Adoption

trött på falskhet.

2012-12-11 00:49 #0 av: Toxics

Ja, jag blir så trött på människor som ljuger eller försöker vara något de inte är.
Visst, jag kan dra en vit lögn ibland. Men när människor verkligen ljuger om sig själv och andra för att bli bättre omtyckta. Det är bara för patetiskt.
Alla stora lögner genomskådas förr eller senare. Och då ser alla personer i omgivningen det.
Och dömer ut den personen direkt.

Så det borde inte finnas någon vits i att låtsas vara något man inte är.

Jag har provat på det livet. Att inte vara mig själv. Men det var inget roligt alls och höll bara i några månader. Det var jobbigt rent ut sagt. Att låtsas att jag tyckte saker var roligt som jag egentligen inte tyckte. Att sitta och prata om saker som inte intresserade mig. Att åka runt i en bil på stan och dricka alkohol, och låtsas att jag tyckte det var kul.

Och jag kommer aldrig att göra om det.
Det är så mycket roligare att umgås med någon som känner en. Så man kan skratta för att något är kul. Och inte för att andra skrattar.

Folk i min Ålder och äldre är falska, har varit det ett tag. (år)

Frågan är ju varför. :-/

Anmäl
2012-12-11 00:51 #1 av: [RadioMG]

Jag kan bara hålla med. Jag hatar verkligen lögner och fattar inte varför man behöver ljuga. Det skadar en själv och den andra som man ljuger för. Jag har svårt att lita på folk och det blir absolut inte bättre när jag vet att de ljuger.

Jag är inte dyslektiker, jag skriver bara snabbt och därav mina fina stavfel som dyker upp ibland.

Anmäl
2012-12-11 01:02 #2 av: Toxics

1# ja precis! Jag har också svårt att lita på folk. Men det kan vara för att de flesta faktiskt ljuger om något. Spelar någon annan. Usch!
Jag önskar att fler människor är ärliga.

Jag har lättare att umgås med någon som vet om och erkänner att de är dåliga på tex att köra bil. Än de som döljer och ljuger om att de kan köra bil.
Kanske är ett dåligt exempel. Men hoppas du förstår ändå :-)

Anmäl
2012-12-11 02:01 #3 av: Geru

Osäkerhet kan nog definitivt vara en bidragande faktor till varför människor har en "mask". Många ljuger för man vill framstå som bättre än någon annan - det verkar ju inte begripas att det tar tid att bli en bra människa.

Falska människor kommer finnas överallt - man vill ju vara del av "det roliga" men verkar inte direkt förstå konsekvenserna av det:p

 

Anmäl
2012-12-11 07:55 #4 av: lillablygajag

Jag är en sådan som ni pratar om. En falsk jävel. Jag ljuger inte om stora viktiga saker men jag spelar ofta en annan person.

Tex vi är några som går och ser en film. Alla tyckte filmen var bra, jag tyckte den var kass.. men det står jag inte för. Nej jag spelar med och skrattar åt det dom tyckte var roligt fast jag inte alls höll med.

Det var bara ett exempel.

Jag gör en massa liknande saker. Inte för att jävlas med folk alls. Utan för att passa in. För att duga.

För att jag är osäker på mig själv.

 

Det finns några få som känner mitt riktiga jag. Min allra närmaste familj bara.  Alla på jobbet tex har ingen aning om vem jag är egentligen.

Anmäl
2012-12-11 08:38 #5 av: [Pandette]

Det kanske är så i din bekantskapskrets, att folk ljuger mycket.De kanske inte känner sig bekväma med varandra helt enkelt? De skulle egentligen hellre vara med någon annan? Är det dig de ljuger för, det kan helt enkelt vara så att de inte trivs med dig. För jag har själv inte upplevt att folk går runt och ljuger hela tiden.

Anmäl
2012-12-11 09:06 #6 av: Roamer

Folk är rädda för att såra och då det är ett högt tryck på i samhället att du ska vara omtyckt och bra på alla sätt vill inte folk ha avvikande åsikter, säga sanningar som sårar eller inte orkar/vill ta diskussionen som följer med att vara ärlig. Tyvärr blandas ärlighet ihop med respekt och de som drar en lögn tycker det är mer respekt då de inte "förolämpar" personen de pratar med, men jag är av åsikten att det är de man respekterar man säger sanningen till oavsett hur ont den gör.

Hugg mig hellre med en sanning än trösta mig med en lögn.

Anmäl
2012-12-11 09:08 #7 av: [Pandette]

#6 Fast sen finns det ju de som anser att de kan säga vad som helst till folk och sen skylla på att de bara talar om sanningen för dem.

Varken eller kanske är så dunderbra.

Anmäl
2012-12-11 09:13 #8 av: Roamer

#7

Naturligtvis kan även sanningar missbrukas för att såra och/eller kontrollera. Det behövs ju en fingertoppskänsla också. Min övertygelse är att man alltid ska säga sanningen, men alla sanningar bör inte sägas, och ibland är tystnad bättre svar.

Anmäl
2012-12-11 09:14 #9 av: [Pandette]

#8 Man ska vara lite lagom helt enkelt.

Anmäl
2012-12-11 09:16 #10 av: Roamer

#9 Hahaha, jo är det inte det landet vi bor i? ;)
All form av kommunikation bör ske med måtta och ta den personens personlighet man kommunicerar med och försöka anpassa utan att förleda eller ljuga.

Anmäl
2012-12-11 09:36 #11 av: Gur4m1

Masken är för mig något rent socialt måste jag påstå.
Jag gör _Aldrig_ saker jag inte vill, däremot rätt ofta saker som kanske inte direkt är superkul. Att tex lyssna på någon som rpatar om ointressanta saker eller skratta åt ett skämt som inte var kul (men fort finte kränkande eller så) ser jag som en social, viktig, grej bara. Tänk själv om någon helta tiden skulle kritisera dig (Tala sanningen ba!) för att det du rpatar om är totalt ointressant och alla dina skämt suger...

Att dricka alkohol och köra runt i en bil...är väl aldrig kul. Låter osm sånt vi gör i nån liten by utanför en ännu mindre stad i brist på annat (ungdomsgård, intressen, föreningsliv, eller en fmailj som bryr sig). Låter sjukt tråkigt...

MEn mask i olika sammanhang har vi alla någon gång...Sverige eller Kina. Vi har alla maskar som passar sig för olika saker. "MAsken för at tuthärda chefens ådåliga skämt" MAsken för att vara pedagogisk mot de vilda, hemska barnen på skolan" "MAsken för att inte be ens kille dra åt helvete när jag har dåligt tålamod" :P

Att bära en maks är inte samma sak som att göra en stor lögn. Tycker det är viktigt att skilja på dem. Och jo, jag föredrar att folk gömmer sig bakom en mask eller bara håller käften om alternativet är att "de bara berättar sanningen" och alltid ska vbara så negativa. :)

 

Men stora lögner som runt vem de haft relationer med, vad de jobbar med, vad de är utbildade till, vad de tycker om eller inte...det är för mig ofattbart och onödigt. Absolut. Grejen är att det rätt ofta är omgivningen som ser en perosn lögn före lögnaren. T.ex hur fota ljuger vi inte för oss själva innom en relation? "jag älskar henne...(men alla andra ser att jag faktiskt inte gör det...)."

OCh nu är jag en perosn känd i mitt umgänge som ärlig och öppen och jag älskar att diskutera men ibland...ibland måte man ha, som Roamer påpekar: Ha fingertoppskänsla. En person som alltid ska tala sanningen (dvs SIN sanning/åsikt på hur saker ska vara) kan upplevas som otroligt jobbig och hämmande. Jag känner av och försöker att vara "lagom" men det finns nog många där ute som uplever mig som en "skitjobbig" typ. Men även jag bär masker, inte bara för att passa i socialt, utan för att vara uthärdlig för andra, socialt :) Inte för att ljuga och bedra folk.

"välj dina fighter" som en vän sa en gång. Eller okej, hon var tvungen att säga det rätt många gånger :>

 

Är man falsk för att man inför en jobbintervju tar på sig finaste kostymen som man normalt sett inte använder ens en gång om året? Knappast. Kallas för att anpassa sig, och det är ingen lögn. Det är fanimej att växa upp. Att inte bara ösa på som en ångvält och därmed kräva att din OMGIVNING ska npassa sig. Ibland måste du anpassa dig, det är då...en mask, kan va himla bra att ha.

Anmäl
2012-12-11 20:59 #12 av: Toxics

Jo, men nu pratar jag inte om de oskyldiga lögnerna. Utan de som lyder "jag slog ner två poliser och sprang ifrån resten"
Eller rent skitsnack. Alltså, de har inte något att prata om så de hittar på något eget rent taget ur luften.
Och hur man kan märka att när den umgås med vissa människor blir personen en helt annan.

Anmäl
2012-12-12 07:50 #13 av: Devya

Alla spelar vi olika roller beroende på vem vi umgås med. Med vissa människor är vi mera tystlåtna medans med andra är vi totalt annorlunda och mera pratsam.

Beroende på vem jag umgås med så ändras min personlighet, eller inte ändras den väl utan jag väljer vilken del av min personlighet som ska visas upp, något som egentligen sker per automatik.

Vissa kanske tycker att jag är falsk då jag beter mig annorlunda på basen av vem jag umgås med, men alla människor är olika och lockar fram olika personlighetsdrag hos mig.

Med min familj är jag högljudd, pratsam, spexig och helt fjantig. Tillsammans med mina kompisar är jag mer ordentlig, tystlåten, tillbakadragen och sparsam med mina ord. Det är för att de lockar fram den sidan, den mera behärskade sidan hos mig själv.

Jag anser iatt just det här är inte någon falskhet utan så människor gör i livet, vi anpassar oss enligt situationen.

Sen om människor medvetet ljuger och försöker vara någon annan för att lura omgivningen, då är det förstås en annan sak. Stora lögner är ju farliga och för det mesta totalt onödiga.

Små vita lögner kan jag förstå, t.ex. att man kanske inte säger att den där tröjan är ful etc. Det beror ju förstås på vilken relation man har till personen. Till vissa personer kan jag vara totalt ärliga men en ny bekantskap så är jag mera försiktig och väljer mina ord mera noggrannt, för jag känner ju inte till personen och hur han/hon kommer att reagera. Är det falskhet? Nja, det är att anpassa sig enligt situationen i mina ögon.

Anmäl
2012-12-12 10:10 #14 av: Toxics

13# nej, men så tror jag nog att jag också gör.
Har också en högljudd familj och skulle nog inte ta med mig den personligheten på arbetsintervju. Haha :-)

men det är så svårt att förklara. Alltså, när man är ensam med någon så är den som vanligt. Som man har upplevt den.
Och sen kommer det någon mer in i bilden. Och då blir personen "jättehäftig" och tuffast i stan.
Eller en väldigt skör person. Allt för uppmärksamhet.

Att bli mer tystlåten i någon situation ser inte jag som falskhet.
Jag menar när man blir någon annan.
Inte när man bara blir mer tystlåten.

Anmäl
2012-12-12 10:25 #15 av: Devya

#14 Vissa börjar överdriva mycket mer i någon annans sällskap, det beror på den där relationen. Det kan ju vara inside stuff som man som utomstående inte är bekant med. Svårt att säga i vissa fall. Men ibland brukar man ju märka att det är helt och klart en falsk fasad som någon sätter upp.

Min bror blir helt en annan person då han umgås med en av sina gamla barndomsvänner. De sätter båda upp "falska masker" och blir mittiallt mycket mer grova i munnen och överdriver ditten och datten. Men det är så de umgås. Jag känner inte igen min bror då jag ser honom så och tycker det inte alls är min bror. Men det betyder inte att han är falsk i mina ögon, det är bara en grej som är mellan dem två.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.