Vänskap

Människors uppfattningar

2012-12-08 12:03 #0 av: SofiaWe

Jag tänker bara skriva av mig, jag börjar bli trött på att ses som en mesig flicka som inte klarar av nått som är lite svårare än att typ titta på tv och låta min sambo ansvara för vårat liv. 
Det är så jag känner att mesta delen av hans sociala omkrets ser mig. Jag flyttade ner till honom, 120 mil hemifrån så det är i princip bara hans vänner och familj jag umgås med. Men jag är så himla trött på att ses som en svag tjej som måste tas hand om.
För några veckor sen, när vi hälsade på ett par vänner till sambons familj, med vår nya bullterrier, fick jag höra av pappan i familjen "ja, med en sån hund måste man vara rätt tuff, jag kan tänka mig att du kan hantera honom, "Kalle"(min sambo) men du Sofia, du kan nog få det tufft! *Skratt*" Jag skrattade och sa inte så mycket men inombords bubblade det av både ilska och ledsamhet. Varför skulle inte jag klara av en bullterrier? Jag är uppväxt med hundar, har en mamma som är uppväxt med hundar och är inte mesig med våran första hund, vilket han ska ha sett också.  
Det känns som att såna här småsaker händer så ofta och jag är så TRÖTT på att bli nertryckt. Jag har själv börjat känna mig som en dålig hundägare och har svårt att lita på mig själv, inte bara med våra hundar men med nästan allt.
Jag hatar att jag bara satt där och tog det också, vilket jag typ alltid gör när folk kommer med såna konstiga kommentarer. Jag tar det, står inte upp för mig och när jag blir ensam så bryter jag ihop och gråter av ilska.
SÅ LESS. Jag vet inte vad jag skulle kunna göra för att uppfattas som den person jag anser att jag i vanliga fall är, vilket är lugn, sansad och stabil. Det är iallafall det jag var innan jag totalt började förlita mig på andra... Min sambo mest.

Anmäl
2012-12-08 12:10 #1 av: Zondell

Vill skicka lite stöd till dig. Stå på dig. Snällhet är ganska överskattat så säg ifrån! Hur har du det med jobb och egna vänner eller intressen på nya orten?

Anmäl
2012-12-08 12:19 #2 av: Namiko

Jag vet precis hur det känns, jag har alltid varit liten och smal och har då setts som svag och bräcklig av dom flesta. Det jag har gjort är då istället att bevisa vad jag faktiskt klarar av och det är många som har fått ändra sin första uppfattning om mig. Började i våras på en praktikplats som ensam tjej, arbetsledaren var väl lite orolig att jag inte skulle palla det fysiska arbetet eller den stämning och humor som ofta följer på en sådan arbetsplats. Det dröjde inte mer än en månad innan deras tvivel var som bortblåsta och jag var "en av killarna".

Det enda tips jag kan ge i din situation är väl att stå upp för dig själv. Sluta sitta tyst och ta emot när dom försöker säga till dig hur du är, det är du som känner dig själv bäst och vet vad du går för, nu är det dags att du visar det utåt också. Det är bara att protestera om dom säger saker som inte stämmer, till slut kommer dom att se dig för den du verkligen är.

Tell someone you love them today, because life is short. But yell it at them in German, because life is also terrifying and confusing.

Anmäl
2012-12-08 12:32 #3 av: SofiaWe

#1 Tack! Jag pluggar i en stad i närheten och har inte så mycket egna saker just på denna ort, min sambo jobbar här så det är han som hittar nya människor att träffa och så :) Min pappa bor dock i samma stad som jag pluggar!

#2 Låter som det ska känns skönt för dig, bra jobbat :D Tack! Jag ska göra mitt bästa nästa gång! Jag har det i huvudet jämt att jag inte ska ta skit bara för att jag kan framstå som försiktig och osäker.

Anmäl
2012-12-08 12:47 #4 av: Devya

Jag tror att det är viktigt att du hittar på något som gör att du känner dig stolt över dig själv. Då är det faktiskt lättare att stå upp mot sådant där. Det kan ju vara vad som helst egentligen, att du hittar en ny hobby, börjar träna och motionera etc.

Jag har hela mitt liv fått kämpa mot alla fördomar som det har funnit gentemot mig och min familj som har ansetts vara "white-trash". Jag har tagit det och gjort det till något som sporrar mig istället. Nu har jag strax två yh-examen och ska så småning skaffa mig själv en magisterexamen. Jag arbetar dessutom för Röda Korset och ser till att ta hand om mig själv ordentligt. Nu får alla de andra säga vad de vill, jag är åtminstone otroligt stolt över mig själv.

Anmäl
2012-12-08 13:14 #5 av: pistenbully

Det lät nog förmodligen värre än vad han menade.

Jag tror absolut inte att du är en dålig hundägare och jag tror inte heller att det var det han menade. Han kanske tänkte på just detta att du har svårt att säga ifrån och att du bara var emot allt och försökte skämta till det med att hunden snart kommer att styra och ställa över dig, då du har svårt att säga emot.

Har man hund, oavsett ras, måste man kunna säga ifrån till dom, annars han man ett litet monster.

Jag skickar dig styrkande kramar! Tro aldrig att du är en dålig hundägare pga detta, det är eran hund och ni uppfostrar den som ni vill. Bara för att man inte kan säga ifrån till de som är i sin omgivning betyder detta inte att man vågar säga emot när det gällerssin familj och djur.

Som de säger ovan, försök hitta något som stärker ditt självförtroende, det är du värd!

Anmäl
2012-12-08 13:32 #6 av: Fnuha

eftersom du har gått en längre tid å känt såhär så känner du dig säkert mer å mer påhoppad, jag vet hur de känns, de enda du kan göra tror jag är att samla mod och säga ifrån :)
de behöver ju inte vara nåt otrevligt eller märkvärdigt.
som typ med hundarna där, ifrågasätt!
när han säger att du inte skulle klara av de, så fråga vad han syftar på då :) de kommer bara få honom att se dum ut och han kommer förhoppningsvis inte va på dig :)

Anmäl
2012-12-10 17:16 #7 av: SofiaWe

Tack för all stöd och alla tips! :) Min plan är att börja träna och gå ner i vikt, så snart jag har råd och då tror jag nog (om jag lyckas) att jag kommer trivas mer med mig själv! - Hur som helst ska jag göra mitt bästa för att stå upp för mig själv :)

Anmäl
2012-12-11 01:38 #8 av: [Loca Diaz]

Som #5 lät det väl värre än vad han menade. Men jag förstår att det känns värre för dig ju mer tiden går och ju oftare det händer. Första tiden accepterar man liksom det, tar det med en nypa salt osv.

Min sambos familj är helt underbara, jätte roliga och snälla. Men nu när vi varit tillsammans ett tag så skämtar "svärfar" jämt och kallar mig "stora tjocka tanten" (alltså jag skrattar åt det själv) men ibland blir det för mycket. Jag är för det första 19 år, ingen tant, en jätte liten nätt tjej, 159 cm på 48 kg och är minst i hela den familjen så det är ju därför han vågar säga så, för jag är allt ifrån en tjock tant haha, så på det viset tar jag ju inte åt mig alls! "Svärfar" själv är ju väldigt tjock om magen och det är han medveten om så jag driver tillbaka ibland helt enkelt ;) Hans händer når nästan runt min midja och då lyfter han upp mig och skrattar och säger till frugan sin "tänk om du kunde vara så här va!".

Ja nu till saken, det är ju INTE alls samma sak! MEN jag menar även den lilla grejen som att jämt kalla mig "stora tjocka tanten" retar mig även om jag inte visar något.

Anmäl
2012-12-11 09:42 #9 av: SofiaWe

#8 Ja helt klart, men som du säger, jag tar åt mig ändå. Men jag tror att jag helt enkelt får kämpa för att lära mig stå upp för mig själv och inte bara ta sånt jag känner gör mig illa. Och också jobba på mitt självförtroende... :)


Hahah oj lät som en speciell "liten" gubbe ;)

Anmäl
2012-12-11 11:46 #10 av: Gur4m1

Ta inte skit. Nästa gång biter du ifrån. Jag är kort i rocken och folk tror alltid att jag är många, många år yngre än vad jag är. När jag var myndig togs jag som tonåring och nu när jag är över 30 tror folk att man är runt 20 och nykommen ut i vuxenvärlden. Men de i min omkrets vet att mig jävlas man inte med :P

Man måste inte vara elak eller en bitch för att få respekt och kräva hänsyn av folk. MEn regel ett är väl att du ska sluta upp med att ta åt dig. Det är ju de som låter käften glappa utan att tänka sig för. Sen är du sjävl medveten om hur de ser på dig och hur du faktiskt förlitar dig på din kille. Så sluta upp med det! :D

Handlar inte oma tt inte ge dem en chans att slå ner på dig, du ska sätta dit dem när de väl gör det eller helt enkelt sluta umgås med folk som får en att må dåligt om de inte fattar budskapet. De tär svårt att ändra människor i grunden men vi kan alltid ändra oss själva och välja bort andra. Bita ifrån gör nog kanske ingen skillnad i längden men det kanske hindrar att du behöver sitta och gråta och känna dig liten och svag i din ensamhet efteråt? Det kanske även gör att folk uppmärksammar att de har rätt kass attityd? MEn detta verkar ju vara en jargong, du kanske helt enkelt bara är i ett umgänge där man i allmänhet ser ner på kvinnor och utgår från att "mannen är mannen i huset" :>

Jag undviker sådant umgänge. Jag undviker min pojkväns umgänge, trots att jag flyttade 100 mil till honom och inte kände en kotte här. JAg har skaffat nya, EGNA vänner, för jag är självständig och förlitar mig inte på att min pojkvän ska uppfylla alla mina behov. Du borde kanske försöka hitta ett eget umgänge du med, där du kan ventilera och snacka skit om de här idioterna som slår ner på dig ;))) Nä, men hitta egna vänner så kanske ugänget med hans blir mer uthärdlig (och färre).

Anmäl
2012-12-11 12:16 #11 av: SofiaWe

#10 Inspirerande :) Jag flyttade 120 mil till min kille och har precis börjat inse att jag inte trivs så bra i hans umgänge, och att jag inte ska försöka göra det heller. Dom är väldigt tuffa mot varandra och skämtar och jävlas med varandra, det gör mig bara irriterad och det är nått jag stör mig på jättemycket, att hela tiden säga negativa grejer till kompisar på "skämt" tycker jag bara i längden trycker ner personen i fråga. Det är ju iallafall inget dom tar positivt.

Men det känns skönt att ha fattat att jag inte behöver försöka passa in i nått jag tycker är fel, låter ju jätteuppenbart men jag är som jag är ^^ Försöker alltid göra alla tillags!

 

Anmäl
2012-12-13 10:58 #12 av: Gur4m1

:D jag försökte umgås med min killes umgänge och jag påtalade faktiskt hur jag upplevde han och hans kompisar. Slutade faktiskt med at than själv drog ner på att umgås med dem. själv skaffad ejag eget umgänge bland klasskompisar, arbetet osv. Vi har någon gemensam person som vi umgås med. Men handlar mer om att gå på bio, parmiddagar osv.

Men han insåg det du ser hos dina vänner: Att tog man bort det han själv inte gillade så fanns inte så mycket där- men han hade stått ut med det. Jag gjorde inte det, så då jag sa "nej jag är hellre hemma än går dit" så avstod även han. Så nu har han mig, vår gemensamma vän och sina kollegor.

De där negativa vännerna umgås han med, men mycket mer sporadiskt. Jag har dock _aldrig_ bett honom avstå eller sluta umgås med dem, jag har snarare uppmuntrat honom att umgås mer- det är ju _hans_ vänner. Vi är inte ihopväxt, men han föredrar mitt eller andras sällskap. Han såg det kanske från ett annat håll, vad man måste ta av sina vänner eller så räcker hans övriga bekantskap till mer nu när han är inne i en relation. Jag vet inte.

Men ja, eget umgänge, så kan du umgås med hans grupp då det förväntas att man SKA ta med tjejen (tex bjuds på middag, fest, bio eller något jippo)- där du känner att det är uthärdligt :) Varken du eller din kille blir gladare av att du umgås med folk som bara får dig att känna dig sämre, ifrågasatt osv. Det sätter bara ditt humör och självförtroende på test hela tiden och sätter dig i försvarsläge.

Lycka till :)

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.