känner mig som en riktigt dålig människa då jag märker att han verkligen åtrår mig men att jag inte känner så tillbaka.  Jag älskar honom som sagt, men är jag tänd på honom? Nej tyvärr, men det kan jag ju inte säga."

och

"Han blev kär i mig ganska tidigt. Jag såg inte honom mer än som en jättebra kompis. Hela tiden känns det som han älskat mig mer. Jag älskar honom också. Men jag ska ärligt säga att han aldrig attraherat mig. Jag känner ingen passion, inga fjärilar i magen och det har alltid varit så."

skriver hon ju

[Devya]
9/25/12, 2:40 PM
#8

#7 Tänkte bara att det var bäst att tillägga att pirret i magen kan vara väldigt vilseledande. Pirret behöver inte finnas kvar i alla förhållanden och det kan ändå vara riktigt bra förhållanden. Det finns alltför många som hela tiden söker efter just den där känslan och det blir då ett evigt sökande.

Men jo, om man aldrig har känt sig attraherad av den person man är tillsammans med så är inte förutsättningarna de bästa. Då finns det stor risk för att man faller för den där andra typen som man känner sig attraherad av - vilket kan leda till otrohet och många sårade känslor i sin tur.

Nu säger förstås ts att hon aldrig skulle kunna vara otrogen - men det där är det många som har sagt och ändå fallit dit. Det som är bra är att hon tackade nej till middagen så det finns ju bra chanser till att hon aldrig faller dit då hon redan visat att hon är en stark människa. Men att känna den där attraktionen och jämt tala med den människan är något som låter lite farligt i mina öron… Det kan inte vara bra att gå omkring och känna sig så där. Inte riktigt rättvist för ts eller hennes partner…

MatVeronica
9/25/12, 2:55 PM
#9

Jag håller med om mycket som redan sagts.

Sen kan man förstås också ha ett förhållande utan attraktion och sådana känslor om man är nöjd med det. Men det tror jag inte TS är. Då skulle hon nog inte skriva in här och fundera

MariaLak
9/25/12, 4:38 PM
#10

Ni har säkert rätt alla. Jag kan förstå att ni kan tycka att det är väl bara att göra slut.

Jag kommer iaf inte fixa att göra slut nu på studs. Jag har funderat på nån typ av parterapi? Fast han skulle ju bli väldigt förvånad om jag tog upp det, då vi inte har några problem alls som han vet av

Vi är liksom det "perfekta paret"  Alla vänner har bytt partners i flera omgånger genom åren medan vi har hållit ihop i vått och torrt. Alla säger jämt att vi är så gulliga ihop. Vi ser alltid så kära ut tycker dom (måste ju vara han som ser kär ut)

Han är romantisk, ger mig små presenter köper blommor. Ja han gör allt för mig.

Det skulle vara väldigt mycket lättare om han inte brydde sig om mig eller betedde sig illa mot mig.

Han säger ofta saker som "När vi blir gamla…" osv.  Han tar för givet att vi ska vara ett par tills döden skiljer oss åt.

Jättesvårt också med den nya killen på jobbet som ständigt söker upp mig, vi lunchar alltid ihop numera. Visserligen längtar jag till jobbet och att få träffa honom, och samtidigt får jag ont i magen.

Jag har funderat på att säga upp mig och att göra något annat? Jag trivs på jobbet, men bara för att slippa träffa honom och få upp alla känslor inom mig.

Ja jag förstår att ni tycker det låter konstigt att jag sa att vi har ett rätt okej sexliv men jag tror ni missförstod. Med "rätt ok" menar jag inte "bra" utan mer att jag inte tycker det är obehabligt att ha sex med honom. Han är ju min allra bästa vän trots att jag inte attraheras av honom. Men någon orgasm tex får jag aldrig. Det fixar jag alltid själv då jag är ensam och då fantiserar jag om andra.

Sen har jag inte så stort behov av sex heller så är väl därför jag nöjer mig med "rätt okej"

Dock ska sägas att senaste månaden har sexlivet blivit lite bättre, på gränsen till bra då jag inte kunnat låta bli att fantisera om den nya på jobbet när jag har sex med sambon.

Honestyisdead
9/25/12, 5:26 PM
#11

#10 Parterapi kan inte framkalla känslor som du aldrig känt för din partner, så jag ser ingen nytta med det.

Låter ganska hemskt att du tycker sexet blivit bättre för att du nu fantiserar om en annan. Och att sluta på jobbet låter drastiskt. Tror med att du ska vänja dig vid tanken på att faktiskt avsluta ert förhållande så han får chansen att hitta någon som känner samma sak för honon som han känner för dig nu.

pyromanen
9/25/12, 9:05 PM
#12

#11 jag tror däremot parterapi kan vara till hjälp. Inte med att framkalla känslor som inte finns, men till att föra kommunikationen vidare, Eftersom det verkar svårt eller omöjligt för TS att själv ta upp "sanningen". - Det finns en massa som behöver pratas om om TS och sambon inte ska leva i en lögn. och det tror jag inte hon vill och inte heller att han ska behöva.

"0  Du frågar först om du spilld ditt liv.  Sjävklart har du inte det. oavsett vad som händer sen så har dessa år som gått haft ett värde!  Och du är inte ens 30, så det finns mycket liv kvar.

Om dina känslor för sambon enbart är vänskap som du beskriver det så tror jag inte det skulle hjälpa att byta jobb eller undvika dendär jobbkillen, för förr eller senare skulle du träffa på nån ny som du känner vibbar för. Så du måste nog till att vara ärlig både mot dig själv och sambon.

[WickedAlly]
9/25/12, 9:17 PM
#13

TS: Jag tycker att svaret på vad du bör göra är ganska uppenbart egentligen, och jag tror att du vet det du också men att du inte vill såra din sambo. Du får tänka på att du längre du döljer detta desto mer sårar du honom, bättre att släppa taget så att ni båda kan få helt fungerande förhållanden. Han förtjänar någon som är lika engagerad som honom och du förtjänar att ha fjärilar i magen och känna dig attraherad av den du ligger med.

Inget gott kan komma ur detta och det är som Hera säger: Parterapi kan ju inte få dig attraherad av din sambo, med vissa människor har man inte den sortens kemi med och det finns nog ingenting i världen som kan ändra på det.

Ska jag vara helt ärlig så tycker jag att du är ganska elak mot din partner som för honom bakom ljuset genom att få honom att tro att ni är lika kära båda två. Älskar du honom så låt honom gå istället.

Annons:
[WickedAlly]
9/25/12, 9:21 PM
#14

Jag tror förresten också att du påverkas mycket av vad alla andra tycker och tror. Att era vänner tycker att ni är det perfekta paret och att du inte vill bryta det. Men deras lycka hänger inte om ni är ett par eller inte, man kan inte ta hänsyn till sådana saker i ett sånt läge.

MariaLak
9/25/12, 9:35 PM
#15

#13. Jag har inte gjort något för att vara elak. Precis tvärtom faktiskt. Jag har absolut inte dejtat andra bakom ryggen på honom och skulle absolut inte vara otrogen. Det bara vet jag. Han på jobbet har frågat mer om att träffas utanför arbetet, jag har sagt nej, han har frågat om sms-kontakt, jag har sagt nej

[WickedAlly]
9/25/12, 10:07 PM
#16

#15 Det är ju inte alltid vad man gör aktivt som är värst dock. Menade inget illa, sa bara vad jag fick för uppfattning och jag ber om ursäkt om det var ett dåligt ordval. Jag syftade dock inte alls på kontakten med killen på jobbet eller eventuella andra killar.

Men tycker du inte att det är ganska elakt/dåligt gjort att inte vara ärlig om en sån här stor sak? Hela ert samliv/sexliv är ju på något sätt en lögn?

Sarah
9/25/12, 10:13 PM
#17

Först borde du reda ut din relation, antingen lämna eller bestämma dig för att satsa helhjärtat. Det du har är mer än vad många får, men å andra sidan vill man ju ha passion i en relation och inte bara en vän. Men att diskutera saken med din sambo känns nödvändigt, för bådas skull. Det är inte snällt mot honom att gå runt och inte vara kär och låta honom tro att allt är bra. Min killes bästa vän blev lämnad efter 15 år tillsammans. De är oxå 30 och även om hans värld rasade samman så hämtar man sig till slut.

[WickedAlly]
9/25/12, 10:14 PM
#18

"Det är inte snällt mot honom att gå runt och inte vara kär och låta honom tro att allt är bra"

- det var precis det jag menade när jag skrev att jag tycker att du TS är elak mot honom, ingenting annat :)

MariaLak
9/26/12, 7:39 AM
#19

Nu har jag ringt familjerådgivningen och vi fick en akuttid redan nu kl 11 när dom hörde hur eländig jag lät i telefonen

[vaniljen]
9/26/12, 8:30 AM
#20

#19 Bra gjort, lycka till!

Annons:
[Kottschejk]
9/26/12, 9:32 AM
#21

Hej Mia,

Vad ni än gör och vilka beslut som än fattas så ta de försiktigt & stilla.

Ni har ju vuxit upp ihop och varit en del av varandras liv i så många år. Då finns ju trots allt en enorm trygghet att ha varandra och allt vad ni har haft turen & glädjen att dela tillsammans, bara en sån sak.

Vet du vad?..Jag har själv känt vad kärlekens pirr i magen kan betyda för en, sånära man kan komma även om det aldrig blir något mer än bara något väldigt kort, i många fall obesvarad kärlek. Men vad jag personligen kommit fram till efter följt åtskilliga rellationer och vilka som har dom bästa chanserna till lyckas. Är själv skiljsmässobarn där pappa flyttade när jag var 11-12år och brorsan var 3år yngre. Det är att dom mest hållbara relationerna är ofta i grunden baserade på en god vänskaplig grund, för när allt kommer omkring så är ju vänskapen och de förtroendet och den tryggheten allt kretsar kring helt ovärderligt. Det som verkligen betyder nått, sånt som tar tid och kraft & bygga upp, saker som vi kan känna igen oss i när livet stormar. Stormars ögon har jag också fått möta i mitt liv, likaså hur det känns att se nära försvinna och sorg, kriser och förändringar, besvikelser m.m. Som vanligt glömmer man dom bitarna som också varit lyckliga & bra, det finns de också.

Förr i tiden när det inte var lika viktigt att diskutera kärlek och dejting som det är idag så var den typen av förhållande som du har värd sin vikt i guld. Det var innan det blev häftigt att skilja sig och snacka om mr x. Om vi säger att du stannar hos den nya killen i 14år, hur tror du att du kommer känna då? Vad talar för att han kommer hålla fast vid dig i 14år? Fundera på den reaktionen ett tag och på vad du har nu där du befinner dig i livet.

Mitt bästa tips jag kan komma på till dig…Låt de ta sin lilla tid och ha inte för bråttom. Låt allting landa om det känns upprivet just nu.

Vi hoppas på ett gott slut för er alla!

Mvh /Kottschejk

pringles
9/26/12, 4:56 PM
#22

blev du klokare på samtalet?

MariaLak
9/26/12, 9:02 PM
#23

#22 klokare vet jag inte riktigt vi får se. Vi ska dit några gånger 2 dagar i veckan.

Men skönt att prata med nån utomstående lite.

Sarah
9/27/12, 11:13 PM
#24

#21 har en viktig poäng… man kan sakna pirret och de berusande förälskade känslorna då man träffar ngn ny, men i slutänden så är det man strävar efter en relation där man är både bästa vänner med en trygghetskänsla. För mig tog det ett tag att inse, jag saknade de pirrande känslorna då jag blev trygg i en relation och det har fått mig att lämna flera gånger. Det (och annat) fick mig även att lämna killen jag nu är förlovad med. Det tog en del växa upp för mig att komma fram till att det jag hade med min kille, var det jag ville ha. Men, å andra sidan har jag inte varit med bara en kille hela mitt dejtande liv, utan lekt av mig, blivit sårad osv tills jag idag inte vill ha ngt annat än min trygga bästa vän till kille. Som jag iofs åtrår, även om jag inte gjorde det under den period då jag kände att han inte dög, att det inte var värt att kämpa igenom tjafset utan pirret längre.

MariaLak
10/7/12, 6:34 PM
#25

Vi har bestämt att fortsätta jobba på förhållandet tillsammans nu iallafall. Jag är inte beredd att kasta bort allt vi har och allt som ändå är bra, han är min allra bästa vän

pringles
10/8/12, 6:09 PM
#26

okej hoppas det blir bra!

Upp till toppen
Annons: