relation + bonusbarn
Jag har levt själv i 10 år och har fyra egna barn för några månader senare så träffade jag en man som jag kännt sedan tidigare. Denna man har tre barn och det tyckte jag kändes bra.
Det sista barnet är en pojke på 10 år som har autism som jag gillar mycket, men problemet ligger inte där utan hans mamma som är gift med en man och hon har två barn sedan tidigare.
Jag säger inget om det handlar om sonen men hon ringer hela tiden och pratar om sina problem til min man. Jag är inte svartsjuk men tycker det är irriterande för jag känner mig så jäkla utstängd. Hennes man känner sig nog så med misstänker jag av allt jag hört. Tycker synd om han.
Men sen har kvinnan en son på 7 år som min man har tagit sig till som sin egen son och jag acceptera det från början men sen har jag sett hur sjuk denna relation är. Vi har blivit osams om detta en gång för han förstår inte hur jag upplever och känner. Det jag känner är att det är hennes son och inte hans.
Hans egen son ska bo här varannan vecka men sist då fick han gå hem för den andra skulle komma över en natt. 10 åringen behöver sitt på grund av sin sjukdom.
Det som känndes obehag var att han stoppa ned honom i våran säng, vill ine ha honom där ens. Vårt privata.
Jag känner mig arg och kluven och är det någon som upplever samma sak eller ha gjort det för jag kan inte hantera detta. Kan jag ställa krav fast vi inte bor i hop menjag är hos honom hela tiden. Och vi har sagt att vi ska fråga varandra om det är ok om barnen ska sova över här..
Kram frå en som är sjukt splittrad
Tänker att din kärestes relation med hans ex inte har med dig att göra och du får låta bli lägga dig i den, han får sköta det. Däremot får du sätta upp dina egna gränser och säga att "detdär är inte mitt problem".
Om 7-åringen ser din partner som sin pappa då vore det väl hemskt mot barnet om du hindrade deras samvaro/relation och en 7-åring kan faktisk behöva gosa i pappas säng. Om du har ett eget boende kan ni då inte ordna så att du är hos dig själv ibland när 7-åringen ska vara hos sin "pappa"? Sen kan ni byta lakan och bädda om innan nästa gång du kommer så du inte behöver "dela säng med nån du inte vill"?
"Sjuk relation" skriver du, menar du då mannens relation med 7-åringen eller mannes relation med exet? Om jag utgår från att du menar dom vuxnas relation då vill jag ta barnperspektivet: Dom vuxna måste beté sig som vuxna och låta barnens bästa komma i första rummet.
Jag vet inte. Är inte en 7åring lite för stor att gosa i pappas säng? Vare sig han är riktig pappa eller lossaspappa. Jag menar inte att man inte ska bry sig om barnet, men jag förstår om det är inte så kul att ha honom i sängen. Sen måste dom ju få umgås på annat sätt förstås eftersom han ser pojken som sin son.
Min 10-åriga son gosar ofta i pappas säng. nästintill varje dag. ligger o läser Harrypotter och småpratar och kramas. En 7-årig behöver definitivt fysisk närhet och gos.
Det klart att en 7-åring behöver gosa och allt vad det innebär och uppenbarligen har ju din man riktiga pappakänslor för den här lille killen.
/Maria
Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.
I ett förhållande där partnern har barn måste man komma ihåg att man aldrig kommer att vara en viktigaste i sin partners liv. Det kan låta hårt men det kan också hjälpa att bara acceptera det.
okej. men om min kille hade ett barn eller lossasbarn som var så stort så skulle jag inte velat att det sov i våran säng som 7åring. Kanske om det var 2-3 år.
#6 Så du skulle kräva att barnet skulle ur pappans säng men du - den nya kvinnan - skulle få vara där!? Då hoppas jag för eventuella barn skull att du inte blir ihop med deras pappa 
#7 Kan bara hålla med.
/Maria
Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.
bonusbarn är svårt! det är jättekänsligt att prata om, speciellt om man kommer in som ny partner i pappans/mammans liv. och det blir inte lättare fast barnen är vuxna…
barnen kommer alltid i första hand, självklart! men var börjar hänsynen till den nya partnerns behov? har man bara skyldigheter som ny partner? skyldigheter att gilla de "nya" barnen? att rätta sig efter deras vanor, ovanor och rutiner..
min x-särbo har 3 vuxna barn och det funkade bra med 2 av dem, den 3e och jag gillade inte alls varann.
det här är ett jättevanligt problem men debatten är förvånansvärt lågmäld. är det för att det är så jobbigt att ta upp?
Helt klart en nöt att knäcka. Och läser man statistik så är det väldigt många relationer som inte håller där det finns bonusbarn inblandade och att det just är konflikter eller umgänget med barn/ickeföräldrar som ar svårt att få till i vardagen.
Jag tror inte jag skulle fixa att bo ihop med en man med barn som inte jag var mamma till. Skulle nog välja vara särbo då.
Min döttrar sen tidigare var 4 och 6 när jag träffade min man och de bodde halva veckorna hos mig och halva hos sin pappa första åren. Första 1,5 år så umgickes vi bara lite när barnen var hos mig och desto mer när jag var själv. Barnen tyckte mannen var kul när de var små. Han var en sån vuxen som tycker det är roligt att leka, läsa saga, bygga saker med barn mm, så det funkade otroligt bra i början. Svårare blev det 7-8 år senare när döttrarna var tonnåringar. Speciellt den ena dotter började tycka att min man var jobbig, äcklig ja allt möjlgit negativt och hun kunde sitta och titta på honom vid matbordet med en blick som om han var det äckligast hon sett. Hon tyckte han gjorde äcklig mat, ja allt möjlgit. Då tog vi en snack. Jag sa att hon är självklart inte tvungen att tycka om min man, det är helt frivilligt, och inte behöver man ha särskild mycket med varandra att göra bara för att man bor i samma hus, vi har ett stort hus, men man måste beté sig respektfullt, det är inte OK att titta på någon med en blcik som säger att nån är äcklig som en hundbajs om den inte gjort annat än just vara där. Och sen dess har det löst sig rätt bra, de har haft väldigt lite med varandra att göra helt enkelt.
Den andra dottern funkar det bättre med, hon ber mannen om läxhjälp och kan sitta o prata om allt möjlöigt.
#9 Du frågar vart börjar hänsynen till nya partnerns behov. Det är en intressant fråga tycker jag. Vart tycker du själv? Jag tänker att i alla fall att mötas med respekt är ett rimligt krav. Och ska man flytta ihop tycker jag man ska sitta ner allihopa och prata om hur man kan ordna detta så det funkar.
Tack för era inlägg… det är bara det att jag har svårt med den andra kvinnans biologiska barn och inte min mans biologiska. För deras gemmensama son skulle det inget göra för det är mitt bonusbarn men sjuåringen ser jag inte banden till min man och 7 åringen. Jag har själv fyra barn så jag är inte helt ute och cyklar när det gäller barn men det jag kan se är att det är mamman som är sjuk och vill säkerligen ha något av min man..
Sådant här känner jag kan bli jätte känsligt av att skriva och lite tabu belagt men vi är nog väldigt många som blivit utsatta så här.
Jag vill inte dela min man med den andra kvinnan bara när det handlar om deras tio åriga son.. det tycker jag är ett frskt tänkande men så känns det inte av några av er som skrev.
#10 och11
en tänkbar lösning kan vara att man tar en diskussion (flera om det behövs!) INNAN man flyttar ihop. att man öppet och ärligt berättar hur man ser på barnen/bonusbarnen och allt vad det innebär och medför. bådas åsikter och behov är precis lika viktiga! lyckas man inte komma på en bra lösning innan tror jag det är bra att avvakta lite eller ha ett särboliv. sambo på prov kanske… har svårt att tro att en lösning kommer när man redan bor ihop…
att bli "styvmor" är förenat med svåra känslor, kärlek till barnens pappa/mamma som måste kombineras med en relation till barnen och inte minst barnens andra förälder, far- och morföräldrar m fl. som ny partner är det ju självklart att man inte kan ha samma känslor som om barnen var ens egna, blodsband kan inte kopieras så enkelt även om det säkert finns de som får det att fungera väldigt bra.
jag har full förståelse för "skogisarnas" situation. kul att det fungerar bra med din mans biologiska barn! tycker du är modig som vågar berätta om dina motstridiga känslor för 7-åringen!
samtidigt som vi alla här med största sannolikhet är måna om barns väl och ve är det en helt annan grej att befinna sig i en liknande situation som du beskriver! så man ska nog inte vara för snabb att döma…