Kriser

Värdelös på det mesta

2012-12-29 23:45 #0 av: [KatjaH]

Vad gör man egentligen när man känner att man inte är bra på något?
Jag går andra året på gymnasiet, på en linje jag vantrivs med något enormt.
Restaurang- och livsmedelsprogrammet, även om det i början kändes som ett bra val, så var jag nog bara glad att jag kommit in på något över huvud taget.

Varje dag i köket är jag rädd för att göra fel, vilket inte riktigt finns tid till att göra. Klasskompisarna gnäller, gästerna väntar, lärarna är över en som gamar... Har noll intresse för matlagning, är inte bra på att prata med människor så servitris är nog inget bra val för mig i framtiden heller.

 

Jag har pratat med SYV flera gånger, och funderat på att byta linje. Men jag avstod sen, för jag känner att jag inte orkar börja om från början, är så fruktansvärt skoltrött. Ett tag kände jag att det vore värt en nystart för att bli något, men insåg sedan att det inte vore värt det.

Ska man lyssna på hjärtat eller förnuftet? Jag vill komma ut och jobba så snart som möjligt, min enda stora passion i livet är min fästman. Det enda jag ser i framtiden är oss två, inget annat. Det är svart förutom oss.
Min fästman gick ut gymnasiet för snart två år sedan, och han känner precis som jag en massa oro för framtiden. Vi vill gifta oss, skaffa barn och bättre boende...

Hur ska jag få jobb, även om jag klarar av att stå ut resten av skoltiden? Jag är inte den som kan förklara varför någon skulle anställa mig, för jag har varken toppbetyg eller ambitioner. Jag vet att jag inte är duktig, för det har lärarna påpekat. De har sagt att jag sköter arbetet bra, men är alldeles för försiktig. Men jag vågar inte improvisera, eftersom att jag är så rädd för att göra fel. Jag blev mobbad tre år på högstadiet för minsta felsteg, så nu vill jag göra allt rätt och passa in.
Jag har inga höga krav på mig själv, det är det andra som har. Det enda jag vill är att vara bra på något.

 

Intressen? Jag har 6 egna marsvin som jag älskar att pyssla om, och jobba med djur kanske inte vore så tokigt. Det var Naturbruk jag funderade på att byta till, men jag känner en stor tvekan. Jag är rädd att jag ångrar mig, och då finns inget annat att göra än att stå ut. Dock har jag funderat på om jag kan utbilda mig inom något liknande efter gymnasiet, men det får nog framtiden avgöra.

Hur får man motivation till att upptäcka eventuella nya ambitioner?
Hur mycket jag än oroar mig känner jag att jag inte orkar ta tag i något.
Jag mår så dåligt att jag ett tag letade runt på nätet efter effektivaste sätten att ta livet av sig, men av respekt för nära och hur jag känner för alla jag bryr mig om, skulle jag nog aldrig kunna ta ett sådant steg. Jag själv hade blivit förkrossad om någon jag kände väl tog livet av sig.

Känner mig som ett hopplöst fall. Jag är inte särskilt fager, kan inte nämna något jag är bra på eller några fina sidor hos mig själv.
Jag brusar upp alldeles för enkelt, mitt humör är rena rama berg- och dalbanan. Jag kan få för mig att någon vill säga upp kontakten med mig, och då tar jag till med allt jag har för att hålla fast vid personen, genom självskade- eller självmordshot, klänga mig fast vid personen och så vidare... Eller så gör jag allt för att såra personen, och sedan lämna denne innan den lämnar mig. Ofta får jag höra efteråt om man pratat ut att jag bara missförstått allting. Bara i år har jag haft fler fighter med vänner än vad jag kan räkna på fingrarna. Jag skadar mig själv i perioder. 
Många är förvånade över hur snabbt jag kan komma över eller förlåta för något som hänt, men jag glömmer snabbt. Eller mitt humör skiftar så snabbt, att någon jag i ena sekunden hatar kan jag sedan rentav älska, och tvärtom... Detta gör mig förvirrad, och jag känner mindre och mindre igen mig själv.

Jag får ofta höra att jag är paranoid och att jag överanalyserar allting. Ofta får jag höra att jag nedvärderar mig själv, men det enda jag kan tänka mig är att folk säger så för att vara snälla.

 

Jag har inga "nära" vänner, utan jag kallar dem gärna bekanta. Jag är alltför rastlös för att bygga upp någon bra kontakt med någon, förutom min fästman. Han är den ende jag kan berätta allt för, ingen annan vet riktigt hur jag mår. Det är inget jag vill visa.

Något annat jag alltid haft problem med är ilska. Det är verkligen toppar och dalar. I värsta fall har jag slagit sönder saker, i andra fall börjat bråka och skrika. Men oftast skadar jag mig själv för att sedan skylla på den jag bråkar med, att det är dennes fel. Jag skäms något olidligt över hur jag beter mig, och jag tänker liksom aldrig klart, utan jag agerar innan jag hinner tänka efter i sådana fall. Dock varar det aldrig länge, utan brukar sluta i extrem ångest över vad jag gjort. Jag kan aldrig gråta över hur misslyckad jag är i vanliga fall, men efter ordentliga vredesutbrott brukar det komma några tårar.

Vad är detta, tonårshormoner som rusar, är jag något missfoster eller vad händer?

Anmäl
2012-12-30 00:19 #1 av: mikkan01

Hej!
Vill bara berätta att jag är nästintill likadan. Jag gillar att pyssla med djur och är typ det enda jag faktiskt vill och orkar göra. Min närmsta och bästa vän är min pojkvän, har knappt några vänner runtom honom. Hade stora problem med gymnasietiden.

I tvåan hade jag tröttnat så mycket så jag bestämde mig för att byta och göra något jag faktiskt trivs med.
Jag var något otroligt skoltrött, trodde inte att jag skulle orka...ville helst ta ett år och bara slappna av och känna efter vad jag egentligen ville göra men jag skippade det. Idag går jag fordon-transport som jag verkligen, verkligen trivs med och skolan har aldrig varit roligare att gå till. Från att gå till att vara i skolan knappt 1 gång i veckan till att skolka knappt 1 gång i månaden.

Följ ditt hjärta och gör precis vad du vill för att må bra. Gillar du inte det du gör nu så är det värsta du kan göra att fortsätta med det.

Anmäl
2012-12-30 00:45 #2 av: [WickedAlly]

Byt!
Jag gick Media på gymnasiet och funderade redan i början på att byta till Bygg men avstod pga av ren och skär lathet tror jag, och för att jag lyckats hitta kompisar i klassen. Är dunderblyg och går gärna inte genom det för många gånger, en är för många liksom.
Men jag ångrar mig så himla mycket nu, läser visserligen på uni. till något jag verkligen vill arbeta med men Bygg hade åtminstone gett något att falla tillbaka på. Det är inte kul att sitta där tre år senare med betyg på något du verkligen inte vill arbeta med.

Lärling kanske vore något? :)

I övrigt känner jag igen mig mycket i det du skriver med känslor och kompisrelationer, har idag lyckats arbeta med mig själv såpass att jag har det under kontroll men så fort jag finner orken ska jag försöka få till en utredning kring huruvida jag lider av borderline eller inte, har länge funderat på om jag har någon "light-version" nämligen. Säger inte alls att du har det men jag tycker att mycket verkar stämma in och det kanske är värt att kolla upp så att du får prata med någon professionell som har erfarenhet kring ämnet.

Anmäl
2012-12-30 03:15 #3 av: [KatjaH]

#1 
Vad skönt med solskenshistorier! Vad roligt att du hittade rätt till slut, och att du gjorde rätt i att chansa! Glad Själv är jag så osäker på vad annars jag ska göra, om jag skulle byta linje skulle jag också förlora de få kompisar i klassen jag lyckats skaffa... Jag flyttade ju hemifrån i samband med gymnasiestarten, så det blev ju förutom ny skola även ny ort. 
Jag orkar inte med en flytt till, som jag hade varit tvungen att genomgå för att bo på internat på skolan jag tänkte byta till. Min fästman och jag hade fått flytta isär, och jag hade inte fått ta med mig alla mina djur... Gråter

Så mitt hjärta säger att jag ska stanna och genomlida resten, och hoppas på att jag finner någon bättre lösning efter studenten, medan mitt förnuft säger att jag ska tänka på framtiden, att jag går rätt linje eftersom att det är anledningen att man ska gå gymnasiet! (Tänker jag då)

 

#2

Det är det jag är rädd för också, den extrema ångesten som eventuellt kommer när man står där med halvkassa betyg den dagen skolan är slut... Rynkar på näsan

Men som sagt tidigare så vet jag inte riktigt vad jag skulle byta till, och som jag nämnde ovan så är jag rädd att jag gör fel om jag byter... Jag har så mycket att förlora på det då min fästman och mina djur är dem som jag prioriterar över allt annat!

Men som du nämner att läsa vidare sen, det är jättebra att möjligheten finns, verkligen! Jag ska ta mig en rejäl funderare igen, men jag känner att jag trasslar in mig mer och mer ju mer jag tänker på det... Efter ungefär ett års tid står jag verkligen i stilje.
SYV tyckte att jag var mer eller mindre omöjlig att diskutera saken med, just för att jag var så "virrig". Obestämd

 

Har faktiskt funderat på om jag har inslag av Borderline eller hur man ska säga, men känner att "nä, så kan det ju inte vara". Har snackat med killen om det och han säger direkt att jag inte ens ska tänka på att göra en utredning för han tror att det är "tonårs-depp". Jag har ju ingen aning själv, men känner att det vore skönt att prata med någon i alla fall, som kan hjälpa till med att förklara hur man ska handskas med olika situationer... Detta är något som stör vardagen, och det känns inte alls bra att gå med så mycket ilska och ångest dagligen. Vad det än är så är det för mycket känner jag, och man kan ju prata med någon oavsett.

Anmäl
2012-12-30 09:24 #4 av: Gur4m1

JAg bytte linje när jag precis börjat mitt tredje år- Gick över från anturbruksskola till Estetiska linjen (följde härtat). för mig var det lyckat och skola ÄR sämre betalt och mindre frihet än när man jobbar- men utan utbildning är det svårt att få jobb och jobba är bra värre än skolan, (orkesmässigt, och om du får ett skitjobb- efterosm du är outbildad) så utstå skoltröttheten-

Det handlar inte om att du utbildar sig till detta och MÅSTE jobba med det- det viktiga är oftast "avslutat gymnasium" för att få jobba, ibland med de mest enkla ting.

Vill du arbeta med djur (även om jag själv skulle skilja på intressen och arbete- efter att jag själv ridit sen jag var 6 år och gick därför hästlinjen på naturbruksskolan men lessnade och har slutat helt med hästar idag).

Men gå en zoo/smådjursutbildning om det är vad du känner är din passion! Du har säkert lättare att lära dig och vara självsäker innom något där du faktiskt har ett genuint intresse + allt nytt du kan få lära dig! :D


Jag skulle spana in en bra skola och hoppa! Visst du får gå om skolår, men du har ju säkert gjort bort en dle kurser också? :) Jag var 3 år äldre än de i min klass men jag blev vän med alla och det var jättekul :) Visst undrar många "Varför" men då förklarar man bara varför....man valde helt enkelt fel från början :)

Jag tycker absolut att du ska följa din passion så du får erfarenheter innom det du vill jobba med.
Lycka till!

Anmäl
2012-12-30 09:28 #5 av: Gur4m1

Du och din partner kan ju drömma vidare men ni bör inte skaffa barn innan ni båda har en inkomst, och bästa sättet för en BRA inkomst är att faktiskt jobba med någonnting man gillar eller iallafall på ett ställe där man trivs. Själv är jag städerska, trivs utmärkt. Min syster är utbildad till en annan sak, sitter på Konsum- trivs jättebra. Menar, msåte inte vara fancy men jag har behövt jobba på dåliga ställen där jag blivit sjuk både i rkopp och själ (depprimerad) och hellre dött än fortsätta i längden. Men har man inga skolbetyg från gymnasiet, så har man ÄNNU mindre valmöjligheter på jobbfronten!

Men djurbutiker och djurparker anställer ju helst folk med utbildning för det- men klart man kan glida in på bananskal med sina kunskaper, kontakter osv :)

Lägg pressne om make, barn, villa åt sidan- du bör fokusera på skolan NU för att få allt det där andra SEN. :)

Anmäl
2012-12-30 09:36 #6 av: Gur4m1

Sen bör du söka hjälp för dina problem i själen, om du inte redan gjort det- ta kontakt med skolkuratorn eller gå till psykolog. JAg har känt som dig, däremot aldrig hotat folk, jag ville verkligen dö men jag berättade det för min närmaste vän och han hjälpte mig. JAg ville ju ha hjälp, jag vill ju inte dö, inte egentligen- men när man tittar livet i vitöga toch allting känns som ett evigt lidande där ändå ingen tycker om en så blir det nog lätt så- men att du känner sådär om dig själv är....hemskt.

Uppmuntrar din partner dig då? :) Vänner är bra för där kan man spegla sig, båd ebra och dåligt. Men satsa på din dröm, utforska dig själv, sök stöd och hjälp för att du ska få rätsida på din negativa röst. Du har folk som älskar dig, du är knappast en dålig människa (att tycka om djur är för mig i sig ett bevis på att du nog är ganska vårdande, sympatisk och empatisk).

Ta saker i sin rätta ordning, ha mål, långsiktiga stora mål- men även små delmål.

Tex: Stora mål innom 10 års period: Gifta sig, skaffa bra jobb, skaffa hus, skaffa barn.
Små delmål: klara den här kursen, klara de här proven, klara den här linjen, jobba/få erfarenhet. Vad du nu hittar på.

De stora målen är bra att ha för att påminna sig vad de tär man jobbar för just nu, men oftast är de stora målen FÖR stora för att kunna hantera just här och nu- det är varje gång man kan kryssa över de små delmålen du kan klappa dig själv på ryggen och säga med din snälla, inre röst; Fy fan va BRA jag är!

KAn avra allt från att "jag ska ha MVG på detta prov" till "Jag ska KLARA detta prov". Ahja...nu har jag pladdrat nog men jag vill verkligen föra fram: Följ din dröm, men du är ung- babysteps, stressa inte.

 

Anmäl
2012-12-30 09:55 #7 av: Devya

Antingen så byter du linje eller så fortsätter du, men att sluta helt är ju inte heller så klokt.

Man är oftast inte naturligt bra på något utan man lär ju sig. Du är där för att lära dig så du kanske inte är direkt duktigt på saker och ting ÄNNU, men alla är vi barn i början. Det som verkar vara problemet är ditt självförtroende och självkänsla. Om du får det i skick blir du också bättre på det du gör, oberoende vad det är. Det är förstås bättre om du har något intresse av det du studerar också.

Du kan förstås ta ett mellanår och försöka hitta ett jobb, om det är så att du ännu vill fundera på vad det är du vill studera. Risken är ju dock att du inte orkar gå tillbaka till studielivet efteråt.

Försök hitta någon du kan prata med eller så har du som mål att må bättre på egen hand och då kämpar du dig fram ordentligt. Du måste peppa dig själv då du behöver det och om något känns problematisk så se det som en utmaning. Så har jag gjort och då har jag varit i ungefär samma situation som dig. Men det tog en stund innan jag kom fram, så att säga. Jag tog ett mellanår, efter att ha avbrutit mina studier en gång. Men det där mellanåret så arbetade jag och kom underfund med vad jag ville samtidigt som mitt självförtroende ökade.

Du kan bara du vill. Du måste tro på dig själv men för att det ska ske måste du börja se på dig själv med lite snällare ögon. Det är också något som du kanske behöver hjälp med.

Anmäl
2012-12-30 11:56 #8 av: pistenbully

En bra egenskap verkar iallafall vara att du är ärlig emot dig själv, du skyller inte allt ont på andra när du väl tänker efter. En bra egenskap och en bra början!

Den enda som kan andra ditt beteende och ditt liv är du. Byt linje eller prata med syv om en ev skräddarsydd utbildning där du plockar bort en del och lägger till en annan. Utan utbildning kommer man tyvärr inte långt i arbetslivet.

Någonstans måste man börja att ta tag i saker, annars växer problemen. Växer problemen mår man mer dåligt och då blir dom jjobbigare att ta tag i. Det blir som en ond cirkel.

Jag orkar dig lycka till, på ett eller annat sätt så kommer detta att lösa sig. Frågan är bara när och hur.

Anmäl
2012-12-30 16:38 #9 av: [Liinda]

Kunde varit jag själv som skrivit det där inlägget, iallafall en del av det.

Jag gick Hotell&Restaurang och när jag gått 2 år så fick jag nog, hade asdåliga betyg och närvaro så jag bytte till Ökna naturbruksgymnasium och det var det bästa jag gjort i hela mitt liv!

Visst jag fick gå några år extra, men det var så jäkla värt det för det var så kul, lektionerna intresserade mig och alla vänner som hade samma intresse som en själv.

Nu har det gått några år sedan jag tog studenten och jag saknar naturbruksgymnasiet så in i! Det var nog en av dom bästa tiderna i mitt liv. Ibland måste man våga satsa!

Anmäl
2012-12-30 17:11 #10 av: pistenbully

Jag menade att jag önskade dig lycka till i mitt tidigare inlägg, t9 ställer till det ibland när man inte alltid ser vad man skriver ;-)

Anmäl
2013-01-01 12:31 #11 av: drika

djurvård borde du byta till, bättre och byta nu och du har ju vissa kurser redan så då blir de inte så jobbigt, finns inte jättemycket efter gymnasiet ..beror på om man vill resa eller om man bor i samma stad<:)

Anmäl
2013-01-02 03:40 #12 av: [KatjaH]

Är för rädd för att byta, vill vara rätt säker på att jag får jobb i framtiden som lönar sig. Vill jobba med smådjur, men vad man hört om zooaffärer så är det inte riktigt något som håller vad jag fattat för... Inte heller vill jag "bidra" till att sälja djur som mår dåligt osv osv osv. 
Veterinär hade jag aldrig orkat plugga till heller.
Har inte tillräckligt med motivation...

Anmäl
2013-01-02 08:17 #13 av: Gur4m1

JAg önskade se fler djurintresserade/kunniga i djurbutiker- ja :) sen kan du ju jobba bakom kulissen- starta egen butik, vara uppfödare eller vidarutbilda dig innom veterinär eller assistent osv- eller ännu hftigare- jobba som djurvårdare på en djurpark := Bli djurspecialist, osv.

 

Anmäl
2013-01-02 11:51 #14 av: [Liinda]

Du behöver inte jobba i en affär som säljer djur, finns dom som inte gör det. Eller starta en egen djuraffär?

Finns många djurjobb. Hunddagis, katthem, djuraffär, djurpark, veterinärstation (på tex strömsholm kan du jobba utan att utbilda dig till djursjukvårdare, för det finns alltid lättare sysslor, rasta hundarna utfodra mm), 4H gårdar, lantbruk, ridskolor, djurambulansen, hundfrisör, kommer ej ihåg vad dom heter men sån här djurkontrollant som jobbar med att kontrollera anmälningar mot djurbrott.

Jobb finns om man verkligen vill och ligger i.

Men om man inte orkar det, då får man väl ta ett jobb som finns som man egentligen inte vill ha? Men då är man ju tillbaka i samma gamla hjulspår och gör något som man mår dålligt av?

Anmäl
2013-01-04 04:45 #15 av: [KatjaH]

Där jag bor är det inte särskilt stor efterfrågan på arbeten med smådjur vad jag vet. Vi har ett litet katthem och två små zooaffärer i staden. Vill inte behöva flytta land och rike runt för ett jobb, så tänker jag... Eget företag som t ex egen zooaffär är jag inte tillräckligt duktig för att kunna hålla i! Jag känner mig som en ganska stökig om impulsiv människa, jag vet aldrig riktigt vart jag har mig själv.

Kanske är fel att tänka så, jag vet inte. Men jag känner i alla fall att jag vill trivas med boende och miljön, inte bara med ett jobb. Men jag är ju inget geni så jag vet inte riktigt...

 

 

Anmäl
2013-01-04 07:22 #16 av: Gur4m1

vikiga är att även en djurutbilddning brukar ha kärnämenn och en avslutad gymnasieutbilding är alltid bättre än ingen. En vslutad linje med bra resultat är också bättre än en som man knappt klarat av att slutföra :) Många arbetsgivare bryr sig inte i VAD du pluggade utan ATT du pluggat och gneomfört det, gärna med bra resultat. Det visar karaktär och att man är pålitlig, kan uppnå mål bla bla :) Sen kanske du behöve rkopmpletera med någon kurs på komvux längre fram om du upptäcker någon universitetsutbildning som du vill gå :)

Att göra sådant man känner passion inför är mycket lättare och bättre för egot och självkänslan. En väninna till mig gick först samhälls, för alla sa att det var "det bästa och bredaste linjen", men hon pallade ett år, sedan gick hon vöer till en HUNDLINJE! för hennes passion var uppfödning och utställningar- (ingen direkt lätt arbetsmarknad att slå sig in på ,) hon trivdes, fick bra betyg, jobbat i flera år och sedna gått komvux en snabbis och fortsatte på högskola och är nu utbildad innom något annat.

Hon ångrade sig inte en sekund att hon bytte till en gymnasielinje där hon fick göra det hon älska,r fick bra kontakter och många vänner.

Vad håller dig kvar där du bor nu, förtuiom det uppenbara- pojkvän och familj :) Tv¨zoobutiker är rätt mycket, är det en större stad? :) Viktiga är att du bör uthärda gymnasietiden och få ett slutbetyg. Gör vad du måste för att genomföra det.

Anmäl
2013-01-04 17:00 #17 av: [KatjaH]

Vad roligt att höra att det gick bra för din väninna sedan! Kan föreställa mig hur bra det måste kännas i henne, verkligen. Motivationen hänger nog ihop med hur bra man trivs. Glad

Jag är ju rädd att jag ska ångra mig IGEN om jag byter, så att jag förutom ännu något jag inte trivs med måste stå ut med i 3 år... Är alldeles för osäker tyvärr.

Lilla Lidköping, inte stor alls hehe. Men det är en mysig stad, allt som man "behöver" finns och jag har lyckats skrapa ihop folk som jag kan umgås med.
Kommer från landet, de 16 åren jag bodde hemma var det 1 mil till närmsta kompis, det fanns ingenting att göra som man säger, och det var jobbigt att behöva åka skolskjuts 2 timmar om dagen för att komma till skolan och hem.
Nu i stan tar det 5 min till närmsta kompis, man kan gå ut och hitta på något en dag när man annars har tråkigt och ja, det är så bekvämt!

Anmäl
2013-01-05 21:47 #18 av: Jaquline

Ditt inlägg känns som hämtat ur min dagbok när jag var tonåring... eller egentliugen från hela livet!
Jag förstår precis hur du menar!
För mej hängde mitt livs lycka på den där pojkvännen jag hade då, det tog slut och mitt liv blev till en katasrof som inte blev bra förens 6 år senare.. inte ens nu är det bra kom jag på!
Håll fast vid ditt val av studier, me det blir du nåt inom ett yrke, det är någonting som du alltid kommer kunna falla tillbaks på!

Anmäl
2013-01-05 22:05 #19 av: [KatjaH]

Vad tråkigt att det tog slut med pojkvännen. Rynkar på näsan

Kan inte ens tänka mig hur livet skulle bli utan min älskade. *ryser*

Men han är den enda som kan göra mig glad, och vi stöttar varandra! Även han gick en linje han inte trivdes med och inte kände att han lärde sig något av alls, men han är inne på att ta kurser för att kunna bli något annat!
Jag själv blir ju en aning inspirerad när han kämpar sig upp, och jag vill så gärna jag med.
"Stressa mindre" har jag fått höra av olika läkare, skolsyster, föräldrar, lärare osv... Men det är inte så enkelt att BARA stänga av negativa tankar!?
Känner mig så hjälplös när jag inte ens kan försöka ifrågasätta mig själv varför jag inte gör något åt det, livet är för kort för att slösas bort på att må dåligt.
Men jag har ju ett mål. Att kunna försörja mig själv i framtiden och den jag älskar, så måste klara av skolan till varje pris. Även om det är som det är nu.

Har god lust att hoppa av och bara slippa, men utan någon utbildning alls känns det alldeles för riskabelt. Blir så arg när gymnasiet är frivilligt, när det ändå är svårt att få jobb utan utbildning!! Gråter

På en av mina APL har jag fått höra att jag är dum och korkad praktikant som kostar restaurangen jag jobbade på pengar, att jag bara är i vägen och inte gör någon nytta alls. Han sa åt mig att hoppa av skolan och hitta ett jobb. Hade jag hoppat av hade jag ju förlorat lägenheten och fått flytta ut på landet igen, där det är 3 mil till närmaste restaurang, eller närmaste stad över huvud taget. Men jag kunde gått cykla den biten varje dag, tyckte han.

Försökte förklara för honom att jag var tvungen att ha min praktik för att fullfölja alla moment i min utbildning, och att jag går i skolan för att jag "måste", och inte är bra på något alls.
Jag åt aldrig någon mat som skulle kosta restaurangchefen pengar så gick hellre hungrig hela dagarna, diskade dagarna i ända åt honom, men det enda han gjorde var att jävlas med mig.
När det sedan kom till betygen sa han att jag inte var samarbetsvillig, inte heller tog jag initiativ. Men eftersom han aldrig lät mig göra något utan att anklaga mig för saker hit och dit ställde jag mig i disken direkt när jag kom till praktiken, för det hjälpte aldrig att säga ifrån.



Har hamnat i ett cirkeldilemma typ, och jag har svårt att se varken slut eller lösning på problemet. Jag vill inte riskera att jag är dålig på ett annat gymnasieprogram också, för jag känner verkligen att ENDA anledningen till att byta skola och linje skulle vara för att komma bort från det jag står ut med nu...

Fick utskällning av en lärare inför hela klassen för inte så längesedan. Hon anklagade mig för att inte kunna någonting, hon verkligen skrek ut det.
Det enda jag gjorde var att ställa en fråga, ifall hon kunde visa mig exakt hur jag skulle göra. Att läsa sig till något är en sak, men att utföra det i praktiken en helt annan...
Jag vill ha exakta instruktioner för hur jag ska göra för att det ska bli helt rätt, för oavsett om mina lärare säger att jag lär mig av mina misstag och att det inte är någon fara, så har de blivit arga på mig om något gått snett.

Jag vill inte riskera att göra fel om det leder till att andra ska behöva bli på dåligt humör för det, och behöva lida för vad JAG gjort fel.

Anmäl
2013-01-06 00:27 #20 av: oh-la

för det första, alla gör fel! att göra fel är att lära sig. ingen är perfekt och helt felfri, och i livet kommer man vid flera tillfällen lyckas ställa till det, det kan man vara säker på! om du har lärare som blir arga när du gör fel är det deras problem, inte ditt. ingen blir lidande för dina fel. jag gör fel i mitt jobb då och då. mina värsta tokigheter skapade förseningar för vår dåvarande största kund på två månader och kostade oss hiskelliga summor pengar. det var inte roligt alls, men det händer. blir det fel löser man det, och få fel är så stora att det inte går att göra något åt. när jag är som mest orolig över något jag gjort, eller inte gjort brukar jag jämföra min värsta tänkbara dag med min sambo, som är sjuksköterska på en av sveriges största barnakuter. det värsta som kan hända mig är att någon blir arg, det kostar pengar och jag får ringa och be om ursäkt. det värsta som kan hända på åhand jobb är att ett barn dör. det sätter det i lite perspektiv.

det låter som om du är väldigt rädd att göra fel, och det är livsfarligt. då blir man så stressad över att man måste prestera att det går åt skogen. nu hjälper det ju inte att du till på köpet inte trivs. jag har varit där själv, och det är inget kul. jag tog mig aödrig i kragen och bytte, trotts att det var precis det jag skulle ha gjort. hade en lärare som inte var så förtjust i mig och tog varje tillfälle han kunde att hänga ut mig som klassens svarta får som bara var korkad och skulle gått esteten, för han ansåg att jag inte dög till mer än flum. när det inte funkade längre slutade jag helt enkelt existera för honom. tyvärr hade jag honom i många ämnen, och det slutade med att jag tog studenten utan fullständiga betyg. efter gymnasiet läste jag upp mig, och fick ett jobb som jag trivs med. har ingen yttreligare utbildning, men tjänar bättre än många av mina utbildade kompisar och jobbar mig uppåt. jag hade tur...

kan du tänka dig att jobba med det du läser till? kan du tänka dig att varje dag i 40-50 år till hålla på med det här? kommer du ångra att du inte bytte och gjorde något annat? ingen kommer tacka dig för att du lider dig igenom resten av ditt liv med någonting du inte vill. och även om det är svårt att tänka så, som sagt, 40-50 år med något du inte vill, eller max utterligare 3 års skola med någonting du verkligen brinner för, som gör de där återstående 40 åren lätta och roliga. i mina ögon är det enkel mattematik.

det låter lite som om du är fast i tänket "jag klarar ingenting, och förösöker jag kanske det blir ännu värre än det redan är, så varför ska jag försöka". well, tänk om det bli rännu bättre än det redan är? chansen är ju ganska stor med tanke på hur lite du tycker om det du håller på med.

 

finns det någonting annat som lockar? jobba med sjuka? barn och ungdomar? någonting som du känner att du skulle kunna tänka dig att syssla med?

Anmäl
2013-01-06 19:28 #21 av: [KatjaH]

Tack så jättemycket för svaret! Det kändes ändå skönt att läsa, att någon "lyfter upp" argument för att bättra på sitt liv. Att våga satsa.
Tyvärr är det oftast inte så jag fungerar. 
Har alltid varit extremt osäker, och värre blev det efter 3 års mobbning i högstadiet. Man blev utpekad för minsta lilla fel, och idag vill jag helst inte synas, helst inte märkas. Allra helst inte existera... Obestämd


Den praktiken jag har nu är okej. De inser att man är ny, och man får lära sig. De anstränger sig för min skull, vill att jag ska lära mig.
Det är värre i skolan när alla är på olika nivåer och de bästa inte drar sig för att skryta. Lärarna favoriserar och så vidare...

Andra planer har jag haft på barn och fritid, pedagogiskt arbete. Jag misstänker att en sådan linje kan passa mig bra, men sedan är jag istället rädd för att jag inte ska kunna få jobb sedan, att efterfrågan inte är så stor. Man har ju hört uttrycket "barn utan framtid".

Men jag har bestämt mig för att de kommande månaderna ska jag ägna åt att läsa på mer om olika program, och om jag är tillräckligt övertygad kommer jag att försöka byta. Då slipper jag bestämma mig på en och samma gång. Glad

Anmäl
2013-01-06 21:16 #22 av: Simuala

Barn utan framtid? Pöh.

Barn och fritid skulle väl defenitivt vara något vettigt att byta till, med tanke på hur mycket personal som behövs inom barnomsorgen. Om du vill kan du utbilda dig till tex. förskolelärare efteråt, eller varför inte jobba som vikarie. Där finns det jobb att få, särskilt om du redan har pluggat barn och fritid och på så vis har erfarenhet.

Anmäl
2013-01-07 09:20 #23 av: Gur4m1

Helt ärligt, du måste "biffa upp dig" lite ;) Mobbad blev även ajg i högstadiet, allt kommenterades. jag fick inte existera och gud nåde om jag försökte :) Men idag tar jag plats och den som vågar försöka trycka ner mig...hoho ;) Nä....men jag tänker aldrig mer hamna i den sitsen eller låta andra bli utsatta för det och jag gör saker jag älskar och det brukar man även vara/bli bra på.

Att våga krävs för att leva det liv man vill ha och behöver. Du måste bearbeta det som hänt dig och lägga det bakom dig, inte gömma dig bakom det (låter hårt men det är så det fungerar- du skyller på hemska saker från förr och accepterar situationen mer eller mindre). Se väljer du hotell och resturang av alla utbildningar. Hårdare arbetsplats än resturang finns ju knappt :D Där är "mobbing" väl en ritual och del av kulkturen för att "sammansvetsa" och skapa hierarkierna mellan fotmän, kockar etc?? O.o

De jag känner osm jobbat inom det har stått ut just pga sin passion för att laga mat eller att de är sjut sociala, självsäkra människor.

Barn och fritid- sen pluggar du vidare på lärarutbildningen och blir förskolelärare eller lärare- för där finns det banne mig jobb :) Jag, utifrån det d skriver, tycker absolut att du ska byta. Jag gick som sagt hästlinjen och jag hade även passionen men det var alldeles för Hätsk och tuff attityd bland folket där. Man orkar inte om man inte själv är en sådan "typ".

Ett år extra me vad gör det om det är givande coh roligt och en investering i det liv du egentligen vill ha? :) + att få ett extra år där  sysselsättning och inkomsten är garanterad (nåväl...inkomst och inkomst men någon tusenlapp är det väl).

Anmäl
2013-01-07 12:06 #24 av: [WickedAlly]

#23 Ja, mobbning är nog ganska vanligt i hotell-och restaurangvärlden. Dock inte sådan mobbning som förekommer i skolorna skulle jag tro utan mer "respekterad mobbning" om man nu kan uttrycka det så, inte så rå utan med välmening bakom. I alla fall så jag upplevt det.
När jag började på min arbetsplats, vilket råkar vara en halvstor restaurang, så sattes jag direkt på "prov", man får visa vad man går för och stänga öronen för fåniga kommentarer, eller ge igen. Nu kom visserligen jag lindrigt undan och jobbar med många jämngamla, sänker pressen litegrann. Men nu, tre år senare, så är ju plötsligt jag den som varit där längre när någon börjar. Sämsta rådet någonsin men man får stå ut, ge igen när det passar och ge allt man har. Om man har intresset dvs, annars kommer det aldrig bli tillräckligt givande för att man ska bli en del av gruppen.

Är inne på samma som #23 där i sista stycket också, med tanke på dagens arbetsmarknad och hur svårt det är att få jobb så är ett år extra skola kanske bra? Då har man ju som sagt något att göra, man har lite extra tid på sig att tänka över vad man vill pyssla med i framtiden och du får dessutom hålla på med något du gillar. Skulle tro att de tre åren på antingen BF, Vård eller Djur kommer gå snabbare än ditt första på Hotell och Restaurang gjort. Ser du till att du får högskolebehörighet av den linje du väljer så är det dessutom ingen som säger att detta är ett val för livet. Det är det ju egentligen inte ens även om du inte får det för man kan alltid läsa upp sina betyg eller läsa till andra kurser.

 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.