Jag skulle vilja säga NEJ. Men samtidigt förstår jag det om tex barnbarnet inte besöker mormor så ofta, kanske aldrig. Medan andra barnbarn träffas eller hör av sig.

Det är väl inte direkt schysst, men beror väl mycket på vad man har gör relationer till varandra. Vet själv att min mormor gör ingen skillnad på oss barnbarn, hon har trots allt 12st. Min farmor däremot har bara 5 och gör skillnad då 2 bor i samma stad och vi andra 10-20mil bort. Går miste om mycket på grund av det.

Nej tycker inte man ska behandla olika.

Min mormor och morfar t.ex har alltid varit noga att det ska vara rättvist mellan barnbarnen och vi är7 st.

Tycker som #!, men bor något/några barnbarn längre ifrån och inte kan hälsa på så ofta pga det så blir det orättvist.

Är mor/farföräldern gudmor/gudfar eller fadder till något av barnen förstår jag om man ger det mer pengar tex.

Nej det är absolut INTE rätt… Man ska alltid ge barnen lika, det kan ge stora effekter i deras liv om de behandlas olika=)

Däremot om det är av större vikt.. TYp att det är gudbarn eller annat så kan man ju förklara detta =)

Beror på, är det så att ett barnbarn är i stort behov av pengar av någon anledning ser jg inte att man måste ge det andra också.

Men enerellt bör man ju behandla alla lika.

Jag tycker som #1, en relation går åt två håll. Om ett barnbarn är intresserad av att ha kontakt med sin farmor/mormor men inte dess syskon så ser jag inget konstigt med att den första kanske får lite mer om man nu måste ha något överhuvudtaget.

Jag tycker inte far-/morföräldrar har några plikter gentemot sina barnbarn - inte mer än vem som helst har mot vem som helst. Om de ger (tid, saker eller pengar) är det en bonus att vara tacksam över, ger de inte så får man stå ut med det med.

Min mormor gav mer till ett barnbarn än de andra, och viss kan man bli avundsjuk och sur, men man kan inte klaga. Hon hade naturligtvis rätt att göra vad hon ville med sina pengar och saker, antingen hon ville ge dem till min kusin eller till en bekant eller kasta dem i sjön. Jag hade ingen rätt att kräva något av henne.

Ja ni har väl alla rätt. Min mormor har gett en gåva i form av 200 000 kronor till sitt "älsklingsbarnbarn" och vill inte att övriga ska få veta. Och det handlar inte om behov av pengar.

#9 Det var ingen liten summa!

#10 Nej hon har gott ställt. Eller morfar var det som hade mycket pengar. Men han är död sedan en tid nu

Tycker det beror på ålder på barnbarnen. Är de små bör det inte vara ngn skillnad, men nnär de är vuxna är det klart att man har olika relationer och då kan man behandlas olika.

#9 Jag blir lite nyfiken om hur ni har fått reda på det?

#12 Ja de flesta av barnbarnen är myndiga idag.

#13 Det är jag som fått pengarna några månader efter att jag fyllde 18 år och också jag som besökt min mormor ofta under hela min uppväxt och vi har alltid haft en mycket nära kontakt. Trots det har jag dåligt samvete. Jag står nära mina syskon också men dom får inget veta. Det vill inte mormor. Dom har  aldrig heller haft nära kontakt med varken mormor eller morfar när han levde.

Jag förstår att du tycker det är svårt.

Fy attan vilken situation då en gåva blir ett slags börda. Hoppas du förstår vad jag menar.

Ett alternativ är ju att dela med dig till dina syskon den dagen mormor avlider men så länge hon lever och vill att det ska vara er hemlighet så gör du ju egentligen inget fel men jag förstår din vånda.

Jag vet ärligt talat inte vad för råd man kan ge dig.

Kanske kan du prata med din mormor att du tycker detta är svårt. Men som sagt så har hon ju redan gett dig gåvan men samtidigt gett dig en hemlig börda.

Din mormor gör ju vad  hon vill med sina pengar så det enda felet är ju din känsla av att ha blivit favoriserad.

Finns risken att detta kommer fram när mormor dör så kan det ju bli problem med dina syskon om de inte är förstående.

Jag hade försökt att prata med mormor så att hon vet vad du känner.

Ja men precis. Vi har pratat massor men hon är en bestämd dam som vet hur hon vill ha det. Hon tycker det är strunt att jag inte ska känna mig bekväm av att ta emot pengarna då jag är den som jämt ställt upp (enligt henne) Så det lutar åt att låta det vara vår hemlighet tills hon går bort.

Dock har ju mormor ett par söner också och jag har 3 kusiner men vi har så gott som ingen kontakt så jag ser ingen anledning att prata med dom om saken.

Ja, hon gör ju som hon vill. Jag är bara osäker på om det kommer fram den dagen din mormor dör. Jag är inte så insatt i hur man kan göra med arv och gåva.

Försök att kolla upp det så kanske det kan bli en hemlighet för alltid så att säga.

Det är en så svår fråga. Ens första tanke är ju att barnbarnen ska behandlas lika. Det skulle kännas tufft att ens mormor skulle favorisera. Men samtidigt; har mormodern ett barnbarn som ofta kommer dit och/eller ringer och bryr sig om henne medan de andra inte hör av sig alls. Så förstår jag till 100% att den får mer. Även om man bor långt bort så kan man ju ringa och skriva brev :)

Hade jag inte haft några syskon och fått 200 000, så hade jag nog hållt det hemligt.. Då hade jag låtit kusinerna gå ovetandes tror jag.

Men jag hade nog inte kunnat hålla tyst om en sån summa till mina syskon faktiskt.. Hade de varit någon av dom som hade fått det så hade jag också velat veta. Så jag hade nog faktiskt sagt till min farmor i det läget att jag måste berätta. Om jag nu inte haft riiktigt dålig kontakt med mina syskon, eller kort och gott brutit kontakten sedan en tid tillbaka.

Pengar som skapar problem inom familjen! Kan komma så mycket gott ur det, men även så mycket hemskt..

Jag tycker du ska försöka lägga dåliga samvetet från dig. Det är faktiskt inte du som varit orättvis utan kanske din mormor. Sen tycker jag du ska vara tacksam och tänka att din mormor tydligen är tacksam gentemot dig, du har tydligen varit viktig för henne. Och hon bestämmer självklart över sina egna pengar sålänge hon är vid sina sinnes fulla bruk.  Om jag försöker tänka mig in i en mormors situation med nåt barnbarn man verklöigen har en relation med och älskar högt och nåt annat som inte bryr sig alls och man inte haft nån kontakt med på åratal. Ska man då kännas sig tvingad att ge alla lika mycket? även nån man knappt känner?  Det tycker jag inte.  Det är nåt annat med egna barn i min värld.

Håller med pyromanen, finns ingen anledning att känna dåligt samvete och vill din mormor inte att de ska veta så borde de inte få veta. Jag förstår henne helt, när hon dör delas hennes pengar upp mellan arvingarna och det här är ett sätt för henne att visa att du varit extra viktigt för henne i livet.

Jag tycker att det beror på vilken relation man har med barnbarnen. Min farmor och jag hade en väldigt bra relation medan mina halvsyskon alltid var väldigt, tja elaka kanske man ska säga, mot henne och ville inte ha någon kontakt med henne alls eftersom de ansåg att hon inte var vår "riktiga farmor" eftersom papap var adopterad.

Så när hon gick bort så hade hon i sitt testamente sett till att vi tre syskon fått den grundläggande delen (den som man inte kan testamentera bort) och resten gick till min mamma. Eftersom min mamma bara har mig så innebar det i princip att det tillföll mig. Så i princip ärvde jag 4/6 av hennes kvarlåtenskap medan mina syskon ärvde var sin 6:e del.

Mina syskon fick mest rena pengar medan mamma och jag fick saker.

Jag har aldrig haft dåligt samvete för det eftersom de inte brydde sig om henne när hon var i livet så anser jag inte att de ska "dra nytta" av hennes död eller hur man nu ska säga.

Behandla kusinerna lika?

När våran son, Fredrik, var i förskoleåldern prioriterade mina svärföräldrar att resa, umgås med vänner och bekanta och annat än att vara tillsammans med sitt första barnbarn.

De ändrade inte sina rutiner så att det passade Fredriks mat- och sovtider. Det var bara min man som kunde vara med på födelsedagskalasen på kvällarna hos dem. Svärmor ifrågasatte Fredriks uppfostran och omvårdnad. Jag tuggade i mig detta utan protester men framförde mina åsikter om svärmors synpunkter till min man som jag tyckte skulle föra en diskussion med sina föräldrar men han mycket konflikträdd så det blev aldrig av.  Med högre ålder skaffade sig Fredrik fritidsintressen och vi var ganska involverade i det. Därmed träffade vi inte mina svärföräldrar ofta och jag tänkte allt mindre på främst svärmors uppförande.

När Fredrik gick i gymnasiet blev svärföräldrarna mormor och morfar till Linda. Då ändrade  de alla sina rutiner för att Linda skulle kunna vara med. Födelsedagskalasen var dagtid på helgerna även om släktingen fyllde mitt i veckan. Linda fick mycket leksaker, kläder, pengar, och var barnvakt minst en eftermiddag i veckan. Hon hade ett lekbord i ett av lägenhetsrummen, till Fredrik fanns bara en liten låda med några få leksaker i villans städskåp som svärföräldrarna bodde i då. 

Fredrik var aldrig duktig på någonting men Linda framhöll svärföräldrarna som mycket intelligent. Jag har aldrig hört att de tycker att Fredriks fil. Lic på KTH är bra. Linda har ännu inte någon högskolemerit.

Detta är bara några av olikheterna.

Svärföräldrarnas olika behandlande av sina barnbarn gjorde mig rosenrasande så jag nästan slutade umgås med dem. Ser till att vara upptagen när bemärkelsedagar och andra släktsammankomster blir för att slippa känna ilska som jag bara skall svälja.

Mina föräldrar har rättvist gett av sin tid, presenter och annat till alla sina barnbarn.

#23: Svärföräldrarnas omständigheter har kanske förändrats en hel del på det 15-tal år som gått från att Fredrik föddes till att Linda föddes? De flesta människor genomgår ganska stora förändringar ifråga om livsomständigheter på den tiden. Men det verkar som en lång tid att odla sin grämelse.