Kriser

Jag skäms.

2012-10-30 12:07 #0 av: [Balme]

Ja, jag gör ju det.

Har under ca två års tid levt i ett förhållande. Vi har haft våra uppförsbackar, precis som de flesta. Men överlag trivs jag väldigt bra.

Nu till problemet.. När vi började träffas så hade jag precis kommit ur ett förhållande på många, många år. Detta förhållande var kantat av våld och otrohet från mitt exs håll. Så ville ta det lugnt med den nye killen man mött. Men fallet blev inte riktigt så. Han rusade på ordentligt med känslor och hur ofta han ansåg vi skulle ses. Han upplevde då mig istället som känslokall, och avståndstagande. Jag hade bett om tid redan från början, och att om han ville träffa mig, så fick han nog ha lite tålamod.

I grund och botten var det inte det att man inte ville vara någon nära, absolut inte. Min önskan är att somna och vakna med den man älskar och allt vad det innebär.

Efter några månader så började jag hoppas på att detta var killen detta kunde hända med, så började öppna mig, ville dela livet med honom.

Åren har nu gått. Och nu när man verkligen gått all in, så att säga, för ca ett år sedan, så drar han sig tillbaka istället. Vi sover knappt ihop fast vi bor varandra så nära, närhet sker otroligt sällan, vi äter inte frukost, lunch eller middag tillsammans. Jag blir mer och mer bitter, och berättar att man inte kan tänka sig att leva utan närhet och umgänge - för mig (och de flesta andra, inte sant?) så är det en stor del av förhållandet. Då känner han sig trängd, då får han aldrig tid ifred o.s.v. Vilket han alltid får. Han sitter mest vid sin dator eller åker ut med sin bil och kollar runt ett par timmar.

Låter det helt förlorat? Förhållandet? Jag kämpar verkligen. Berättar för honom hur mycket han betyder nästan dagligen, men då blir han tydligen trängd. Gör jag inte det så är jag värdelös på att visa känslor. Jag känner att jag inte duger till alls. Och vad man än säger, blir det fel..

Jag VILL att det ska fungera. Men numer är det som att han bara gör som han behagar, och eftersom han vet att han kommer undan med det, och att man stannar, så är det huvudsaken - och att jag blir oerhört ledsen, det är "överdrivet".

Antar man greppar efter halmstrån. Men vill inte att det ska vara så.

Så säger väl många ; Men han är absolut inte killen som skulle gå och vara otrogen, o.s.v. Han verkar bara ha blivit så oerhört avtrubbad. Tyvärr har man väl sagt några gånger "Bättras inte detta, så kommer jag inte stanna". Och likfan gör man det ändå!

Någon som varit i någon liknande situtation? Vill helt enkelt ha någon att dela allt med. Och det verkar inte hända med honom, trots att jag älskar honom något så oerhört..

Jag skäms alltså över att man vill dela varje fin stund med honom, vakna med honom, vara honom nära, medan han då inte verkar tycka att det hör till förhållanden. Skäms över att man hoppas, och tillåter sig själv att bli sårad!

Anmäl
2012-10-30 12:16 #1 av: [Balme]

Jag vill också förtydliga att man absolut inte kräver hans uppmärksamhet varje vaken stund, dygnet runt. Men sova tillsammans mer än någon gång i månaden kan jag inte se som för mycket begärt efter två år tillsammans?

Han är äldre än mig, fem år, ca. Samtidigt som detta pågår så vill han flytta ihop, att man ska fundera på det där med barn, han pratar om förlovning och t o m giftemål. (Även om just det är framtidsprat).

Jag får ingen rätsida på detta..

Anmäl
2012-10-30 12:53 #2 av: viktoria91

Låter lite som om han både vill äta kakan och ha den kvar. Väldigt dubbelt att han vill vara ifred men samtidigt ha barn och gifta sig!

Anmäl
2012-10-30 13:07 #3 av: [Balme]

2#

NÅGOT är det ju inte. Han är inte sådan som är ute och festar, härjar och har sig. Så har lite svårt att förstå att han inte kan lägga lite mer energi på att ordna mellan oss. :) Eftersom han mest går hemma och drar benen efter sig. Tid finns ju verkligen. Men orken och viljan? Vet det fan.

Anmäl
2012-10-30 13:11 #4 av: viktoria91

#3 Han kanske är osäker på vad han egentligen vill och vad du vill så han säger dte han tror du vill höra.

Anmäl
2012-10-30 13:22 #5 av: [Balme]

4# Han är mycket väl medveten om att jag inte är den som t.ex önskar att bo ihop eller skaffa barn. Jo, i framtiden och så. Men skulle vilja resa och sådant. Så just det är ju antagligen snarare hur han skulle vilja ha det, i förhållande till sin ålder.

Mja, känns som sagt som att han blivit helt avtrubbad. Och vet inte hur han kan återhämta sig från det. Om man inte verkligen försöker då..

Anmäl
2012-10-30 13:50 #6 av: [WickedAlly]

Hur mår han annars då? Märkt någon förändring i hans personlighet eller uppförande utöver förhållandebiten? Finns ju mycket som kan påverka hur man behandlar sin omgivning.

Anmäl
2012-10-30 14:23 #7 av: [Balme]

6#

Nej, vi är båda människor som mår dåligt, vi äter mediciner för detta osv. Förr pratade han med mig om det var något, och kunde hjälpa honom, stötta honom och lyckades muntra upp honom. Nu stänger han in sig helt istället. Och jag kan inte stå här, år ut, och år in och vänta på att han ska ta sig i kragen.

För många situatitoner är sådana att han kanske skippat att betalat hyran sin, fast han kunnat. Sedan stänger han in sig och tycker synd om sig själv resten av månaden.

Det tär på förhållandet. När man inte får umgås, vara varandra nära eller något.

Anmäl
2012-11-05 18:30 #8 av: Litenburk

Du ska inte skämmas för hur du känner och kom ihåg att du är älskvärd som du är oavsett vad du tror någon förmedlar! Det enda sättet att få det hela bättre är att ni kommunicerar på ett eller annat vis. Om någon av er har svårt att prata om jobbiga saker så är tips att skriva ner vad ni känner är jobbigt och vad ni saknar i förhållandet. Då får man betänketid och får ur sig genomtänkta saker.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.