Annons:
Etikettbarn
Läst 3331 ggr
teezan
2013-03-07 20:25

press på att bilda familj.

nu är det inte så att jag är sugen på att skaffa barn än, tror jag, men däremot vill jag det så småningom och funderar en hel del på det nu för tiden då jag och killen är förlovade, har varit ihop i över sju år och vi är båda 24 år gamla. egentligen är det liksom "dags" nu även om jag vet att det inte finns några rätt eller fel.

det är mycket som ska stämma. just nu pluggar jag och kommer göra i ett år till, inte optimalt. vi har en hund på 1,5 som vi vill "få ordning på" innan det blir tal om barn. 

på ett sätt kan jag känna det skrämmande om jag blev gravid nu, då det inte passar, men samtidigt tycker jag att skulle vi verkligen vilja borde det inte stoppa oss. fast det känns fel att tänka så och jag vet att det är bättre att vänta ett par år till, så ekonomin funkar och den biten.

jag tror det är omvärlden som pressar mig att känna att det borde vara dags snart. vänner som är yngre eller i samma ålder skaffar barn hejvilt känns det som. jag är inte avundsjuk men samtidigt tänker jag att jag inte vill vara för gammal när jag får mitt första barn, jag är en riktig familjemänniska och tror på familjelyckan framför karriären eller annat.

jag är väldigt kluven, det kanske märks. jag kommer inte skaffa barn nu men skulle jag bli gravid av misstag är det inte alls självklart med abort, snarare tvärtom. 

jag tycker nästan 25 årsåldern är värre än tonårsperioden då man nu har mer livsavgörande beslut att ta. jag tänker på jobb, hus, barn, giftermål och allt sånt. jag vet ju att inte alla vill ha allt det där men det är någon slags… press på att det är så man ska leva sitt liv. 

grejen i det hela är ju att jag vill ju faktiskt leva så jag också men jag känner mig för ung och inte redo samtidigt som jag känner att jag inte vill vänta så jättelänge till vilket gör att jag faktiskt kan tänka mig starta upp ett sånt liv ganska snart. SAMTIDIGT är jag rädd för att man kanske inte ens kan få barn och så kan jag undra om jag verkligen vill ha barn över huvudtaget (?) för jag får lite panik ibland när jag tänker på vilket ansvar det innebär ;)

haha, förvirrande? ja tack :P någon som känner igen den här "pressen" och velandet? 

(förstår inte varför jag aldrig kan fatta mig kort! ;)

Annons:
Sarah
2013-03-07 20:38
#1

Jag är 31 och har fortfarande inte fått klart för mig om jag vill ha barn eller inte. Väldigt få i vänskapskretsen har barn, de flesta är inne i bra karriärer och det sociala livet är stort och viktigt. Vi är alla 30+ och ingen vet ännu :P Jag och killen har varit tillsammans i 6,5 år och vi är fortfarande särbo, iofs förlovade, men kan inte komma överens om vart vi ska bo och särbo är trevligt. Killen vet fortfarande inte vad han vill bli när han blir stor och jag funderar på om mitt stora livsbeslut att doktorera och forska verkligen var rätt, kanske ska vi flytta till Sydafrika och jobba med turism istället :P

Ta det lugnt med de här besluten, du har verkligen inte brådis, jag ser på folk runt mig där jag bor nu (landet utanför stockholm) och här skaffar folk barn för tidigt, det ploppar upp tonårsmammor till höger och vänster, de hoppar av gymnasiet, fastnar i vikariefällan, gör slut med killen osv osv. 

poängen är att man har de här funderingarna i många många år och det gör absolut ingenting om man inte kommer på svaren, jag trodde jag hade alla svar för 10 år sedan, men det visade sig ju att jag inte hade några och det gör ingenting. Livet rullar på och vi utvecklas och trivs, men utan svar :)

teezan
2013-03-07 20:55
#2

tack för ditt svar :) 

ja, det är lite så jag känner innerst inne, att folk har så himla bråttom. jag är inte färdig med mitt liv än EGENTILGEN men så inbillar jag mig att jag BORDE vara det av någon anledning. 

jag tror att jag helt enkelt grubblar för mycket, kanske framför allt på vad som "borde" hända nu, vad jag "borde" göra och "borde" satsa på. 

antar att när man är redo på riktigt så kommer det plötsligt bli mer självklart vad man vill. 

jag tänker att jag gör rätt i om jag väntar och skaffar ett bestående jobb som jag trivs med, sparar pengar och spenderar tid med killen tills nästa steg känns rätt. ändå kan jag inte låta bli att komma på andra, mer impulsa och spännande tankar ;P 

dessutom har jag nån fix idé att jag ska ha barn vid 26-27 nånstans och absolut inte senare än 30! bara för att jag inte vill vara "gammal" när barnen växer upp och för att jag vill kunna följa de så länge som möjligt, förutsatt att jag och de håller sig friska hela livet. så jag tänker vääldigt långsiktigt när jag tänker så :P

haha, det låter ganska dumt egentligen, som att man plötsligt blir gammal över 30! när jag var 10 tyckte jag man var gammal (eller åtminstone gammal nog att bilda familj) vid 20. tror inte jag kommer känna mig mycket äldre vid 30 än vad jag gör nu mer än att jag kommer ha mer erfarenhet och antagligen vara tryggare i mig själv.

Sarah
2013-03-07 21:24
#3

Färdig blir man ju aldrig :) Jag känner yngre nu än då jag var runt 20. Då var jag mer ordnad än jag är nu. Men jag är lyckligare idag och som du säger, tryggare. Då hade jag ett stadigt boende, stadigt jobb, stadigt allt, nu har jag korttidskontrakt på universitetet, bor i pappas sommarstuga som jag måste flytta från ngn gång, lägger alla mina pengar på resor och djur. Totalt ansvarslös egentligen :) 

Jag färgar fortfarande mitt hår i nya färger då och då och jag klipper det fortfarande själv, jag går fortfarande i slitna converse och fryser på vintern, jag är fortfarande pank i slutet av månaden, men jag hade det bra under tiden, det ligger fortfarande kläder i alla hörn på golvet och det är fortfarande jättejobbigt att kliva upp innan tio. Livet ändras lixom inte och det är inte för sent att skaffa allt det där stadiga du drömmer om om tio år istället :) Min enda oro är att jag ska bli för gammal för att kunna få barn innan jag har kommit ur det här livet och innan jag svarat på frågorna, men å andra sidan, blir jag det så var det väl inte meningen att jag skulle ha barn :)

teezan
2013-03-07 21:41
#4

haha, skönt det låter ändå ;) bara leva livet som man vill helt enkelt! 

jag är heller inte direkt ordningssam, typ städar mer sällan än jag borde, är dålig på att ta tag i saker, shoppar för mycket onödigt… och vädligt dålig på att ta hand om mig själv om sanningen ska fram. men jag håller på att skärpa till mig ;)

man blir inte äldre än man gör sig till, det ligger någonting i det! kanske kan det vara så att du också kände någon form av press förut och att du var tvungen att vara vuxen? och nu bara släpper du loss och skiter i allt (haha, kanske inte så men du fattar) och bara lever livet liksom :) kanske till och med ett roligare och mer spännande liv :D

det finns ju inga regler för hur man ska leva och jag tycker ditt förhållningssätt känns mer avslappnat än de som går och blir vuxna för tidigt :)

oh-la
2013-03-07 22:00
#5

jag är 26, har varit tillsammans med min sambo i 7 år, har bostadsrätt, katter, bra jobb båda två (sambon klarar av både läkarstudier och 40% jobb och tjänar bra), pengar på banken, är förlovade sedan några år och har stora tanker om framtiden tillsammans. jag känner igen mig i mycket av det du skriver. att jag ena stunden vill dra igång, gifta mig med mannen jag älskar och skaffa barn. vad är det att dra på egentligen, alla runtomkring skaffar ju barn, och man får menande blickar av folk som tycker att vi ju varit tillsammans så länge och har det så bra. andra stunden blir jag livrädd och känner mig inte en dag mer mogen än när jag var 15. ibland tänker jag på friheten att kunna göra exakt vad jag vill när jag vill. jag kan äta när jag vill, i soffan framför tvn. jag kan äta mackor till middag och kladdkaka till frukost om jag så önskar, kunna boka en resa med två dagars varsel och spendera hela dagarna i sängen med min sambo. jag blev ju precis fri från mina föräldrar, varför ska jag låsa fast mig igen i en herrans massa år när jag har det så löjligt, oförskämt bra! ibland vill jag inte ens ha barn, och känner att det inte är någonting för mig.

framför allt tycker jag att jag känner mig vilsen när man hör och läser om andra Kvinnor i samma ålders nästan djuriska instinkt att skaffa barn. att det sliter i livmodern när dom ser nåns unge. jag har aldrig kännt så, även om jag är ganska säker på att jag en dag vill ha barn, bara inte just nu. men eftersom jag inte känt det där djuriska, vill jag ens ha barn?

skulle jag å andra sidan bli gravid av misstag skulle jag inte kunna ta bort det. inte en chans! ibland kn jag nästan grina för att jag så gärna vill ha en liten egen famlij att rå om, och andra är jag helt övertygad om att jag aldrig kommer vilja skaffa barn. om sambon kommer och säger att han vill börja försöka har jag verkligen ingen aning om vad jag ska svara.

det är inte lätt att vara vuxen…

Sarah
2013-03-07 22:10
#6

Är inte så att jag skiter i allt :) jag har ett jättebra jobb som kräver väldigt mycket och som forskare som lever med många djur måste jag ta ganska mycket ansvar, men den modellen jag hade passat in mig själv i passade inte. 

Jag är väldigt vuxen på de sätt som är viktiga. Jag är högpresterande på jobbet, har välmående djur, är en god vän och flickvän, betalar mina räkningar, är väldigt hälsosam samt politiskt aktiv :) 

Men, allt det som egentligen är oviktigt, om det är rent i alla hörn, om jag har rött eller eller svart eller blont hår, om jag har ica-kort eller om jag går klädd i dräkt varje dag på jobbet osv, de sakerna skiter jag i. Jag är inte stel och passar inte in mitt liv i en mall efter hur folk tycker att det borde vara i den här åldern. Jag lever det som jag tycker att det passar mig bäst, det är inte viktigt hur andra ser på mig. Men, oftast möts jag av respekt för att jag valt min väg. Men då det behövs är jag korrekt. 

Pappa börjar oroa sig, är det inte dags att du växer upp, gifter dig, flyttar ihop med killen och skaffar barn. Det är inte normalt att sova till elva då man är 31 och det är inte normalt att vara särbo då du haft samma kille så länge osv… Bah, jag jobbar hemifrån mesta tiden, sköter mitt jobb, tjänar pengar, har en buffert och jag och djuren och killen mår bra, vad är problemet?

Annons:
Sarah
2013-03-07 22:16
#7

#5 det är ju där skon klämmer, man jämför sig med andra. hur kan andra veta vad som är bäst för mig?? Det är ett sjukt sätt att se på livet, även om det är normalt, ett sätt att leva passar inte alla. 

Ibland kan jag tänka, då jag ser de som det rycker i livmodern på så tidigt, vad är det som fattas i ditt liv? Varför kan du inte njuta av livet utan att låsa fast dig vid ett barn? Ok då man börjar komma upp i 30, men de som känner så vid 20, som inte hunnit leva själva. Vad saknas?? Är det ett behov att ha ngn som inte lämnar en? Att ha ngn att ta hand om? Vad?

teezan
2013-03-07 22:23
#8

 nej gud, det är verkligen inte lätt!

man blir ju förvirrad och vilsen och ängslig och gud vet allt. man vet inte vad ett barn innebär, man vet däremot vad det innebär att vara fri och kunna göra det man vill när man vill, utan ett ansvar som kommer ta upp all ens vakna tid under lång tid framöver.  

så det liksom både skrämmer och gör en nyfiken… jag tror att när man väl skaffat den där ungen går allting säkert hur bra som helst och det kommer säkert kännas helt rätt. det är inte konstigt att man är orolig eftersom man inte vet någonting om det just nu.

ja så har jag som sagt också känt, att tänk om jag faktiskt inte vill ha barn? det känns på nåt vis som att det skulle vara onormalt men vet att det är precis lika normalt som att inte vilja bilda familj. det är bara inpräntat i en att man ska vilja ha barn liksom, det är det som förväntas av mig nu när jag haft stadigt sällskap så länge…

känner verkligen igen att man ibland känner sig som en stackars femtonåring samtidigt som jag kan sakna den tiden då det känns som det var enklare, man hade mindre ansvar. fast då hade man andra slags problem i och för sig…

egentligen kanske man ska tänka mindre, även om det är svårt att låta bli, och bara köra sitt race?

teezan
2013-03-07 22:26
#9

#6 haha förlåt, jag målade kanske upp en lite felaktig bild ;) fast jag förstod att du inte sket i allt, tror jag förstod poängen i det du skrev, så  som du också förtydligar :D

ja alla får ju leva sina liv som de vill. det är just de här påtryckningarna från alla andra som blir jobbigt :/

Gur4m1
2013-03-08 01:13
#10

Sarah åter osm vi är i rätt liknande sits, men jag är32 och vill ha barn men jag är särbo och jag är nöjd med mitt liv som det är nu och det passar inte med barn - än. Men jag har sagt till särbon att vid 35 är det dags, då gäller det- eller aldrig! :) '

Ser inte att man måste skaffa barn när man är 25 men visst, had eju avrit skoj om mina barn varit mer jämnåriga med sina kusiner, mina kompisarns ungar osv- så man fått mer naturlig gemenskap via barnen- så de också kanske skulle bli vänner osv.

Nä…barn ska man skaffa när man är redo och vill, om någonsin.

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

Destany
2013-03-08 08:36
#11

Jag hör väl till den skalan som alltid velat ha barn. Jag har full förståelse för dem som vill vänta med barn men där vill jag bara inflika en liten sak. Det är inte så lätt att skaffa barn som man kan tro. Bara för hjärnan vill så e det inte säkert att kroppen vill o sen går tiden snabbt när man försöker få barn. O helt plötsligt kanske man e för gammal

teezan
2013-03-08 09:10
#12

#11 ja, sånt fundear jag också på.. när man väl är redo kanske det inte alls går :/

Gur4m1
2013-03-08 09:32
#13

Ptja jag tycker folk är för nojjiga, börja pressa ut barn för tidigt ses som något bra idag för när man är 30 kan man ju få downs syndrom eller plötsligt bli infertil! :D

Även om man börjar vid 20 finns risken att man inte kan få barn. Förvisso minskar möjligheten att få barn ju äldre man blir men den känns lite överdriven då det finns mycke hjälp att få idag.

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

Annons:
oh-la
2013-03-08 10:07
#14

#11, jo så är det ju med allt. men om man inte känner sig redo tycker jag det känns helt galet att skaffa barn bara för att man ska. är man 20-26 har man förhoppningsvis fler fertila år framför sig. varför stressa. man får ju lyssna på hjärnan också, inte bara det rent biologiska.

sedan kan man ha svårt att bli gravid även tidigare om det vill sig illa. vilja är ALDRIG en garanti för att det ska gå, oavsett ålder.

själv känner jag att jag har flera barnfria år kvar innan familj kommer på tal. jag är inte mogen för det, även om jag inte på något vis är omogen. jag festar inte, är väldigt hemmakär, lägger min tid på katter och den familj jag har. utåt ser mitt och sambons liv ut som om det bara är en tidsfråga innan jag går med magen i vädret, men jag är verkligen inte där än. i alla fall inte om jag ska lyssna på mig själv. jag har massa saker jag vill göra först, både karriär och upplevelser. varför stressa bara för att man ska.

å andra sidan tror jag att det kan gå fort nä jag väl är redo i tanken. jag tycker ju mycket om barn, och barn tycke oftast mycket om mig. jag ser mig inte som barnlös om 10 år, men jag är "bara" 26. varför stressa bara för att man ska? när barnen väl kommer vill jag känna att jag gjort det jag ville ha gjort.

ChristineL
2013-03-08 10:10
#15

Jag tycker inte ni ska börja försöka förrän ni båda verkligen vill, vill ni så vänta inte med att försöka. Jag talar av egen erfarenhet av år med hormonbehandlingar hit och dit och till slut en IVF och nu kommer vårat första barn i juni. Men det tog två år innan jag blev gravid och var jättejobbigt och tänker ofta att vi skulle börjat tidigare. Jag blir 29 och han 31 i år och jag tycker vi blir gamla föräldrar och ett syskon vill vi naturligtvis ha.

Men, poängen är att det är ingen idé om inte båda vill iaf.

teezan
2013-03-08 14:15
#16

vet inte riktigt vem jag vänder mig till nu men egentligen vet jag att jag och killen kommer vänta. vi har pratat om det och båda tycker ju att vi inte behöver stressa med barn. men så kommer tankarna ändå och nu ska en närmare vän till oss bli pappa och då börjar det kännas mer verkligt helt plötsligt. men vi borde ju skita i hur andra gör och kommer säkert också göra det. 

jag känner lite som #14, alla förväntar sig att det kommer ske, och det ganska snart. vi har fått förfrågningar som vi skämtat bort, men innerst inne får man nästan panik. "vadå, nu? måste man det eller?". 

det kanske låter löjligt, men jag tror att jag påverkas lite för mycket av folk runt omkring. och det är ju inte precis någon som tvingar oss bli föräldrar, jag tror det mesta sitter i mitt huvud på något vis.

jag kan dock, återigen,  få lite "panik" då min pojkvän funderar på att plugga i minst fyra år. han kommer i så fall börja tidigast nästa år och bli färdig när vi är närmare 30. jag vill ju inte att barntankar ska gå före hans dröm, om han väljer att utbilda sig, men samtidigt känns det som vi inte kommer kunna gå vidare med våra liv förrän han är klar… och det kommer dröja länge tills vi kommer ha råd med hus och barn och det kitet.

teezan
2013-03-08 14:19
#17

#15 jag tycker inte 29 är särskilt gammalt egentligen, även om jag fått för mig att jag "ska ha" barn innan 30. och det blir ju som sagt inte som man tänkt sig, det är inte säkert det går så lätt :/ 

och nä, som du säger är det ju ingen idé om vi inte vill själva, och för tillfället har vi det bra som det är :)

[Emma--]
2013-03-08 14:42
#18

Det är dags när ni båda känner er redo för det. 

Det kan svänga så mycket har jag själv märkt. Jag har gått från att vara totalt säker att jag inte vill ha barn, till att ha en smygande längtan efter att skaffa barn (speciellt när en nära vän fick sin bebis), sen så är jag tillbaka till att inte vilja skaffa barn även om det finns en viss tvekan. 

Tankarna finns också där att tänk om jag ändrar mig och vill skaffa barn. Tänk om jag kommer ha svårt att bli gravid, tänk om jag inte kan bli gravid osv. 

Men det är inga anledningar till att skaffa barn. 

Allmänt så "ska man skaffa barn" och det får man höra överallt. Säger man att man inte vill ha barn så säger folk att man kommer ångra sig, att barn är det bästa med livet m.m Så jag tror man får försöka stänga ute det och bara känna efter själv. :)

teezan
2013-03-08 15:06
#19

#18 jo men precis, det kan också vara därför man tvivlar på om man verkligen vill ha barn själv. för det känns som alla andra har fått mig att tro att jag vill det. och det i sin tur gör att jag tvekar på om det är min eller andras idé och det leder till att jag blir pressad och undrar om det verkligen är något för mig? 

jag kan bli så rädd och less på hela barnagrejen över huvud taget. jag målar upp en bild av att det är skitjobbigt samtidigt som jag tror att det är underbart. det kanske också är så det är. känns inte som folk pratar om det jobbiga direkt… fast är man mitt uppe i det kanske man väljer att bortse från det negativa vilket visserligen är bra :P

det här med att tänka för mycket har alltid varit min specialitté ;P

nä, men eftersom jag är så sjukt osäker nu är ju NU inte en bra tid för barn. och så går jag på samma gång och oroar mig över att jag kanske kommer missa chansen och att tiden kommer rinna iväg. jag vet egentligen inte vad jag vill uppnå mer med mitt liv just nu, mer än gå klart min utbildning. 

MEN jag tycker jag är hyfsat låst med min hund just nu, då kan man ju tänka  sig hur det blir med ett barn :P

[Emma--]
2013-03-08 15:17
#20

#19 Jag tror att man kommer veta tillslut. :) 

haha vet hur det kan vara att tänka för mycket :P

Tror bara det är att försöka ta det lugnt :) Så man inte stressar in i det för att det är "så det ska vara".

Annons:
oh-la
2013-03-08 15:28
#21

#16, min sambo började en 5,5-årig utbildning för typ 2 år sedan. det innebär att han är klar tidigast samma år som jag fyller 30… det var lite panik när han meddelade det, för han har redan pluggat i 3 år innan det, med allt vad det innebar med taskig ekonomi och så vidare. när han är klar är tanken att vi ska flytta hem till Göteborg och skaffa hus, och jag måste ha ett nytt jag. fick ett bryt en kväll och sa att jag inte vill bli morsa vid 35 bara för att han ska plugga. är trött på att sätta mitt liv på paus hela tiden. det vi kom fram till var att det inte är några problem att skaffa barn även om han pluggar. jaghar fast jobb och bra lön, han jobbar vid sidan av. det finns mycket stöd för föräldrar på högskolor ochuniversitet vi kom väl fram till att om vi vill skaffa barn under hans studier är det bara att köra ändå. menj ag förstår din ångest över det. jag står mitt i det själv. å andra sidan är det lite skönt eftersom folk får en helt annan, avslappnad syn till ens vuxenliv när den ena pluggar. klart barn inte är så prioriterat när den ena studerar :P

jag har sagt till mig själv att jag ska fundera djupare på det här när detär dags att byta ut min kopparspiral om ett par år.

sedan är jag omgiven av småbarnsmorsor på jobbet, och att lyssna på deras historier om trottsiga ungar, förlossningar, bristande kärleksliv med den respektive, hämtningar och lämningar och gud vet allt, ja då är det inte så lockande längre. även om mina kollegor älskar sina ungar över allt, trotts att dom från och till är skitjobbiga hör ju bara jag just att dom är skitjobbiga :P

Gur4m1
2013-03-08 23:28
#22

Det som lockar mig är ju det faktum att jag aldrig hört en god förälder säga att de ångrar sina ungar. Hur jobbigt det än verkar vara, de ångrar det inte.

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

[helenal]
2013-03-08 23:57
#23

jag vill verkligen inte ha barn förrän om minst sex sju år men min sambo är 11 år äldre än mig så där kan jag känna lite press ,för han lär inte vilja vänta så många år…

teezan
2013-03-09 12:05
#24

#20 ja, det är sant :) haha, jaa man kan verkligen tänka för mycket och därmed bli förvirrad ibland!

#21 ja jo, antar att det är sant, att det GÅR att ha barn och killen pluggar, förutsatt att jag har ett fast jobb. och som du säger finns det ju en del stöd att få, vet en del som pluggat båda två och haft två barn men så har de extrajobb och bidrag och bostadsbidrag osv… inte för att det är så jag vill ha det. vill inte oroa mig över ekonomin och det där :P

jag vill helst jobba ett tag innan barn, så man kan få så hög mammapeng som möjligt ;) för är karusellen väl igång lär man vilja ha barn två och kanske till och med tre, ganska snart efter det första (nu förutsätter jag här att jag inte kommer ha problem med att bli förälder). skulle jag få barn nu ser inte den ekonomiska biten särskilt lovande ut då jag inte jobbat på ett halvår och tar studielån ;P så det gäller nog att planera lite… och som du säger kan folk alltså inte "klaga" eftersom jag pluggar ;)

#22 jaa det är så jag också hört och blivit sugen ;) alla säger att de inte upplevt ett så starkt band och den kärleken.

#23 jaa det förstår jag :/ men det är inte lika "bråttom" när killen är äldre egentligen då de kan bli pappor betydligt senare än oss Kvinnor. vi har vår "biologiska klocka" att tänka på ;P men jag förstår att ämnet dyker upp tidigare om man har ett förhållande med en som är äldre. då gäller det att du säger som du känner och inte gör något du inte går med på bara för "att vara snäll".

Upp till toppen
Annons: