Annons:
Etikettkriser
Läst 1326 ggr
[Numb]
2/17/13, 11:43 AM

Hur ska detta gå?

Jag blev precis medlem här. Har varit här och läst ett tag nu men har inte vågat göra en egen användare, men känner att jag nu behöver skriva om mitt "problem".

Har varit gift i med en man i några år nu, vi har även en son tillsammans. Vårt förhållande har alltid gått upp och ner men alla problem har alltid löst sig efter en tid.
För ca 1½ år sedan valde jag att lämna honom pga att jag kände mig totalt osynlig.. Allt som rörde sig i hans huvud var jobb. Han åkte tidigt på morgonen och kom hem sent på kvällen. Att han även hade en son verkade han knappt ens veta om. Så jag tröttnade.

Men jag gav honom en ny chans efter några veckor. Och allt blev så mycket bättre. Helt plötsligt fick jag den familj jag velat ha och en man som älskar mig lika mycket som jag älskar honom. Vi flyttade till ett nytt ställe och allt var verkligen perfekt. I samma veva blev han jättesjuk. Jag fick hjälpa honom med allting. Men det blev bättre som tur var.

Men så kom den där dagen vi egentligen visste skulle komma, men inte så snart. Han skulle sitta av sitt fängelsestraff. Han skulle bara in på ett helt vanligt förhör den morgonen. Blev lovad dyrt och heligt att det bara skulle ta någon timme, att han skulle få åka hem igen direkt efter. Vi skulle åka med sonen till läkaren så det var viktigt att han kom hem. Men han kom inte hem.. Jag bröt ihop efter samtalet med advokaten. Men min man fick jag inte prata med.
Tog flera dagar innan jag fick prata med honom första gången och hans sjukdom hade kommit tillbaka med full kraft. Han låg på sjukhus. Jag kände mig hemsk som inte kunde vara där och hjälpa honom. Allt jag ville var att få sitta bredvid och hålla handen. Detta var början på det helvete jag fått gå igenom. Att inte kunna finnas där. Att inte få prata med honom. Att helt plötsligt bli helt ensam. Att inte ha någonstans att bo. Huset vi hyrde kunde jag inte ha kvar.   Jag fick flytta emellan familjemedlemmar i början innan jag fick tag på en lägenhet i andra hand.

Det har gått 15 månader nu. Han är fortfarande inte hemma. Men det börjar närma sig och jag börjar bli rädd.. Han är fortfarande sjuk. Funktionen i vänstersidan är nedsatt så han kan inte gå eller resa sig utan stöd.
Han kan rätt som det är svimma och slå halvt ihjäl sig.
Jag vet inte hur jag kommer klara allt detta. Att finnas där för både honom och min son. Jag själv har psykiska diagnoser och jag är riktigt rädd att jag inte kommer klara detta..
Dessutom omställningen det kommer bli från att få vara ensam med sonen och bara ta det lugnt när man känner för det till att ha en till här hemma. Jag har varit ensam i över ett år! Jag har inte valt det men jag trivs med det..

Just nu känns det bara jobbigt att han ska komma hem.. Jag vet inte om det är rädslan som knuffar undan mina känslor, men jag har nästan inga kvar.. Eller så är det det jag har, men inte vågar känna efter.
I somras hade vi en period på rätt många veckor som vi inte fick prata med varandra. Bara skriva brev och då älskade jag honom över allt annat. Grät och saknade honom så galet mycket. Men allteftersom tiden gick så sakna jag honom allt mindre.. Kanske även kan ha med hösten/vintern att göra, för jag mår alltid sämre då och känslor dör inom mig.

Jag vet inte vad jag ska göra. Mest hoppas jag väl bara på att det ska bli bra när han väl kommer hem. Att allt löser sig. Att min rädsla lägger sig. Men tänk om den inte gör det? Tänk om det är kört? Tänk om man har gått och väntat i 15 månader på någonting som inte kommer funka?
Vi har träffats regelbundet och han har haft permissioner. Sist var nu denna helgen varpå jag känner att jag måste få ur mig detta. Jag mår skit nu när han har varit här. Känner mig tom och vill inte att han kommer tillbaka…
Jag känner mig hemsk och jag vet att jag borde berätta för honom hur jag känner. Skulle ha gjort det i helgen men det gick inte. Han kommer bli förstörd. Och jag vill inte att hans sjukdom ska bli värre igen nu när den börjar gå åt rätt håll.

Omställningen som kommer bli, känslorna som inte(?) finns, jag vet inte vad jag ska ta mig till.. Det är ett kaos inom mig.

Annons:
Nikkis
2/17/13, 12:53 PM
#1

Svår situation du befinner dig i, tycker att du verkligen ska rannsaka dig själv och även berätta för din man vad du känner. Du ska givetvis inte vara med någon du inte hyser känslor för längre, och inte heller stanna kvar för att han är sjuk.

Detta är även någonting jag tycker att även han borde ha i åtanke, att det här kan ske. Vetskapen att han gjort någonting brottsligt och får tjäna av sitt straff har sina konsekvenser! Man kan varken sätta sitt liv eller sina känslor på paus, och man älskar ändå sig själv alltid mer i slutändan.

PogoPedagog
2/26/13, 9:06 AM
#2

Du har en så svår situation att dte är svårt att ge dig råd. Det hjälper ju inte dig om någon säger hur de skulle gjort. Jag tror nästan du skulle behöva hjälp av t.ex kommunens familjerådgivning för att reda ut dina tankar och känslor.

[Numb]
2/26/13, 11:46 AM
#3

#1 jag tror han är väldigt medveten om att känslor kan förändras, han är jätterädd för att förlora mig och säger nästan dagligen hur glad han är över att jag har stöttat honom hela vägen. Det han sitter inne för gjorde han långt innan vi träffades (ja, det kan ta år innan ett straff blir verkställt!) så jag har aldrig varit inblandad i det han gjort. Däremot så har jag fått ta emot smällarna. Men jag har alltid stöttat honom. Innerst inne så älskar jag honom. Men jag är bara så rädd för hur det kommer bli när han väl är hemma igen. Och jag kan inte göra så mycket annat än att ge det en chans. Vill inte slänga bort något som var så bra bara för att jag inte vet och är rädd just nu. Det kanske går över. Och gör det inte det får man ta tag i det då.. Tack för sitt svar! Jag ska försöka berätta för honom. Försökte lite halvhjärtat i fredags. #2 jag var väl inte direkt ute efter råd. Behövde mest skriva av mig. Är en sån person som bara behöver få det ur sig så lägger sig den värsta ångesten och man kan börja tänka klarare igen. Att prata med någon känns rätt avlägset då jag har svårt med sånt. Tack för ditt svar också! Nu ska han snart ha permession igen, den sista innan han troligtvis kommer hem. Känns verkligen jättekonstigt.

pyromanen
2/26/13, 12:46 PM
#4

Tror det bästa du kan göra är att vara tämligen öppen och ärlig med honom hela tiden. Berätta om din oro, att det är en jätteomställning inte bara för honom utan även för dig. Att ni får känna efter hur det går. Känns det väldigt jobbigt så kan ni ta hjälp av familierådgivningen tillsammans också.

Upp till toppen
Annons: