Låter ju som han blivit djupt deprimerad och skulle behöva hjälp.

Ja… Men han vägrar… Hur fasen kan man be sin enda dotter dra åt h*lvete? När hon kommer 20 mil för att sova där?!

#2 Ja, det är verkligen inte friskt att göra det.

Vad säger din mamma om det hela? Hon borde vara den som hjälper honom söka hjälp om dom bor tillsammans.

Jag har dessutom en bonus syster, som han tar mer hand om, bryr sig mer om än mig…

Kanske diskussionen hamnade på ett känsligt område som var svårt & tackla för honom? Sorg kan ju va ett känsligt kapitel för många och särskilt om man inte varit med om känna så förut, människor kan förändras och nya situationer kan uppkomma som kan va lite kluriga & hantera. Hur är relationen mellan din pappa och din mamma?

Vad jag menar är att det kanske inte alls behöver bero på dig varför han reagerar som han nu gör. Det låter ju onekligen som du hamnar i kläm då du känner dig berörd av situationen med din far men det behöver inte vara ditt fel. Tänker genast på frågan, vad som kan hända med en partner som förlorar en förälder och drabbas av en förlust. Det är inte självklart alla vet hur man bör göra och hur man efter en sådan förändring bör hantera sin relation till en anhörig som förlorat någon.

Bara grejen i sig med alla funderingar och frågor som då snurrar i skallen kan ju då va tröttande i längden om man inte får någon att prata med. Tycker ni ska försöka få honom till snacka med någon och då helst nån som han känner ett gott förtroende inför, vänner eller jobbarkompis eller liknande.

Tror inte han menar innerst inne vad han säger, det är i sig en impulsiv reaktion. Ibland säger vi saker som vi inte menar, ord är bara ord.

Om han varit en bra pappa förut så finns ju hopp 

Han brydde sig knappt om mina morföräldrar. Både mormor och morfar gick bort förra året. Morfar 2 månader innan mormor… 

Mamma så gott som hatar pappa också… Men de bor ihop… Skilda sedan 16 år tillbaka. Mamma är ganska less på honom också.

Han har aldrig brytt sig om mig. Bara mina äldre bröder (ena är 22, andra 24).

Han har gjort något med mig, som visat att han bryr sig 2 gånger… Vad jag kan minnas…

Allting är inte alltid trevliga minnen men hoppas i allafall det känns lite bättre efter fått växla några tankegångar med oss här i tråden.

Man kan ibland hitta en del behållning när man snackar med utomstående och jämföra med lite andra nya infallsvinklar på sånt som trycker en. Oerhört viktigt & ha någon att prata med ibland.

När jag läser här i texten så kan jag känna att det här förmodligen kommer ta lite tid att förändra. Chansen detta beteendet kan ändra sig över en natt står inte inom vad jag ser som rimligt. Det är antagligen något som du bör göra dig beredd på kan ta lite tid innan saker förändras och det hamnar mer rätt så det överrenstämmer med hur du och mamma önskar hur pappa bör vara.

Livet kan va bra dråpligt ibland i hur vi fungerar som personer och emellanåt kan göra grejer så vi antingen drabbas av problem eller så vi inom vissa områden rent psykologiskt hamnar lite på efterkälken i hur vi funkar på insidan och hur vi som människor utvecklas.

I många sorters konstellationer så kan det i vissa lägen slumpa sig ungefär som födas med handikapp, dvs sånt man inte kan rå för själv att man brister på vissa sätt i jämförelse med vad som förväntas av en.

Din Pappa har enklare inför umgås med andra av samma kön men däremot finns något som hindrar honom på nått sätt när det gäller familjerelationer och då främst personer av kvinnligt kön.

Vad detta kan hänga samman med är kanske en mer känslig frågaställning som ni bör ta upp i annat sammanhang än kanske här öppet på nätet. Men i vilket fall som helst så tror jag man skulle kunna försöka angripa problematiken där nånstans på den punkten.

För den enskilde så är det ju utan vidare en känslig fråga att beröra, så kan förstå om han blir avskärmad och upprörd när han ställs mot väggen. Det är ett område som blir övermäktigt i tackla och hantera.

I övrigt om du tillåter så låter det som du själv har accepterat vad som tidigare har inträffat och behöver din Pappa tillbaka och har på ett sätt förlåtit honom i vad han nu gjort dig. Men man kanske på samma gång bör ställa sig frågan om han verkligen också känner sig förlåten eller speciellt när det handlar om att kunna förlåta sig själv och acceptera läget i vad som tidigare har hänt. Att lära sig gå vidare.

Allt sånt är ju vanligt och mänskligt bland oss människor att många av oss har en benägenhet till skuldbelägga oss själva inför vad vi kanske åsamkat någon annan, saker vi känner att vi rå för. Hos vissa kan ju dem delarna vara väldigt svåra att nå fram till men det är oftast i allafall en så viktig del i vårt inre så det gäller för alla om man nu inte är väldigt svårt psykiskt mentalt sjuk så finns där ett samvete i allt levande som talar till oss och där vi kan känna vad som är rätt och vad som är fel. Är man inte van i lyssna innåt så kan ju sånt innebära att man får träna sig och det kan ju bli lite som kläcka sig på nytt och komma ur skalet som man tidigare vant sig vid att leva i med allting ett liv medför och innebär både för en själv som dom som finns runt omkring en. En process som kan ta lite tid.

Nu har du fått en killes vinkel och version av hur det kan vara att leva. Vi är alla olika och unika som personer men hoppas det hjälpte dig något sånär till en workaround i snirkla runt i förstå med andra ögon.

Önskar dig en bra & rolig vecka med trevlig sysselsättning!

Glöm inte bort dig själv 

/Torsten

Låter som att han har blivit deprimerad och då kan man säga saker man igentligen inte menar.
Och dom förstår inte alltid heller att det finns hjälp att söka eller att det är det bästa.

Grejen är ju att det är över 1 år sedan nu… Och han är fortfarande så där konstig…

För några dagar sedan, hade mamma blivit så less på honom, då hade han fått höra det, och kommer hem senare på kvällen med en bukett röda rosor… Mig kan han inte ens säga förlåt till…

Han bemöter mig som om inget hänt…

Jag kan inte förlåta honom för detta, då det satte sig så djupt i mig. Han har aldrig gjort något liknande. Han har aldrig kunnat bete sig så illa som han gjorde då/gör nu…

Förr när vi bråkade så kom han med en stor blomma och ett kort där det stod, "Förlåt min älskade dotter, kram pappa" och han GRÄT när han lämnade dem till mig…

Nu bryr han sig inte ens…

#9 Nu blir jag förvirrad. Du skrev ju innan att "Han har aldrig brytt sig om mig. Bara mina äldre bröder (ena är 22, andra 24)."

Men nu skriver du "Förr när vi bråkade så kom han med en stor blomma och ett kort där det stod, "Förlåt min älskade dotter, kram pappa" och han GRÄT när han lämnade dem till mig..".

Ja, vi har bråkat en gång… Jag minns inte ens vad det handlade om. Men ja.. Han var hemma typ vid maten och åt, sen såg man honom inte.

#12 Tack det värmde…

#12 Sådär skriver man inte! Det fattar du väl själv!
Ingen förälder avskyr sitt barn bara sådär….

#13 Ta absolut inte åt dig av #12! Självklart gör han inte det.

#13 Bry dig absolut inte om den kommentaren. Varken första eller sista gången den personen beter sig illa. Men nu kan den inte bete sig illa på den här sajten längre.

Hej igen, ja ibland kan det slumpa sig lite lustigt man får va förberedd på de mesta. Såg inte själv inlägget, kanske ett mindre missförstånd :)

I vilket fall som helst så ser de ut som saker & ting redan har hunnit ändras till det mer positiva. Ska nämna jag fick en liten känsla det kunde va nånting i den stilen efter råkade upptäcka ett par betydelser i efterhand då senaste inlägget skrevs. En sak var ju bilden av en förälder som gillar att ställa sig & laga mat. Bara den grejen i sak är ju ett bevis på omtänksamhet ifrån en vuxen till sina barn. Sen kan det naturligtvis skilja från fall till fall hur pass mycket inlevelse som ingår i allt människor gör. Men när jag sen fick nöjet till mer information om en Pappa som kommer med blommor osv, då förstod jag att mitt första förmodande antagligen hamnade lite snett…

Till förmån för dig då som tur e skulle man ju kunna säga.

Som det ser ut och verkar så varför inte göra ett försök till återförena familjen på lämpligt sätt. Tror där kan finnas en god möjlighet till förbättra läget. Varför inte göra något liknande tillbaka där ni då ger tillbaka lite på samma sätt som allt sånt som han försökt ge till er.

Snackar då om visa uppskattning & kärlek, hitta på nått kul tillsammans och där ni då söker er till honom istället. Ungefär som när nån fyller år.

Tjejer brukar va jätteduktiga på hitta på den typen av grejer:)

Tror mycket i detta handlar om att du & mamma speciellt behöver släppa loss lite mer när det rör sig om våga bjussa mer på pappa.

Jag kan självklart förstå att fnurran i sig kan kännas stor & jobbig att gå igenom men om jag ska va ärlig, det finns värre saker.

Vill man komma nånvart i relationer så brukar det finnas ganska mycket & tjäna genom köra diplomatiskt & ha överseende med varandras brister, en ödmjuk hållning vinner oftast i längden.

Att satsa på vara vänner och umgås och ändå försöka hålla samms trots det i början kan ta emot lite pga allting som hänt.

Minska lite på kraven som ställs och på sikt erhålla nått annat i byte.

Du kan få en Pappa om du har tur, och jag tror du hittar honom