Svärföräldrar

Bittra svärföräldrar

2013-02-08 00:37 #0 av: Afturelding

Ja, vissa av er kanske minns min tråd om giftermål i ung ålder, och detta är väll mer eller mindre en uppföljning på den (Jag länkar första tråden längst ner i detta inlägg). Men jag drar en kort bakgrund i alla fall.

Jag och min sambo ska gifta oss. Inget konstigt alls, vi har varit tillsammans i fem år och bor ihop. Dock är vi 20 respektive 23 år gamla, och studerar. Men vi har ändå alla pengar vi behöver och vi har planerat detta i snart ett år, och det är fortfarande 4½ månad kvar.

Vi har hållit alltihopa hemligt för föräldrar, släkt och vänner, bortsett från mina två tärnor. I fredags skickade vi ut inbjudningarna, och vad händer? Jo, sambons mor ringer på måndagen och kontexten av det hon säger är att detta "inte är en bra idé, ni kan lägga pengarna på annat, res utomlands istället, ni hinner sen". 

Visst, vi var beredda på en del sådant, och eftersom att hon var ensam om att säga så så tänkte vi inte mer på det. Tråkigt, men inte hela världen. Min mor ringde dagen därpå och var lite förnärmad över att hon inte fått veta något, men hon var ändå glad och pratade i en kvart om vilken klänning hon skulle ha.

Och så ringer sambons far idag. Samma reaktion som hos hans mor. "Hur i hela friden har ni tänkt det här? Varför gör ni detta? Det är för dyrt". Ja, och så vidare. Inte en enda fråga om hurvida vi ska ha borgerligt eller kyrkligt, ute eller inne, osv. Inte ens ett "jaja, men det ska bli kul ändå!" efter att sambon förklarat läget.

Detta resulterar i att min stackars sambo blir helt förkrossad. Vår bröllopsdag ska vara den bästa dagen i våra liv. Vi har tänkt på detta länge och det är något vi båda vill hemskt mycket. Och så får han inget stöd av sina föräldrar. För ärligt talat, ens föräldrars medtycke vill man ju faktiskt ha oavsett hur gammal man är när det är en sådan här sak. Hans föräldrar säger uttryckligen att detta är en dålig idé, och ingenting om att de ändå är glada för vår skull och accepterar läget.

Jag har mina teorier om varför, men det är bara förklaringar och inga ursäkter för detta beteende. Deras äktenskap slutade i skiljsmässa efter småbarnsåldern, och jag tror att de applicerar sitt äktenskap på oss. Och dels så tror jag inte att de ser varken sin son eller mig som vuxna individer.

Hur ska vi hantera detta? Jag vill inte att min sambo ska vara ledsen inför vår stora dag. Och det vill inte han heller. Han känner inte att han kan prata med sina föräldrar, och jag vill inte göra det åt honom eftersom att jag inte vill sätta käppar i hjulet i min relation till hans föräldrar. Jag tycker att han bör prata med sina föräldrar, men han har en del psykiska problem som gör det svårare för honom än för vanliga personer med en knakig relation till sina föräldrar, så det är inte helt lätt att övertala honom till att göra det.


Gamla tråden: http://relationer.ifokus.se/discussions/50ef1da5d4ebea4694012f09-ar-vi-konstiga

/Rebecca
Sajtvärd på kladsomnad.ifokus.se
Medarbetare på fantasy.ifokus.se

Anmäl
2013-02-08 01:18 #1 av: m4rkus93

jag tycker nog ändå att han borde prata med dom och jag tycker ändå det blir viktigare då han har sina problem nu vet jag ju inte vad det är för problem men jag känner att har man nått sånt extra så ska man ju inte bli "daltad" med heller och därför känner jag att han borde göra det själv sedan tycker jag själv att det är fel av dom att säga så och att dom borde vara glada för er skull sedan att dom inte gillar det... det får dom hålla inne för sig själva tycker jag... 

Anmäl
2013-02-08 01:34 #2 av: Snovit79

Det är himla tråkigt att höra. Deras reaktion kanske också har med realism att göra. Nu gifte dem sig i en annan tid, men idag så är risken väldigt hög att man är skiljs innan 30, då man gifter sig så ungt. Då man utvecklas så enormt innan 30. Man har slutat gymnasiet, provat på olika arbetsplatser, fått nya vänner osv osv. Kanske får man barn också, som tär på relationen. MEN det betyder ju inte att Ni två inte är den andra procenten, som faktiskt kommer hålla. 

Undrar hur hans relation med sina föräldrar är till vardags, Du skriver att den är sisådär. 

Kan bara ta min mor, som är otroligt bitter. Hon vänder ALLT positivt jag berättat till negativt, så man går från glad till ledbruten. Och till slut inte berättar något - och får skit för det med. Men det bittra får ju stå för henne, inte mig egentligen. Hon är inte Jag. Nu har jag valt bort henne i mitt liv och den dåliga energin. Det är ju inte lätt. Så jag vet inte riktigt vad han ska göra med sina föräldrar, om han inte vågar säga till att han behöver deras stöd. Hjärtat värker förstås, för man inte får sina egna föräldrars förståelse. Det går inte att komma ifrån. 

Utan, då kommer nästa fråga; hur är hans relation till dina föräldrar? Kan de vara hans stöd istället på den stora dagen? 

Och kanske, på den stora dagen - då hans föräldrar ser hur glada dina är, kanske det smittar av sig på dem. 

Jag var på en god väns bröllop i somras. Det enda de la pengar på egentligen var ringar, att hyra ett tält och via catering kallskuren plockmat. De hade folkdräkter och sedan kostym och en lite finare vardagsklänning, gifte sig på 2 min (varför ha guds-prat så man inte är troende?) ute vid gammelgårn. Jag bakade deras bröllopstårtor och vännerna spelade musiken. Kan säga att DET var det vackraste bröllop jag varit på. :) 


Anmäl
2013-02-08 08:28 #3 av: Hera

Kanske var sättet dom fick vet det på inte önskvärt? Känns ju ganska opersonligt att få en inbjudan per post av sitt eget barn.

Så jag tror att han bör åka dit och prata med dom öga mot öga. Så han kan förklara att detta är det han verkligen vill och tt i har råd.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2013-02-08 09:45 #4 av: Gur4m1

Vad tråkigt att de inte kunde underlätta det för er när ni planerat det och ville överraska alla.

#3 har säkert rätt  och även #2 men jag tycker att deras beteende (realistiskt) ändå var otroligt okänsligt och egoistiskt i all sin välmening. Detta är ert ögonblick och ni har gjort ett val, ni har ju redan skickat ut inbjudningarna och har 5 år bakom er.

Prata med dem, hoppas att de sansar sig och kan höja på nästippen från sina egna glas och se till er lycka. Ingen vet hur framtiden ser ut.

Anmäl
2013-02-08 10:06 #5 av: citytjejen

Vad tråkigt att det togs emot så av dina svärföräldrar. Det bästa är ju att ni träffas alla fyra och pratar igenom situationen, de får säga hur och varför de resonerar som de gör, och ni får berätta om hur ni har tänkt det. Kanske är de bara chockade och kanske de inte kan förstå att alla äktenskap slutar faktiskt inte i skilsmässa. När ska ni gifta er? De kommer förmodlingen att ha hämtat sig och insett att ni vet vad ni gör, när bröllopsdagen väl kommer.
Hoppas verkligen att ni löser det.

Anmäl
2013-02-08 10:46 #6 av: Afturelding

#2 Givetvis är de realistiska, och det är jag också. Det KAN bli en skiljsmässa, men man ingår väll inte i ett äktenskap och förutsätter att det blir så? Och man går väll definitivt inte på bröllop och tänker att "det här slutar inte bra"? Vi har givetvis satt oss in i juridiska regler om vi skulle skiljas och den biten. Ifall att.

Han har en okej relation med sina föräldrar. Varken mer eller mindre. De kan prata om vardagssaker utan problem och umgås. (Det kan förståss vara så att bara jag ser det så i och för sig, eftersom att min relation till mina föräldrar är ännu sämre).

#3 Absolut, men efter en förklaring tycker jag ändå att de borde kunna acceptera läget. Vi höll det hemligt för att vi ville vara realistiska, och slippa avblåsa allting om det inte gick ihop med budgeten. 

Tyvär kan vi inte besöka dem på ett tag, eftersom att det är långt och dyrt att åka och vi har andra utgifter den närmaste tiden (kastrera honkatt b.la). Men förr eller senare ska vi givetvis göra det, innan bröllopet.

#5 Alla fyra är i princip omöjligt. Men någon gång under våren ska vi som sagt besöka dem en i taget i alla fall. Vi gifter oss den 29/6 så jag hoppas verkligen att det blir så, att de ändrar attityd när det börjar närma sig.

/Rebecca
Sajtvärd på kladsomnad.ifokus.se
Medarbetare på fantasy.ifokus.se

Anmäl
2013-02-08 11:21 #7 av: Hera

#6 Ja jag säger inte att de reagerat helt rätt. Och efter förklaring borde de acceptera.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2013-02-08 11:35 #8 av: citytjejen

#6 Det låter klokt att träffas och prata om det, om inte alla fyra, så är det alltid bra att försöka resa ut det. Men då har ni ju några månader på er, det är bra.

Anmäl
2013-02-08 11:55 #9 av: Maria

Jag sitter och funderar på hur jag själv skulle reagera. Sonen är ju snart 29 och har tjej.

Jag tror jag skulle bli jätteglad. Jag skulle bli glad även om han talat om att de redan har gift sig och haft ett hemligt bröllop.

Jag kan nog inte riktigt förstå reaktionen från hans föräldrar faktiskt.

När jag själv och min man flyttade ihop så var det en del kommentarer från min familjs sida. Han var ingen svärmorsdröm, snarare tvärtom men när vi gifte oss när jag var 21 så var det ingen som kom  med några synpunkter.

Hoppas innerligt att det löser sig för er och att din sambo kan glädjas för ert bröllop trots sina föräldrar. Det är hans liv.

/Maria

 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.