Annons:
Etikettpsykologi
Läst 21687 ggr
Wide Awake Dreamer
2012-11-10 23:13

Hur ser DU på en person som inte har några vänner?

Hur ser du på en vuxen person som har få eller inga vänner att umgås med? Är det konstigt, skrämmande eller vad? Låt säga att det finns psykiska besvär i grunden som gör att personen levt ett ganska tillbakadraget liv. Det är alltså ingen psykiskt störd person vi pratar om utan en person som "bara" är blyg och försiktig av sig. Skulle du kunna tänka dig att umgås/bli kompis med en sådan person? Hur ser du på en sådan person som partner? Eller finns det något i det här som skrämmer bort dig eller får dig att tveka?

Det är naturligtvis mig själv det handlar om. Jag är diagnosticerad med en s.k. personlighetsstörning som gör mig ganska blyg, försiktig och tillbakadragen. Men jag jobbar på att överkomma mina problem och jag har redan kommit en bit sedan jag fick min diagnos för 1½ år sedan. Jag har dock nästan helt förlorat kontakten med de flesta kompisar jag växte upp med och har inte lyckats bygga upp några nya vänskapsrelationer som vuxen. Det här är ett problem på många sätt. Förutom att jag ofta känner mig ensam så är det också något jag skäms för. Jag vill helst inte att folk skall få veta hur ensam jag är eftersom jag är rädd att det skall skrämma bort dem. Tyvärr har det väl också hänt lite saker på sistone som har stärkt min tro på att ensamhet skrämmer bort folk, i alla fall vissa.

Men jag undrar vad folk egentligen tycker om personer som är ensamma? Spelar det någon roll om man vet vad som ligger i grunden och/eller om personen jobbar på att bli mer social? Vad tycker ni?

Annons:
[RadioMG]
2012-11-10 23:19
#1

Låter nästan som mig. Jag har tröttnat helt på vänner och mina gamla vänner som jag växte upp med har familj och sitt liv. Nu på senare tid så känner man sig helt utanför eftersom jag inte kan få barn utan bara har en sambo.

Jag trivs med ensamheten och livet med sambon. Vi umgås med hennes familj ibland och min ibland, det räcker helt och hållet för mig.

Jag kanske ska gå och få undersökt mig, kanske ligger det ngt psykiskt bakom.

Men om vi tittar tillbaka 10 år när jag var en helt annan person så hade jag nog tänkt så här. Om det är en person som jag vill bli vän med eller kanske får känslor för, så hade jag skitit i om h*n har vänner eller ej, det är personen jag vill lära känna, inte dennes vänskapskrets.

knet
2012-11-10 23:52
#2

Jag skulle inte bry mig överhuvudtaget om personen hade andra vänner eller inte. Mina allra närmsta vänner idag har inte särskillt stor bekantskapskrets, det är vi som umgås dagligen.

knet
2012-11-10 23:53
#3

Eller… Klart jag skulle bry mig om personen ifall han kännt sig ensam som inte haft andra vänner, men det är inget som påverkar om han eller hon kan vara min vän eller inte.

isafisa
2012-11-11 00:40
#4

Skulle inte haft något problem att bli vän med en som inte har så många/några vänner. Tycker inte att det är något problem alls och ser inte detta som något konstigt. Man är olika helt enkelt :) Är själv ganska blyg och försiktig med nya personer, har liksom en ganska liten vänkrets och trivs hur bra som helst med det :)

Lamina
2012-11-11 01:39
#5

Jag tror ingen av mina vänner har några riktiga vänner. Fast dom har ju mig såklart… Men jag betraktar faktiskt migsjälv som mer eller mindre utan vänner. Uhm… Komplicerat… Men poängen är att jag inte bryr mig så mycket om en person har vänner eller inte. Möjligen att den kan bli lite väl klängig för mig som har ett stort ensamhetsbehov. Men tror att en person som inte kan acceptera det behovet inte skulle ha passat som min vän i vilket fall så…

Kom just att tänka på en person som jag på sätt och vis betraktar som min vän (fast jag inte har vänner Tyst) som har många andra vänner. Det stör mig faktiskt lite, även fast det inte påverkar våran vänskap. Det får mig att känna mig mindre speciell, typ. Obestämd

//Lamina

Before we work on artificial intelligence, why don't we do something about natural stupidity?

[TheMiko]
2012-11-11 02:06
#6

Låter som om du beskrivit mig…

Gjorde mig av med alla energitjuvar för några år sedan och lever idag med man barn hund och katter och jag mår sååååå mycket bättre.

Kände mig bara stressad av allt och alla ett tag och det var alltid jag som fick dra ihop kompisar mm för att vi skulle träffas överhuvudtaget. Sen försvann resten när jag separerade från mitt x då de tydligen var hans kompisar mer än mina och det behöver inte jag i mitt liv.

Har klippt banden med en syster och så gott som min mamma också då de bara får mig att må kasst.

Annons:
PogoPedagog
2012-11-11 11:38
#7

Jag tror att det är jättevanligt att vuxna männsikor har väldigt få vänner. Man flyttar, bytar jobb och utbildningar, skaffar familj osv. Så jag tror om jag ska vara ärlig att dom över 30 med en stor vänkrets är en minoritet.

Själv har jag nästan inga vänner men en stor familj som jag tycker om att umgås med ganska ofta. Umgås även med sambons vänner och familj men mer sällan pga avstånd. Detta passar mig utmärkt, jag har aldrig haft något behov av att omge mig med en massa människor.

pyromanen
2012-11-11 12:33
#8

Hur många vänner en person har eller inte har tror jag inte i sig spelar någon roll för mig om jag t.ex. träffar på denna personen.  Däremot kan jag tänka mig att om personen identifierar sig jättestarkt med detta att han/hon inte har några vänner, och mer eller mindre framstår som "han/hon utan vänner" kanske det känns jobbigt eller påfrestande. Eller om han hon så desperat behöver någon att fylla ut "ett gigantiskt tomrum" med, då sticker jag nog också fortare än kvickt, för att det känns som en börda eller nåt jag inte kan leva upp till.

Men om jag träffar en person och vi har något gemensamt intresse eller liknanade och trivs ihop, har kul eller hittar på grejer ihop som känns givande för oss båda två då ser jag inte vad det skulle ha för betydlese om han/hon har många lelr få vänner.

Om "ensamhet" är det stora temat som det finns ett jättebehov av att prata om då kanske det funkar bäst att hitta någon annan med samma behov, så att det blir ömsesidigt. Finns garanterat många med samma problematik!

pistenbully
2012-11-11 14:05
#9

Jag har inga vänner alls i närheten just nu då jag flyttat långt ifrån min hemort. Inte är jag konstig eller på annat sätt sämre än någon annan för det. Jag umgås med de jag tycker om, oavsett hur många vänner de har i sin tur och jag hoppas att ingen dömmer mig för att jag inte har några vänner.

Honestyisdead
2012-11-11 15:06
#10

Jag hade nog undrat i det tysta varför personen inte har några vänner, men hade gett personen en chans att visa vem den är.

Risken finns dock att ensamma personer bli klängiga då det inte har någon annan. Har varit med om det.

Wide Awake Dreamer
2012-11-11 16:00
#11

Tack för alla synpunkter! Så det verkar som att just själva grejen med att ha få vänner inte i sig skrämmer bort folk? Nåja, det verkar ju positivt, jag kanske har fått det om bakfoten då. Skönt att jag inte är den enda som tycker att det inte borde spela så stor roll.

Jag har själv inte direkt valt bort några vänner, iaf inte medvetet, utan det har liksom bara blivit så att man tappat kontakten med dem och sedan inte vågat ta upp den igen.

#8 Du tar upp en intressant sak! Det är just det där jag försöker undvika. Jag vill absolut inte hänga upp mitt liv på någon annan person och jag är inte ute efter någon mänsklig soptipp som jag kan dumpa mina bekymmer på. Men jag har ett känslomässigt behov av att umgås med andra, att ha någon att prata "allvar" med ibland och att ha någon att dela mitt liv med. Just nu har jag inget av de sakerna och det gör att jag känner mig ensam. Under lång tid har jag undvikit djupare vänskaps och kärleksrelationer för att det skrämt mig, men nu känner jag att jag saknar allt det där. Det är inget jag går under av, men det är helt klart behov som är otillfredsställda. Jag tycker det är svårt att hitta balansen mellan att kunna erkänna de här behoven för sig själv och andra utan att det slår över och man verkar behövande och klängig. Jag har en känsla av jag inte lyckats särskilt bra hittills de få gånger jag försökt förmedla de här känslorna. Normalt brukar jag helst undvika att prata om det överhuvudtaget för att det är så svårt att förmedla en balanserad bild av hur man känner inför det, det blir så lätt fel.

Jag har svårt att se mig själv som klängig, eftersom jag är rätt försiktig med att kontakta folk, även de jag känner väl, men jag vet ju inte hur jag uppfattas av de som träffar mig. Det skulle vara intressant att veta vad ni anser vara klängighet? Har ni konkreta exempel på klängigt beteende?

Honestyisdead
2012-11-11 16:07
#12

Att man hör av sig flera gånger om dagen, vill träffas varje dag, blir svartsjuk om man är med andra.

Wide Awake Dreamer
2012-11-11 16:24
#13

#12 Oj, ja det är ju fullt förståeligt att en sådan person upplevs som klängig. Så har jag defintift inte betett mig.

Annons:
Liss
2012-11-11 18:54
#14

Om en person öppnar en relation med mig, med orden "jag har inga vänner" - skulle jag nog börja undra. Man brukar väl inte göra sin personlighet utefter hur många vänner man har. Det är som att öppna upp med "jag är hetsätare". Ja, gör något åt det för dig själv då. Men för min del har jag inget direkt med det att göra.

Klart jag kan bli vän med någon som inte har vänner, så länge det inte är en stor grej som övertar hela relationen och gör den kvävd. Jag tänker inte ens på det, ifall inte personen själv skulle ta upp det. Varför skulle det betyda något öht egentligen. Så som alla flyttar omkring nu mera till exempel, så är det inte underligt om man inte har många vänner med sig mer.

Själv har jag en ganska stor grupp på ca. 7-8 st som jag umgås med, som åker utomlands tillsammans på konserter och dem + några till som åker på konvent tillsammans. Alla dessa är mina vänner, men ändå inte riktigt nära vänner. De är absolut mer än bekanta, men mer hobbyvänner. Vi gör det vi nördar om, tillsammans. Jag har nog bara en riktigt, riktigt nära vän. (folk som jag har växt upp med har jag i stort sätt ingen kontakt med alls)
Min pojkvän har sina allra flesta vänner inom jobbet och några i hans gamla stad, vilket han flyttar ifrån nu (både jobbet och stan). Han är lite smått orolig över det. Men jag har sagt åt honom att försöka hålla kontakten bäst det går. Dem är välkomna när som, hem till oss. Mer är det inte… Om det rinner ut i sanden är det meningen. Vi hittar även nya vänner i Sthlm, genom studier och jobb där. Med all säkerhet.

Vänner kommer och går. Man har en himla tur om man hittar någon som består. Och jag tycker det är jätte kul med nya hela tiden också.

Vad klängig är - När vännen blir en energitagare och man måste förklara och försvara om allting.

Liss - Moderator @ Bodyart.iFokus ☆

Gronstedt
2012-11-12 16:53
#15

Jag har i stort sett inga vänner och tycker det är normaltillståndet. Jag skulle nog ha lite lättare att umgås med en person som saknar vänner, för den personen skulle förmodligen vara lika lågmäld och tillbakadragen som jag själv, så jag inte skulle känna mig trängd och stressad. Med en sådan person skulle jag nog kunna uppleva mer och lugnare gemenskap än med "vanliga" människor. Om inte personen blev klängig då, som flera nämnt.

Gur4m1
2012-11-13 09:40
#16

Jag är en ensamvarg som älskar att vara ensam men även att vara med andra, jag är sjukt social om jag bara känner mig bekväm och får chansen :) Jag trodde förut att problemet var hos mig .- för att jag är blyg, jag är konstig, men jag har under mina 30 år upptäckt att det minst lika ofta är omgivningen som är problemet, det är DE som inte kan hantera mig eller har beteenden som jag inte klarar av att hantera- som nästan ingen vettig person klarar av att hantera.

En blyg kompis med få vänner skulle inte skrämma mig. Det som skrämmer mig är vänner som ställer en massa märkliga krav eller förväntar sig ett visst beteende och ska tillrättavisa en hela tiden och långsamt men säkert trycka ner en i stövelskaftet.

Jag har hellre få, riktiga, nära vänner eller en bunt med ytliga, men sjukt trevliga bekantskaper än ett gäng puckon som klättrar över lik (förmodligen mitt) för att få bekräftelse för sitt ego, ännu en dag.

JAg hatade hur de flesta behandlade sina vänner och vänskap under skolåren och jag hatar att se att många vuxna fortsätter på samma linje även nu. Skillnaden är att jag nu kan välja mina vänner och jag väljer bort dem som inte får mig att må bra- utan att blinka. Notera att jag itne väljer bort folk som väljer att prata med mig om läskiga/hemska saker, för DET får mig att må bra att få FINNAS där för en vän. Men folk som trycker ner mig och bara skra kritisera en kan dra åt "¤#¤#"e. Tyvärr är det gott om sådana människor och riktiga vänner växer inte på träd.

Men en blyg person med någon mental problematik (så länge det inte ständigt går ut över mig) skulle jag gärna vara bekant eller kompis med. Så länge vi kom överrens och har någonting gemensamt.

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

Gur4m1
2012-11-13 09:49
#17

JAg har själv jobbat med att bli mer social- eller mer såhär, att bejaka min sociala sida ^_^ Mitt problem är att jag aldrig haftproblem med att hitta på saker att göra när jag är ensam- jag trivs i mitt eget sällskap så att säga, snöar lätt in på egna intressen och liknande så många bra relationer har ändå runnit ut i sanden. För när man inte hört av sig efter nån månad, ett halvår eller så- har det alltid kännts lite märkligt att plötsligt komma "tja, ska vi dra på bio, äta middag, glo film…var har jag varit senast emånaderna…ehh..uum…;)"

De enda vänner där jag känner att åsdant kontakt är helt okej är mina barndomsvänner jag vuxit upp med. och fmailjen såklart. Men jag skulle ha haft ett tusentals bra vänner om jag inte var så himla kass på att "behålla dem" och det är faktiskt oftast(mest mitt fel att de försvinner.

Inte för att jag är en dålig vän på något vis, utan för att jag är för dålig på att hålla vänskapen vid liv, behålla kontakten osv på en normal nivå. De tär lättare att bara börja om med någon ny, spännande person :P

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

Lamina
2012-11-13 14:16
#18

#16 och #17 Du beskrev just mig i ett nötskal. Senaste bekantskapen jag gjorde så sa jag faktiskt som det var, att jag vill ha vänner men trivs bäst själv och mår bäst om vi inte umgås så ofta. Men att jag ändå vill vara vän med henne och träffas ibland, eftersom jag är social ändå på något vis. Hon förstod det och hör bara av sig ibland och frågar om vi kan umgås, orkar jag inte så är det bra med det. Det får mig att vilja anstränga mig mer också, och för första gången har faktiskt jag föreslagit att vi ska hitta på något. Skrattande

//Lamina

Before we work on artificial intelligence, why don't we do something about natural stupidity?

[Loca Diaz]
2012-11-13 17:13
#19

Jag bryr mig inte alls om personen är eller har varit en ensam person utan vänner. Det handlar om nu! Är personen villig att vara social och ha vänner så ställer jag upp om jag trivs med personen sen måste man ju få kontakt också. Jag har två bra vänner som jag är med då och då - men vi har ju jobb/studier och sambos så det blir ju inte jämt :) Jag har aldrig klarat av att ha 10 vänner. Utan alltid att en eller två som jag kan lita på. Sen har jag haft en del vänner som kommit och gått på grund av att jag ledsnar för vi inte passar varandra. Kan ha uppstått bråk och det är inte lönt att bli sams för jag inte saknat dom osv för jag tar hårt på svek eller om de ex. Aldrig bjuder med mig på saker eller att jag är andra handsval för att de har andra bättre vänner. Då får det vara :) så jag har valt det lite själv! Jag känner att jag kan upplevas som klängig vissa perioder för att jag frågar ofta om vi ska hitta på något MEN jag accepterar ett nej. Jag frågar hellre en gång för mkt än typ aldrig. (Fast det handlar om ett par gånger i veckan inte varje dag).

fruktgumman
2012-11-13 20:13
#20

Jag skulle inte bry mig om ifall det är en ensam person eller inte. Om det är någon jag trivs att umgås med så kvittar det för mig om den inte har några andra vänner.

Det som skulle kännas jobbigt är om personen vill träffas för ofta. Jag har stort behov av egentid och vill inte umgås med vänner varje dag.

Annons:
MoaL
2012-11-14 01:59
#21

Som så många tidigare har skrivit så har inte heller jag några problem med människor som har få eller inga vänner, så länge det inte är en klängig person eller någon som vill umgås väldigt ofta.

Jag själv umgås nästan aldrig med någon annan än min mamma (förutom sambon då, förstås). Att umgås med någon utomstående händer bara några få gånger per år. Oftare än så brukar jag tycka är alldeles för mycket, så jag är en av de som knappt ens har någon bekant, än mindre riktiga vänner. ^^

Mvh,
Moa
Sajtvärd på Eremitkräftor och Snäckor

Wide Awake Dreamer
2012-11-14 22:09
#22

Måste säga att jag lärt mig en hel del av den här tråden, var lite orolig för vilka svar jag skulle få, men jag är glad att jag startade den. Tack till alla som svarat! Jag får nog ta och omvärdera min egen inställning i den här frågan. Jag har som sagt länge haft uppfattningen att min ensamhet är något skamligt och något jag måste göra allt för att dölja om jag skall ha en chans att få nya vänner. Men att döma av svaren så verkar det iaf inte vara något att skämmas för och inget man egentligen behöver dölja. Däremot är det väl som många påpekat inget man bör dra upp alltför ofta heller, fast det är nog ingen risk i mitt fall, jag pratar ju nästan aldrig om det annars.

Det mesta av mitt sociala behov brukar jag täcka genom jobb (eller vad jag nu sysselsätter mig med), men visst skulle jag gärna träffa kompisar några gånger i veckan på fritiden också, dock inte varje dag. När jag gick i låg- och mellanstadiet träffade jag kompisar nästan varje dag efter skolan och jag fortsatte att träffa mina kompisar ofta långt upp i "moppåldern", därefter dog det ut mer och mer. Sedan jag flyttat för mig själv när jag var 25 har jag varit ganska mycket ensam och visst blir det ofta tråkigt. Jag har tyvärr inte lyckats ändra på det.

Jag vet inte exakt varifrån jag fått min uppfattning om ensamhet. Jag håller med om att det inte borde spela någon roll om någon har kompisar eller inte, men ändå har den där uppfattningen bitit sig fast. Det kan bero på att jag bor på en liten ort där alla känner alla, som man brukar säga. Nu är det väl iofs inte sant att alla känner alla, men ändå. Sedan hör man folk runt omkring prata om att de gör det ena och det andra med sina kompisar medan man själv mest bara är för sig själv. Det är i sådana lägen man backar undan lite och helst inte vill prata om vad man gör på fritiden.

Ett problem med att försöka dölja vissa sidor hos sig själv är att man riskerar att sluta sig lite väl mycket, att man inte gärna släpper någon tillräckligt nära inpå. Den sortens beteende är en del av min diagnos. Tyvärr är ett stort problem för mig fortfarande, troligen mitt huvudproblem, även efter att jag börjat jobba på att förbättra min sociala förmåga. Så det viktigaste för mig är nog att jobba vidare på att öppna mig mer och släppa folk inpå livet, och inte stänga dem ute som jag gjort hittills.

Gur4m1
2012-11-15 13:05
#23

#22 är inte märkligt alls att du fått den uppfattningen. I vårt samhälle ses "social" som "framgångsrik" på samma sätt som "smal" ses som "snygg" eller "Hälsosam", vilket inte alltid är fallet (en smal som röker är i lika stor risk för sjukdomar som en överviktig (nu talar vi om 30-50 kg övervikt- inte 150) som inte röker).

Jag upptäckte tidigt att en del är vän med "alla" men sällan har riktigt….vad jag skulle deifniera som nära vänskaper där de kan prata om _allt_, vänskapskretsar utan drama etc. Jag hatar drama och jag ogillar otydlighet, folk som undviker konflikter (mm vet, motsägelsefullt men men)osv. Jag har svårt med dynamiken i stora kompisgäng men jag älskar att umgås på "tu man hand". Så jag har många, många olika vänskaper men aldrig tillhört ett kompisgäng :)

Jag mår helt okej med det för jag skiter i vad andra tycker. :P
Jag har aldrig döljt mig som den jag är, i rädsla att folk inte ska acceptera mig och visst har det reuslterat i att en dle inte vill umgås med mig- men de flesta är faktiskt helt okej med det. Jag har vänner i alla möjliga skikt. Förut tänkte jag att jag är fel men det är ju sällan så enkelt :D Det är ibland andras fel, ibland bådas fel..men gentigen är deet ju ingens fel, man passar bara olika. Så det finns säkert folk som dömer ut dig men om jag var du skulle jag inte gråta över det, ödsla tidne på någon som du slipper dölja och göra dig till för…

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

Gronstedt
2012-11-15 13:29
#24

#22: När du träffar någon så har du inte alla andra du känner med dig - och det gäller ju alla! Om till exempel du och jag träffades i stallet och började prata medan vi pysslade med hästarna, så skulle inte du veta ett smack om hur många andra personer jag umgås med eller känner, eller vad jag tycker om det och dem, och jag skulle inte veta det om dig!

Även om det känns som om "alla vet allt om alla", så är det ändå ingen som vet vad du gör. De vet att du inte umgås med DEM, men de vet inte om du kanske har ett väldigt socialt nätverk någon annan stans.

Så tänk inte på att du måste "dölja" att du har litet umgänge - det är ju inte som en finne på näsan, det syns inte utanpå. Faktiskt Flört.

Sedan är det inget självändamål att släppa folk inpå livet eller vara social. Man umgås ju gärna med dem man trivs bäst med, och trivs man bäst med sig själv så är det faktiskt inget fel med det Glad.

Wide Awake Dreamer
2012-11-19 01:10
#25

Ibland blir det lite konstigt när man börjar komma in på det här med umgänge och fritidssysselsättningar. Jag brukar ju som sagt helst undvika att prata om det, men blir jag lite pressad så medger jag ju såklart att jag mest är ensam och inte gör så mycket på min fritid. Oftast försöker man själv avdramatisera det hela genom att lägga till "Men det är OK, jag är ju van…" eller så är det någon annan som säger "Ja, trivs man bäst med det så…" utan att man direkt protesterar. Men det där blir ju egentligen helt fel eftersom folk då ofta får uppfattningen att man helst vill vara för sig själv fastän det inte alls är så.

Jag önskar att jag kunde förmedla att jag egentligen inte alls vill vara för mig själv och att jag gärna skulle göra saker tillsammans med andra, utan att för den skull signalera "SNÄLLA, FÅR JAG BLI DIN KOMPIS, JAG ÄR SÅ ENSAMGråterGråterGråter" Det är inte alls så jag känner, men jag är livrädd för att folk skall få det intrycket, och då väljer jag hellre att låtsas vara helt oberörd av min ensamhet. Jag vet inte riktigt hur jag skall uttrycka detta för andra. Men det här med att uttrycka komplicerade känslor för andra är egentligen ytterligare en del av min diagnos som jag måste fortsätta att jobba med. Jag önskar att jag var bättre på att vara som många av er beskriver här: att känna jag inte "behövde" dölja delar av mitt liv och att jag kunde skita i vad andra tycker, men jag är inte där ännu, jag får jobba vidare på det.

Jag tror jag skulle trivas bäst med en mixad bekantskapskrets, med flera bekanta som man kan småprata om lite av varje med och hitta på kul saker med, och kanske någon eller några personer som man känner att man kan dela riktigt privata saker med. Jag hoppades ett tag att jag var på väg åt det hållet, men jag har gått på en del nitar på sistone, har tappat det umgänge jag hade och självförtroendet har fått sig några törnar. Man är tillbaka på ruta ett igen känns det som.

Gur4m1
2012-11-19 07:30
#26

När du är själv, gör du _inget_? Vad gör du, man får en bild av en gammal klocka osm tickar i bakgrunden medan du sitter i köket och stirrar på en vit vägg :D JAg är oftast ensam men jag gör en hel massa grejjer ändå, gillar att läsa, diskutera (uppenbarligen ;) och annat pyssel och knåpande. Se film och tv är väl ett lika bra intresse som något, viktiga är kunskapen runt saker så man kan prata om de, utbyta åsikter eller bara ge varandra tips, och kankse öppna en dörr för umgänge? :)

Gör man inget så kan jag förstå att det blir knepigt att rpata med folk när de trevliga hälsningsfraserna, väderleken och rubrikerna på löpsedlarna är avklarade.

JAg säger ofta att jag är ensam och föredrar att vara ensam, det har inte hindrat folk att vilja bli min vän och nästan bli klängiga för det :) MEn utifrån det och hur du skriver….var öppen :) Man ska inte vara öppen om allt, alltid, självklart. Inte om man vill komma överrens med folk :> Men detta är faktiskt inget att hymla om- men oftast är det så enkelt att _du_ är den som msåte våga ta initiativet. Handlar om att visa att man vill mgås, detta gör man gneom att ta/visa initiativ till att umgås ^_^.

Man byte rut nr, eller frågar "du verka så trevlig, är det okej att jag lägger till dig på facebook?". Så gör folk mot mig och jag mot dem. Har aldrig fått ett nej hittills vad jag kan minnas. Det är alltås näääästan som att ragga, eller när man uppvaktar någon men på en lägre nivå ^_^Såklart. Men en vän, beroende HUR mycket du gillar och kommer överrens med denna vän- är ju någon man bryr sig om, tänker på, vill umgås med ibland :) Så hittar du någon du känner att det "klickar" med på det planet- ta kontakt och följ upp!

Den ensamhet du känner verkar dock vara mer…intim. Rätta mig om jag har fel. Jag tror man löätt kväver en vän om man har få, och själv alltid känner sig ensam om man inte umgås med någon. Du kanske egentligen söker en sambo, eller en inneboende kompis, bo i såndär….boende där flera bor samtidigt osv :>

Det här, du gör nu, är mycket bra steg för dig själv. Här verkar du int eha några problem att uttrycka och förmedla dina känslor, det är jättebra. Jag känner igen mig i din problematik men jag har tagit mig förbi det och det är svårt men inte omöjligt. Nu har jag inte samma diagnos som dig, men jag har haft mina egna svårigheter. För mig fungerar mixade bekantskapskretsar bäst sluppit skitsnack och grupperingar då :)

Blivit lite så förut när jag varit i större grupper med bekanta, att man hamnar i kläm mellan någon eller några och förväntas ta ställning. Det är jag inge vidare på, speciellt inte då jag tycker om båda. Tro mig, normalt är jag inte konfliktskygg för fem öre men vänner är jag rädd om när jag väl fått dem. Så lycka till, du låter som en bra person som vill detta mycket. Hoppas du finner vänner som ser det hos dig, men ja, du måste ta initiativ också.

- Föreningsliv (säger sig självt)

- Kurser (intresserelaterat eller om man är nyfiken på något)

- Skola (komvux, högskolekurs)

- Nätet (föreningsliknande, tex forum för saker du är intresserde av)

Är ställen där jag skulle söka mig för att finna likasinnade vänner om jag har svårt att bara bl tjenis med någon i matkön, krogen eller var folk nu möter sina vänner  :) Här umgås man, och det blir ofta lätt och naturligt att utveckla en vänskap.

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

Wide Awake Dreamer
2012-11-19 14:54
#27

GAAAHH!!! Jag får psykbryt! Jag hade skrivit ett långt svar och så lyckas jag trycka bort det innan jag kunde publicera det. Har inte tid att skriva om det nu, jag får återkomma senare.

Annons:
Wide Awake Dreamer
2012-11-20 01:14
#28

#26 Jovisst hittar jag på saker när jag är själv, jag sitter knappast i soffan och bara stirrar in i väggen Tungan ute Men jag förstår om du får det intrycket. Jag brukar säga att jag "inte gör något särskilt", men egentligen betyder det att jag gör det som faller mig in, dvs lite av varje: sitter vid datorn och läser något, skriver på forum, spelar spel, kollar på youtube, lyssnar på musik, ibland tränar jag, går ut på promenad, kollar på tv, går på bio eller vad man nu känner för och tycker sig ha råd med. Jag har aldrig tålamod att sitta helt sysslolös.

Jag tror att du sätter fingret på kanske mitt största problem: att visa intresse för att umgås. Jag är urusel på det och vet knappt hur det går till. Redan där kommer rädslan för att verka klängig in, tillsammans med en rädsla för att bjuda på mig själv. Jag kan vara trevlig för stunden och så, men att gå steget längre och ta initativet till fortsatt privat kontakt känns faktiskt konstigt och påfluget för mig. Jag förstår numera att det galet att tänka så men det är betydligt svårare att göra något åt. Här spelar också en stor rädsla för att bli avvisad in. Senast jag utvecklade en privat bekantskap var det faktiskt den andra personen som tog mycket av initiativet. Nu slutade den bekantskapen tyvärr på ett tråkigt sätt som inte direkt stärkte självkänslan på det området…Rynkar på näsan

Mitt sociala "basbehov", utöver vad jag får genom vardaglig sysselsättning, är nog egentligen inte så stort. Har absolut inget problem med att leva ensam eller ens att vara ensam större delen av tiden, men jag har ett önskemål om att bryta en del av min ensamhet. Jag hade för några år sedan en barndomskamrat som bodde i närheten. Vi kunde träffas någon gång i veckan, snacka, kolla på tv/film, käka pizza och dricka öl. Jag trivdes bra med det, men han bor inte kvar längre. Bekantskapen jag nämde ovan var en kvinna som faktiskt också bor i närheten. Vi träffades inte så ofta men hade en del kontakt via mail och chat på Facebook. Jag trivdes bra med den kontakten också, men nu vill hon inte umgås med mig längre. Men poängen är alltså att mitt behov egentligen inte är så våldsamt stort. I och för sig skulle jag inte ha något emot att ha flera vänner som jag umgås med ganska ofta. Jag är nog ganska flexibel där egentligen. Jag skulle heller inte ha något emot att vara i ett förhållande och kanske till och med leva tillsammans med någon. Men de sakerna känns inte livsviktiga just nu, sådant får ta den tid det tar. Men visst är det tråkigt att inte ha någon man känner irl och som man kan träffa och prata med ibland. Skönt att jag hittat hit till iFokus åtminstone Glad

Tror att det är bra för mig att sätta ord på de här känslorna och få lite feedback från andra. Man kommer ju sällan särskilt långt genom att sitta ensam på sin kammare och filosofera. Jag vågar prata om det här på iFokus för att jag känner mig anonym här och för att det är lättare för mig att skriva om såna här saker. Känns också bra att man inte behöver belasta någon enskild med dessa bekymmer utan att folk på forumet kan välja att inte bry sig om de inte vill.

Jag har försökt att kolla runt bland aktiviteter och tillställningar där man kan träffa folk, men det går lite trögt att hitta något intressant. Ett problem är att jag har ganska dåligt tålamod och har alltid haft svårt att hitta fritidsysselsättningar som jag står ut med någon längre tid. Jag kan nog vara lite otålig med folk också. Men jag vet att jag måste ut och leta där folk träffas så jag får fortsätta att försöka hitta något. Har mycket som måste fixas nu, jag skall utredas för en del psykiska problem utöver min tidigare diagnos, måste försöka hitta tillbaka ut till arbetslivet och så då försöka bryta min ensamhet. Men det är väl bara att bita ihop och kämpa på.

Gronstedt
2012-11-20 06:46
#29

Angående sysselsättningar för tillbakadragna personer som ändå inte vill sitta helt på glasberget, kan jag rekommendera ridning - i alla fall om man hamnar i ett bra stall.

För 7(?) år sedan återföll jag i ridning och hamnade på en mycket bra ridskola. Allt vad jag har av socialt liv utöver partner och närmaste familj har jag hos hästarna. Där är den stora fördelen att allt kretsar kring hästarna, så allt umgänget mellan människor blir liksom filtrerat genom det. Man är alltid närmast "sin" häst, så man är inte utelämnad till att kallprata eller försöka komma på vad man ska säga eller hur man ska vara. Man kan alltid ta liten paus för att rätta till utrustningen eller klappa pållen, så man får lite tid på sig. Man har alltid något att prata om. Om någon är mer "på" än man orkar med så är det lätt att prata häst i stället för att behöva verka avvisande.

I stallet är det helt OK att inte veta - och inte vilja veta - någonting om varandra utom hur man är med hästarna. Man kan be om hjälp, erbjuda hjälp, utbyta erfarenheter och tips. Där finns allt från direktörer till tekniker till lagerarbetare till arbetslösa till vårdbiträden och ingen vet vem som är vem, för det är inte det viktiga. Alla är klädda i stallkläder, alla luktar stall, alla är svettiga efter passet, alla har skitiga skor, alla har sadeltvål under naglarna. De som vill kan förstås umgås utanför stallet, men det är inte nödvändigt.

Dessutom är hästar en livsstil och sin egen belöning, i alla fall när man fått sjukdomen så illa som jag Flört.

Wide Awake Dreamer
2012-11-21 00:04
#30

Jag växte faktiskt upp vid en ridskola och var där ibland som barn, både privat och via skolan, red t.o.m. några gånger. Kan inte säga att det kändes som min grej dock. Jag tror absolut att det är en vettig grej för den som har intresset och möjligheten, och jag får erkänna att din beskrivining fick det hela att låta ganska intressant Glad, men i ärlighetens namn känns det ändå inte aktuellt för mig. Närmaste ridskola tror jag dessutom ligger en bit härifrån.

Däremot behöver jag ju en sysselsätning som innehåller lite av det du beskriver: att man träffar folk av olika slag, men med något gemensamt intresse, som man kan prata med och lära känna lite sådär i lagom takt, kanske även privat. Jag har funderat på föreningsverksamhet, men då vill man ju hitta något som man känner att man brinner lite för och som faktiskt finns här på orten. Jag har dock usel koll på sånt där. Men man får väl börja kolla upp saken lite mer.

Gur4m1
2012-11-22 11:18
#31

Tror du måste jobba med känslan av att tränga dig på :) JAg har exakt samma problem men börjat försöka se hur folk- som kontaktar mig, gör :) Härma andra helt enkelt. För saken är ju den att en person som alltid får ta initiativet, till slut lessnar, det blir ju som att du/jag avvisar dem. PRecis som du skulle uppleva om du om och om igen fick ta initiativ till att ses. Låter bra att du har intressen för du fick det att låta som att du är heeeeltårkig och gör absolut ingenting :) Men du verkar intellektuell och helt enkelt "ha mykcet på gång" och öppen för saker. Det är en jättebra utgångspunkt så jobba på :D

Jag blir ibland lite bitter över att det tog mig så många år att …bli den sociala människa jag är idag, och firtfarande arbetar med att utveckla. Främsta, avgörande händelse var att jag började utredas för ADHD/ADD.

Hoppas din utredning förändrar din tillvaro på ett positivt sätt. Skäms inte över den du är.

Jag tänker alltid på detta citat:

“Before you diagnose yourself with depression or low self esteem, first make sure that you are not, in fact, just surrounding yourself with assholes.”

- William Gibson

När jag börjar känna mig osäker runt hur folk bemöter mig eller om jag känner mig avvisad på märkliga grunder. Ibland är det helt enkelt inte dig det är fel på även om de runt omkring dig vill få det att låta så. Din barndomsvän umgicks ju med dig, varför din väninna sade upp vänskapen vet jag inte, men det måste inte vara dig felet/hela felet ligger hos för att det blev så.

Man bör kunna bjuda på sig själv, våga ha fel, våga be om ursäkt, våga göra misstag, kunna skratta åt sig själv men även kunna trösta och omtanke. :) Tror du är kapabel till allt detta med rätt vänner. Då är det även lättare att ta initiativ och vara lite mer impsulsiv, tycker jag.

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

[Yllhilda]
2013-04-03 18:50
#32

Jag var förlovad med en ensam person. Han berättade om det då jag pratade med honom på hans födelsedag(via msn, vi hade just börjat prata) då han satt ensam i sin lägenhet och drack, svärandes över sina usla kompisar som bara bodde ett stenkast bort men inte kom över fast han bjöd på dricka.

Jag hade själv varit ensam perioder av mitt liv(vi flyttade ganska mycket), så jag kunde förstå hur det var. Jag tänkte att jag skulle kunna hjälpa honom om vi eventuellt blev ihop, för då skulle han kunna träffa nytt folk(inte enda anledningen till att vi blev ihop dock).

Det visade sig att han var en riktig udda prick. Bara en av mina kompisar stod ut med honom och hans underliga kommentarer eller påhopp. Så anledningen till att han var ensam var att han stötte bort folk. Till slut även mig.

Jag alltid varit lite svag för de ensamma eller udda(särskilt de udda, jag gillar de småtokiga), och när jag var yngre har jag försökt bli vän med dessa. Ibland har jag blivit fräst åt av de som velat bli lämnade ifred men oftast har allt gått bra.

Nuförtiden väljer jag mina slag eftersom det tar mycket tid och kraft att bygga upp en ordentlig vänskap.

För att fatiskt svara på frågan; Oavsett vem jag ser så försöker jag se vad dom är för person inombords. Om de verkar vara vänliga och bra människor så spelar det ingen roll om de har många andra vänner, för det finns faktiskt guldkorn som många andra missat som kanske just jag har hittat!

Intehärutandär
2013-04-03 23:16
#33

Eftersom att jag har social fobi, så har det blivit att jag mött vänner som också haft den diagnosen eller andra diagnoser som gör att man blir isolerad. Kronisk depression t ex. 

Men jag har också vänner som är väldigt sociala och hittar på nya saker - jag behöver sådana också i lagoma doser som kan dra med mig på saker, som jag vanligen fegar ur för jag är rädd för det främmande. Rädd att tappa kontrollen.

Sweelin
2013-04-03 23:18
#34

Jag har alltid haft problem med att umgås med vänner och har aldrig vågat erkänna det… Ny i Högskolan så förklarar jag mig med ett simpelt ord: Introvert. Och jag har massa nya designvänner som också är introverta så jag "skäms" inte längre att bara vilja sitta hemma på helgerna då de vill detsamma 😃

Va lycklig och gör andra lyckliga<3

Annons:
Wide Awake Dreamer
2013-04-04 13:25
#35

#32 Kul att det finns personer som dras till ensamma människor, det ger hopp. Man jag förstår att det kan vara lätt att gå på minor, vissa vill ju som sagt vara ensamma och andra är så aviga att de helt enkelt inte funkar tillsammans med folk. Tror inte jag är sådan som direkt stöter bort andra dock.

#33 Jag har aldrig haft vänner som haft den typ problem jag har, iaf inte i samma utsträckning. Det här låter hemskt, men jag måste tyvärr erkänna att jag själv rätt snabbt tröttnar på sådana människor som är jättetysta och blyga (😞). Kanke är det därför jag hatar mig själv så mycket? Jag antar att jag borde ge mine egen "typ" en bättre chans…

Jag har nog hellre dragits till personer som är lite påhittiga och utåtriktade, som kan dra med mig på saker. Och jag brukar ställa upp på det mesta. Men jag har alltid haft svårt att slappna av och bara vara mig själv. 

#34 Skall prova att använda det ordet någon gång…😃

Intehärutandär
2013-04-04 13:41
#36

# 35 Det beror lite på. Man har ju en förståelse för varandra och kan därmed peppa varandra, då man ser att det börjar gå utför (dvs man isolerar sig). En spontan social person ser oftast inte sådana tecken, för den är så upptagen med att hinna med allt de vill göra.

[Yllhilda]
2013-04-04 13:48
#37

#35 jag måste tyvärr erkänna att jag själv rätt snabbt tröttnar på sådana människor som är jättetysta och blyga (Skäms). Kanke är det därför jag hatar mig själv så mycket? Jag antar att jag borde ge mine egen "typ" en bättre chans…

Kanske att du är så frustrerad på dig själv att du inte klarar av att se det hos andra heller? Att det är jobbigt att se andra kämpa med samma sak och att det är frustrerande att inte känna att man kommer nånvart. Och att du dras till påhittiga är inget fel alls. En av mina bästisar hade jättesvårt att öppna upp sig och hängde mer med som en svans, tills hon kände att allt var bra, då började hon prata mer, och nu några år senare känns allt naturligt, som att det alltid varit så(hennes egna ord).

fredags
2013-04-05 13:53
#38

Jag är väldigt tyst, försynt, blyg, svårt att prata inför människor, rädd att säga fel saker, göra bort mig osv

Jag har extremt svårt att umgås med likasinnade. Det har riktigt blivit fiasko med dessa relationer pga att det blir en hel massa pinsamma tystnader då vi båda inte haft något att säga.

De få vänner jag har är roliga spontana tokiga sociala och pladdrar på hela tiden. Men det passar mig bra då jag har så väldigt svårt att vara den som måste hålla låda och stå i centrum. Jag vill helst bara lyssna och flika in någon kommentar ibland eller nicka instämmande. Jag kommer nog altid ha den rollen i gruppen.

Det är bara med min sambo jag egentligen kan vara precis den jag är och bara prata avspänt.

[Zorita]
2013-04-05 16:12
#39

Jag är nog rätt social och utåtriktad men har ändå väldigt få vänner. Den största anledningen är nog en hel del flyttar fram och tillbaka, nu senast till andra änden av Europa. Jag är dålig på att hålla kontakt och ännu sämre på att börja nya bekantskaper. Inte för att jag inte pratar med människor, men det liksom hänger sig där mellan att man pratat en liten stund tills att man bestämmer sig för att umgås på fritiden.

Jag har också känt av att man "ska" ha mycket kompisar. Alla andra kompisar verkar ju ha det. Men sen tänker jag att de ju inte vet att jag inte har någon att prata med. Kanske de märker det när jag väl träffas och ska hinna med alla samtalsämnen i hela världen, men kanske de tror att jag bara är sån.

Förut kunde man nog beskriva mig som blyg, fast en utåtriktad person inuti en blygs kropp. Inte för att jag hade konstant behov av att umgås men för att jag tyckte det var jättekul att prata med folk. Det tog ett tag, sen sa min nuvarande sambo (dåvarande flirt) till mig att jag inte alls var blyg, utan att jag bara inbillade mig det. Han sa också att sånt inte bara kommer utan att man måste öva. Så jag gjorde det, och nu känner jag mig inte alls blyg längre. Trist att man ska komma på det så sent, men så är det ju ibland.

Med andra som inte har kompisar skulle jag inte se det som ett hinder, snarare som en kul grej för då skulle vi ju ha det gemensamt. Jag har heller inga problem med blyga eftersom jag kan pladdra på för två, hah!

Sen vet jag inte det där med klängiga människor, det vore kul att träffa en som ville träffa mig hela tiden tänker jag. Men de flesta jag känner är tvärtom. Man föreslår att man ska hitta på nåt och sen efter en månad har det fortfarande inte hänt nåt. Själv är man väl lika dålig egentligen. Men vore det inte skönt ibland om nån bara kunde svepa in och bestämma att man skulle vara bffs? Sånt händer ju tyvärr inte, utan man måste fortsätta öva och öva, och sen nån dag kanske man inte känner sig så ensam längre.

amandanill
2013-04-05 16:38
#40

Det kvittar väl för mig hur många eller få andra vänner som mina vänner har. Sålänge jag inte måste kompensera att personen inte har några andra vänner genom att umgås alldeles för ofta än vad som passar mig. Jag skulle inte vilja umgås med en och samma vän precis varje dag. Det skulle kännas för mycket.

[typellisch]
2013-04-05 20:47
#41

Jag har två vänner. En bor i stan en annan flera mil ifrån mig. Jag är inte ''dummare'' eller mer skygg för det :). Jag umgås mycket med min hund också och har henne som stort intresse.. sen har jag bara stött på människor som jag inte går ihop med alls.. jag har väldigt få vänner och det har aldrig stört mig.

Sen om andra har få vänner eller inga alls kvittar.. huvudsaken är hur dom är som personer, om man klickar och kommer överens och trivs med varandra. Vad denna person har för intresse, för vänner osv osv kvittar!

Annons:
Gurkand
2014-05-05 11:22
#42

Jag känner igen mig !Jag hade absolut inte brytt mig  ! Jag skulle gärna vilja ha en vän som är mer blyg och lite tillbakadragen då jag är det själv . 

De vänner som jag har haft genom åren har alltid varit väldigt de som är mest utåtriktade  och inte speciellt djupa . Pga detta har det inte blivit någon speciell nära vänskap utan det har mer varit ytligt och aldrig lett till något mer. 

Det jag söker är en mer djup vänskap. Där allt är okej. Det är okej att vara blyg och tyst . Det är helt okej att man inte har lust eller orkar umgås . Det är helt okej att vara nedstämd .  Inga krav.  Det ska inte spela någon roll vad man hittar på . Vill man bara hänga ihop och knappt säga nåt så ska det också vara okej ! Man kan ju göra nånting under tiden man umgås som inte kräver så mycket pladder . T ex se film eller baka eller göra någon annan aktivitet. 

De vänskaper som jag haft innan har det varit krav nästan på att man får inte vara tyst eller nedstämd för då blir man utanför direkt då de inte vill umgås med "tråkiga" personer.  Men alla söker ju olika när det gäller vänskap.

Just nu har jag inte många vänner , förutom ett par st som jag träffar sällan.  Men då gäller det att lägga på en mask och vara pratig och glad även fast det är supersvårt!

Vart hittar man de blyga och snälla människorna där ute ? Det kanjag ju fråga dig som skrivit detta inlägg . Vart hittar man såna som dig där ute? :)

miar
2014-05-05 22:14
#43

Vet ej vem du är eller om du är tjej kille , spelar ingen roll.

Alla kan vara ensamma av olika själ. Jag träffade min kille då jag var kanon ung och vi fick 2 barn, vid 22 års åldern var jag ensam med dom, även att han alltid funnits där och varit en bra pappa då han kunnat. Han finns tyvärr ej i dag.

Men jag flyttade från hembyn som jag kallar det, till stockholm och stor trivs. Men vist är det ensamt, då jag fått arbetat dag o natt för att få det gå i hop något så när.

Alltså ingen egen tid, min egen tid jobbade jag xtra på. Mina vänner jag hade tröttnade att jag aldrig kunde komma loss. Jag vägrade också gå på date o träffa massa killar som det inte skulle hålla med i alla fall, då jag är svårflörtad, eller har svårt att bli kär.

tänkte också på mina barn att dom skulle slippa se den ena killen efter den andra hemma . Men en av mina bäst vänner från min födelseort har bordeline,,och det gör mig absolut inget. Om man är blyg eller så gör inget heller för det är jag med. Tror många igentligen sitter ensamma, man behöver inte gå på krogen för att ha kul…utan bara träffas o ta en brunch eller bara ses ….Tror man tänker mera på hur man tror andra ser på en själv, än vad andra gör.

Upp till toppen
Annons: