Annons:
Etikettkriser
Läst 3369 ggr
ForYourMalice
2012-12-11 14:27

Förbjuden vänskap? (långt)

Är desperat efter hjälp och perspektiv, hoppas att eran objektivitet kan hjälpa mig! Ska försöka fatta mig kort.

För 4 år sedan dog min bästa vän, min själsfrände. Vi fann varandra 18 respektive 32 år gamla, två år fick vi tillsammans innan han hastigt gick bort under ett epilepsianfall. I början misstolkade vi båda två våra känslor för varandra som kärlek, men insåg båda efter närmare bekantskap att det var en sällsynt, stark, själslig tillhörighet det handlade om.

Jag ställde in mig på att aldrig någonsin få uppleva något dylikt igen, och det skulle inte förvåna mig om majoriteten av oss går igenom livet utan att någonsin uppleva det. Det tog mig 2 år till att komma tillbaka till vardagen igen efter hans bortgång, men hel blir jag aldrig. Men jag kan leva med det.

Så plötsligt en dag så händer det igen. Helt sanslöst. Denna gång med en kollega (vi jobbar inte tillsammans längre) som är 22 år äldre än mig. Den här gången kände jag direkt igen tecknen på vad det här var, han däremot har haft en lite skakigare resa då det är första gången han upplever den här sortens själstillhörighet, han infann sig dock snabbt med lite coachning.

Vi har haft ett enormt utbyte av varandra, och jag har mått fantastiskt, så även han. Min förra vän var singel, men den här mannen är gift sedan 20 år tillbaka. Och naturligtvis är hans fru inte okej med våran vänskap, tyvärr. Hon är rädd för att det handlar om något annat, och reagerade starkt när han försökte berätta om mig för henne. Hon sa att han gör som han vill, men enligt honom är det tydligen synonymt med att deras äktenskap kommer ta slut om vi fortsätter ses.

Vi fick då finna oss i att vi inte kan ses mer, till bådas stora sorg. Vi har gråtit, svurit, ångrat att vi någonsin började prata, försökt finna alternativa lösningar, allt förgäves. Vi klarade av att hålla oss ifrån varandra i 3 dagar, sedan var det outhärdligt och vi båda vill ju faktiskt inte vara ifrån varandra, det är ju trots allt inte vi som har agg mot varann.

Så vi fortsatte ses igen, fast nu i smyg utan fruns vetskap. Något som har fungerat bra, men gnagt både mig och honom. Personligen har jag otroligt svårt att förstå detta för det är så uppenbart för mig att det inte finns något att vara avundsjuk eller rädd för. Jag har erbjudit mig att träffa henne och prata med henne så hon får veta vem jag är, men tydligen så ska mitt utséende stöka till det ännu mer påstår min vän.

Igår kom jag till insikt om att det här aldrig kommer gå så som det är nu. Det värsta som kan hända är att det kommer fram i alla fall och kostar honom hans äktenskap, något som varken jag eller han vill. Han älskar sin fru, det märks så tydligt på honom och jag skulle aldrig förlåta mig om han miste henne på grund av mig.

Vi diskuterade igenom situationen igen, och att försöka reda ut det med henne så vi kan ses med hennes vetskap är "omöjligt" enligt min vän. Och då finns inget annat alternativ än att avsluta detta återigen innan det händer en olycka.

Imorgon ska vi ses sista gången och säga farväl till varandra.
Det är jag som tog upp det här, och det är jag som drivit frågan till den här lösningen, för hans skull. För min del skulle vi lika gärna kunna ses som vi gör, men som sagt, han får inte riskera något för mig.

Det som känns så fel är ju att vi båda inte vill det här. Vi vill ju umgås, som de mycket goda vänner vi är, vi vill kunna ses, prata i telefon, sms:a och mejla så som vi vill utan att behöva gömma oss och smussla för att inte såra någon. Jag tycker att det är fel. Hade det handlat om otrohet hade jag förstått det naturligtvis, men vi är ju bara vänner.

Personligen hade jag blivit arg på min partner om h*n försökt förbjuda mig från att träffa mina vänner, men det blir inte min vän, han säger att han förstår sin fru och hennes reaktion. Jag undrar om det måste vara synonymt med att man ger upp att försöka ändra den. I mina ögon så saknar ju hon en tillit till honom som man under 20 års äktenskap borde hunnit bygga upp. Personligen har jag alltid litat på mina partners, så den här känslan är obekant för mig. Och det problemet försvinner ju inte ur deras relation även om jag gör det.

Det vore en sak om han dog, som min andra vän. Då är det ju definitivt finito. Men han lever ju, och han VILL vara med mig, men KAN inte. Så jag ska tänka på honom varje dag, och undra om han saknar mig så som jag saknar honom, om hans själ blöder som min, och vad han gör på sina födelsedagar, högtider och slutligen om han fortfarande lever eller inte.

Och jag står inte ut med det. Nu rinner mina tårar och jag känner uppriktigt att jag inte vill leva i en värld där vi med tvång ska hållas åtskilda.

Han säger att om han fick önska sig en lösning så skulle det vara att hon accepterade det, en önskan han har gemensamt med mig. Det jag nu spontant funderar på är om vi kanske borde gå i terapi tillsammans alla tre?

Hur skulle ni gjort?
Finns det något rätt eller fel i den här frågan?
Hur tycker ni att jag ska gå vidare?
Borde jag söka hjälp?

Vore tacksam för alla svar, för just nu fruktar jag hur utgången för det här inverkar på min egen (och hans) hälsa.

Ja, jag är en såndär tönt som rider barbacka eller bomlöst, utan bett, sporrar eller skor på hästen, men vi kan väl prata ändå?

Annons:
[RadioMG]
2012-12-11 14:31
#1

Jag förstår helt och hållet honom och jag respekterar honom för att han respekterar sin fru. Det borde du oxå göra.

ForYourMalice
2012-12-11 14:35
#2

#1

Missförstå mig inte.

Jag hyser inget agg mot hans fru och tycker tvärtom att hon verkar vara en fantastisk människa. Jag ser att han älskar henne och det var som sagt mitt initiativ att vi tog det här steget, eftersom jag inte vill kosta honom hans äktenskap.

Om det inte kallas respekt vet jag inte vad som gör det.

Men vi är ju olyckliga, båda två. Fruktansvärt olyckliga. Det tycker du är helt i sin ordning, eller? Jag vet inte om du missade den där delen med att jag inte är så säker på om jag vill leva längre som konsekvens av detta, och att uttrycka dig så som du precis gjort mot mig i en sådan situation tycker jag är rätt respektlöst, men du kanske bara missuppfattade mig?

Ja, jag är en såndär tönt som rider barbacka eller bomlöst, utan bett, sporrar eller skor på hästen, men vi kan väl prata ändå?

[Annica.78]
2012-12-11 15:07
#3

Jag kan förstå hans fru. Det du beskriver mellan dig och honom är inte vänskap, det är kärlek. Hade det bara varit vänskap hade ni klarat av att inte träffats på en längre period.

3 dagar sen blev det jobbigt….nä ingen vänskap.

Tror det hade varit bäst om ni inte umgåtts mer så han får behålla sitt äktenskap.

Sarah
2012-12-11 15:21
#4

Tycker inte heller att det där beskriver vänskap. Kärlek måste inte betyda brinnande sexuell lust och det är kärlek du beskriver.

ForYourMalice
2012-12-11 15:22
#5

#3

Jag har full förståelse för att alla inte förstår sig på den här sortens vänskap, som jag beskrivit tror jag inte så många får uppleva det, och då kan det ju vara svårt att vara insiktsfull.

Du tror inte att det kan finnas en reson i att vi hade svårt att hålla oss ifrån varandra (3 dagar) eftersom vi tvingats isär? Inte har jag något bekymmer att vara utan honom så länge allt är frid och fröjd, men nu var det ju inte riktigt så.

Jag har så svårt att se vad det är som är fel med att ha en vän?

Om ett krashat äktenskap blir utgången så är det naturligtvis inte värt det, som jag sagt från början och vidhåller än. Det jag undrar är om det bara är de alternativen som finns, att hon går, eller att jag går. Oavsett vilket så blir ju min vän sårad, och det gör fruktansvärt ont i mig även det.

Ja, jag är en såndär tönt som rider barbacka eller bomlöst, utan bett, sporrar eller skor på hästen, men vi kan väl prata ändå?

ForYourMalice
2012-12-11 15:23
#6

#4

Så då kan man per definition inte älska en vän?

Ja, jag är en såndär tönt som rider barbacka eller bomlöst, utan bett, sporrar eller skor på hästen, men vi kan väl prata ändå?

Annons:
[Annica.78]
2012-12-11 15:27
#7

#5 Ja tyvärr finns nog bara dom alternativen. Det bästa är tyvärr om du går. Dom har ändå haft ett äktenskap i 20 år, och du en väldigt kort tid jämfört med det. Om du nu är en så bra vän, så går du innan ngt/ngn skadas/såras.

[RadioMG]
2012-12-11 15:28
#8

#6 Jo, man kan älska en vän. Men som du beskriver så är det absolut inte vänskap, du måste förstå det själv.

Och nej, jag anser inte att du respekterar hans fru när ni möts i hemlighet. Du får helt enkelt släppa taget om honom, respektera honom och speciellt hans fru. I detta fallet kan du inte tänka på dig själv, du får tänka dig in i deras liv oxå.

Sarah
2012-12-11 15:36
#9

Det är skillnad på att älska och att älska. Jag älskar mina vänner innerligt, men det du skriver är en annan typ av kärlek i mina ögon. Jag förstår smärtan i att förlora en vän, det gör nog många, men det du beskiver är så de flesta känner för sin partner.

Det är inget fel i att ha en vän, men ta inte för givet att vi inte haft vänner på många olika plan och därför inte kan förstå. Jag tror att många haft väldigt djupa vänskapsrelationer och vet precis hur det är.

Om hans fru inte gillar det här och inte litar på honom trots 20 år tillsammans så har hon förmodligen sin anledning. Det skulle nog vara ganska svårsmält för de flesta att se sin partner komma med en ny vacker vän som är 20 år yngre.

Honestyisdead
2012-12-11 15:37
#10

Eftersom han är övertygad om att frun aldrig kommer acceptera det så är väl alternativet att inte träffas. Jag skulle också se det som mer än vänskap baserat på din beskrivning. Många här i livet träffar en eller flera sådana personer, så du är inte ensam. Och visst älskar man vänner, men på ett annat sätt. Att prata om terapi känns konstigt. Tror verkligen inte hon är intresserad av att bygga en relation med den andra kvinnan

Maria
2012-12-11 15:37
#11

Jag har varit gift med min man i 30 år och skulle han träffa en kvinna, dessutom mycket yngre, som han helt plötsligt blev själsvän med så hade jag sett det som ett enormt svek då det är han och jag och ingen annan.

Jag tror att jag tagit det lika hårt som om han varit otrogen sexuellt. Att han hittat en annan kvinna som han vill dela sin tid med (vår tid) och tro att jag ska acceptera det. Nope…aldrig i livet.

Att du sedan säger att du två gånger upplevt något som du inte tror att någon annan upplevt är också märkligt.

När man älskar någon annan så är det så oerhört stort och så fungerar det för alla om kärleken är stark och äkta.

Jag tror absolut inte att dina känslor för den här mannen är märkliga på något sätt men han väljer sin fru och det får du acceptera.

Har väldigt svårt för att tänka mig att hon skulle gå med på någon terapi tillsammans med er.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Sarah
2012-12-11 15:45
#12

#11 huvudet på spiken. Stort svek.

Iden om terapi tycker jag oxå är märklig. Det blir ju lite som att övertyga henne om att hon ska ingå i en tredelad relation även om du och mannen inte har sex. Hade min kille föreslagit tredelad terapi med en ny tjej så hade jag slängt ut honom.

ForYourMalice
2012-12-11 20:33
#13

Det här är inte något annat än vänskaplig kärlek. Jag älskar honom, ja det gör jag, men som en vän. När min andra vän gick bort hade jag precis träffat min dåvarande sambo, och det vore väl rätt orimligt att man gick och förälskade sig under en pågående annan förälskelse? Jag gör inte det i alla fall. Även med den här vännen har jag haft en relation i början, och jag kan tillägga att både dessa män jag haft relation med har varit fullt ut införstådda i det utbyte jag haft med mina båda vänner, och aldrig motsatt sig det. Så tycker jag att man beter sig när man är trygg.

Jag sa aldrig att jag inbillat mig att ingen annan än jag vet/upplevt hur det är, jag sa bara att jag tror det är sällsynt. Era kommentarer bara bekräftar det, och jag hade nog sagt liknande saker själv om jag inte upplevt det här inte bara en utan två gånger, och dessutom är väl införstådd i skillnaden mellan kärlek till en person man vill leva ett samliv med och en person man vill ha som vän.

Jag är en person som inte lägger särskilt mycket undermedvetna värderingar i olika situationer, jag säger det jag menar och menar det jag säger, och jag kan inte fatta varför min ålder, utséende och kön har en betydelse för vilka vänner man får eller inte får ha. Nu tog jag upp det i min beskrivning för att det diskuterats oss emellan ja, så jag anser informationen vara relevant, men inget hinder.

Jag ogillar att jag stämplas som någon slags andra kvinna eller "ny tjej", och att jag skulle bete mig svekfullt mot frun. För det första känner jag henne inte och har ingen moralisk skyldighet mot henne, för det andra har jag alltid velat vara helt öppen och gärna sett att jag haft en relation och dialog med henne, för jag vill att hon ska veta. Förstår att terapi låter konstigt i mångas öron, det är min rationella och logiska sida som finner det som en lösning på ett problem. Hon har mycket goda skäl att 20 år senare fortfarande inte vara helt trygg, men med eller utan mig tycker jag att det bästa vore om de arbetade på att få henne tryggare, för varandras skull.

Om jag haft en man som träffat en vän som gjort honom lycklig hade jag varit glad för hans skull, och om jag motsatt mig den relationen så han blivit olycklig skulle jag hata mig själv för det. Däremot hade jag velat känna den vännen och ha ett ansikte, och jag hade naturligtvis inte sett med blida ögon på något smusslande. Men smusslande skulle jag se som en konsekvens av hur jag själv hanterar situationen. Men det är jag det.

Sen vill jag inte höra ett enda ord till om respektlöshet, egoistiskt agerande eller illvilja till accepterande. Det sårar mig eftersom alla mina handlingar faktiskt har direkt motsatta syften. Det är fortfarande inte bara jag som blir ledsen av den här situationen, och jag försöker bara lösa det så smärtfritt som möjligt för samtliga parter.

Det jag tycker är mest surt med denna situatiuonen är att om jag varit ful, fet, kille eller lastgammal hade det inte varit några bekymmer. Och jag tycker inte att utséende, ålder eller genus ska påverka vilka sorts band man kan knyta med andra människor.
Hade jag känt min vän sedan innan han träffade sin fru hade det heller inte varit några bekymmer, då hade det varit en relation hon måste acceptera (och kanske sett annorlunda?) om det är honom hon vill leva med. Och jag anser att om det är sådana här ytliga faktorer som påverkar, går det att arbeta med eftersom det handlar om en norm man applicerar på relationen, som man kan omvärdera. Sen är det en annan fråga hur mycket energi det tar och hur lång tid, som man förstås får ta hänsyn till.

Tackar er alla för att ni tagit er tid att hjälpa mig, jag känner mig smått missförstådd på vissa punkter men slutmålet kommer ändå överrensstämma med erat, vi kommer inte fortsätta ha någon kontakt då jag vill att min vän och hans fru ska vara lyckliga och det är inget jag någonsin vill äventyra.

Ja, jag är en såndär tönt som rider barbacka eller bomlöst, utan bett, sporrar eller skor på hästen, men vi kan väl prata ändå?

Annons:
pyromanen
2012-12-11 20:58
#14

Dethär med "själstillhörighet" som du beskriver och att ni längtar så efter att träffas att ni gör det i smyg, det skulle även jag betrakta som otrohet om det var min man.  Ja, faktiskt skulle det vara värre att få reda på något sånt än om han kom ångerfull hem och berättade att han hade stängd av hjärnan och knullat med xx.

vallhund
2012-12-11 21:12
#15

# 13, skärp dig! tror du verkligen att alla som svarar i tråden är totalt pantade o inte har någon erfarenhet av livet?

Visserligen är vi alla unika, men du är något, eller snarare extremt övermaga som tror att ingen annan någonsin har haft de erfarenheter du har.

Vilka ord du vill höra eller inte är totalt irrelevant eftersom du startar en tråd på ett forum, "den som sig i leknen ger får leken tåla". Vill du inte ha svar så ställ inga frågor, speciellt om du bara vill ha svar som stryker medhårs.

Det tillhör ungdomens hybris att tro att ingen, eller nästan ingen, har upplevt det man själv upplever när man upplever starka känslor i ungdomen.

En del av oss som svarat i tråden skulle kunna vara dina mor eller farföräldrar, hur tror du våran ungdom var? Ungdomlig arrogans är ganska missklädsam.

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 

[Misa94]
2012-12-11 22:25
#16

Problemet ligger ju i hans frus osäkerhet och räddsla. Och som du ochså skrev efter 20 års av äktenskap borde man ha mer tillit än så. Men hon är inte större i sin utväckling och blir därför rädd när hon srer vad ni har tillsammans. För det ni har ska man inte bara kasta bort. Jag skulle alldring stänga dörren om en sån relation som ni har. Problemet mellan han och hans fru är ju uppe un och kommer inte att försvinna baraför du gör det. Jag förstår att hon känner sig osäker med er relation för antagligen har dom inte den relationen som du och han har annars skulle man inte bli så osäker även om han älskar sin fru. Det bästa och ända du kan göra är att uppleva de jobbiga kännslorna du har för att du kanske förstör hans äktenskap. Kännslorna är nyckeln till allt. Du kannske är rädd för att han ska försvinna från ditt liv som din förra kommpis gjorde. Jag vet inte. Men jag vet att det är jobbigt men att kännslorna är nyckeln till allt och man måste uppleva de för att förlösa de och då behöver alldrig situiationen återuppstå. Det ni har är som du sa en stark vänskaplig kärlek. Jag kan förstå de andra som skriver här. Och jag skulle också ta det som ett större svek om min man hadde en stark själsligrellarion en om han hadde varit otrogen men bara om jag är osäker på mig eller vår rellation. Om man är trygg i sig själv och sin rellation så är man det. Finns då inget som kan störa. Men det handlar återigen om kännslor. Som allt gör. Sorry för alla stavfel hoppas dukunde läsa ändå. //Misa

ForYourMalice
2012-12-11 22:26
#17

#14

Jag känner så för min bästa vän och kusin med, om någon förbjöd oss från att ses skulle vi göra precis samma sak. Utöver att vi är släkt är vi även av samma kön och har en åldersdiff på 5 år, betyder det att saken kommer i ett helt annat läge trots att handlingarna är densamma?

#15

Är bekant med din person sedan tidigare och tänker inte besvara inlägg från dig, jag tycker du är otrevlig.

Ja, jag är en såndär tönt som rider barbacka eller bomlöst, utan bett, sporrar eller skor på hästen, men vi kan väl prata ändå?

Honestyisdead
2012-12-11 22:42
#18

#18 pch jag tycker det är otrevligt att som du anta att ingen här inne vet vad du pratar om!

zellen
2012-12-11 23:20
#19

Hej!

Du själv är nog den som vet den bästa lösningen. Kanske löser det sig med tiden.

Efter att du fått höra från ett par att du blandar ihop vänskap med kärlek. Ville jag bara komma med stöd och berätta att jag förstår absolut hur du menar med den där vänskapen du beskriver. Jag känner också den här starka vänskapliga kärleken för mina vänner.

Men ni borde inte smyga och ljuga för frun… till och med det hade fått mig att börja fundera om jag var hon.

Mina tankar på den här situationen är att det här är kanske inte ett val du måste göra. Det här är nog inget du kan styra.

Skulle jag vara i den situationen skulle jag se det som att det var han som var tvungen att hitta lösningen på det hela. Eftersom det är hans relation till sin fru som det troligen är brister i. Eran realtion är det inte fel på och du kan inte hjälpa dem i deras förhållande heller. Det du kan göra är att inte acceptera att ni smyger för frun. Personligen tycker jag inte det är okej att smyga om det för henne.

Blir det att ni inte längre kan träffas så förstår jag hur otroligt svårt det kommer bli för dig. Så om det händer vill jag berätta hur jag hade gjort för att gå vidare. Jag hade hittat en ny aktivitet eller träffat mycket vänner och nytt folk. Med tiden så har du skapat ett avstånd till honom och kommer inte må dåligt nå mer.

Toxics
2012-12-11 23:24
#20

Jag föreslår att du ska backa långt! Tillräckligt långt för att frun ska känna sig bekväm. Om det betyder att ni aldrig mer kommer ses så fine! Det du beskriver är enligt mig kärlek. Och om min sambo skulle vara otrogen och ha sex med någon skulle jag se det som ett enormt svek. Men om han fick känslor för någon annan och kalla denne för sin själsfrände, då skulle det skära så djupt att jag nog aldrig skulle förlåta eller kunna gå vidare. Backa!! Låt dom vara och leta efter nya vänner.

~They say that "what does not kill you makes you stronger". i belive that if something is trying to kill you, it makes you angry.~

Annons:
zellen
2012-12-11 23:43
#21

Ja, och angående terapi. Så nog hade det kanske varit en fin ide. Men då terapi för dem två där dem kan prata om sin relation och då möjligen kan ta upp samtalet om dig på terapin.

Du borde nog hur som hellst få upp ett avstånd till det här för din egen hälsas skull. För det kan hända att hon aldrig accepterar dig eller att det tar en mycket lång tid. Vänta inte, du kommer bara må dåligt av det.

[Devya]
2012-12-12 07:30
#22

Oberoende om det är kärlek eller vänskap så låter det inte riktigt hälsosamt om ni inte kan vara ifrån varandra en längre tid innan ni börjar längta er sjuka efter varandra. Om min partner skulle ha en sådan relation med en annan kvinna skulle jag må dåligt, fast det inte fanns något sexuellt bakom det hela. Den där "själsliga kopplingen" vill jag att han ska ha med mig och inte någon annan. Han ska ju sakna sig sjuk efter mig och inte en vän som han inte har sett på tre dagar.

Jag tror att jag skulle gå sönder om min partner var i en sådan situation. Mitt självförtroende skulle gå sönder och jag skulle börja tvivla på hans kärlek till mig om han jämt gick och tänkte på någon annan. En annan person som konsumerar alla hans tankar. Det låter skrämmande i mina öron.. Kanske det låter orimiligt och själviskt men jag vill att han saknar och längtar efter mig samt tänker på mig nu som då, och inte på en annan person.

Det låter också väldigt likt kärlek och de känslor du beskriver. Om hans fru skulle få veta om allt det här så skulle hon säkert inte alls vara glad. Jag förstår det fullständigt om hon inte accepterar den här situationen. Jag förstår även om hon väljer att bryta med hennes man om ni fortsätter att ses. Man vill aldrig hamna i andra eller tredje hand i ett förhållande (förutom då barn är inblandade). Man vill inte känna sig mindre värd än någon så kallad vän.

Om han har något vett kvar i sitt huvud och faktiskt älskar samt respekterar sin frus känslor så slutar han att träffa dig. Om inte så visar det att han älskar inte sin fru tillräckligt och visar mer respekt till dig än till henne. Jag tycker det mesta faller på honom och vad han gör. Du får ju göra vad du vill, det är inte ditt ansvar. Men man skulle ju tro att man bryr sig om andras välmående också fast man inte känner dem. I en sådan här situation är det kanske dock svårt för man tänker ju oftast bara på sig själv och sina egna känslor. Vi alla människor är egoistika, så du ska inte ta åt dig då någon kallar dig det. Vi alla är det i någon viss mån, speciellt då det kommer till sådana starka känslor.

[Pandette]
2012-12-12 08:50
#23

Vad är det för speciellt med din vänskap med denna man, som gör att det inte är kärlek? Är det för att ni inte vill ha sex med varandra? Eller vill ni det med?

Det finns de som har relationer, kärleksrelationer, utan att ha sex med varandra. Det är fortfarande en kärleksrelation och de är fortfarande deras partner.

Så nej, jag ser inte att du är vän med denna man enbart, jag ser det som du har inlett en relation med en gift man, som är otrogen mot sin fru.

[Emma--]
2012-12-12 09:10
#24

Som du skrev i början så verkar mannen ha upplevt det som kärlek först också men att du guidade honom till det du anser att eran relation är? Känslor kan vara väldigt förvirrande, och jag tror att risken finns att det kommer bli en väldigt komplicerad situation. Han kanske inte är lika säker på att det är en djup vänskap t.ex. Jag tänker som så att om ens fru sen 20 år tillbaka inte mår bra över den nya vänskapen borde man åtminstone lösa den på andra håll än att börja smyga med den nya vännen. Där ringer det varningsklockor för mig i alla fall. Hur som helst, det du beskriver låter verkligen som kärlek. Den där förälskelsen man inte vill eller orkar vara ifrån. Kanske började den andra relationen egentligen som kärlek också, men att ni istället blev vänner. Finns ju många man hört som känt sig attraherade av varandra i början, men att det sen inte blev något förrän flera år senare. Jag tror det bästa vore att ta ett steg bakåt. Skulle ni fortsätta smyga och frun kommer på er så lär det vara kört att hon skulle kunna acceptera relationen någonsin.

pyromanen
2012-12-12 15:07
#25

Intressant dethär med att relationer stoppas i fack. Är det vänskap eller är det kärlek(utan sex) eller är det kärlek (med sexuell attraktion). Dom fölesta har säkert upplevt att ha vänner man känner mycket starkare för än adnra. Det finns polyamorösa som kan och vill ha flera kärlekar samtidigt. TS kanske är sån och det är inget fel idet. Problemet uppstår för att hon verkar tycka att "vännens" fru också borde vara poly/ ha samma uppfattning av att man kan ha flera personer man har stark "själstillhörighet" med. Men dom flesta verkar inte känna att det är OK, och det är definitivt inte normen i vårt samhälle, så man skulle knappast få en terapeut heller till att "lobba för" att frun skulle lära sig acceptera fler om inte hon själv ville det.

mumsigt
2012-12-13 08:52
#26

Hej

Jag skulle gärna vilja berätta min historia.

Först vill jag säga att jag känner mycket väl igen mig och att jag förstår dina känslor TS. Och det för att jag själv varit med om liknande. Men jag var den som var i ett långt förhållande.

Jag och min sambo hade varit ett par i flera år och vi hade det bra ansåg jag. Vardagligt - javisst men jag trivdes med lugnet och det förutsägbara.

På en kurs träffade jag en man som var några år äldre än mig. Vi klickade direkt. Hade jättemycket att prata om. Det kändes som att vi hade känt varann i evigheter efter att ha pratat i en halvtimme. Vi bytte genast telefonnummer och mailadresser - något som jag aldrig förut gjort med en person jag faktiskt bara träffat en gång.

Efter det började en intensiv mail-, sms-, och telefonkontakt, och hade vi chans att träffas så gjorde vi det så fort vi hade möjlighet.

Till min sambo sa jag precis som jag kände det då första kvällen - att jag träffat en person som jag hade så intressanta samtal med och att han kändes som en mycket god vän, och att det naturligtvis inte var något sexuellt över det hela. Min sambo var helt okej med detta till en början. Jag hade ju även flera andra manliga vänner som han aldrig haft något emot.

Men detta var ändå något helt annat än mina andra "vanliga" vänner som jag träffade kanske nån gång i veckan för en fika och lite allmänt prat.

Det blev något maniskt över det hela. Han florerade i mina tankar jämt. Vi kunde skicka upp emot 500 sms på en dag och telefonsamtalen blev allt längre.

Även om vi aldrig pratade på ett sexuellt sätt så kunde vi inte hålla oss borta från varann och min sambo började känna sig alltmer utanför (vilket jag idag absolut förstår, men då tyckte jag bara att han var svartsjuk och kontrollerande)

Jag minns en resa som jag och min sambo hade planerat sedan långt innan. Hela tiden gick jag omkring som i en dimma och tänkte bara på min "själsfrände" Jag kunde inte njuta av nuet och resan med min sambo. Han försökte prata med mig men jag svarade tokigt och var fruktansvärt disträ. Min sambo blev alltmer ledsen och började få svårt att sova. Senare blev han också sjukskriven. Jag tyckte bara att han skulle skärpa sig.

En kväll ville han prata och jag såg på honom att det var allvarligt.

Han sa att jag hade 3 val.

1. Ha en normal vänskapsrelation med den andra men var inte helt desperat om ni inte har möjlighet att smsa, prata eller chatta flera timmar varje kväll och långt in på nätterna. Och framförallt var närvarande när du är med mig. Jag ser ju att du hela tiden har tankarna på annat och jag kan inte ens föra ett vettigt samtal med dig längre. Du är ju hos honom även då du pratar med mig.

2. Bryt kontakten med honom.

3. Gör vad du vill men då vill jag separera.

Jag valde det första alternativet, vilket inte höll i sig speciellt länge då det snabbt escalerade till samma själsliga besatthet och jag tackade nej till allt möjligt annat för att kunna ägna mig åt min nyfunne vän.

Då började min sambo packa.

I sista stund tog jag det då mycket svåra beslutet att bryta kontakten med min själsfrände.

En mycket svår period följde både för mig och min sambo. Vi var särbos en period men helt otroligt så har vi det väldigt bra idag. Jag är så otroligt tacksam över att han förlät mig och att jag valde min sambo tillslut. Idag kan jag helt och fullt förstå hur utestängd han kände sig. Jag var ju mer förtrolig med min vän än med den jag levde med och sa mig älska.

Men bra på några veckor blev det verkligen inte. Det tog honom över ett år att helt lita på mig igen. Vi har gått i terapi och blivit bättre på att kommunicera med varann.

Än idag mår jag riktigt dåligt över hur jag kunde låta det gå så långt att min sambo blev sjukskriven.

Till sist vill jag säga till dig TS, att kanske är det så att din själsfrändes fru kanske känner det som min sambo gjorde?

Kanske han är lika disträ och frånvarande då han är med frun så som jag var mot min sambo?

Han kanske går omkring och tänker på dig och det känner frun förstås och därför vill hon inte acceptera er vänskap?

Gur4m1
2012-12-13 11:09
#27

Svartsjuka….många beskriver den värsta otroheten, inte är sexuell lust till en annan- utan en känslomässig otrohet- som den värsta möjliga. Här tycker jag synd om er, och dig, självklart- men vill vare sig du att han ska lidda och lämna sitt äktenskap och han inte vill offra äktneskapet för er två- så är att avstå från att umgås det bästa.

Hustruns svartsjuka och rädsla kan man förstå och måste respekteras den med.

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

Annons:
hp31
2012-12-13 14:29
#28

Intressant tråd!

Lite förvånad är jag över många av svaren.

Jag undrar då:

Var går gränsen? för vad som är okej att göra med ens bästa vän då innan det blir ett kärleksförhållande? Om inte gränsen går vid sexuella saker, flört osv.

Det är klart att det finns kärleksförhållanden utan sex.

Men även i ett riktigt nära vänskapsförhållande, ska man inte kunna dela allt då? Ja allt utom sex/flört då.

Jag och min bästa väninna står varann jättenära, hörs av precis varje dag och ofta flera gånger, delar alla tankar funderingar, glädje sorg, ja ALLT. Men är det okej bara för att vi är av samma kön och jag är heterosexuell? Om hon vore en kille som jag delade allt detta med, hade det hetat att jag var otrogen mot min pojkvän då?

Det enda jag tycker att ts och vännen gjort fel är smusslandet bakom ryggen på frun. Det är inte okej

Jag tycker att man absolut måste kunna ha en bästa vän/själsfrände av det kön man tänder på där man delar alla sina tankar och har djupa diskussioner.

En partner ska ju inte bli svartsjuk för en sån sak sålänge det inte flörtas och det tolkar jag inte som att ts och mannen gör?

Mitt råd är att mannen försöker få med sin fru på parterapi för att prata om hennes svartsjuka. Vad beror den på? Har han varit otrogen tidigare? Eller är det bara så att hon måste jobba med sig själv och sitt självförtroende. Men ts ska givetvis inte gå med på terapin det är deras sak.

Gur4m1
2012-12-13 15:45
#29

JA goch min bästa vän, ett ex faktiskt, hörs av ofta, men jag backar faktiskt när han har tjej och har aldrig gett min partner en orsak att inte lita på mig (så jag ställer mig frågande som #27 till relationen/historiken mellan TS vän och hans hustru). Det har fungerat fint, sen har jag  iofs inte attityden att "det vi har är så ultrasuperspeciellt som ingen annan har!" :>

Jag vet att det vi har är starkt men jag vet att det han har med sin tjej är överordnad vår relation och anpassar mig efter det, det har inte TS gjort. Hon säger att hon gör det men smusslandet är ett säkert bevis på att så är det ju faktiskt inte. Handling trumfar ord.

Kudos åt TS som vill träffa hustrun och på så vis avdramatisera det hela, visa att man inte är ett hot- men ja. Känslomässig otrohet är minst lika jobbig för den som är utssatt som fysisk, så det kvittar om TS och hennes själsfrände är sexuellt aktiva med varandra eller inte :) #26 sammanfattade rätt fint sin historia ur en annan synvinkel och där blev det rätt tydligt vad problemet kan innebära i en kärleksrelation då en tredje part kommer in.

Jag kna älska många samtidigt, däremot håller jag mig till en, rent sexuellt och min lojalitet är alltid hos min livspartner. Kanske upplever hustrun ett sådant dilemma, att lopjaliteten inte ligger hos henne? Att hon ine är prioriterad. Jag har vänner, vänner jag pratar med om allt, men min partner är den jag prioriterar, han är alltid mitt förstahandsval, precis som jag förväntar mig att vara hans. Om man har olika åsikter där måste man lösa dem eller gå isär.

TS får bestämma sig för vad som är viktigast och utgå från det. Jag skulle föreslå det många redan sagt; Backa :) Backa långt bort och låt dem lösa sina problem. Ordnar det sig inte så finns du ju där för din vän men var inte orsaken till deras uppbrott  :) Men det tycker ud ju redan själv, n ska du bara ha styrkan att gneomföra det du tycker är det rätta: Att inte förstöra hans relation med sin hustru ytterligare. Även om det är hans problem egentligen, att ta ansvar för.

Och om nu hustrun är så osäker på sig själv/sin partner- är det inte fortfarande makens plikt att först och främst se till hennes välmående och respektera hennes önskan? En undran bara? Upplever ni som läst allt detta att denna man verkar bete sig repsektfullt mot sin hustru iomed smusslandet? Eller är ett sådant svek okej då man inte håller med sin partner? Varför då ens gå med på det och smyga bakom ryggen.

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

pyromanen
2012-12-13 20:34
#30

#28 Jag håller med dig om att man ska kunna ha riktigt nära vänner även av motsatt kön. Men jag tolkar inte ts beksrivning som att de "bara" är riktigt nära vänner utan de är snarare besatta av varandra och när de dessutom tar steget att träffas i smyg då bryter mannen definitvit förtroendet.  Hur ska frun kunna lita på en som inte är ärlig?

Din fråga om vart jag tycker gränsen för otrohet går: Allt man inte också skulle göra om frun/mannen var närvarande och som man kan förmoda skulle göra han/hon ledsen om han/hon såg/hörde/visste.

Jag förstår faktiskt inte ni som tycker det är nåt fel på frun eller hennes inställning! Jag tycker hennes reaktion verkar logisk och som man skulle kunna förvänta sig dom allra flesta reagerade om ens man/fru blivit besatt av och mycket förtrolig med en vacker ung person av motsatt kön och ville träffa denna så startkt att hen gjorde det i smyg.

Om man ingått ett vanligt monogamt äktenskap med trohetslöften o.s.v. med sin älskade, närmasta eller själsvän eller livskamrat (välj ord själv) då tror jag nog det för dom allra flesta innebär att man är varandras mest förtroliga. Just när denhär mannen träffar ts i smyg är hans fru inte längre hans mest förtroliga.

[Devya]
2012-12-14 08:08
#31

#28 Det finns ju även de som har alltför mycket kontakt med sina vänner och nästan glömmer bort sin partner. Jag har hört om både tjejer och killar som prioriterar sina vänner framför sin partner. De förhållandena har inte varit särskilt bra.

Så oberoende vad det handlar om för sorts vänskap, så fort vännerna prioriteras framför partnern så brukar det gå snett. Det är inte roligt att bli utanför hela tiden.

Sen förstås kan det ju vara så att båda i ett förhållande umgås mera med sina vänner än med varandra, men då brukar det ju vara ömsesidigt och mera ok.

Min partner skulle inte acceptera om jag delade allt med min bästis och det respekterar jag. Det är ju så det ska vara i ett förhållande, respektera varandras önskemål och känslor så länge de är rimliga.

hp31
2012-12-14 09:39
#32

#30 Ja självklart är det fel att träffas i smyg, det skrev jag också att jag tycker. Får frun reda på att de träffats i smyg förstår jag att hon inte litar på honom sen. Och självklart är det fel att bryta förtroenden mot den man lever med. Och det får vi väl anta att mannen i fråga inte går ut med saker till ts om det är något om frun eller som hon sagt i förtroende till sin man.

Upp till toppen
Annons: