Förhållande

Flytta isär/göra slut

2012-11-18 17:43 #0 av: Rosaranarosenstrale

Ni som haft förhållande några år och bott ihop med er partner och sedan separerat. Hur blev det så för er? Hur kände ni att det inte längre fungerade?

 

Jag frågar för jag vet inte längre om jag är kär i min sambo. Och en del annat som bla mycket bråk pga att vi inte kan kommunicera vilket för mig leder till ett ointresse för vårat förhållande.

 

Hoppas på att få läsa om era erfarenheter. Mvh

Anmäl
2012-11-18 17:57 #1 av: pringles

Jag bodde ihop 3 år med exet. Först var hon otrogen en gång och jag förlät henne. När det hände igen ett halvår senare ville jag inte längre satsa på förhållandet och gjorde slut.

Anmäl
2012-11-19 05:58 #2 av: pinku

#0

Jag kände ungefär som du i min förra relation. Jag var inte lycklig, och jag märkte ju att han inte var det heller. Det hade förmodligen varit bättre för oss att göra slut tidigare, men jag/vi hoppades väl ändå länge på att det skulle vända.

Droppen för mig blev en dag när jag var ledsen för något på vägen hem från jobbet. Jag kände att jag behövde tröst och någon som brydde sig, och insåg att då kan jag inte åka hem, för det skulle jag aldrig få hemma. Så jag åkte till en kompis istället. Liknande saker hade hänt förut, utan att jag egentligen reflekterat över det, men av någon anledning, den dagen klarnade det för mig, att jag vill inte leva i en sådan relation.

Jag hade hela mitt liv fått höra att man måste kämpa i en relation, att det är svårt, man måste anstränga sig, att det var en kamp att få en relation att fungera. Så det var väl mycket det jag levde efter. Och tro mig, det var ta mig en kamp nästan varje dag. ju mer vi kämpade, desto svårare tycktes det bli.

När vi gjorde slut var jag lycklig över att vara singel, jag skulle aldrig skaffa en relation igen, detta kämpande, jag avskydde det och tänkte att jag hellre är ensam isf.

Men när jag hittade rätt kille var det inte svårt alls längre. Det är så lätt att vara tillsammans med honom att jag nästan blir rädd ibland. Inga missförstånd, inga spel, inga fördömanden, inga svårigheter alls. Vi har visserligen inte varit tillsammans så himla länge, men nu 3 år senare är allt fortfarande bara roligt hela tiden.

Så det jag vill säga är väl: Man måste faktiskt inte stanna i en svår relation. Det kan vara lätt också Flört

Anmäl
2012-11-19 08:26 #3 av: Roamer

Var gift i 10 år men sista två-tre åren var vi mer vänner än älskare och vi valde att gå skilda vägar. Hon är en bra kvinna men utan passion är det inte värt att fortsätta i våra ögon. Att du kommer bli själv är osannolikt och det är något du inte ska frukta. Att leva resten av ditt liv utan pirr är nog jobbigare än vara själv större delen ändå för det är ju i de stunderna man verkligen lever upp och mår riktigt bra. Det är svårare att ta beslutet än att faktiskt ställa sig upp efteråt när man går olika vägar för då är det bara en befrielse. Vi bråkade aldrig så den delen kan jag inte säga så mycket om men ifall det är mer bråk än närhet är det ändå inte värt att stanna i mina ögon. Följ ditt hjärta och magkänsla så blir det bäst för just dig.

Anmäl
2012-11-19 09:44 #4 av: [eeklund]

Jag bodde hos min sambo i cirka 3 år.. flyttade till han rätt snabbt i vårt förhållande. Vi hade det roligt, reste mycket och gjorde massa saker. Jag trivdes i början. Det som gjorde att jag valde att flytta hem till mamma igen var att jag gång på gång frågade VARFÖR han ville vara med mig, och till och med vara förlovad med mig som vi var.. han sa att han har svårt att berätta känslor och jag skulle ge det tid. Jag gav nästan 3 år och fick aldrig nåt svar när jag frågade.. jag ville känna mig speciell och älskad, han kunde bara ge mig fysisk kärlek alltså via kramar, pussar och sex. Men ord då, det psykiska? Det fanns inte. Och jag fick stå och säga ''vad söt du är idag Ellen'' och han sa bara ''lägg av''... han gav mig aldrig komplimanger bara sådär (bara när jag var klädd och sminkad som han tycket om). Det var en anledning, han tog mig för givet. Den andra anledningen var att han lät sin familj mobba mig.. dom pratade illa om mig bakom min rygg, på nätet, mot mitt ansikte.. han sa bara ''jag kan inte kontrollera dom''. Så en dag fick jag bara nog, det hela rann bara över. Så mitt i natten, vid midnatt, packade jag mina saker och drog. Han hjälpte mig inte ens att bära min tunga tv till bilen, han satt bara på sängen och stirrade och sa att jag fixade det själv. Det var meterhög snö och jag bar en tung tv själv, där var droppen på riktigt.. det roliga var att vi inte skulle göra slut, jag ville bara bo på ett ställe där jag mådde bra.. sen att han dissade mig när jag flyttade gjorde att jag tog steget och lämnade han. Och även där inga ord från han, ingenting om att han älskade mig och ville försöka igen eller nåt. Jag kände mig så värdelös ett tag där..

Idag ångrar jag inte mitt val :). Nu är jag hundägare och har mer utstrålning och lyckligare än någonsin!

Anmäl
2012-11-19 13:43 #5 av: Sarah

Vi flyttade isär och gjorde slut, sen hittade vi snabbt tillbaka till varandra som särbos. Mycket bra :)

Anmäl
2012-11-19 13:47 #6 av: Gur4m1

JAg och min förra sambo gled isär (efter otrohet och mycke svartsjuka) och till slut kom vi fram till att vi mest vara som två inneboende kompisar än ett par. Vi åt aldrig tillsammans, sov aldrig tillsammans, hade inte sex på flera månader och det var knappt att vi kunde föra ett normalt samtal med varandra...

Han började få känslor för en annan tjej och jag flyttade ut, bara 500 meter men det var SÅ SKÖNT. Vilken frigörelse. Vi var otroligt kära och förälskade när vi blev tillsammans men det fungerade inte. ÄR jättebra vänner idag och jag är glad att vi gjorde slut när vi fjorde det- jag skulle ha mått ännu sämre och blivit riktigt bitter om jag slösat en enda dag till på den samborelationen :)

Idag drar jag mig för att bli sambo, fast jag är med en kille jag varit kär i 4+ år. Jag vill dra ut på det. Att bo ihop känns faktiskt lite jobbigt, som att ja---visst det blir rpaktiskt men att risken att ta varandra för given och förlora gnistan finns där. Förstår inte brådskan att flytta ihop...annat än det ekonomiska eller om man har barn tillsammans :)

Så jag förblir ensamboende men inte singel...så länge jag kan. ÄR glad att jag funnit en själsfrände som känner samma saker som mig gällande ämnet.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.