Att leva tillsammans

Båda ilskna och kommer ingen vart

2012-11-21 16:56 #0 av: FemmeDomme

För ca en vecka sedan pratade vi om vår framtid, vara eller icke vara.
Vi kom fram till att en del saker måste ändras på om det ska fungera, bl.a. att vi måste kommunicera mer om viktiga grejer, känslor osv.

Till saken hör att jag just sökt ett nytt jobb, vilket kollar upp ens historik då det handlar om utsatta personer jag ska jobba med. Jag har en varning från polisen då vi hade en dispyt i hemmet för några år sedan, och jag har varit otroligt stressad över den då jag vet att den kan hindra mig från att få jobb. Så igår kom brevet i posten med varningen i pränt och jag har stressat upp mig lite mer och tänkt att jag måste ringa dem och kolla så att de fortfarande vill ha mig.

Under morgonen så gjorde vi båda saker på våra olika håll. Jag städade hos djuren, han spelade gitarr. Jag bad sen om att få låna hans tecknar-pennor och gick in i sovrummet då jag tänkte börja på en teckning. Fick syn på brevet och kom på att jag måste ju ringa. Så det gjorde jag. Jag ogillar att ha folk i rummet när jag ringer, jag blir så lätt distraherad och stressad, så tyckte det var bra att han satt och pysslade med annat då jag redan var stressad som det var.

Efter ett tag kommer han in och står i dörröppningen och lyssnar på min konversation. Jag signalerar att det är ett viktigt samtal till min nya arbetsgivare och att jag vill att han ska gå. Vilket han inte gör. Han bara stod där och, vad jag kände, analyserade min konversation. Blir skitstressad, och efter 3-4 gånger av gesterade att jag vill att han ska gå och han vägrar så blir det till att dra till med några ovänliga gester. Då han inte lyder så går jag ut ur rummet medans jag försöker förklara för min arbetsgivare vad varningen var för och annan information, och han bara följer efter mig!

När samtalet var slut så är HAN arg för att jag bad honom "dra åt helvete" och inte klarar av att ha ett samtal i samma rum som honom! Han anklagar mig för att hålla undan saker för honom, att jag har problem för att jag inte tar mitt viktiga samtal i hans närvaro och är respektlös mot honom när jag svär åt honom. Han tycker att jag LJUGER när jag bad om pennorna, men sedan gick och ringde när jag kom till sovrummet. Han tror att jag skulle hålla samtalet hemligt för honom och att jag har allvarliga problem som han inte vet om han kan hantera när jag vill vara ifred när jag sitter i telefon.

Nej, jag var inte speciellt artig med mina gester när han vägrade gå, och visst kan man få tycka att det inte borde vara något problem att ringa viktiga samtal i samma rum som ens partner - men är det bara jag som tycker att hela bråket är helt skevt?!
Jag sa ju inte till honom att jag skulle ringa arbetsgivaren, för jag tänkte ju inte ens på det förrens jag kom till sovrummet. Att kommunicera mer är väl ändå inte samma sak som att rapportera minsta lilla göromål?!
Jag gjorde det ju klart för honom att det var ett viktigt samtal och att jag ville att han skulle gå flera gånger innan jag drog till med ovänliga gester i ren desperation.
Det gör mig arg när han säger att han visst respekterar mig, men att han vägrar bli "beodrad" och att han därför stod kvar.
Det sårar mig att han anklagar mig för att vilja hålla konversationen hemlig, och att han inte kan förstå hur stressad jag blir när han står som en hök i dörröppningen.
Och ändå har han mage att stå som en orättfärdigad i detta för att han inte vet om han kan leva med faktumet att jag vill vara ensam när jag tar viktiga samtal och gestikulerade mot honom.

Jag blir så matt! Det går liksom inte att få in det i hans hjärna att hade han bara respekterat mig från början och fattat att jag var stressad och lyssnat när jag sa åt honom att gå så hade vi inte ens haft något att bråka om! Han vägrar blankt tro på att jag skulle berätta för honom att jag ringt och vad som sagts. Han är helt uppslukad i tanken på att jag fifflar och smyger under näsan på honom dag ut och dag in.

Vad i hela friden ska jag göra? Vi har folk här, både i vårat gästrum och i vår rums-kompis rum som anlände mitt i bråket också och ska stanna i två-tre dagar till och jag vägrar ha det här bråket hängandes över oss fram till helgen! Det finns ju ingen tid för oss att prata på tu man hand, och även om vi lyckas så är ju hela lägenheten full i folk, så att hålla det privat är i princip omöjligt. Han har "löst" det nu genom att säga att ingen av oss respekterade den andre, men det känns inte tillräckligt för mig eftersom vi båda fortfarande är arga och sårade.

Anmäl
2012-11-21 17:11 #1 av: Thaeri

Alltså, jag blir skitstressad av att ha folk i rummet om jag pratar i telefon, oavsett om det handlar om något jätteviktigt eller att kolla med kompisen om hen kommer på festen samma kväll...

Nu har jag iofs mer eller mindre telefonskräck, men även folk som inte har det vill oftast vara ifred, så att han blir sur på att du gestikulerar åt honom att försvinna? Nä, det ligger på honom.

Och även om det inte var en arbetsgivare, utan en kompis, det hade ju kunnat vara något som sades i absolut förtroende, och då delar man det inte med någon utan att få klartecken först, kan ens partner inte förstå det ska man ha ett rejält allvarligt snack med hen.

Anmäl
2012-11-21 19:19 #2 av: Geru

Alltså, växer dessa extremt dåliga personer på träd eller något? Poppar upp trådar om det hela tiden...

Han har ingen rätt att vara arg, inte ens lite. Det är ditt samtal, din framtid, din konvesation, och han ska ge fullständigt fan i att snoka i saker som han inte har med att göra. Eller hitta på saker som att du ljuger, vad fan tänker han med?

 

Anmäl
2012-11-21 20:43 #3 av: Falurven

Har samma bekymmer, behöver också vara ifred när jag ska ringa. Speciellt om det är ett viktigt samtal! Min pojkväl respekterar detta och har inga som helst problem med att jag går undan för att ringa.

Kan tillägga att jag även har mer eller mindre telefonskräck, har jättesvårt att ringa samtal till folk jag inte känner (eller svara i telefon om jag inte har det tillagt i listan).

Tycker att det är löjligt att han inte kan förstå en sån grej faktiskt..  Varför skulle du inte berätta om samtalet efteråt liksom? Det är ju synd att han är så osäker att han får för sig att du har fuffens för dig bara för att du vill vara ifred.. Han borde kunna lita på dig i det här läget, men om det skulle hjälpa för honom att veta att du ska ringa ett samtal så kanske du kan hjälpa till på traven och säga det före? Förstår att det kanske inte slog dig denna gången, men det kan ju vara smart att visa att du kan möta honom halvvägs då han uppenbarligen blir osäker när du "smiter utan att säga något". (inte för att det är det du gör, men jag hoppas du förstår vad jag menar).

Kan själv känna att det är jobbigt när min pojkvän går på toa eller liknande också hör jag att han pratar i telefon också? :o Då kan jag lätt få för mig att han försöker dölja något, eftersom han till skillnad från mig inte har något bekymmer att prata inför mig. Han brukar heller inte säga nått om sitt samtal om jag inte frågar. Oftast så har han pratat med någon som inte är ett dugg hemlig heller, så han har inte haft nått att dölja. Menar bara att det kan vara lätt att få för sig saker för vissa xD

Mvh Nathalie

Anmäl
2012-11-22 12:02 #4 av: Gur4m1

...:) Din påojkvän beter sig som någon som känner sig o0förrättad och han har en tung offerkofta som han borde klä av sig. Detta görs genom att ni börjar kommunicare- dvs allt du sagt här, tar du med honom- utan att hetsa upp sig, utan att börja gråta eller anklaga, bra prata. Förklara int ebara att du blir stressad, försök förklara VARFÖr och sen kan du ju göra samma sak som honom: Duger det inte så kan du gå.

Du är denna person, lättstressad runt telefoner. Passar det inte honom, så kan han lämna dig. Känner mest att det låter som att han söker en orsak att göra slut med dig i ärlighetens namn. Sådana där människor är fan omöjliga att ha att göra med, de tär alltid "ditt" fel och i de mest löjliga/saker som man inte behöver bråka om/ situationerna får de en att känna sig helt knäpp och märklig.

Låter inte som att er relation fungerar speciellt bra som det är nu.
Börja möta varandra och sluta anklaga och bråka, eller sök lyckan på annat håll :(

 

Anmäl
2012-11-23 06:10 #5 av: pinku

Jag skulle bli helt galen om nån stod o dörröppningen och bara lyssnade när jag pratade i telefon, speciellt när det är ett sånt "affärssamtal" med chef eller blivande chef. Jag har också telefonskräck, men jag skulle bli tokig om nån bara stod och hängde även om jag inte pratade i telefon, som att vara ständigt iakttagen, usch!

Om jag var du skulle jag inte kunna ge mig i den här frågan, du har banne mig inte gjort fel nånstans! Och att han gör en så stor grej av den här banala händelsen, när ni dessutom har folk hemma, känns bara... barnsligt. Att han dessutom drar till med att han inte vet om han kan hantera någon som... vill prata enskilt i telefon... det är ju som ett skämt. Ett tråkigt skämt. Snacka om kontrollbehov. Och att försöka vända det till att DU har problem! Jag blir mållös. Han behöver växa upp.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.