Familj

Att vara plastmamma/pappa

2012-12-05 19:53 #0 av: hippieflickan

Det kan ofta vara en myket svår roll att ha. Hur mycket ska man lägga sig i, hur mycket ansvar ska man ta för att allt ska vara okej för barnen men även för den andra föräldrern? Jag själv är plastmamma åt tre små underbara ungar på 1,3 och 4. De förgyller min dag och jag älskar dem enormt mycket. Är någon elak mot dem ser jag rött och agerar precis som om det vore mina egna barn.

Jag och min sambo har dem på vardagarna men varje helg åker de till sin pappa som vi har en mycket bra relation med. Vi har turen att han ser till barnens bästa och inser att de tycker om mig men att de samtidigt vet att de har en mamma och en pappa, sen en till mamma. Allt flyter på hur bra som helst i vardagen och ungarna har helt vant sig vid att ha tre förebilder i sitt liv vilket gör mig så otroligt lycklig!

Hur har era erfarenheter när det gäller plastföräldrar varit?

Anmäl
2012-12-06 02:18 #1 av: Fuerte

Grattis att det fungerar så pass bra! Jag har själv inga erfarenheter, men jag har alltid varit så imponerad av dem som klarar av det. Dels att ta hand om någon annans barn och dels att alltid ha exet i bilden, exet försvinner liksom aldrig när det finns barn med. Så verkligen, grattis och strong av dig :)

Anmäl
2013-02-01 21:27 #2 av: [waterlilly]

Jag har en bonusdotter som är snart fyra år har varit med i bilden sen hon var strax under ett år. Jag tycker det är svårt ibland.När jag blev ihop med min kille trodde jag inte att det skulle hålla och att jag skulle ha en sån stor del i flickans liv.Jag älskar henne otoligt mycket och har sagt till min kille att jag faktiskt älskar hans dotter mer än jag älskar honom :P det som är svårt är att jag ibland känner att jag får ta för mycket ansvar.jag är mycket mer konsekvent än pappan och det gör att jag ibland känner mig som den stränga och tråkiga.Jag känner att kraven på hur jag är mot flickan är större just för att jag inte är biologisk förälder och skulle jag råka vara extra trött och irriterad upplever jag att folk höjer på ögonbrynen mer än om pappan är det.

Hippieflickan:Kallar barnen dig mamma?Min sambos dotter kallar inte mig för mamma även om hon har testat göra det någon gång.Jag känner av egostiska själ att det är skönt att hon inte kallar mig mamma.För då skulle det göra ännu ondare om jag och sambon gick isär.Nu kommer hon dock att snart bo hos oss på heltid och jag känner att det vore fel att neka henne o kalla mig mamma om hon vill..Hur ska man göra?

 

Anmäl
2013-02-01 22:00 #3 av: [WickedAlly]

#2 Finns hennes riktiga mamma med i bilden? Även om hon ska bo hos er på heltid?

Anmäl
2013-02-02 18:37 #4 av: [waterlilly]

Ja hennes riktiga mamma kommer att ha henne varannan helg.Tror du hon kan känna att jag älskar henne mindre om jag skulle säga nej ifall hon kallar mig mamma?

Anmäl
2013-02-02 18:49 #5 av: [WickedAlly]

Nej, tror jag inte att hon kommer känna faktiskt, hon har ju en mamma :)
Hade hennes mamma inte funnits med i bilden så hade det ju blivit en annan sak, tycker jag i alla fall.

Tror att hon är gammal nog att förstå om du säger att hon har en mamma, men att du ändå älskar henne väldigt mycket men att hon kan kalla dig för ditt namn eller om du kanske ha ett smeknamn? Kanske ett smeknamn som bara ni två använder om det skulle kännas bättre? :)
Tycker att man får se det lite ur mammans perspektiv också egentligen, jag hade själv blivit ledsen tror jag om mitt barn hade kallat någon annan mamma när jag fortfarande fanns med i bilden.

Anmäl
2013-02-02 21:01 #6 av: [waterlilly]

Ja hennes mamma säger visserligen att det är okej om hennes dotter kallar mig för mamma.Men jag skulle hellre se att hon säger mitt namn eller ett smeknamn :) Hon har frågat ibland vart mina barn är och jag har förklarat att jag inte har några,hon verkar tycka det är knepigt lilltösen :)

Anmäl
2013-02-02 21:09 #7 av: [WickedAlly]

Då tycker jag att du ska köra på hur du känner, du ska ju känna dig bekväm i situationen :)

Haha, gulligt. Inte alltid så lätt när man är liten :)

Anmäl
2013-02-02 21:14 #8 av: Simuala

Jag är väl "extramamma", skulle man kunna kalla det, fast det är inget ord jag själv använder, bara mellan mig och sambon i sådant fall. Hans son, 5 år gammal, har redan en närvarande mamma och behöver ingen till.

Jag försöker vara en extravuxen och en kompis åt honom, och har lyckats bra. Vi trivs väldigt bra ihop.

För mig kändes det viktigt att inte inkräkta mer än nödvändigt på hans liv när jag och hans pappa flyttade ihop, det var ju inget han kunde välja, att jag plötsligt skulle dyka upp och ta plats i hans liv. Alltså försökte jag inte ta mig ann någon föräldraroll alls, och jag tror faktiskt att det är därför hans och min relation är så bra idag.

Anmäl
2013-02-02 21:58 #9 av: [waterlilly]

Ja..Jag har varit med sen hon var typ 8 månader och kan se mig som en extraförälder men inte som en mamma.Hon minns det väl som om jag alltid varit med eftersom hon var så liten.Jag och pappan byggde upp regler ihop och hur vi ville ha det,hade nog kännts anorlunda om jag kommit in när det redan fanns regler och en vardag.Det finns personer som tycker att jag borde låta henne kalla mig mamma för annars så gör jag henne otrygg.Men jag håller inte med för hon har en mamma och den platsen vill jag inte ta och jag kan aldrig ta den heller.Jag kan vara en vän eller en extraförälder :) Hon har bara sagt mamma till mig kanske 7 gånger på dom åren jag varit i hennes liv så jag tror inte det är eller kommer bli nåt behov för henne även om hon flyttar till oss.

 

Men hur mycket ansvar tar du för pojken Simuala?
(nyfiken bara) På hur ni delar upp det med allt.

Anmäl
2013-02-02 22:07 #10 av: Simuala

#9 Det är hans son, hans och mammans ansvar. Så tänker vi. Däremot så hjälper jag ofta och gärna till när han är hos oss, eller när det behövs, som när sambon jobbar natt tex.  :)

Anmäl
2013-02-02 22:14 #11 av: [waterlilly]

Okej jag gör 50% eller mer.Vi har mer tänkt att vi delar lika även om det inte alltid blir så.Eller jag vet inte om har tänkt så det bara föll sig så naturligt.Jag tar varannan nattning och kliver upp med henne varannan dag tex.Men pappan sköter snacket med mamman om tex hämtning och lämning för det mesta.

Anmäl
2013-02-02 22:21 #12 av: Simuala

Jag kan tänka mig att det är annorlunda för dig som varit med nästan hela hennes liv. Jag började träffa min sambos son för lite mera än 1 år sedan, då var han 3.

Jag tänker som så att det är sin pappa han har ett verkligt behov av. Jag är också bra för honom, och vi har kul ihop, men det är pappan som han faktiskt behöver, inte mig.

Hur tänker ni om att du gör 50% eller mer? Har ni någon tanke bakom eller har det bara blivit så? :)

Anmäl
2013-02-02 23:21 #13 av: [waterlilly]

Ja jag tänker lika att pappan är viktigast för henne och jag försöker se till att dom gör saker ensamma och så.Skrattande

Från början blev det väl bara så antar jag, att jag tog hälften.En period när hans dotters mamma var gravid (med sin nya kille såklart) så tog jag dottern en månad (dagtid) för att mamman inte orkade,pappan hade jobb och jag var arbetslös.Dagis gick inte för vi bor inte på samma ort som mamman.Den gången var en självklarhet att vi/jag ställde upp.Men en del andra gånger har jag fått ta mer ansvar än jag orkat/viljat.Det kan ha handlat om vissa dagar eller helger när jag helt enkelt fått ta mer.Men ibland får han ta det mesta om tex jag är sjuk eller har mkt läxor så det jämnar nog ut sig.Vi försöker avlasta varandra om den ena är i behov av extra vila tex.Jag tycker dock att han har ett större ansvar att hitta på roliga saker med henne när vi har det eftersom hon kommer för att vara hos pappa.

Tanken är att vi är en familj,vi delar på allt. Men jag tycker absolut inte det är fel o ha det som ni har det.

Jag köper oftast nya kläder till hans dotter och tar med oftare med henne ut med mina vänner som också har barn så dom får leka ihop.Han gör mer lugna aktiviteter ihop med henne här hemma.Så vi gör väl olika saker.

Anmäl
2013-02-03 12:37 #14 av: Simuala

Låter som att ni har det jättefint ihop. (:

Glöm inte bort att tänka på dig själv också bara, och komma ihåg att din sambo har en himla tur som har hittat en kvinna som älskar hans dotter och bidrar till så mycket i hennes liv.

Anmäl
2013-02-05 19:14 #15 av: hippieflickan

#2 1-åringen gör det. De äldsta har ett smeknamn eller så säger de plastmamma. Jag vet inte om hon kommer fortsätta med det när hon blir äldre eftersom syskonen inte kallar mig det även om de säger fel ibland.

Det är svårt det där. Jag tycker barnen ska få säga det som faller dem naturligt :)

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.