Annons:
Etikettfamilj
Läst 3298 ggr
Tilda08
3/10/13, 6:50 PM

Jag är en riktigt dålig dotter.

För två år sedan flyttade mamma och pappa isär, hon flyttade till en lägenhet som låg bara några minuter bort med bil. Först var jag där varannan helg, men efter några månader bestämde jag mig för att bo heltid hos pappa. Det var där som vår relation började gå utför. Jag kom sällan på besök, både för att jag inte orkade/ville, men också för att jag inte hade tid. 

Sedan träffade mamma en ny man, en man som bodde nere i Småland (vi bor i Stockholmsområdet) och de började se varandra mer och mer ofta. I början sa mamma till mig att "detta kommer inte påverka er och jag kommer fortfarande ha tid för er." Men ganska fort så började hon och han se varandra varenda helg och jag kände att jag aldrig kunde träffa mamma utan att han skulle vara där. Jag drog mig därför för att hälsa på och det blev ännu mer sällan vi sågs.

Att hälsa på henne blev tillslut till ett måste och inget som jag egentligen ville. Hon tjatade så mycket att jag tillslut kände mig tvingad, men egentligen hade jag inte alls lusten, men åkte dit i alla fall. På grund av att vi sågs så sällan med kombination med att jag egentligen inte ville vara där, kände jag mig bara obekväm. 

I somras flyttade mamma ihop med hennes nya kille nere i Småland. Hon bor alltså just nu 5-6 timmar bort från mig och vi ses väldigt sällan. Jag har varit där nere två gånger, men jag trivs inte riktigt. Mannen har tre söner och är snälla och så, men nej, det är något som inte riktigt känns bra. Allt han gör stör mig - även om det bara är något som jag känner. Jag försöker verkligen att vara trevlig och glad men det går inte när vi väl ses! 

De enda gångerna vi ses nu är när de åker upp till Stockholm över en helg och vi brukar då t.ex. äta lunch eller middag tillsammans någon dag. Jag har som sagt bara varit där nere vid två tillfällen. Mamma tjatar hela tiden på mig att hon saknar mig, att hon vill att jag ska åka ner och hälsa på henne, men jag känner att jag inte vill det. Samtidigt så saknar jag mig mamma så fruktansvärt mycket. Vi har ingen mamma-dotter relation längre, den har vi tappat bort på vägen någonstans. Jag har sagt till henne att jag inte tycker om att hon tjatar på mig att jag ska åka ner, men hon slutar inte ändå. Ska jag vara lite kritisk mot mig själv så tror jag att orsaken till varför jag inte tycker om att hon tjatar är att jag får dåligt samvete. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Hur kan man försöka tycka om någon som "har tagit ens mamma" ifrån en? Hur gör man? 

Min pojkvän säger ofta att: "Men saknar du henne, så hälsa på henne! Träffa henne mer!" Men jag kan inte göra det. Dessutom så träffar jag min kille just nu bara på helgerna och det känns inte rätt i hjärtat att "slösa bort" en helg att träffa honom för att hälsa på henne.

Nu när jag skriver detta börjar tårarna komma. Det är nog först nu som jag inser hur mycket jag saknar henne, jag saknar henne så som hon var innan hon och pappa separerade. Det känns som om att hon har förändrats och att jag inte kan acceptera det. Det känns nästan som om att jag är en dålig dotter för att jag inte kan åka och hälsa på henne. Jag känner mig som en dålig dotter för att jag aldrig säger att jag saknar henne, att jag älskar henne - men jag kan inte göra det! Det går inte att säga det, trots att jag gör det. Det är omöjligt.

För att dölja min "smärta" så försöker jag att helt ignorera och blocka att hon finns. När hon hör av sig till mig tycker jag att det är "jobbigt" och "irriterande". Men jag gör det bara för att blockera mina känslor.

Jag är så förvirrad och mår så dåligt över detta. Jag vet att hon älskar mig men jag känner mig som världens sämsta dotter. Och jag har ingen aning hur jag ska göra för att ändra på mig.

Annons:
Maria
3/10/13, 6:55 PM
#1

Skriv till din mamma om det känns bättre. Det är alltid skönt att få ur sig vad man känner och jag garanterar dig att din mamma kommer bli så glad.

Du är en vuxen kvinna nu och din mamma likaså. Du kan knappast lasta din mamma för att du inte tycker att hennes nya man är trevlig. Hon trivs ju uppenbarligen med honom.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Gur4m1
3/10/13, 7:03 PM
#2

Det du beskriver i början gjorde mig ledsen- du verkar vara vuxen, för du har en pojkvän du träffar och (jag tolkar) det som att du kör bil? Du är stor nog att välja var du vill bo och du valde faktiskt din pappa. Vad förävntade du dig? Din pappa är också en del i allt detta, de lämnade varandra- inte dig.

Du valde att inte umgås med din mamma innan hon hade en ny man. Självklart vill hon ha kärlek och en familj! Den här mannen erbjuder henne det samlivet, det gör henne lycklig- men hon saknar dig med men du skär bort henne av någon anledning. Varför valde du att bo hos just din far?  

Du ska kanske ge hennes andra familj en chans? Se dem som en extrafamilj osm faktiskt också gör din mamma lycklig, sluta se dem som konkurrens (för jo, det låter som svartsjuka) att sluta vara egoistisk och bara tänka på dina egna känslor. Låter som om du vill vara "den enda" för din mor, och nu är du inte det, då väljer du bort henne åter igen, trots att hon verkar tjata på att ni ska ses :( Men du verkar vilja ha uppoffringar, ska ohn lämna sin man, känns det bättre då?

SÄG att du saknar henne och älskar henne. Du känne rju tydligen så? Varför är det omöjligt att berätta det för henne? Du säger själv att du hellre är med din pojkvän än åker till din mamma en helg, samtidigt osm du saknar och gråter utan henne. Känns som att du måste möta dina egna känslor. Du är inte glad åt separationen, har du pratat med dem om varför de separerade? för jag lovar, om din mor var glad och lycklig med din pappa så skulle de fortfarande vara tillsammans nu. Du är hennes dotter och du betyder säkerligen sååå mycet för henne men en dotter kan inte ersätta ALLT för en vuxen kvinna. Hon har samma behov av "mer" som du har (efteroms du själv har en pojkvän- försök relatera).

Så möt dina känslor. PRATA med din mamma om saken, inte anklaga men prata. Det kan vara bra. JAg är nogäldre än dig men mina föräldrar separerade när jag var i 20årsåldern. Mitt knep var att helt enkelt se med öppna och osjälviska ögon hur ANDRA gör dem lyckliga. Din mamma kunde inte bara sitta hemma och vänta på att det skulle passa dig att dyka upp nån helg ibland, hon måste leva sitt liv också och du verkar gammal nog att kunna ta till dig det och förstå det.

Lär känna din mammas "nya" kille och hans familj, våga bli en del av den. Han är inte din nya pappa eller ens en styvpappa men han har nog mycket att ge dig just för att du är dottern till kvinnan han delar sitt liv med just nu`? Sen, säg bara åt din mor vad du känner, att du saknar och älskar henne. Tänk om hon eller du råkar ut för något idag och det blir aldrig sagt? Det är en tanke jag ofta försöker tänka på, man vill inte förlora någon och aldrig få ha de där viktiga sakerna sagda.

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

Tilda08
3/10/13, 7:25 PM
#3

#1 Jag säger inte att jag inte tycker att han är trevlig, för det är han säkert. Men det är som om något händer när jag ska träffa dem. Som om jag får en annan personlighet, och jag gillar det inte alls.

#2 Jag var minderårig när de separerade. Idag ska jag fylla 20. Jag vill inte känna att jag väljer bort henne men jag tycker det redan är svårt att få ihop allting i mitt liv. Träning, skola, jobb, familj, vänner, pojkvän. Det är svårt att hitta tid till att verkligen ta sig tid att åka och hälsa på henne. Även om jag vet att förra gången jag var där nere så var det faktiskt en kväll då hon, jag och hennes man hade det riktigt kul tillsammans. Vi hoppade studsmatta (mest jag och mamma) och spelade "kasta-hästsko". Jag var jätte glad och vi skojade med varandra. 

Jag valde att bo hos min far av lite olika anledningar. Han bor kvar i huset som de bodde i tillsammans och jag hade därav "alla" mina saker där. Jag var trött på att konstant bo i en kappsäck. Flytta hem till mamma, flytta hem till pojkvän, flytta hem till pappa - och så började det om igen. Jag bar hela tiden runt på en väska med kläder och andra nödvändigheter i. Det gav mig en känsla av stress och jag kände aldrig att jag riktigt kunde falla till ro någonstans  Jag var redan på väg till nästa ställa i tanken.

Jag vill absolut inte att hon ska lämna det hon har fått nu för jag ser att hon är lycklig. Jag hoppas att ni inte tror att jag VILL ha henne för mig själv, att jag VILL att hon ska lämna allt bara för min skull för det vill jag absolut inte. Skulle jag få en enda önskning så skulle det vara att jag kan bete mig som folk med dem och att jag inte ska tycka att det ä jobbigt att träffa dem. Jag ser hur glad hon är och jag vill verkligen att hon ska vara lycklig. Varför tror du annars att jag mår så dåligt över mitt beteende? Jag vill inte vara såhär, och känna såhär. Jag har jobbat med det i flera år nu och jag börjar snart bli desperat på mig själv. HUR KAN JAG GÖRA SÅHÄR!? Deras seperation kom inte som en överraskning, jag såg det komma sakta och därför blev jag inte ens förvånad när det hände. Jag grät ingenting, jag regerade inte ens.

Gur4m1
3/10/13, 7:35 PM
#4

Alltås allt du berttar är motsägelsefullt. Du VET vad som är rätt och fel och mår dåligt om vi tror att du vill "rå om henne", men det är den bilden du förmedlar i den text du skrev först. Du hade tillgång av henne men då valde du faktiskt bort henne :) Nu har du också tillgång av henne men väljer fortfarande bort henne. Varför inte sluta känna skuld och bara boka innär du ska dit. Kan vara 2.3 gånger om året. Det viktiga är att det bokas in så ni kan se fram emot det så din mor VET att du kommer-då slipper du nog en hel del tjat också! För som det låter i ditt svar så är de problem du har med hennes nya kille hos dig själv. Och han är ju någon ny, klart det känns märkligt att man plötlsigt ska vara familjär med någonsom du delar din älskade mamma med, som du knappt känner.

Du måste kanske sörja det som hänt? JAg står fast vid att dub orde prata om separationen med din mamma, och kanske även pappa. Just för att då det hände var du liten men gammal nog att förstå. När man är ung flyter man ofta bara med och det är först när man blir äldre som man plötsligt kanske…känner att man vill ha svar och KAN få dem. Sluta kämpa mot väderkvarnar och möt dig själv skulle jag nog säga.

#1 sa en bra sak, att maila till din mamma om du är rädd att inte klara de öga för öga eller i telefon. Men het ärligt tror jag det vore bra… att prata ut med dem. Face to face, öppet och tillåta dig själv att gråta och ställa frågor. Hur barnsliga de än är.

När mina föräldrar separerade så såg jag det komma men jag bröt med min pappa när han skaffade en ny kvinna. Idag har vi bättre kontakt än någonsin under min uppväxt. Mitt uppbrott gav oss chans att visa varandra vad vi verklgen betyder för varandra. Jag är vuxen, jag hade INGENTING med hans nya liv att göra, men jag är och kommer alltid att vara hans barn, och jag reagerade som ett. Men det löste sig.

Sammanfattning: Du kan inte lösa dethär själv :)

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

Tilda08
3/10/13, 7:49 PM
#5

# Jag vet redan att jag säger emot mig själv, det har jag redan reflekterat om. Det är nog det som gör mig så förvirrad. 
Sedan har jag och pappa en underbar relation med varandra och jag önskar att jag och mamma kunde ha samma. Jag vet att jag kan jobba fram den, det gäller bara att ta tag i det själv. Att säga att: "Nu räcker det med dina dumheter!" till sig själv och verkligen mena det och ta tag i situationen.

Men det är så olika, ibland mår jag jätte dåligt över det här och ibland tänker jag inte på det. Ibland när jag och mamma träffas är det bättre än andra gånger.

Alenzi
3/10/13, 8:26 PM
#6

Jag tror du hade kommit långt med att visa henne texten i #0. Faktiskt.


Annons:
Gur4m1
3/10/13, 9:57 PM
#7

Du är ung, (shit, sa jag precis det där?) Men det är faktiskt så. Det rör sig mycket i ens huvud i din ålder och mycket som sker i livet som man måste ta ställning till. Jag håller med #6. Sen är det ju bra att du reder ut dina tankar så du kan ta itu med dem. Ibland räcker det att sätta ord på dem för att plötsligt "se" det man vetat men ändå inte gått in riktigt. Lycka till iaf!

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

StickyKitten
3/10/13, 11:07 PM
#8

Jag tror att detta är ett ganska vanligt samvetskval hos "unga vuxna". Jag känner nog ingen som enbart tycker det är kul och skönt att umgås med sina föräldrar, det innebär alltid någon form av uppoffring. Man måste lägga värdefull ledig tid på det, måste åka buss eller tåg långt, betala pengar för det, osv osv. Och så får man dåligt samvete för att man känner så, man tycker om dem men det räcker inte riktigt. 

Pratar ni inte i telefon eller så då? Det känns brukar ju vara den klassiska kompromissen. Det, eller internet. 

I övrigt tycker jag inte alls att du verkar vara en dålig dotter, du bryr dig ju uppenbarligen väldigt mycket om er relation och det är ju faktiskt något fint. Men kanske tar du på dig lite för mycket ansvar för att lösa hela situationen?

Tilda08
3/11/13, 9:05 PM
#9

#8 Precis sådär känns det! Vi pratar inte så ofta i telefon, mest på grund av att jag tycker det är allmänt jobbigt och obehagligt att prata i telefon. Det är inget jag helst gör med någon. 

Jag vill bara att allt ska bli bra igen, men jag måste väl själv lista ut hur jag ska göra.

Gur4m1
3/11/13, 10:28 PM
#10

Hm… vad många har problem med att prata i telefon. Är faktiskt ävldigt vanligt. Jag var själv så när jag var yngre. Men jag är okej med det idag om det är jag som ringer. Hur ställer du dig till Skype eller att man pratar över cam? :) För det är ju ett alternativ. Så gör min mamma med sitt barnbarn för de bor långt isär. Är kanke annorlund anär man faktiskt ser varandra när man pratar? :)

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

Toxics
3/12/13, 11:17 AM
#11

Jag kan tycka att det är lite illa av din mamma att slänga in sin mans tre söner i mixen innan du ens har lärt känna hennes nya man ordentligt. För nu blir det ju så fel när du ska hälsa på henne. Du kommer in i en familj med fyra personer du inte känner och din mamma då som du inte hr en nära relation till.

Men du kan bara göra det bästa av det. Din mamma kommer troligtvis inte sluta att tjata på dig, det skulle inte jag ha gjort om jag ville träffa min dotter. Så det är bara att stå ut med det. Förhoppningsvis så kan ni umgås mer i framtiden så att ni kan få tillbaka eran relation. =)

~They say that "what does not kill you makes you stronger". i belive that if something is trying to kill you, it makes you angry.~

Tilda08
3/18/13, 7:38 PM
#12

Har nu bokat biljetter att åka ner under några få dagar om några veckor. Tack alla för era texter och stöd och peppe. Det har gjort att jag har orkat tagit tag i allt och jag ska fixa det.

Gur4m1
3/19/13, 1:03 AM
#13

Bra!  :) Hoppar ni får det riktigt trevligt 😃

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

Annons:
Upp till toppen
Annons: