Men det är ju en milsvid skillnad mellan att bli dumpad och att dumpa någon.

Du måste väl ha haft en anledning att lämna din pojkvän och då kanske det inte är så konstigt att det mitt i uppbrottet känns ganska bra.

Han mår förmodligen inte lika bra.

Ofta kan man må relativt bra om man är den som lämnar. Men det kommer säkert en tid då du kommer känna dig ensam och känna lite tvivel.

En dag är ingenting, och det kanske inte riktigt har sjunkit in riktig.

Men det kan ju vara så att du inte kommer må dåligt över det, och då är det bara att gratulera :) Men jag har svårt att tro att man inte kommer känna någon typ av sorg alls efter ett så långt förhållande.

Jag dumpade och mådde apa flera månader efteråt. Jag grät ofta och allt tycktes göra ont. Det enda som hjälpte var tid och viljan att komma vidare. Ilska hjälper också en del.

Tid för sig själv, att känna att man mår bra av att vara ensam med sig själv är viktigt. Tid med vänner och familj och att bara göra saker man själv tycker om.

När jag gjorde slut med mitt ex mådde jag jättebra i en månad. Sedan kom alla tvivlen och "om" tankarna. Mitt uppe i mina värsta tvivel så hörde han dessutom av sig och ville försöka igen. Det var nära att jag hoppade på erbjudandet.

Som tur var har jag en underbar bästavän som hela tiden peppade mig och som gick igenom varför jag gjorde slut med mig om och om igen som en trasig skiva. Tillslut insåg jag att det faktiskt fanns orsaker till varför jag gjort slut och då gick det mycket bättre. Jag började fokusera på framtiden och fick ork att verkligen ta tag i mitt liv.

Idag ångrar jag verkligen inte att jag gjorde slut och jag tackar min lyckliga stjärna att min vän fanns där och hindrade mig från att gå tillbaka till honom. Att göra slut mad exet var det första steget för mig att få ordning på mitt liv som just då var väldigt trassligt.

Det beror på. I mitt senaste långa förhållande mådde jag oförskämt bra då det tog slut, men då hade jag redan sörjt i 6 månad i förhållandet. 

Annars har jag väl inte sörjt speciellt längre, förutom i mitt allra första förhållande. Det tog nog 2 år att gå vidare, men vi strulade med varandra och hade svårt att säga adjö ordentligt. Han skaffade tjej, och det tecknet behövde jag för att gå vidare. 

Finns väl inte mått i hur länge. Men att roa sig inom kort är sunt - att skaffa nästa förhållande rakt på därimot är inget att rekommendera. 

Jag har alltid passat på att ta tid för mig själv och göra allt jag tycker är roligt.

Jag har bara dumpat och båda gångerna har det känts bra, fanns ju en anledning till att jag gjorde slut. Första förhållandet var väldigt dåligt (enligt mig, men inte enligt killen som försökte ta tillbaka mig sen), det andra förhållandet var inte heller bra eftersom jag blev totalt ignorerad i 3 månader, försökte få kontakt på alla sätt och vis under dessa månader, under denna tiden hade jag det även väldigt jobbigt eftersom det hade hänt lite saker, efter 3 månader fick jag ett sms där det stod att han hade haft det svårt eftersom hans systrar hade blivit dumpade av sina pojkvänner och var ledsna så därför hade han skitit i mig.. då bröt jag kontakten och det kändes så himla mycket bättre efter det!

Har bara dumpat, men ändå alltid kännt som att jag varit den som blivit dumpad. Inte förrens de gått vidare som jag verkligen kunnat gå vidare också. Jobbigt..

Har blivit dumpat én gång. Då lyssnade jag mycket på viss musik, läste poesi, gick promenader, umgickes mycket med goda vänner, grät en del.

När jag gjorde slut med barnens pappa var det slutet på en mycket utdragen separationsprocess, mycket väl bearbetat, där man kan säga att sorgen och smärtan redan till största delen var genomlevt innan vi fysiskt flyttade isär. Jag var omåttligt lycklig en lång period efter jag flyttat! Bland det gladaste jag varit i hela mitt liv. Minns en gång jag dansade hejvilt knastokig och naken runt i mitt nya ensamma hus i ren glädjesfnatt.

Jag mådde bra i flera dagar efter… Men sen började plågan och jag har aldrig mått så dåligt fast att det var jag som dumpade… Slutade med att jag tog tillbaka honom 🤔

Verkar som många av er har olika vis att komma över på. :)

Själv mår jag fortfarande bra, jag tror jag känner lite som #6, att jag redan sörjt mitt förhållande då det varit så pass dåligt under en ganska lång tid, men att jag äntligen fått tummen ur nu och gjort nåt åt det, så det känns väldigt bra faktiskt.

Till er som tagit tillbaka era ex, hur känns det nu? Är ni fortfarande tillsammans?

JAg blev dumpad men han var den som mådde riktigt dåligt efter någon vecka. Jag fick panik och blev helt galen just när vi gjorde slut. Galen som i att jag grät och var arg och förvirrad. Men när det väl sjönk in bokade jag buss en timme senare och drog hem till en släkting ett 20tal mil bort. Tänkte att det bästa jag kunde göra, dumpad eller för att rädda relationen var att sätta ett avstånd mellan oss.

Han hade träffat en ny tjej men den bubblan spräcktes så han försökte få tillbaka mig och han mådde otroligt dåligt när jag några månader senare skaffade en ny pojkvän. Jag mådde rätt bra mellan den där dagen han dumpade mig och tills jag hittade kärleken på nytt. Jag skrev av mig i dagböcker och pratade med mina vänner, såg till att ha saker att göra, planerade in saker att göra och jag hade turen att ha en vän som vekrligen fannas där för mig både dag och natt om jag behövde prata med någon på telefon.

Eftersom jag flyttade i samma veva så ble vju omställningen stor redan där mellan relationen och något nytt. Men när jag bodde hemma brukade jag möblera om rummet om jag gjort slut med någon/blivit dumpad.

Även om man mår bra just efteråt, så kan man ha stunder av tvivel där man mår sämre, eller sörjer relationen man lämnat bakom sig. Den som blivit dumpad kan känna ilska och ett behov av att få veta varför det skedde om de inte redan fått veta det.

Bra att du mår bra TS. Hoppas du får en fin sommar.

Sist jag gjorde slut mådde jag inte dåligt en sekund. Där hade jag velat lämna förhållandet såpass länge att det liksom inte fanns nåt som kunde göra ont kvar. Jag har fortfarande inte mått dåligt, nu fyra år senare. Däremot anklagar jag mig själv för att ha stannat i en relation jag inte trivdes i allt för länge, för det var rätt orättvist mot mig själv. Efter att jag bara gått ut genom dörren en morgon när han fortfarande sov fixade jag i ordning min lägenhet, storshoppade på Ikea och dansade i vardagsrummet :) Jag gick förstås tillbaka och pratade igenom uppbrottet, och han började grina som alla de andra gångerna jag försökt göra slut. Men jag bara gick igen och såg aldrig tillbaka.

Mmm…lustigt det där. ÄVen när jag bröt upp med en "dålig kille" och en otroligt dålig relation (Väldigt dominant kille som gärna gick över gränserna) och jag försökt göra slut flera gånger, men när han väl åkte så grät jag en massa. Separationsångest eller något. För jag var inte ledsen att det tog slut och jag har aldrig mått så bra som när han flyttade ut från mig. Grejen var att han inte riktigt visste att vi gjorde slut då, men jag passade på ;) Eftersom han passande nog flyttade över halva Sverige. Men när du #13 beskrev dansandet så kom jag att tänka på honom. Inte för att han dansade men jag kunde äntligen göra det ^_^ haha.

Enda gången där jag inte känt tvivel eller sorg eller tänkt tillbaka på fina ögonblick eller annat. Bara ett stort "Phew…äntligen. Jag är fri". Den sommaren var underbar.

#14 Precis så kände jag med, att jag var fri, äntligen! Han var inte "dålig" så, bara väldigt känslokall och utomordentligt tråkig. Men jag hade aldrig gjort slut innan och gav med mig varje gång han grät. Hm inte så konstigt, för det var känslokylan jag hade problem med och sen när han grät sådär så visade han ju känslor trots allt. Men det blev också bättre av att han var ett utomordentligt dåligt ex. Vi tog en öl en gång och jag bestämde mig för att inte sköta pratet denna gången. Så jag väntade i kanske fem minuter, tills han började prata om att de installerade nya postboxar i hans trappuppgång. Då hade vi inte setts på två månader, och det var hans enda nyhet. Svår att sakna var han, stackarn…

Mitt ex var mest elak, men samma sak där- varje gång jag försökte göra slut så började han gråta, förklara hur mycket jag betydde för honom, säga att han älskade mig. Han sa allt det där som han vägrade när vi var i en relation. Till vardags så matade han mig enbart med nedvärderande saker och han försökte "uppfostra" mig. Han försökte bestämma vad jag åt, hur jag åt, när jag åt, OM jag åt. Jag säger "försökte" för jag har ändå en stark egen vilja och slog bakut men var inte stark nog att lämna honom för det (eller helt enkelt så stark att jag trodde att jag kunde hantera det-men det gjorde jag inte, jag drogs med in).

Han var väldigt noga med, när jag gjorde något fint, t.ex lagat hans favoriträtt eller försökt göra en romantisk middag, städat eller liknande - att det INTE påverkade hans känslor för mig på ett positivt sätt, att han såg det som mutor. Vem tänker så inne i en relation? Jag gjorde inte sådant som ursäkter efter ett bråk, men så var det en helt sinnessjuk relation.

Han visste mina svagheter, jag kom ut ur en annan dålig relation innan honom, men den avr dålig på ett helt annat sätt. När han väl gav mig den där bekräftelsen så hade jag jättesvårt att lämna honom eftersom han ätnligen gav mig det jag ville ha och han tryckt ner mig så djupt i skoskaften att jag hellre tog det än ingenting. Detta var någontng som smög sig på under våra 3 år tillsammans. Mot slutet sa han rakt ut att jag inte förtjänade att ha någon och skulle vara glad att ha någon som han när han skulle flytta till den stora Hufvudstaden. Att om vi gjorde slut skulle jag vara ensam för ingen skulle vilja ha någon som mig. Han sa det i tro att han förebyggde att jag skulle lämna honom eller vara otrogen i hans frånvaro… :]

Men det är ungefär då jag insgå HUR sjuk vår relation var, (och det faktum att min mor snappat upp hur han var mot mig när vi var ensamma- för utåt var han ju drömkillen, och sa åt mig att det där kommer att sluta med misshandel, vilket han redan hade börjat med, me att någon såg vår relation för vad den verkligen var väckte mig) otroligt snedvriden och inte alls så som jag vill ha det så han gjorde mest ett misstag där :> Han flyttade kort därefter och sen svarade jag inte på hans samtal för han var som en orm för mig. Efter någon månad när vi väl tog kotnakt igen så satte jag ignore/Lade på luren om han sa något minsta otrevligt/elakt åt mig så det lade han snabbt av med. Plötsigt var spelplanen omvänd och jag var den med kontroll och han var den som väldigt gärna ville vara vän med mig- men på mina vilkor så vi blev nästan vänner efter några år men sen gjorde han ett stort övertramp så jag bröt helt mellan oss.

Men ja… Jag mådde SÅ bra efter att han och jag gjorde slut. Även om självförtroendet var i spillror och självkänslan var blåslaget. När vi gjorde slut möbleradejag om i min(vår) lägenhet. Mycket skönt. För även om jag inte saknade honom så saknade man att vara med någon, nästan dygnet runt. Det var ju fortfarande en plats av tomhet kvar efter honom, men det var otroligt skönt och en lättnad och tomheten var snabbt ersatt av vänner, festivaler , sommar, havet och fler nya vänner.  

Jag fick äntligen ägna mig åt mina intressen…vilket han inte låtit mig göra utan en massa kritik och gnäll. Nej..enda bitterheten där, är som du säger Zorita; tiden man slösade på dem.

Otroligt OT men,men.