Annons:
Etikettleva-tillsammans
Läst 8982 ggr
Rappapport
3/4/13, 12:01 PM

Han vill inte flytta

Jag är en kvinna som länge varit läsare på detta forum och tycker ni är ett härligt gäng. Nu vill jag starta en egen tråd och få råd av utomstående.

Jag är 52 år och gift. Min man och jag har en son som i år fyller 31 år. Han har fast jobb, bra inkomst och vänner. Enda "problemet" om man nu får kalla det för ett  problem är att han inte vill flytta hemifrån. Och det handlar inte om bostadsbrist. Flera lämpliga lägenheter har passerat förbi, många av dem med bra läge i närheten av sonens jobb. Vi har verkligen försökt pusha honom att iallafall åka och se på lägenheterna men vi får bara svar som "Vill ni bli av med mig va?"  "Säg till om jag betelar för lite eller städar för dåligt här hemma"

Det är ju inte det, men i ärlighetens namn så längtar min man och jag efter att bo själva. Det är klart att vi gärna träffar honom ofta men att bo ihop på heltid nu när han är över 30 vill vi inte fortsätta med.

Det har blivit rätt jobbigt detta ämne här hemma för när vi tillslut slutat med antydningar om att han borde flytta och istället sagt att vi vill att han ska flytta så blir han direkt tvär, kommer med svordomar och smäller igen dörren och åker iväg i några timmar.

Han har aldrig visat upp någon flickvän eller pojkvän så vi har ingen aning om hur det ligger till på den fronten. Men på vardagarna har han knappast tid att träffa någon. Han jobbar till 16.00 och det är väldigt få dagar som han inte kommer hem till middagen och äter med oss sedan.

På helgerna kan han åka iväg med kompisar på bio och han sportar också en del, men alltid kommer han hem till sitt pojkrum och sover och äter.

Han är trevlig och lättsam för det mesta det är bara det här med att han inte flyttar som blivit jobbigt och han slår bakut numera när vi för det på tal.

Annons:
Mooniq
3/4/13, 12:08 PM
#1

Svårt problem men betalar han för sig ordentligt?

Tala om att från och med idag så är hyran, värme, vatten, mat 8000 kr /månaden..

antyd inte att ni vill att han flyttar - säg det rakt ut - för om ni tycker synd om honom så tillåter ni ju beteendet.. Säg att det tär på ert äktenskap och att ni vill ha egentid!

Kanske är det bekvämt att komma hem till hotell, där maten är serverad och kläderna tvättade och huset är städat.. Kräv att han tar över tex inköp och städning eller tvätt…

med andra ord: sätt hårt mot hårt!!

Kompisens son flyttade nu för 6 månader sen, han är 21 - både jag o min kompis tyckte att det var tid sen länge och kompisen letade upp en lägenhet - sa att nu går du o tittar och flyttar.. sagt o gjort.. Nu har de en jättebra kontakt och sonen älskar sitt nya men lite mer besvärliga liv

lycka till 

🙂

Älta inte problem - skapa lösningar!! 🤔😃

CelsiusT
3/4/13, 12:13 PM
#2

Men hjälp vad jobbigt. Vill han inte växa upp? Jag skulle i ärlighetens namn faktiskt slängt ut honom - för hans skull också! 

Första steget tycker jag är att berätta för honom att detta med att flytta hemifrån är en viktig del i vuxenlivet (och ofta en viktig del för att kunna skaffa sig en partner, man blir mer intressant som självständig), sedan ska ni berätta att ni gärna umgås med honom och träffar honom och han kan gärna få komma hem på middag ibland (men bara ibland!) och sedan berätta att ni faktiskt inte vill ha honom boende hemma något mer.

Sätter han sig på tvären så bestämmer ni ett datum (tex 3 mån framåt) och det datumet ska han ha flyttat. Under tiden så hjälp honom att leta lägenhet, åk med honom och titta (även om det kanske inte är intressanta lägenheter så är tittandet ett steg mot att flytta, vissa människor behöver titta på många lägenheter innan man blir redo för flytt).

Sätter han sig ändå på tvären och inte går med på detta så måste ni ju utreda ordentligt varför han inte vill flytta. Fråga ut honom.

Medarbetare på westernridning.ifokus

Rappapport
3/4/13, 12:20 PM
#3

Ja han betalar, men inte 8000. Vi bor såpass billigt så det skulle innebära att jag och min man bodde gratis om vi krävde så mycket betalning. Han betalar 5000 men med tanke på att han får ut nära 40 000 i lön så är det väldigt billigt för honom. Han städar hela bostaden varannan vecka och sitt eget rum håller han efter jämt. Han tvättar också sin egen tvätt efter att vi krävde det. Men det har mer att göra med att min man och jag vill rå oss själva än att vi får för lite pengar/hjälp i hushållet.

Som jag sa att i början så antydde vi bara men vi har slutat med det och säger att vi vill att han ska flytta men det är just där problemen börjat också. Han snäser, smäller i dörrar och svär och visar tydligt att han inte vill höra talas om att måsta flytta.

Ja det är riktigt svårt. Vi ska väl inte behöva välja ut en lägenhet och säga att dit SKA du flytta och sedan med våld släpa ut honom. Nej han är riktigt tjurskallig när det kommer till att prata om detta

Mooniq
3/4/13, 12:28 PM
#4

40 000 - då hade jag direkt höjt till 15000 kr eller 20 000 kr 

Helt ok att ni bor gratis i såna fall..då behöver ni få in extrapengar så ni två kan åka iväg på weekends och semester själva.

för varje gång han smäller i en dörr eller snäser - böter 2000 kronor.. 

Ert hem - era regler!!

Älta inte problem - skapa lösningar!! 🤔😃

Honestyisdead
3/4/13, 12:31 PM
#5

Det är dags att ni rent av kastar ut honom.
Det är ert hem och ni bestämmer. ge honom några månader och säg tt efter den tiden ska han ha flyttat.

CelsiusT
3/4/13, 12:39 PM
#6

#3 Då anser jag definitivt att ni ska kasta ut honom med huvudet före! Han har ingen rätt att smälla i någon dörr i ert hem. Sätt ett datum och säg att det datumet ska han vara ute. Eller som #4 säger, så ska ni ha rejäl ersättning så att ni kan åka på semester och få vara i fred.

Säg som det är, man har inte skyldighet att ta hand om sina barn när dom är vuxna och när ni skaffade barn tror jag knappast ni hade väntat er att sitta med barnet kvar efter 30 år. Ert liv fortsätter och det inkluderar inte att han bor hos er.

3 månaders uppsägning är vanligt att man har, så sätt 3 månader framåt, då ska han vara ute och det är inget att diskutera om, han har inget att säga till om i det här utan nu säger ni upp hans "kontrakt" helt enkelt.

Lyssnar han inte på er utan bara går iväg så skriv ett brev där ni anger uppsägning och flyttdatum.

Medarbetare på westernridning.ifokus

Annons:
Rappapport
3/4/13, 12:42 PM
#7

Ni har rätt förstås men jag är väldigt säker på att om han får en tid nu fram till exempelvis juni så skulle det säkerligen se precis likadant ut den dagen ändå.

Ibland har vi till och med funderat över om han har någon slags störning. Förstå mig rätt, jag menar inget allvarligt. Men han är så svår att diskutera med. Det går bra när allt faller honom in men går det honom emot så blir han rasande. Dock är han väldigt skärpt då det gäller jobbet. Väldigt lätt för sig och omtyckt av cheferna vad jag förstår.

Min man har kommit med ett förslag om att vi ska flytta istället och att sonen får ta över den här bostaden. Jag tror ärligt det blir lättare än att bråka oss till att han flyttar.

Vill tillägga också att självklart har vi gjort klart för sonen att han är välkommen hem på middag nu och då och att det bara handlar om att vi inte vill bo under samma tak hela tiden sedan han för länge sedan blivit vuxen och fått ett bra jobb.

ChristineL
3/4/13, 12:44 PM
#8

Oj vad svårt! Hade han varit 20 hade jag inte sagt nåt, men 31 år med fast jobb och BRA lön, då är det dags att slänga ut honom. Vad vill han själv med livet? Är han inte intresserad av att slå sig ner tillsammans med någon? Det skulle kännas väldigt konstigt om jag började dejta någon som bodde hemma, det ser jag rentav som avtändande i den åldern. Ställ ett ultimatum, borde inte vara några som helst problem för honom att skaffa varesig hyresrätt eller bostadsrätt och lån.

[rumelle]
3/4/13, 12:56 PM
#9

Oj, vilken svår situation. Men jag säger nog som övriga. Kasta ut honom! Det är inte sunt varken för er eller för honom om han stannar kvar. Sätt er ner och ha ett ordentligt samtal. Låt honom inte få avbryta det genom att stänga in sig på rummet. Visst kommer han att tjura ett tag, och risken finns kanske att han bryter med er för en tid. Men på sikt tror jag att det är bättre för er alla om han skaffar eget boende.

[Emma--]
3/4/13, 1:01 PM
#10

Helt ärligt är det för hans bästa också att se till att han flyttar. 
Det är en stor del i livet att flytta hemifrån och börja sköta om sitt eget hem. Det är inte samma sak när man bor hemma.

Paimon
3/4/13, 1:02 PM
#11

Har ni suttit ner och pratat om varför han inte vill flytta/blir så arg när ni tar upp det?

Istället för att prata om att han ska flytta, prata först om varför han inte vill flytta.

CelsiusT
3/4/13, 1:11 PM
#12

#7 Men känner ni att ni vill flytta? Vad bor i i för typ av bostad? Hyrd bostad så kan ni ju låta honom ta över. Men Äger ni bostaden så får han ju isf köpa den eller flytta därifrån. Det kan såklart vara ett alternativ. 

Men om han inte vill flytta, kan man inte dra in typ polisen eller något? Han har ju ingen rätt att bo kvar och jag tror han måste förstå att ni menar allvar, även om det är så att han har en störning så måste man ibland dra till drastiska åtgärder.

Hade också lite tankar som #11, att prata om varför han vill bo kvar hos er och varför han inte vill flytta, så ni kan förstå varandra.

Medarbetare på westernridning.ifokus

Rappapport
3/4/13, 1:19 PM
#13

Ja vi har försökt sitta ner i lugn och ro och prata men han fungerar inte så. Går det honom emot så smiter han. Och ställer vi obekväma frågor så svarar han med motfrågor Så här kan en konversation se ut så som det utvecklat sig på slutet.

Vi: Varför vill du egentlige inte flytta? Du har ju ett så bra jobb nu. Det skulle väl vara roligt att ha något eget. Du är ju vuxen nu.

Sonen: Hurså? Får jag inte bo här längre kanske? Jag har inte valt att bli till!

Vi: Nej men du är ju 31 år snart. Allt blir så mycket bättre och roligare för dig om du flyttar. Då kan du ju ta hem kompisar när du vill och behöver inte anpassa dig på samma sätt efter våra tider. Du blir mycket friare!

Sonen: ääh.. skitsnack! (varav han reser sig och försvinner ut eller in på sitt rum och startar stereon på högsta volym och låser om sig.

Annons:
CelsiusT
3/4/13, 1:24 PM
#14

#13 Men vad säger han om ni ger honom ett utflyttsdatum.

Vad säger han om ni på frågan "får jag inte bo här längre?" svarar "nej, det får du inte", vad säger han då?

Medarbetare på westernridning.ifokus

Rappapport
3/4/13, 1:33 PM
#15

 vi har väl aldrig sagt rent ut Nej du får inte bo här. Det har känts för hårt mot honom som ändå är vår son. Det "hårdaste" vi sagt är väl "Vi vill att du flyttar till något eget nu" vilket han inte svarar alls på utan fnyser och går iväg.

Paimon
3/4/13, 1:37 PM
#16

Han reagerar väldigt kraftigt utan anledning.

Jag skulle personligen försöka fokusera mer på just varför han inte vill flytta, inte de positiva om han flyttar.

Så om han nu säger "Får jag inte bo kvar…." skulle jag avleda ifrån det och istället säga att det inte handlar om det utan att ni vill veta varför han inte vill flytta, finns det nån anledning, är han rädd, är han bekväm.

Hur är kontakten mellan er annars?

Maria
3/4/13, 1:59 PM
#17

Jag kan mycket väl förstå att det är ett jättestort problem. Jag är själv 51 och har en son på snart 29. Man slänger inte ut sitt barn i första taget. 

Vad som är märkligt i detta fallet är ju att han faktiskt inte vill flytta. 

Vad som gäller brukar ju vara kommunikation men han verkar vara ganska oemottaglig.

Jag håller med #16 Försök att fokusera på "varför" Försök att få igång ett samtal om för och nackdelar.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

[rumelle]
3/4/13, 2:40 PM
#18

Det låter inte som ett normalt vuxet beteende. Tänk efter om det finns ngn anledning till att han kan känna sig otrygg vid tanken på att bo ensam. Kanske ni ska föreslå terapi?

m4rkus93
3/4/13, 2:43 PM
#19

men seriöst?!?! släng ut han varken han eller ni mår bra av det!! jag hade nog sagt antingen flyttar du eller vi thats it det är inget annat val… är man 31 år så ska man inte bo hemma om man inte har stora problem det har inte han… han får ju som han vill hela tiden… han smiter ju från alla problem han måste lära sig och jag är snart 20 och förstår det…

Rappapport
3/4/13, 5:09 PM
#20

Nu gjorde jag som så att när han kom hem så sa jag att nu sätter vi oss ner och pratar innan vi äter. Så vi satte oss ner. Jag sa att nu måste vi prata om orsakerna till att du inte vill flytta hemifrån. Vad är det som känns jobbigt? Och han svarade "Bla bla jag tänker inte sitta och svara på sådana frågor. Middag kan jag fixa själv. Inga problem"

Sedan gick han ut och körde iväg med bilen. Och nu sitter min man och jag här utan att ha kommit längre.

Det känns inte bra. Vi har bara ett barn och pga detta håller vi på att få en sämre kontakt med honom.

Men för att svara på några frågor ni ställt:

Ja vi har alltid haft en bra kontakt med honom. Lite jobbigt i tonåren förstås men vem upplever inte det. Det var väl för ca 2 år sedan som vi försiktigt började nysta i om han inte ville flytta hemifrån snart. Då hade han läst på universitetet flera år och det var fullständigt självklart för oss att han skulle få bo här då. Men sen fick han jobb och en bra inkomst men verkar fullkomligt nöjd med att bo hemma. Och nu känner han nästan på sig varje gång vi tänker ta upp frågan och då blir det taggarna utåt direkt.

Vi hyr den här lägenheten. En 3:a men känns ändå trångt att bo 3 vuxna. Jag hade tänkt ställa symaskinen och lite annat i sonens rum när han flyttat.

På frågan om min man och jag vill flytta så kan vi tänka oss det. Men det ska ju kännas helt rätt. Hittar vi tex ett mindre hus lämpligt för 2 personer så kan vi tänka oss att flytta.

Det är också väldigt många frågor från omgivningen. Det är klart att folk undrar "Har inte X flyttat än, hur gammal är han nu?" "Varför vill han inte flytta?" Ja det undrar vi också!

Vi har till och med hört folk tissla och tassla om honom och funderat över om han är homosexuell. Men det förstår jag verkligen inte vad det skulle ha med saken att göra. Han får ha vilken sexuell läggning han vill.

Annons:
CelsiusT
3/4/13, 5:19 PM
#21

#20 Men ursäkta mig, vad otroligt ouppfostrat. Klart som FAAAAN att han ska sitta där och svara på sådana frågor. Det är precis sådana frågor han ska svara på och han har ingen som helst rätt att bara sticka. Har han ingen respekt för er över huvud taget?

Jag skulle helt ärligt skrivit ett brev med datum för hans flytt. Sista dag som han ska vara ute liksom. Vill han inte prata öga mot öga så får man meddela honom om utflytten på annat sätt. Han kan inte belamra eran lägenhet hur som helst.

Medarbetare på westernridning.ifokus

kärtjej
3/4/13, 5:54 PM
#22

Usch vad jobbigt. Jag har inga direkta råd vad man kan göra då han inte går att prata med om det. Kan man verkligen få någon tvångsflyttad av att gå till polisen?

Jag har faktiskt en i släkten som bodde hemma jämt. Min pappas bror bodde hos sin mamma (min farmor) ända tills hon gick bort för 5 år sen. Då tog han över hennes hus och där bor han än idag.

pyromanen
3/4/13, 5:57 PM
#23

Jag skulle nog sätta ner foten. Vänligt men bestämd säga ett nu har vi bestämt att du inte kan bo hos oss längre och ge honom ett färdigt datum (prutat och klart som du och din man kommit överens om) att den dan ska han vara ute. Tror inte det är bra för varken ni föräldrar eller sonen att inte ta tag i detta!  Tror ni har bättre möjlighet för en bra relation framöver om ni kommer till skott med detta.

Åsa S
3/4/13, 6:00 PM
#24

Han är 31år, smälla i dörrar och vägra prata låter normalt ifall han varit tonåring men inte när man är över 30. Jag skulle också tvinga honom flytta så han får chans växa upp. Låter som han blivit lite väl bortskämd under sin uppväxt så han har kommit undan med att göra lite vadsomhelst.

Dejtade en kille under en kort tid som också var ensambarn, hans mamma bjöd hem mig på middag och de började bråka och han smällde också i dörrar och betedde sig som en tjurig tonåring jag satt mest och var chockad. Bestämde mig direkt då för att jag nog inte skulle fortsätta träffa honom mer ville ha nån som var vuxen (han var 42år och bodde också hos sin mamma väldigt mycket trots att hon köpt en villa åt honom, fick intrycket han fått göra lite hursomhelst under sin uppväxt och aldrig hade blivit tvingad ta ansvar för sig själv och bli vuxen och då brukar det inte gå så bra i livet. Så man gör inte sina barn någon tjänst ifall man curlar för mycket).

Rappapport
3/4/13, 6:14 PM
#25

Jag vet inte om jag kan säga att vi skämt bort honom. Varken jag eller min man har haft höga inkomster och han har iallafall inte fått allt han pekat på. Men medan han läste på universitetet fick han bo hemma gratis för att slippa ta studielån. Men dyra presenter och prylar är han inte bortskämd med. Det kan han köpa själv nu när han tjänar så mycket.

Sweelin
3/4/13, 6:28 PM
#26

Låter i mina öron som om han vore 14-16 år för det är ungefär då som man beter sig på det viset enligt mig… Jag blev typ utkastad när jag var 18 haha. "Nu har jag sagt upp lägenheten till sommaren (jag slutade gymnasiet i slutet av våren) och då får ju du och bror din hitta lägenhet tills dess." sa min mamma så jag flyttade till pojkvännens föräldrar den sommaren 😛 Bor nu eget sedan september.

Rent av pinsamt att bo hemma i den åldern enligt mig… Ensambarn blir ju lätt "mesade" med så att säga… Ni är säkert underbara föräldrar men en aningen för snäll enligt mig 🙂

Va lycklig och gör andra lyckliga<3

Åsa S
3/4/13, 6:35 PM
#27

Man kan bli bortskämd av sina föräldrar utan att få en massa saker, det kan ex. vara att få sin vilja igenom väldigt ofta ifall man tjurar och smäller i dörrar och liknande. Viker sig föräldrarna och man får som man vill (ex. den maträtt man vill ha eller att få titta på det tv-program man vill som inte föräldrarna vill se etc) kan man ju fortsätta bete sig illa för det funkarde ju, det är också att bli bortskämd av sina föräldrar.

Annons:
Piggelina7
3/4/13, 7:05 PM
#28

Även om killen ifråga möjligen blivit bortskämd så borde han väl nån gång vilja flytta hemifrån ändå?! Ts skriver ju iaf att han städar hela lägenheten varannan vecka och tvättar sin egen tvätt så det borde väl inte sitta i att han inte klarar av att bo själv i en lägenhet?

Rappapport
3/4/13, 7:15 PM
#29

Nej det kan inte sitta i att han inte klarar av att bo själv. I somras åkte jag och min man till makens kusin en vecka. Då bodde sonen ensam här hemma. Han städade tvättade och lagade mat. Hade till och med lagat god mat till oss som stod på bordet när vi kom hem. Så han kan. Men han vill inte flytta av någon konstig anledning

Inaarah
3/4/13, 7:31 PM
#30

Rappapport - du skrev någonstans ovan att ni börjat fundera på om han har någon störning, om än inte något allvarligt - och efter det du skrivit, tycker jag nästan att det låter som om så är fallet. 

Att ha passerat trettio år, med bra jobb och lön, verkar ha haft en bra och stabil uppväxt, utan att ha etablerat förhållande och dessutom smäller i dörrar, sätter på hög musik och inte verkar respektera er, tycker jag onekligen låter som om något inte står helt rätt till. Missförstå mig inte, och jag menar absolut ingenting illa med det jag skriver. Snarare kan jag bara tycka att respektlösheten, musiken, smällande i dörrar etcetera mer låter som ett tonårsbeteende än en vuxen man. Förvisso kan det vara en flykt eller markering från hans sida, men jag tänker att man vid den åldern lärt sig föra en diskussion på ett vuxet sätt.

Hur som helst, går det väl att säga att problemen är på psykiska plan. Oavsett om det ter sig som en psykisk ohälsa, störning, något han varit med om (traumatiskt, kanske..?) eller liknande - känns det som att det är där ni i så fall har något att jobba med. Jag menar, med den lönen och övriga förutsättningar är det ju absolut inga problem att flytta.

Jag önskar dig och din man lycka till, och att ni så småningom vinner respekt av er son!

Toxics
3/4/13, 7:35 PM
#31

29# Jag funderar lite på om det inte kan vara så att han har någon slags separationsångest? Att han inte vill lämna det hem han håller kärt, han kanske är rädd för nya saker eller har någon slags bokstavssjukdom?
Inget fel i det men det kanske är värt att kolla upp?
Hoppas att det löser sig.

~They say that "what does not kill you makes you stronger". i belive that if something is trying to kill you, it makes you angry.~

Rappapport
3/4/13, 7:42 PM
#32

Vill förtydliga också att det är just detta ämne (hans flytt) som framkallar hans betéende med att bli rasande, fly iväg och smälla i dörrar. Han beter sig inte alls så i "vanliga" fall. Dvs om vi pratar om ditten och datten eller åker iväg och gör något roligt tillsammans. Då är han en väldigt lugn person. Men så fort vi antyder något om detta med flytten så ser vi direkt hur han blir på sin vakt och inte vill prata mer. Och respekterar vi inte det ja det är då han blir utåtagerande, skriker smäller i dörrar, flyr därifrån.

Rappapport
3/4/13, 7:46 PM
#33

Ja jag har funderat på eventuella bokstavsdiagnoser också men jag vet för lite om dem för att säga varken det ena eller det andra. Men att nämna för honom om att man borde göra en utredning om detta, nej det tror jag blir omöjligt. Den som söker vård måste ju vara med på det själv och det törs jag lova att han inte skulle vara, utan att ha tagit upp det med honom ens.

Toxics
3/4/13, 7:55 PM
#34

33# Okej, ja då säger jag som de andra. Ta i med hårdhandskarna . Klart att ni vill att han flyttar. Ni har ite bott ensamma som sambos på över trettio år !.

~They say that "what does not kill you makes you stronger". i belive that if something is trying to kill you, it makes you angry.~

Annons:
Hell
3/4/13, 10:00 PM
#35

#33 Jag tror inte ni behöver tänka på en diagnos i första hand. Kan det inte bara vara så att hela grejen med att flytta hemifrån har förskjutits. Att han inte "kom iväg" i tidigare ålder och nu när han börjar bli i en ålder där han förväntats ha flyttat hemifrån tillkommer det stress kopplat till det. Att han "måste" lämna något som är bekvämt för något som han har skjutit upp väldigt länge. Och det kanske gnager på honom att veta att den här diskussionen kommer komma, och då blir det taggarna utåt direkt. För han har bestämt sig för att han inte vill, och så enkelt är det.

Jag tror att när han väl har flyttat hemifrån kommer situationen att förändrats. Har själv varit i en liknande situation (men inte med ett barn) där motparten betedde sig likadant så fort diskussionen om att flytta förs på tal. Vi slutade föra diskussionen "Om du ska flytta" och bytte till "När ska du flytta?/När du har flyttat". För innan dess var diskussionen aldrig mer än en jobbig situation man kunde fly från genom att smälla igen en dörr eller lämna lägenheten. Jag tror även på att sätta ett datum. Det hjälpte oss, och jag tror även att då är flytten helt plötsligt "på riktigt". Den har ju skjutits upp några år, så att bara tala om "om" tror jag inte riktigt hjälper.

Sen så finns ju även alternativet att "antingen flyttar du eller så flyttar vi". Det kanske är det han vill egentligen, vem vet? Det är en jättejobbig sits ni sitter i, men jag tycker ni ska ta i ordentligt nu. Antingen flyttar han eller så flyttar ni. Jag tror inte situationen kommer lösas av sig själv, tyvärr.

På hillevill.wordpress.com hittar du fina bilder och roliga äventyr

Honestyisdead
3/4/13, 10:21 PM
#36

Förstår inte varför bokstavsdiagnoser kommer upp om han bortsett från hemmaboendet är "normal". Verkar mest som han finner läget bekvämt och han vet att han kan bete sig som han gör utan konsekvenser. Sätt hårt mot hårt. Han är vuxen.

Gur4m1
3/4/13, 11:03 PM
#37

Jag tror han är rädd, tbh. Han ahr jobb och har en vänskapskrets, men har förmodligen inga flickvänner/pojkvänner. Han vil nog stanna för det är skönt och bekvätm och det skulle ha varit ganska naturligt som människa, att man inte vill bo helt ensam :) JAg är en bokstavsmänniska och jag ÄLSKAR…nej..BEHÖVEr bo ensam. Så tror inte sådant har någon betydelse egentligen. Han låter som någon som trivs med er och kanske inte riktigt förstår varför ni vill vara ensamma, utan honom i ert hem. Att ni är redo för en ny "era" ;D

Ordna en lägenhet åt honom, flytt ahelt enkelt hans grrejer. Voilá. Ni är förbi subtilt och nobelt agerande och jag skulleju inte direkt vilja polisanmäla min egen son. Anställ en firma som flyttar hans grejer då han är på jobbet :P

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

Sweelin
3/5/13, 12:13 AM
#38

Fixa hem flyttkartonger och ignorera att han inte vill flytta, utan agera precis som att han har sagt "ja nu flyttar jag, gud vad kul!" förstår ni? Låtsas inte om att han inte vill flytta ;)

Ställ upp massa kartonger och säg "Ja jag tänkte att vi kunde ta böckerna i den kartongen, och sen så kanske din pappa kan skruva ned bokhyllan imorgon… Vi kan ju åka och kolla på vilka gardiner du ska ha på onsdag efter att vi har varit och kollat på de tre lägenheterna i stan som var ute nu"

Säger han "Buhu ni vill inte ha mig kvar, jag bad inte om att bli född, ni är så dumma" typ 

Så fortsätt bara "Jag såg ett par jätte fina tallrikar på VILA som var på REA nu den här veckan. Du skulle ju kunna fråga dina vänner om flytthjälp så ringer jag Gunnar och Lasse"

Ingen aning om hur han skulle reagera på det dock 🤔

Va lycklig och gör andra lyckliga<3

Sweelin
3/5/13, 12:19 AM
#39

Eller gör som min mamma. Börja packa åt mig utan att jag vet 😃

Va lycklig och gör andra lyckliga<3

CelsiusT
3/5/13, 9:01 AM
#40

Jag förstår inte heller att ni tänker på bokstavskombinationer när människan är normal i övrigt. Det är absolut inte så att alla som har svårigheter i livet har bokstavskombinationer. 

Psykisk störning i form av separationsångest eller liknande, javisst det kan han säkert ha. Men om han själv inte söker vård - ja då är det heller inget som kan vårdas. Jag tror dessutom inte heller att man behöver söka vård för sånt här, vården finns till om man VILL ha hjälp för problemen man har, det är inget man måste söka för att man känner ångest inför saker och ting.

Jag tror helt enkelt att ni skämt bort honom. Han missade flytta hemifrån i den tiden i livet då man normalt sett börjar känna behov för det, dvs i tonåren. När man är vuxen och bott med andra människor och trivts med det så är det inte särskilt onaturligt att inte vilja bo ensam längre.

Ta i med hårdhandskarna. Vill han inte lyssna så ja, då kan ni ju faktiskt göra som #38 skriver och handgripligen flytta honom. Men så då till att sängen försvinner därifrån och belamra rummet med nya grejer, så han inte blir "på besök" plötsligt för då kan ni plötsligt vara tillbaka på ruta ett igen.

Medarbetare på westernridning.ifokus

Inaarah
3/5/13, 11:07 AM
#41

Anledningen till att jag började tänka i spåren om bokstavskombinationer är då en nära släkting till mig har liknande problem. Hon fungerar normalt i de allra flesta situationer - hon sköter jobbet bra, har en etablerad vänskapskrets, etcetera etcetera. Problemen uppstår då hon inte kan föra en diskussion, inte agerar vuxet i situationer där någon kritik riktas mot henne eller om det inte fungerar så som hon vill. Lite av det TS beskrivit känner jag igen i hennes beteende.

Att TS son skulle ha något i den stilen går inte att yttra sig om, men min tanke är att det kan vara något annat bakomliggande eftersom diagnoser ter sig olika från person till person. Likväl det kan vara separationsproblematik eller bekvämlighet kan det vara något annat. 

Annars resonerar jag som de andra. Han är trots allt vuxen och verkar ha förutsättningarna att klara sig själv.

Annons:
CelsiusT
3/5/13, 12:05 PM
#42

#41 Jo jag förstår din tanke. Men eftersom det tydligen främst är i diskussionen ang flytt och vad jag förstått bara i viss mån i andra situationer när det bär honom emot så känns det som en väldigt liten del. Ett kriterium för bokstavs-diagnos är att det har så pass inflytande på ens liv att det påverkar stora delar av det. Om han är normal i övrigt så känns det som att det inte är så himla troligt att det är frågan om en bokstavsdiagnos.

Medarbetare på westernridning.ifokus

Rappapport
3/5/13, 12:32 PM
#43

Han åkte ju hemifrån vid middagen igår då vi ville prata med honom om orsaken till hans motvilja att flytta. Han kom hem senare på kvällen. Då hade vi skrivit ett papper som vi bad honom läsa. Vi hade skrivit att vi vill att han flyttar senast under juni månad och tipsade även om 3 lägenheter inte långt härifrån som finns lediga nu.

Imorse kom han ut med pappret, rev det i småbitar och kastade på köksbordet och sa: "Nu ska ni få svar varför jag inte flyttar. Jag flyttar inte för att jag inte känner för det. Jag tänker bo här"  Men varför? Försökte vi fråga men han gick ut genom dörren och åkte till jobbet.

Jag och min man ska åka och titta på en av lägenheterna på torsdag

CelsiusT
3/5/13, 12:51 PM
#44

#43 Men jösses… Ja då är väl frågan om ni kan få honom att flytta genom att handgripligen flytta ut hans saker. Eller så får ni väl flytta själva - vad säger han om det?

Medarbetare på westernridning.ifokus

adoptera
3/5/13, 1:52 PM
#45

Jag förstår inte att han inte skäms gemtemot sina jämnåriga vänner. Snart 31 år, då är det ju troligt att han har vänner som själva blivit föräldrar, medans han som 31åring bor kvar hemma hos sina föräldrar ännu. Han måste ju fått frågor av dom också om varför han aldrig flyttar. Undrar om han blir lika arg och vägrar svara dom också menar jag.

Själv flyttade jag när jag var 21 och jag tyckte det var nog sent och skämdes lite när jag var sist i kompisgänget att lämna föräldrahemmet.

pyromanen
3/5/13, 2:08 PM
#46

Men oj så jobbigt!  Och vilken brist på respekt för er att han inte lyssnar på er och accepterar ert önskemål/beslut när ni så tydligt gör klart för honom att nu vill ni att han flyttar hemifrån. Jag tycker ni ska stå på er och kräva att han respekterar er och erat beslut. Han måste ju med förnuftet inse att han inte kan bestämma att han ska bo i eran lägenhet.

Gissar att nånting psykologiskt hakat upp sig, nånting med trygghet eller nåt, men är ju ingen psykolog och vet inte vilket och det känns inte relevant att börja spekulera. Men att låta honom bo kvar skulle troligen bara konservera problemet. Att tvinga fram en flytt ger säkert en del turbulens ett tag istället för lugn vardagslunk, men kan också bli det som ska till för att sonen ska ta ansvar för sitt liv på ett mer självständigt sätt, få ett bättre liv, kanske träffa någon partner o.s.v.

Jag kan inte låta bli tänka på våran granne Torsten. Han är över 90 år nu och blev alldrig gift och flyttade inte utan bodde kvar hos föräldrarna på jordbruket liksom sin synskadade syster. Han har berättat en del för oss på senare år, haft ett behov av att få berätta sin historia. Om hur han en period blev förälskat i tjejer och ville gå på dans men hans mamma tyckte han borde var hemma o mjölka kor och hur så småningom det "gick över" dendär längtan efter att resa/flytta/dansa/träffa tjejer och en ny trygg vardag infann sig, efter föräldrarna dog fortsatte han bo ihop med sin syster och dagarna var fulla av jordbruksarbete och åren gick och sen var han gammal. Nu mener jag inte att Torstens hisotria liknar eran så jättemycket, men kanske att det finns en period där man är mer angelägen om att flytta från sina föräldrar, men att den liksom kan gå över om det dröjer för länge?

[typellisch]
3/5/13, 2:20 PM
#47

Han är över 30, har fast jobb och bra lön. VARFÖR inte flytta hemifrån när man KAN?

Vore en annan sak om han var 30, precis blivit arbetslös och letar nytt jobb. Eller om han var 20+ och arbetslös.

Men om han har alla chanser att kunna flytta så borde han det!

eliisabettan
3/5/13, 2:43 PM
#48

Det var det värsta. Han kommer nog ha svårt att träffa en partner om han nu vill träffa någon. Jag skulle aldrig fixa att dejta en kille som är såpass gammal och fortfarande bor hemma

Annons:
Sweelin
3/5/13, 4:25 PM
#49

Om jag vore du skulle jag antingen slängt ut honom med hans möbler på gården, eller flyttat själv. Skulle han ha följt efter då tror ni?

Va lycklig och gör andra lyckliga<3

Madde
3/5/13, 5:06 PM
#50

Ni gör helt klart rätt i som går iväg och kollar på en lägenhet åt honom. För ut måste han ju. 

Hoppas att det kommer lösa sig för er. Förstår att ni vill ha eran frihet nu när barn/en är vuxna.

Medarbetare på Iller.ifokus och Sajtvärd på vin.ifokus.

MarHai
3/5/13, 5:14 PM
#51

Ett tips är att du och din man hittar ett nytt boende, och samtidigt säger upp/säljer eran nuvarande lägenhet. Då måste han flytta till eget.

/Martina, sajtvärd på kanin.ifokus
Solbackens kaniner
Uppfödning av Holländsk kanin

Nakenbea
3/5/13, 5:15 PM
#52

Tur att inte jag och sambon funderar på att skaffa några barn. Tänk om man måste dras med dom över 30 år. Och då menar jag att behöva bo med dom över 30 år, för såklart man har barnen kvar fast dom flyttar hemifrån

[helenal]
3/5/13, 5:29 PM
#53

låter väldigt märkligt att han inte vill "växa" upp och ha sitt eget. Kanske han inte vill pga av att han finner tryggheten att bo oss er. men kan ni kanske prata med hans vänner eller liknande om problemet?

vallhund
3/6/13, 4:25 AM
#54

#43 Vad han känner för är tämligen ointressant, släng ut honom. Ge ultimatum, sätt sista utflyttningsdag. Byt lås.

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 

Gronstedt
3/6/13, 8:29 AM
#55

TS, det är dags att han inser att det nte spelar någon roll vad han känner för eller inte. Lägenheten är inte hans, end of story. När ni ser honom härnäst, meddela att ni letar nytt boende, tänker säga upp er lägenhet från ett visst datum och att utflyttning sker 3 månader efter det. Det spelar ingen roll om det är sant eller inte, men var noga med att det i alla fall ser ut som om ni letar boende - surfa på lämpliga sajter när han ser det, lämna tidningar med bostadsannonser uppslagna framme, prata vid matbordet om boenden som verkar trevliga.

Om han då börjar bråka och fråga var han ska bo, så säg att det är inte ert problem, att han kan bo var han vill, men ni tänker inte bo med honom längre. Säg också att han inte kan ta över lägenheten, för den kommer att hamna i den vanliga bostadskön och där har han ju inte brytt sig om att ställa sig. Gnäller han så säg att han har vetat länge att han ska flytta men inte agerat, synd för honom men inte inte ert problem.

Vik inte ned er för hans barnslighet! Han har regerat er alldeles för länge med ouppfostrade metoder - det behöver man inte ta. Vill han inte lämna er, så lämnar ni honom.

Annons:
Rappapport
3/6/13, 8:35 AM
#56

Jag förstår att det är lätt för utomstående  att bara säga att det kvittar vad han känner för, släng ut honom, byt lås osv. Så skulle jag förmodligen också sagt. Men ni har antagligen inte varit i samma sits med ert barn. Det blir lite annat då, när man inte pratar om sina egna nära och kära utan andra som man inte har någon anknytning till.

Jag säger absolut inte att era råd är fel men det är svårt då det gäller ens eget barn att bara kasta ut. Jag skulle vilja få honom att själv vilja flytta och att se fördelarna med det istället för att ta till tvångsmetoder.

Maria
3/6/13, 8:39 AM
#57

#56 Jag har full förståelse för dig.

Det är så lätt att skriva "släng ut honom" men det är din son även om han är vuxen och det är inte så lätt och svårt att sätta sig in i tror jag.

Jag har funderat en del kring denna tråden och jag vet i ärlighetens namn inte hur jag själv skulle gjort. Jag hade i alla fall inte "slängt ut" honom men däremot kanske försökt att få till en dialog genom att ta upp detta ämne ofta. Han kanske fungerar som så att det tar sin lilla tid att acceptera detta.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Gronstedt
3/6/13, 8:45 AM
#58

#56: Det är klart att det är lättare för utomstående att säga "släng ut honom", men att det är svårt för er som föräldrar.

Någonstans måste ni ändå göra ett val - forstätta som det är eller tvinga honom att ta ansvar för sin situation. Det jag skrev i #55 var menat som ett sätt att tvinga honom att börja agera, genom att bryta det dödläge ni alla tre är låsta i. Förhoppningsvis kan ni få till en vettig dialog om ni så att säga sparkar honom över det första steget och gör tydligt att status quo inte är acceptabelt. Det är inte riktigt det samma som att kasta ut honom hux flux.

katarina_m
3/6/13, 10:48 AM
#59

TS, trivialt kanske men har ni förklarat för sonen varför det är viktigt för er att han flyttar? I #13 argumenterar ni för hur skönt han kommer tycka det är att bo själv, men uppenbarligen är det något som inte lockar då han väljer att bo kvar hos er.

Var ärliga! Om ni inte har gjort det, berätta att du och din man helt enkelt vill bo själva för att ni vill ha egen tid som par. Det är möjligt att din son upplever stark ångest att bli vuxen "på riktigt" och separeras från sina föräldrar, något som jag tror är vanligt att känna någon gång i samband med att man måste lämna trygga boet. Hans period inträffar dock senare än andras vilket kanske också gör det svårare att bryta upp. Men han måste förstå att du och din man är vuxna, egna individer - inte bara hans föräldrar. Din trettioåriga son kan bråka och hävda att han inte behöver flytta, men han har omöjligt vettiga argument för varför ni inte ska få unna er att bo själva vid hans ålder.

[helenal]
3/6/13, 10:53 AM
#60

jag tycker ni själva skall flytta om det är enda lösningen. då kan han inte säga något.

m4rkus93
3/6/13, 10:55 AM
#61

ojojoj jag kan bara äga att hade det vart min far hade det inte vart så han hade blivit förbannad och sagt nej nu drar du här ifrån det här är mitt hus och du ska inte bo här thats it inget alltinativ huvudet före säger jag bara… och det hade inte gjort nått på denna man han måste ju lära sig… så min fråga är vill ni bo kvar eller vill ni flytta??? vill ni bokvar då slänger ni ut han lid inte med han eller så det är inte synd om han han har haft det bra hela livet och har en bra inkomst… kan man inte bara flytta ut alla hans grejer när han jobbar och byta lås? det hade nog jag gjort iaf… då kan han ju inte bo kvar…

vallhund
3/6/13, 11:48 AM
#62

#56

Du frågar o ber om råd, du får svar o råd.

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 

Annons:
Sweelin
3/6/13, 1:40 PM
#63

Ni vill ju inte vara otrevliga och så med honom, men ni kan tänka på att han är jäkla otrevlig och väldigt respektlös mot er så det bara sjunger om det. 

Behandla andra som man själv vill bli behandlad?

Var inte rädd för att ryta ifrån liksom, det är lite föräldrars uppgift.

Va lycklig och gör andra lyckliga<3

CelsiusT
3/6/13, 2:16 PM
#64

Min mamma har "slängt ut" mig… Alltså, hon klarade inte av att jag bodde hos henne, hon stod inte ut. Hon sa till mig att jag får fixa ett eget boende, och tills dess fick jag hitta nånstans att bo för att lösa situationen akut. Klart att man KAN slänga ut sina barn, med det inte menat att varken min mamma eller ni ska sluta bry er eller hjälpa till. Men det är menat att NI måste ta ansvar som föräldrar. Jag tror ärligt talat bara att ni är lite för snälla som föräldrar, ni ställer inte krav på det sättet. Hur hade ni betett er om er son alltid bestämde vad som skulle tittas på TV? Om ni sitter och kollar på ett intressant program och han kommer in och bara byter kanal och vägrar byta tillbaka? Hade ni bara låtit honom hålla på så i över 30 år? Känns lite som samma sak fast på en annan nivå, det handlar om gränser och respekt även om boendet är svårare för ER så är det i slutänden viktigare för honom att ni sätter just den gränsen. Grejen är inte att ni ska vara elaka mot honom, men ni måste vara bestämda och sätta upp er gräns, annars kanske ni aldrig blir av med honom och det mår varken ni eller han bra av.

Självklart vill man att han ska vilja flytta, men om han inte vill det? Inte någonsin, ska i sitta med honom boende hos er tills ni dör? Eller hur har ni tänkt? Är ni beredda på att stå ut med det?

Medarbetare på westernridning.ifokus

Honestyisdead
3/6/13, 2:23 PM
#65

Kan ju berätta att det där beteendet aldrig hade accepteras av mina föräldrar. Jag hade åkt ut med huvudet före om jag trodde att JAG bestämde över DERAS boende.

Så här finns två val som jag kan se det.

Antingen bestämmer ni och tar tag i saken och fixar en lägenhet dit ni flyttar alla hans saker, sedan byter ni lås. När han komemr hem ger ni honom nyckeln till lägenheten och sedan får er son välja hur han ska göra med den.

Eller så låter ni honom bestämma precis osm han gör nu och accepterar att han alltid kommer bo hemma.

CelsiusT
3/6/13, 2:30 PM
#66

#65 Håller med, ingen av mina föräldrar hade accepterat att jag trodde att jag bestämde över deras boende.

Medarbetare på westernridning.ifokus

Sarah
3/6/13, 4:41 PM
#67

Oj vilken situation och oj vad han beter sig illa. Att vägra diskutera med er är ju ganska magstarkt. 

Håller med #65, vill han inte flytta så får ni ta i med hårdhandskarna och flytta honom åt honom. Det är väl självklart att föräldrar vill bo själva då barnen är vuxna. Han har bott på övertid så det räcker nu. 

qAW

Emmetem
3/6/13, 10:06 PM
#68

Skicka iväg honom på en mindre resa och passa samtidigt på att flytta alla hans saker till en ny lägenhet. Jag skulle aldrig ha tolererat ett sådant beteende oavsett släkt eller inte.

/ Medarbetare på Hermelinkanin iFokus och Lejonkaniner iFokus.

Sarah
3/6/13, 10:28 PM
#69

qAW?? Vet inte vad jag menade med det i #67 :D

Annons:
Madde
3/7/13, 10:24 PM
#70

Hur har det gått att kolla på lägenheten?

Medarbetare på Iller.ifokus och Sajtvärd på vin.ifokus.

Greigh
3/11/13, 12:22 AM
#71

Jag följer denna tråden och är intresserad av ett slutgiltigt resultat så småningom. Detta är ett mycket udda fall som minst sagt är intressant :)

Håll oss uppdaterade tack!

[Qimsid]
3/11/13, 1:49 AM
#72

Jag vart också tvungen att läsa och måste säga att din son har ett ytterst RESPEKTLÖST beteende och jag skulle faktiskt bli rädd om jag hade honom som son. Ni gör rätt i att titta på lägenhet. Det är jätte svårt att "slänga ut" sina barn men ni måste verkligen bli hårdare för att i längden kommer ni ändå inte att hjälpa honom genom att låta honom bo kvar. Hans beteende är inte normalt och han behöver troligtvis gå i terapi. När ni flyttar kommer han inte få det sämre. Vägrar han lägenhet så finns det härbärgen att bo i och då kommer han att inse att det nog är bättre att skaffa sig en lägenhet. Han har pengar, han klarar sig. Något måste hända och även om han mår dåligt så kanske man måste pusha honom ännu längre ner i avgrunden för att han ska kunna ta upp problemen och lösa dem, något som han totalvägrar just nu.

Maria
3/11/13, 6:03 AM
#73

#72 Det är väl ändå att ta i. Varför skulle du bli rädd?

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

[Qimsid]
3/11/13, 9:08 AM
#74

#73 Jag tänker att nu verkar hans föräldrar vara för snälla mot honom och när han undviker konfrontation så springer han iväg, men om han skulle bli tvungen att prata, om han inte kan fly, tänk om han blir aggressiv då? Jag vet ju inte hur han är för övrigt. Men starka känslor kan få utlopp för riktigt starka reaktioner, trots att man är hur snäll och omtänksam som helst i sitt "normala" tillstånd. Går man på djupet av hur jag uppfattat det så är iallafall inte hans beteende normalt, han är jätte egoistisk och bryr sig inte om sina föräldrars känslor eller så är det att han inte förstår dem. Oavsett så skulle jag kunna tänka mig att aggressiviteten tillslut bryter ut som en försvarsmekanism mot det 'onda'.

Maria
3/11/13, 1:13 PM
#75

#74

Tänk om han blir aggressiv. 

Men herregud. Tror du inte att hans föräldrar känner honom så pass efter att ha levt i över 30 år tillsammans?

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

[Blodpudding]
3/11/13, 3:33 PM
#76

Jag tycker att ni ska flytta, då kan han inte göra något.

Annons:
[Qimsid]
3/11/13, 5:14 PM
#77

#75 Det spelar ingen roll. Har man en psykisk störning så kan vad som helst komma när man kommit till en gräns som utlöser enorm stress, som jag skrev, trots att man är den snällaste i "normalt" tillstånd. Jag vet inte allt hur det ligger till i deras relation, men enligt vad jag läst från tråden så fick jag den känslan eftersom att det finns flera tecken som tyder på att deras son är klart överlägsen sina föräldrar. Jag skulle kalla det så, ja. Och jag känner lite aggressiva tendenser på beskrivningarna från TS, jag kan ju ha fel. Ilska är väldigt mänskligt och inte fullt onormalt.

Maria
3/11/13, 5:19 PM
#78

#77 Det är klart jag vet att ilska är helt normalt men aggressivitet är flera "mil därifrån" och att  försöka ställa någon slags amatördiagnos på en människa i en tråd på nätet är alldeles på tok tycker jag.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Denna kommentar har tagits bort.
Maria
3/11/13, 5:26 PM
#80

#79 Det är ju du som funderar i banonorna "psykisk störning" i ditt inlägg #77, att du fick den känslan.

Jag skulle bli fruktansvärt upprörd om jag ville ha goda råd hur jag ska göra för att få en dialog med min vuxne son som handlar om att han ska få tummen ur och flytta hemifrån och man börjar spekulera i om han är psykiskt frisk.

Hade jag haft de funderingarna så hade jag förmodligen ställt frågan annorlunda eller så hade jag vänt mig till vården för råd.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Maria
3/11/13, 5:27 PM
#81

Ops, nu svarade jag tydligen på ett inlägg som är bortplockat🤔

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Honestyisdead
3/11/13, 5:32 PM
#82

Inlägget blev bortröstat, och jag låter det vara så eftersom det innehöll personangrepp.

[Qimsid]
3/11/13, 5:33 PM
#83

#80 Men det är inte bara jag som gått i banorna kring psykisk störning här. Det här är ett forum och det skulle väl bli trist om ingen skrev några reflektioner? Dessutom så tycker jag att om det skulle vara så att han har en störning (vilket är ett ord som innefattar många olika problem, bland annat ångest och depression) så tycker jag man bör vara försiktig med att bara slänga ut, för man vet inte vilka känslor som döljer sig där inne, det kan vara riktigt ömtåligt så jag förstår att de har svårt att slänga ut sin son.

Annons:
[limitedZ]
3/11/13, 5:34 PM
#84

#78 Håller med dig definitivt. Man får ha lite fingertoppskänsla. Dessutom tror jag verkligen inte att det måste ha att göra med någon störning, att det ens diskuteras tycker jag är väldigt konstigt. Man behöver inte alltid börja analysera och anta mer än vad som efterfrågas - inte första gången det händer här. Det handlar ju om folks känslor och vi är bara anonyma som ska stötta och om vi kan, komma med råd.

Men att börja analysera efter störningar och ha såhär lite att gå på är inte rättvist någonstans och även jobbigt för TS att läsa… Det kan jag då garantera. Förstår inte alla det?

Greigh
3/11/13, 5:37 PM
#85

#80
Där emot så började ju föräldrarna själva misstänka någonting i den banan. Men de vågar inte ställa honom mot väggen och be honom göra en utredning, då hon på förhand kan tänka ut vad för svar och reaktion sonen kommer att ge dom.

Vet inte om du missade det inlägget, men TS skrev det högre upp i tråden.

[Qimsid]
3/11/13, 5:47 PM
#86

#84 Psykiska störningar är något som jag tycker man ska våga tala om öppet. Det är inget att skämmas över och inget som bör vara jobbigt, det ska vara accepterat! Hur kan man få det accepterat om man sätter en skamfläck över det? Och hur ska man kunna ta itu med problemen om man ignorerar dem?

Att analysera och reflektera ingår i min natur. Jag säger aldrig till en människa hur den ska göra, utan det får den bedöma själv med hjälp av lite tips som kan sätta bollen i rullning.

medmänniska
3/11/13, 5:53 PM
#87

Ts har inte varit inloggad sedan 6/3. Dom kanske håller på att flytta!

Gur4m1
3/12/13, 12:30 AM
#88

#84 att analysera och ge reflektioner och andra synvinklar är också ett sätt att ge sitt stöd. Alla ger vad de är benägna att kunna ge. Upplever ofta att folk är allt för känsliga här.

Därmeot hoppas jag att man inte räknar in det TS pratade om misstanke om bokstavsdiagnoser som "Psykiska störningar" :(

Men ja, jag upplevde också att Ts son var agressiv i sitt beteende och man måste inte ens ha en psykisk störning för att göra galna saker om man drivs för hårt, antar jag.

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

vallhund
3/13/13, 12:58 AM
#89

Ja vi skall prata öppet om psykiska störningar men vi skall inte diagnostisera människor utifrån inlägg på nätet.

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 

ramm5tein_
3/13/13, 1:36 AM
#90

#89 Det var exakt det jag menade tidigare.

dreams about the far woods and constant full moons.
~join LITZIUMWORLD <--- INSTA: lisalitzium Måne

Annons:
[Qimsid]
3/13/13, 10:10 AM
#91

#89 Och det har ingen gjort heller! Reflektioner och analyser är inte att sätta en diagnos. Ingen har sagt "Din son har ADHD!" Det går inte, det fattar väl vem som helst.

Geru
3/13/13, 12:26 PM
#92

Uh. Han har mest antagligen ingen psykisk störning. Alla människor reagerar ungefär sådär när man slår sönder deras världsbild eller sårar självkänslan hos en människa.

Så nej, Qimsid, det är antagligen inte en psykisk störning. Har du ens läst första psykologikursen? Det står rätt tydligt där.

Till TS; Ni får helt enkelt vara bestämda, och försöka hålla diskussionerna lugna. Visst kan han bli arg och storma i väg, och det låter som om han inte är vidare bra på att ta hand om sitt temperament, men som sagt, det är bara vara ihärdig.

“I don't think the human race will survive the next thousand years, unless we spread into space.”

-Stephen Hawking

[Qimsid]
3/13/13, 4:30 PM
#93

#92 Står det i den först psykologi kursen att deras son inte har en psykisk störning? Intressant. Det missade jag.

sötararalillaanna
3/14/13, 11:39 AM
#94

Phu. Nu har jag läst hela den här tråden.

Ni som säger att hon ska "kasta ut" honom och "byta lås" osv. Har ni ens barn själva?

Jag bara undrar. Jag har själv inga barn  men tror ej jag skulle klara att göra så med tvång

Greigh
3/14/13, 11:52 AM
#95

#94
Det finns gränser. Hade min son gjort som den här människan gör, så hade jag tillkallat polisen i värsta fall, för det handlar också om intrång och mänskliga rättigheter. Föräldrarna tycker att det är jobbigt och vill leva sitt egna liv efter 31 år, mer än det ber dom inte om. Jag tycker synd om föräldrarna att sonen inte visar någon som helst respekt.

sötararalillaanna
3/14/13, 12:27 PM
#96

#95 ja men du är 26 år (stod det på din sida) och kan knappast ha en vuxen son. Min gissning är att vi inte kan tänka oss in i situationen förrän vi en dag står där själv med ett vuxet hemmaboende barn

Greigh
3/14/13, 12:38 PM
#97

#96
Så länge barnet är självförsörjande, vilket denna människa är, så tror jag inte att jag ändrar min inställning om 20 - 30 år, tyvärr. Har man jobb och en bra ekonomi, då skall man inte heller bo hemma hos sina föräldrar och störa deras berättigade privatliv. Jag hade aldrig accepterat det!

Annons:
sötararalillaanna
3/14/13, 12:44 PM
#98

Nej jag har naturligtvis inte den intällninge att vuxna barn ska bo hemma heller. Men jag tror inte jag hade klarat att slänga ut hans grejer och byta lås medan han är på jobbbet heller som någon skrev.  Jag vet inte hur jag agerat förutom att försöka få honom att vilja prata om saken och att fortsätta pusha

Greigh
3/14/13, 12:51 PM
#99

#98
Dessa personer har försökt att prata och pusha honom i flera år, de har till och med erbjudit honom flera lägenheter. Men det leder ju bevisligen ingen vart med tanke på hans udda beteende som vuxen och som människa har man inte hur mycket energi som helst. Någon gång måste det ju få ett slut, oavsett om det handlar om drastiska beslut.

Gur4m1
3/14/13, 1:07 PM
#100

#96 jag är 32 år och har inga egna barn men är ju själv en dotter och där jag kommer från (vildmaerken där folk är folk;) så kastades man mer eller mindre ut om man inte flyttade runt 18-20, jag känner INGEN som LÅTIT sin son eller dotter bo hemma tills 30, om det inte berott på att denna haft seriösa problem med droger, arbete, bostadsbrist etc. Men det verkar ju inte TS ha problem med, sonen är 30, sonen har ett umgänge, sonen har ett jobb, sonen verkar väldigt normal på alla sätt och vis och bor hemma av bekvämlighet. Förldrarna har gjort fel att låta han stanna så länge om de egentligne gått och önskat att få bli ensamma. De borde "kastat" ut honom redan för 5-10 år sedan. Nu känns det såklart läskigt för TS son at flytta hemifrån, från förhållande där han levt 30 år. Det säger ju sig själv. Så jag står fast vid, skulle jag ha en son/dotter som vägrar lyssna, vägrar kunna kommunicera och ta till sig det vi försöker förmedla- så skulle jag göra det med "tvång". Dvs byta lås, och ge nyckeln till hans nya hem. Eller försöka resonera med honom men det är svårt att göra det med någon som får ilskna utbrott och flyr varje gång?? Annat alternativ vore att skaffa den största friggebod som finns och slänga ut den på tomten med honom i den.

Ingen tvingar TS att följa mitt råd om att "kasta ut honom", det är ett råd, ett rätt accepterat sådant, utifrån det osm berättats. Jag är för kommunikation men såhär är det: Man blir inte yngre. Tiden för daltande är ganska mycket över när han inte lyssnar på dem. Handlar inte om att "jag inte kan förstå". Min mamma är välrdnes bästa mamma men hon skulle banne mig kastat ut mig om vi hamnade i dne där sitsen. Hon älskar mig inte mindre för det och jag skulle inte börja hata henne, bli arg mjligen men det skulle helt klart gå över. Mest skulle man kanske känna skam eftersom jag tror han väl ute därifrån kommer att inse hur rätt hans föräldrar har haft.

Man måste inte äta bajs för att veta att bajs förmodligen inte smakar gott, jag måste inte hoppa av ett hustak för att veta att det inte är en bra idé, och jag måste inte ha ett VUXET, fullt socialt fungerande MAN (och son forever) boendes hemma hos mig, av mitt eget kött och blod för att kunna förstå situationen TS står inför. Jag skulle göra det TS gjort fram tills nu, sen skulle jag agera själv och kasta ut honom. Just för att rädda mitt eget samliv men också relationen med vår son (som knappast blir bättre om han plötsligt blivit ens egen prvata husockupant). Om vi rpatat om en man som var störd, behöver stöd, inte har en egen ekonomi, inte fungerar socialt, så skulle jag inte uppmuntra att kasta ut honom på gatan….vilket vissa verkar regagera som att jag och andra föreslagit.

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

[Qimsid]
3/14/13, 2:50 PM
#101

#100 Word, bra skrivet, håller fullständigt med detta.

PaaatyPalm
3/14/13, 4:03 PM
#102

tass

20 årig djurgalen moder* 

 Www.windsoropalm.weebly.com

Geru
3/14/13, 6:54 PM
#103

#93 Det står en mer logisk förklaring. Men du är förbannat snabb på att dömma någon, tydligen.

“I don't think the human race will survive the next thousand years, unless we spread into space.”

-Stephen Hawking

Sweelin
3/14/13, 7:50 PM
#104

Jag är väldigt nyfiken på ur det går 🙂 Hoppas inte TS blev skrämd och aldrig återvänder 😕

Va lycklig och gör andra lyckliga<3

Annons:
Gur4m1
3/15/13, 12:18 AM
#105

Vad ska hon bli skrämd av menar du? Att folk tycker att hon ska kasta ut honom eller pga ADHD-funderingarna som hon själv verkade ha runt sin son om jag läst rätt? :) Men man vet ju aldrig :( Jag vill också veta om de lyckas lösa detta…

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

medmänniska
4/4/13, 11:18 AM
#106

Berätta gärna hur det går för er

Upp till toppen
Annons: