Det slog mig att alternativet "Har aldrig berättat" inte fanns med XD

Saknas fortfarande ett neutralt alternativ samt alternativ för dom som aldrig berättat det ;) Jag har aldrig varit otrogen, så det valde jag.

Fasen! Ja nu kan jag väl inte göra om för tredje gången… Haha 😛 Man får väl försöka välja något passande, som om man har planerat att göra det någon gång, som till exempel efter några år.

Direkt. Eller ja, jag ringde honom morgonen efter men jag hann knappt börja förklara innan han sa att han redan visste. Så jag hann ju faktiskt aldrig berätta, men jag tänkte göra det direkt.

Visste inte vilket jag skulle välja då mitt svarsalt. Inte fanns Inte berättat trots att vi separerade för 4 år sedan

#5 Såg att det inte fanns, men bara man förklarar varför man valde något annat är det säkert lugnt. Inte så lätt att tänka på alla alternativ.

Jag har inte varit otrogen

Jag har aldrig varit otrogen.

Jag berättade inte, jag gjorde slut istället. Eller rättare sagt, det fanns redan en tidsgräns eftersom jag skulle lämna landet jag bodde i då. Så det var liksom aldrig meningen att förhållandet skulle bli långvarigt.

Däremot tror jag att han kan ha fått reda på det senare ändå.

Jag ringde upp och berättade med en gång (var utomlands). Fast jag ångrar det, jag borde ha gjort slut i stället och inte sagt nåt.

#9 Så du anser att det är sak samma om man berättar om man ändå väljer att göra slut? Intressant…

Tog efter ett år efter uppbrott då det inte fanns ett Aldrig-alternativ.
Gjorde istället slut.

Vore jätteintressant att få en motivation till varför man "gjorde slut istället" för att berätta! Då förtjänar alltså inte den partner man kanske varit med i något år att få veta att man vänstrade? Tycker detta låter riktigt riktigt hemskt, ursäkta för det. Kan nämligen själv vara i situationen där exet var otrogen men istället dumpade mig. Jag vet inte det än, men jag vet att det är troligt. Är väldigt ledsamt att vara i situationen själv, ska ni veta.

Man vill ju tro bättre om mänskligheten, eller åtminstone om personen man älskade och som sa sig älska en tillbaka…

även om man bestämmer sig för att göra slut ska man berätta om eventuella otroheter innan anser jag

13# Skitförhållande. Och jag brydde mig inte om honom tillräckligt för att säga det.

Jag ville inte vara tillsammans med honom mer men det vart en dryg situation. Som jag inte kom ur.

Jag drog på mig en stor telefonräkning bara för att förklara otroheten och egentligen var det ingen mening med att lägga det på honom. Han mådde ju inte bättre av att veta nåt och jag mådde inte bättre av att berätta.

Sen var otroheten pga att det var något fel med förhållandet så varför dra ut på det?

#16 Låter ju mycket bättre att göra som du gjorde. Jag har bara svårt att förstå själv hur man kan leva med en sån sak utan att berätta. Om man då hade ett skitförhållande som #15 förstår jag inte varför man inte bara gör slut, men självklart vet jag ju inte ens en bråkdel av det hela.

Men just när det gäller otrohet förstår jag inte varför man inte bara kan berätta, eller ja, i bästa fallet skita i att vara med någon annan. Det är det största svek man kan göra mot någon enligt mig i alla fall.

#11 m.fl:

I mitt fall var det alltså inte ett seriöst förhållande som jag hade. Eller, det hade en tydlig tidsgräns och var aldrig avsett att bli längre än ett par månader ändå. Så det var inte som att vi planerade en framtid tillsammans och han hade rätt att få veta vad som hände och varför allt förändrades.

Det betyder inte att jag tycker det var ok att göra så. Jag har skrivit om det tidigare och valde att inte dra alla detaljer igen här. Men ok.

För det första hände detta för mer än 15 år sen, under en period i livet då jag var oerhört förvirrad av olika skäl (inklusive ett destruktivt förhållande som hade brutit ner mig väldigt mycket, följt av en del andra saker som jag inte hade kunnat värja mig mot i det tillståndet). Jag var i princip oförmögen att ha ett vettigt förhållande, och det här var mitt första försök till ett sådant efter ett par års strulande.

När jag märkte att jag fick allt svårare att säga nej till en viss annan person gjorde jag just så att jag gjorde slut innan det hände något. Sen ångrade jag mig, insåg att det inte var värt det och att jag var en idiot, så jag kröp till korset och vi blev ihop igen, i vetskap om att det ändå bara var en kort tid kvar. Men jag var fortfarande förvirrad och uppfuckad (och hade extremt svårt med gränser och ordet "nej") och rörde till det på slutet ändå. Sen flydde jag landet… 😮

Det här är den enda gången i mitt liv som jag har varit otrogen, jag tyckte inte direkt det var roligt då och jag försvarar det inte på något sätt nu. Men eftersom många kategoriskt fördömer alla som någonsin gjort ett misstag som värdelösa idioter ville jag försöka bidra med en liten nyans.

När jag var ung var allting väldigt enkelt. Det fanns rätt och det fanns fel, och det fanns inte på kartan att jag nånsin skulle göra något som var emot min privatmoral. Sen dess har jag levt igenom en hel del, och dessutom tagit del av många andra människors livserfarenheter, och jag har en större acceptans för att det också finns gråskalor. Det innebär inte att jag tycker det är acceptabelt att vara otrogen, jag är övertygad om att man KAN kontrollera sitt beteende även när man har svårt att kontrollera sina känslor, och jag skulle ha tämligen svårt att fortsätta leva med min man om han gick bakom min rygg.

Jag tycker bara inte att man ska vara så snabb med att totalt döma ut den som någon gång har begått ett misstag. I alla fall inte när man inte själv är den bedragna parten!

#18 Jag tror jag förstår. Har större förståelse i alla fall. Just där förhållandet lät ju inte som särskilt seriöst, och när planen inte ens var att dela en framtid. Då kan det ju ge mer förståelse till gråskalor, så att säga, eftersom det inte var det här typiska kärleksförhållanden där man siktar på att vara tillsammans med varandra så länge det bara går.

Även att man inte ska vara fördömd hela livet förstås. Inget förhållande är det andra likt, och fastän jag är så fruktansvärt anti otrohet så det bara inte finns finns det såklart gråskalor. Som i ditt fall till exempel. Nu vet jag ju inte hur det var med din partner, om denne var jättekär och jätteförälskad - för då känns det inte ok någonstans att dölja en sådan sak. Rent moraliskt känns det aldrig ok för mig… Men jag tror du förstår.

Hmm i mitt fall var tanken ju aldrig att vara otrogen. Jag hade precis lämnat ett väldigt stormigt förhållande och dykt in i ett nytt alldeles för tidigt. Var utomlands och ville inte alls vara i ett förhållande. Sen hjälpte väl inte diverse droger till med motståndskraften.

Sen inbillade jag mig att jag ändå ville vara tillsammans med pojkvännen, berättade det hela och han bestämde sig för att förlåta mig. Men egentligen borde jag insett att jag varit otrogen av en anledning, att jag helt enkelt inte hade tillräckligt mycket känslor för killen för att bry mig om vad som hände med förhållandet.

Det är sällan svart på vitt. Den enda gången jag skulle fördöma otrohet direkt var om det var planerat/övervägt (dvs inte en "spur of the moment" grej utan man faktiskt gått in i situationen med avsikt att vara otrogen) OCH att man efteråt håller det hemligt.

Men det ligger så mycket bakom otrohet att man inte bara kan döma ut sånt hursomhelst. Ofta finns det en lång historia bakom det hela.

Sen tänker jag också om det där att göra slut istället för att berätta att det kan vara på ett annat sätt också. Det kan vara så att man har en dålig relation som man egentligen vill bort ifrån, men man har inte orkat ta tag i det. Man sitter liksom fast.

Och till slut blir det så att man är otrogen, och det blir ett "wake-up call" som får en att inse att man verkligen måste göra något åt sin situation och lämna förhållandet. Därför går man hem och gör slag i saken och avslutar förhållandet.

Då är det ju inte så att man vill göra slut för att man har träffat någon annan, eller pga otroheten, utan det är egentligen något man har velat göra längre. Att då bara säga att "jag vill göra slut för att vi inte har något gemensamt längre och vi kan inte kommunicera" är inte oärligt, utan det är ju därför man vill göra slut. Otroheten har ju inte funnits under den kanske långa tid som man gått omkring och varit missnöjd, och det är det missnöjet som ÄR anledningen.

Nu har jag inte själv varit i den situationen, men jag tror det är något som händer. Visst vore det bättre att ta tag i situationen först och antingen rädda eller avsluta ett dåligt förhållande utan att gå och vara otrogen, men människor är inte alltid starka, kloka och felfria när det kommer till känslor och relationer.

#21 Det enda jag reagerar på är att det helt enkelt inte är rätt att DÖLJA otroheten. Att man gör slut för att det finns missnöje, javisst. Då ska man ju inte fortsätta. Men otroheten bör man inte begrava och alltså "göra slut istället", också existerar inte otroheten längre?

Jag menar att otroheten inte är så relevant i den situationen.

Handlar om fall till fall och folks intentioner. Låter man bli för att man är en fegis eller berättar man för att man är en egoist? Man berättar för att ens "samvete" inte klarar av att leva med det eller låter man bli att berätta för att man inte vågar- eller för att man helt enkelt tagit ansvar för det man gjort, genom att göra slut. Man låter bli att såra sin partner (ex partner) ytterligare genom att berätta att man dessutom varit otrogen. Eller som jag och folk jag känner- "Vet jag inte så mår jag bäst."

Man vill ju veta, men samtidigt… vill man verkligen veta? Tycker inte det finns någon självklar "linje" att gå efter här. Rätt och fel är helt enkelt väldigt varierande anser jag iallafall. För min del är det iallafal  inte självklart bra. JAg förstår int idag varför mitt x kom 1 månadr efter uppbrottet och sa att han varit otrogen. På ett sätt förstod jag ju mer men det öppnade även sår, trots att vi redan gjort slut. men HAN "kunde inte leva med samvetskavlen"; men buhu för han då -_- JAG fick må ÄNNU sämre för att HAN skulle må bättre. Nej…..finns inget självklart korrekt sätt här.

Svårt att välja svarsalternativ eftersom jag praktiserat minst 3 av alternativen 😞.

Första gången med första pojkvännen berättade jag efter några månader. Nästa gången berättade jag inte alls. Nja, resten orkar jag inte redovisa och ni orkar inte läsa.  Har senaste 12,5 år varit trogen, det känns bättre att berätta 🙂

#24 Egoist för att man vill berätta? Jag hade ansett partnern som egoist om han hade bedragit mig och behållt det för sig själv. Ojoj, där har vi helt skilda åsikter… Har någon jag älskat bedragit mig vill jag veta det. That's it. Trodde det var standard om man är i ett seriöst förhållande med någon? Annars kan ju fler och fler gå bakom ryggen på varandra för att "det man inte vet mår man inte dåligt av". Usch så hemskt. Vilket jäkla lögnhalsande annars… nej usch.

#26 ja det anser jag, att det KAN vara egoistiskt också, man får ju ta och se händelser för vad de är- Olika situationer. Jag såg det inte som någon tjänst som jag blev tacksma över när ett EX berättar om sin tidigare otrohet. Det gav mig ingenting annat än mer saker att känna ilska och sorg över. Men HAN mådde BÄTTRE efter att han fått berätta det. Vad annat än egoism kan det kallas för? Om han svikit mig så och verkligen förstod hur hemskt han gjort mig så kunde han allt fortsatt svälja det och PLÅGAS -_- he he he. Men ja… Nu vet jag och jag är okej med det. Men jag mådde inte bättre av att veta om det. DÄREMOT om man misstänker något och en man nekar, så är det ju skönt om denna man erkänner.

Samma sak. om min nuvarande pojkvn gör ett misstag, och han vet att det bara var ett misstag, och den läxan ger honom näsbränna att inte göra om det igen och riskera oss- så skulle jag föredra att han lät bli att berätta bara för att lätta SITT jävla samvete -_- Och jag tänker nog annorlunda här men jag vet, by fact, att jag är långt ifrån ensam om att känna såhär.

Jag har blivit bedragen, jag vill inte leva med en som sviker mig ständigt men människor kan fela och även jag är svag och KAN nog inte förlåta sådana svek utan att genomgå enorm, känslomässig smärta först. Älskar han mig så låter han bli, men är han mänsklig och gör ett misstag så hoppas jag att han tar ansvar för det och låter bli att blanda in mig i det. Om han vill fortsätta leva med mig och vi har det bra i övrigt. För nej, folk är inte bara otrogna för att de inte får sex/inte är perfekt i relationen. Folk kna vara otrogna för att de helt enkelt har problem med sig själva.

"Trodde det var standard om man är i ett seriöst förhållande med någon?"

#26 Vet inte vad jag ska svarapå det…på ett trevligt sätt alltså. :> Så jag låter bli.

Jag fick höra, när jag berättade, att han önskat att jag inte sagt nåt. Så nog ska man tänka efter lite innan, det är inte alla som vill veta.

#27 #28 Men tror ni att de flesta parners ENBART berättar för att lätta sitt samvete? Finns det inget "okej, fan vad elak jag varit… hen förtjänar att veta"? Det borde väl vara nummer ett tänker jag - ifall man fortfarande är tillsammans och har framtidsplaner, planerar sitt liv tillsammans. Att tänka att han ska våndas när han inte berättar, tja… Då förstår jag inte ens varför man ska fortsätta vara tillsammans om man bara är ute efter att skada varandra på det sättet. Han berättar inte för att "jag mår bättre av att inte veta", jag misstänker något men tar inte upp med det för att han ska "våndas", som exempel. Låter ju inte bra.

Men pratar ni om att ni fick veta om otroheten i erat förhållande efter uppbrott/kanske ett bra tag efter? Har en vän som fick veta om en otrohet 2 år efter det tagit slut med denne pojkvän, och det är ju såklart inte så uppskattat. Då spelar det ju ingen roll. Men jag känner då utifrån mig själv att jag hade inte velat vara med någon som går och är otrogen bakom min rygg, och att jag mår bättre av att inte veta om det. Är han otrogen vill jag veta det så att jag kan dumpa honom - just för att jag inte kan tänka mig att vara tillsammans med en partner som har roligt bakom ryggen på mig. Det är inte kärlek i mina ögon, och med min partner har jag en kärleksrelation.

Nej men det var en hel del prata här om att just "mitt smavete" som en orsak till varför de skulle berätta. Klart en somär otrogenäven är elak, inte ond men handlingen blir ju elak. Jag förklarade precis…och det du beskriver är just dåligt samvete "fna vad elak jar är, Hen förtjänar att få veta".

Därav "HE HE HE". Men det är den som varit otrgen som har ansvaret eller hur? JAg tog inte upp något sådant exempel angående låta killen våndas och att ändå inte vilja att han ska berätta. Nu var mitt ex inte otrogen bara EN gång :)  JAg talar om innom vår relation, jag är i nu- jag vill inte veta, så länge han inte har planer att lämna mig men då lär jag få veta ändå :P JAg vill inte att min pojkvän ska ha affärer bakom min rygg, men små snedsteg vill jag inget veta om. Sne var det mitt ex som berättade om sin otrohet för mig ca 1-2 månader efter vi gjort slut, han hade ny flickvän osv.
Jag vill inte veta för att dumpa för jag tycker inte att otrohet automatiskt betyder att vi måste göra slut.  Jag har en kärleksrelation med min partner. Se där.

Jag har inte varit otrogen

Men sånt där huruvida man ska berätta eller ej OM det skulle hända, får man ju prata om i början av förhållandet. Jag har då sagt till min sambo att  skulle det hända att hon någon gång är otrogen så vill jag veta. Och likaså hon vill veta ifall det skulle hända att jag är det.

Och då får man respektera sin partners vilja tycker jag. Vill partnern inte veta ja då håller man tyst, annars inte.

#29 Tja det kanske det finns. Jag pratar om mitt fall där jag berättade direkt och han sa att han uppskattade vad jag försökte göra men hade föredragit att inte veta något eftersom det var ett engångsmisstag.

Det jag menar är att det att berätta inte alltid är det bästa. Huruvida det är det beror på situationen och personerna. Men det är inte alltid automatiskt att berätta = bästa handlingen efter otrohet.

Nu tror jag ärligt talat att jag helst inte skulle veta, inte om jag inte misstänkte nånting eller om det inte förändrade nånting. Det trodde jag aldrig att jag skulle säga. Men för mig är inte otrohet = dumpa heller längre, just för att jag förstår det hela bättre.

När jag allra första gången varit otrogen och berättade det efter några månader då reagerade min pojkvän fruktansvärt starkt. Hela han (stora starka grabben) skakade, han började spy och han insisterade på att han skulle "en tur i trädgården", han bodde på 8 våningen och nedanför fanns en pytteliten trädgård, han tänkta alltså hoppa från balkongen. Med tanke på hur det var när jag inte hade berättat - jättebra mellan oss, bara att jag gick runt med nåt litet gnagande dåligt samvete om att vid "rätt tillfälle" så borde jag berätta. Så ångrade jag absolut att jag berättade. Att jag varit otrogen mådde han ju inte dåligt av när han inte visste det. Nej jag tycker inte det är så enkelt svart/vitt.

Om han istället hade blivit skitarg på mig, gjort slut eller på liknande sätt låtit det gå ut över mig hade det varit en annan sak, men det var ju han som led, inte jag.

#33 vad hände mellan er sen då? (Om du vill berätta) Det där är svårt. Men tycker som #32 vill partnern veta berättar man, vill den inte så låt bli. Jag vill inte gå runt och älska en person som gjort ett sådant "äckligt" svek så därför vill jag veta men samtidigt vill jag inte lida och må dåligt av hans handling så samtidigt skulle jag må bra av att inte veta.

#33 Men det där kan ju folk dra nytta av också. Att "hen mår bättre av att inte veta" också gnager det lite på en själv, men inte värre än så. Kan inte tänka mig att så många hellre väljer att inte veta om man bestämt sig för att vara tillsammans och fortsätta. För mig är otrohet svek, uppenbart för många andra via undersökningens svar också. Skulle också spy och få en smärre panikattack om min partner varit otrogen, det är ju tyvärr inte någon annans fel än partnerns som varit otrogen och jag tycker alltid att sanning varar längst. Tror han ändå var tacksam över att få veta att du varit otrogen, om ni nu inte hade ett öppet förhållande där det var ok. Nej, allt är inte svart på vitt, men otrohet är inte riktigt så ok som ni tyvärr så många försöker få det att verka.

Men i era fall verkar det ju inte som att förhållandet ska vara ärligt när det gäller sexuell kontakt med andra, och då är det ju upp till er givetvis. Alla har vi gjort upp olika förpliktelser mot varandra. Har dock aldrig själv stött på den uppgörelsen. Alla jag varit med har velat ha en trogen, ärlig partner och lovat mig att vara trogen tillbaka, därför har vi inte stött på otroheter. Självklart kan det hända ändå, men detta är ju som tur var normen och alla bör väl sträva efter ärlighet med den man i bästa fall tänkt spendera livet med. Annars tror jag inte att det håller i längden. Sanningen kommer alltid fram.

#33 ja det är klart att det kan verka bättre att sopa allt under mattan och låta partnern leva lycklig i en lögn. Men jag anser det fel. Även om det givetvis sårar och gör förbaskat ont att få veta att man blivit bedragen så tycker jag att man ska hålla sig till sanningen.

Håller för övrigt med #31 att man bör prata om det med sin partner innan så man vet om han/hon  vill veta om enstaka snedsteg eller inte.

#36 Det är otroligt fel att låta partnern leva lycklig i en lögn. Ni får ursäkta, men jag tycker det är konstigt att det finns så många frågetecken på den punkten. När det handlar om relationen till den man älskar.

Jag har aldrig och skulle aldrig vara otrogen.

Jag tycker att man BÖR berätta det direkt. Det blir bara en värre om man väntar. Då har man inte bara svikit sin partner utan också ljugit för denne.

#34 Vi var ihop i ca 4 år till. Händelsen jag berättade om var när jag var 19 år, idag är jag 45, så jag har fått det på avstånd så det är inget svårt att berätta om.

Nu blir det nog lite upprepning, vet jag skrivit något längre inlägg i en annan tråd om otrohet också. I trådarna om otrohet dyker det alltid upp några stycken som ägnar sig åt upprepat moraliserande mot andra. Jag tror inte det är nån som vinner nåt på det. Det finns redan en rådande norm i samhället som mycket tydligt talar om att otrohet är förkastligt och det är nog inte så många som inte slår ordentligt på sig själv när det hänt. Änddå, likförbaskat så är det mer än hälften som någon gång i sitt liv är otrogen. Det innebär att ganska många av er som sitter där o är 18 eller 27 år och påstår att ni "kommer aaldrig att vara otrogna", ni kommer så småningom vara det änddå.  Om man på riktigt vill bli klokare då tror jag det är smart att nyancera sig lite, lyssna, försöka förstå de olika mekanismer som kan leda till otrohet (finns massa olika!).

 Tråden handlar om när man berättade om sin otrohet (de som alldrig varit otrogna kan läsa i tråden skriver ts) och ändå skriver den ena efter den andra i tråden om att de aldrig varit otrogna och aaaldrig kommer bli det heller och att det är HEMSKT att vara otrogen (ja det vet vi!). Hur stor chans är det att det blir en nyancerat tråd där folk är benägna att berätta om sina felsteg när vartannat inlägg går ut på att fördöma de som berättar?

Har aldrig varit otrogen och kommer inte att vara det.

#39 Det är svårt. Jag håller med. Det jag har haft svårt att acceptera nu är de som aldrig berättat om sin otrohet, kanske inte haft planer på det eller som känner att de hade lika gärna kunnat skippa att berätta - för det gjorde inte saken bättre. Det kan man ju förstå, att det inte gör saken bättre. Men fortfarande bör sanningen bestå, fastän det kanske förstör förhållandet en aningen eller ställer till det. Så är det ju, därför har just jag svårt att förstå de som väljer att inte berätta/ångrar att de ens berättade. Men det är min syn på saken, för att jag själv är så långt ifrån den "otrogna världen".

#41 men tror du på riktigt att det finns något sådant som den "otrogna världen", en värld befolkat av lite sämre människor än du?

#42 Jag visste inte hur jag skulle förklara det, jag anser mig inte bättre än någon annan. Men jag värderar inte otrohet högt och det tycker jag att jag har all rätt att göra. Många i tråden vill ju få fler att se gråskalorna, att det kan vara mer ok i vissa sammanhang, att man absolut kan dölja en otrohet osv osv. Jag är inte alls inne i det tänket som många otrogna har varit i, alltså att det i princip anses okej eller som "inte så farligt". Samt det att det inte är så farligt att inte berätta, som vissa anser. Alla får definitivt anse vad de vill, men för att uttrycka mig på det sättet så finns jag inte inne i det otrogna tänket utan för mig är det ganska svart på vitt.

Det betyder inte att människorna är sämre än mig. Vi delar bara helt skilda åsikter och värderingar. Sedan är det inte upp till mig att bestämma vilka värderingar som är klokast, utan jag tror på ärlighet i förhållanden. Oavsett om en otrohet till exempel skett.

#43 du skriver ganska nedvärderande. Du skriver som om DU är attackerad fast du är den som fördömer alla som inte lever/Tycker/har samma syn på en bra relation som dig ("alla andra"). Du blir uppenbart otroligt provocerad av att en del inte har samma svartvita syn som dig på hur man ska sköta detta. Det är skit samma om så alla utom en i hela tråden "håller med dig" och dina ideal, det finns ändå EN annan där som INTE tycker/LEVER så och de är inte sämre.
För övrigt, Pyromanen; Bra rutet eller vad man ska kalla det. 💣Du förklarade så bra det jag själv upplever runt det där.

DET är okej att s gråskalor. JAg säger inte åt andra att de ska acceptera otrohet, bara att de ska ge fan i att döma andras, möjligen. När du började prata om de otrognas värld så började jag tänka : Fanatiker ;D

Tänk nu, jag har blivit bedragen. JAg vill inte få det berättat, det är en synvinkel- ingen uppmaning att alla måste känna som mig. INGEN gillar att bli sviken. I en perfekt värld skulle vi inte ha den här diskussionen ö.h

JAg tror på ärlighet, bland mina vänner ses jag som väldigt ärlig och äkta, ändå har jag det här synsättet. Du följer en princip stenhårt, gör det, men gör det utan att döma andra, tycker jag.