Annons:
Etikettfamilj
Läst 1605 ggr
Intehärutandär
2013-04-05 20:19

Att inte reagera vid misshandel.

Jag är ett misshandlat barn, av min moder. Sedan jag flyttade hemifrån vid 16 år (eller flydde, kan man också kalla det), så har inte hon inte fysiskt rört mig, men tryckt ner psykiskt och känslomässig misshandel - utpressning. 

Bröt med henne för snart 2 år sedan, då hon blev våldsam från ingenstans. Då tog jag min son och gick. 

Någon kanske tycker att det är älta att fundera över barndomen ännu, men faktum är att inte förrens nu då man kan stå på egna ben och inte höra hennes elaka nedtryckande ord - så kan jag försöka höra min egen röst. Och försöka fundera ut vad det är jag vill. Inte hon. 

Hur ska jag leva mitt liv? Det är inte en lätt fråga, då man aldrig fått bestämma själv. Eller blivit hatad för man enstaka tillfällen vågat ta egna beslut. 

En dag i taget och just nu är jag mitt i det i terapi. Hur ska jag leva utan min mamma - vem/vilka kan ta hennes plats. Det är mycket sorg, såväl som lättnad.

Till mina egentligen funderingar i detta forum är hur man kan se ett barn bli misshandlat, men inte göra något?

Flera nära släktingar och äldre vänner till min mor har kommit fram nu då jag själv pratar om det högt och sagt att de visste mycket väl. De har sett med egna ögon. 

Som mor själv till en 14-åring så kan jag för allt i världen inte förstå hur man vill skada sitt barn, eller vilja det illa. Min son är mitt allt. 

Och jag är inte sen att säga till om jag ser andra behandla sina barn illa ute heller. 

Vill gärna höra andras tankar om hur man klarar av att inte göra något. 

Sedan har jag en annan fundering. Har en halvbror med samma mamma, som är 7 år yngre. Han har en helt annan uppfostran. Han är curlad till förbannelse och är alltid oskyldig (även om han t o m gjort kriminella saker och fått straff i rätten). 

Han tycker jag är fjantig som inte pratar med mamma längre. Det är jag som krånglar till saker och ting kring högtider, hjälpa mormor osv. 

Han var ett barn, så skuldbelägga honom för min misshandel är inget jag tänker på. Han kanske inte ens såg, eller har förträngt för sin egen skull. Det jag blir arg över är att han NU som vuxen inte kan (vill) se. Har en fundering att skriva ett brev till honom (vi pratar inte känslor i vår släkt). Det tyckte min psykolog var en bra idé. Det svåra är att formulera sig rätt och få förståelse, inte avståndstagande. 

Några råd?

( Vet att det finns ett 'misshandel' forum här, men är mer fart här - och det är ju relation )

Annons:
[Ebidda98]
2013-04-05 20:26
#1

Det du varit med om låter hemskt och är allt annat än okej. Tycker du är stark och blir imponerad av hur du hanterat det! 

Att man kan veta om att någon blir psykiskt eller fysiskt misshandlad utan att göra något låter för mig obegripligt men kanske blir de som ser rädda eller bara inte vet hur de ska hantera situationen. Oftast brukar ju den misshandlade ta på sig skulden och låtsas som att allt är bra? Jag har aldrig varit med om att någon misshandlats i min närhet men om det skulle bli så vet jag tyvärr inte hur jag skulle göra - men en sak vet jag. Jag skulle försöka göra något!

Styrkekram!

Kalendula
2013-04-05 20:31
#2

Kan säga att jag skulle aldrig kunna se på hur någon blir misshandlad. I mitt liv har jag på ett eller annat sätt sagt ifrån genom myndigheter, fast att det många gånger har tagit lååång tid för myndigheterna att reagera.

Till o med när det gällde mig själv, som gått igenom ett antal destruktiva förhållanden o blivit misshandlad både fysiskt o psykiskt tog det väldigt lång tid att få rätt.

O självklart blir man formad av misshandel, det sitter kvar livet ut tror jag.

Speciellt barn kan jag inte se på när dom far illa av en eller annan orsak. Då lägger jag ner hela min själ på att barnet ska komma bort ifrån situationen. Men jag lägger också ner min själ på att den som misshandlar också får den hjälpen h*n behöver, för att komma tillrätta med sina problem.

Att skriva brev är bra, det är en bra ventilation att utrycka vad man känner o tycker. Jag tycker att du ska skriva vad du känner o vad du har gått igenom, utan att på något sätt få någon att känna sig anklagad, för då kan personen få svårt för att ta till sig det du känner.

Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.

"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"

pyromanen
2013-04-05 20:55
#3

Jag tycker nog man har en skyldighet att agera om man vet eller misstänker misshandel. Har gjort det en gång, då genom att ringa skolsköterskan på den skola där jag visste denhär flickan gick. Men det var inte jättelätt, för jag visste inte 100% hur mycket och vad som hände. Hade inte sett med egna ögon.

Att din lillebror snövit79 inte vill ta till sig din situation är nog rätt logiskt egentligen. Man är väldigt långt mycket lojal mot sina föräldrar, även barn som misshandlas eller lever med missbrukande föräldrar försvarar mycket mycket långt sina eländiga föräldrar och om han dessutom själv haft det bra med dom, t o m blivit bortskämd som du beskriver det då tycker jag inte det är så svårt (som helt utanförstående) att förstå honom.

Att berätta för honom i ett brev vad du varit med om kanske kan få honom att bättre förstå och det kanske kan hjälpa dig att veta att du i alla fall berättat. Sen om han inte vill ta till sig det då är det nog inte mycket du kan göra åt det. Varför är det så viktigt för dig att just han ska det?

Förövrig tycker jag du låter klok och som att du hanterar det på ett vettigt sätt som är i terapi och som sett till att din egen son växer upp i trygghet. Tror inte det är särskild ovanligt att man jobbar med "sånt som har med föräldrarna" att göra långt upp i vuxen ålder!

Intehärutandär
2013-04-05 21:42
#4

#3

Att just han ska förstå är för han är det enda syskon jag växt upp med och fått ta en modersroll. Vi har en väldigt nära relation och kan prata om allt, utom känslor och detta. Att jag och mamma inte går ihop har han ju sett på senare år. Han är en väldigt viktig del i mitt liv, då vi inte har någon familj just. 

Jag har aldrig haft min far och hans far är gammal och kommer inte leva länge till. Sedan har vi mormor, som är lika gammal som hans far - och också väldigt sjuk. ..och mamma. Som han faktiskt också undviker till viss del. Hon har inte fått veta allt (relationer, dumheter, skolgång osv). 

För honom är det lättare att be henne dra åt pipsvängen, för han tycker hon är dryg för stunden (hon är sur, bitter och ältig - så även han stänger av hörseln - och drar fysiskt från platsen med).

För att ge exempel på vår skillnad i uppfostran, så kan jag berätta olika tillfällen…

Är brorsan det minsta snorig, så åker hon 2 mil till honom varje dag med mat, medicin, fixar ev räkningar osv. (Han är nu 27 år)

Då jag haft lunginflammation, brännskadat mig svårt, opererat mig osv, så har jag inte fått någon hjälp. Vid brännskadan fick jag vätskeansamlingar i båda anklarna och hoppade på kryckor. Blev ordinerad vila, men hade en son som skulle till/från skolan varje dag. Jag är inte så kinkig, fast jag ofta varit sjuk och haft otur rent sjukdomsmässigt. Men man tycker att det ska finnas minsta medlidande och erbjuda hjälp åtminstone. 

Eller om jag kom hem och kallade mor för "morsa" för det hade jag hört kompisar säga, så åkte jag på en örfil. Om brorsan säger "jävla kärring" så händer inget. Om jag kom 2 min försent för min hund var "trögskiten", så var det 2 veckors utegångsförbud att vänta. Då brorsan kom 2 timmar försent, så suckade hon på sin höjd. 

Usch, så gnällig jag låter. 😃 Men ville bara påvisa några exempel som är helt dag och natt. 

#1. Tack. Får ofta höra att jag är stark. Tror att man blir det då man fått ta hand om sig själv sedan mycket tidigt i livet. Som jag nämnde ovan till #3, så tog jag även hand om brorsan från då jag var 8 år. Dvs hämta från dagmamma, byta blöja, bada honom, laga mat, läsa godnattbok (han sov ofta med mig också), leka osv. Jag har sällan fått vara barn. Att vara stark har nog tillhört överlevnadsinstinkt?

#2. Ska börja fila på ett brev, det är inte säkert att jag skickar det. Kanske räcker det att jag skriver det för egen skull - även om han kan behöva se hela min bild.

[Yllhilda]
2013-04-05 23:18
#5

Älta är inget ord jag skulle använda för någon som försöker hela sig från de skador man fått av den som skulle älska en mest. Jag har haft min beskärda del tråkigheter som tagit år att förstå och hela, så när människor som du kommer och vill att göra bra saker för sig själv och andra får de stående ovationer av mig. Jag tror förresten det kallas maskrosbarn; de som trots dåliga hemförhållanden, mot oddsen lyckas göra något av sitt liv.

Hur kan man se ett barn bli misshandlat men inte göra något?

Om man som barn ser det kan man känna sig för rädd och underlägsen, rädd för folk som skriker och slåss, olyckligtvis kan denna rädsla finnas kvar som vuxen också.

Vad gäller släktens passivitet kan det ha med jante-lagen att göra. "Sköt dig själv och skit i andra". Det är fachinerande hur lätt det är att inte göra något för att man är rädd att "röra om i grytan" och kanske bli utsatt för kritik, i synnerhet 10 år sen och bakåt. Prata bakom ryggen har däremot alltid gått bra.

Att din bror inte vill minnas kan vara att om han förtränger det så behöver han inte ta itu med det. Inte kanske av elakhet utan för att det inte går att förstå hur hon kunde vara så snäll mot honom men elak mot dig, så i hans huvud kanske han lade skulden på dig, att du kanske måste gjort nåt för att förtjäna det. Det är möjligt att han inte skulle klara av att hantera att varför hans liv är så uppfuckat som det blivit. Hans klippa i livet är inte vad han alltid velat tro? Impossibru!

[Yllhilda]
2013-04-05 23:30
#6

#4 Hur var relationen mellan din mamma och din far?

Om ni har en väldigt nära relation kanske det går att nå fram till honom. Du kanske kan fråga lite frågor som är mindre direkta för att få honom att tänka efter själv. För du är ju trots allt storasyster, och då går man ju lite per automatik emot vad hon säger, utöver det var du storasystern som "bråkade" hela tiden med mamma. För honom som var yngre(rentav betydligt yngre) kunde det ha varit helt vanliga familjegräl.

Annons:
Gur4m1
2013-04-05 23:34
#7

Känner igen mig lite, nu blev jag inte misshandlad av min mor men min far däremot. Det blev aldirg mina yngre syskon och därför har de en helt annan relation med honom. Om det är för att han blev en bättre människa hade jag accepterat det, men det var min mor som upptäckte det och satte stopp för det- men hon lämnade honom inte. Hon fick istället utstå psykisk misshandel av honom i flera år.

JAg känner även igen det där att man berättar något hemskt och närstående och vänner berättar "ja, jo självklart du har rätt, så upplevde jag också det". Man undrar "Men vafan ingrep du inte för?". Jag tror folk gör så pga osäkerhet, de såg det då och anade men det är först nu när du öppet säger det själv som de känner att "okej…det minsta vi kan göra är att bekräfta hennes upplevelse". Men när det väl hände kände de kanske att det var på för lösa grunder, att anklagelser av sådant slag är rätt grova och det skulle bli bråk med dem.

Kan bara säga att jag skulle ingripa, speciellt om det är något som sker många gånger. Jag har ingripit och hoppas ha det modet även i framtiden.

Vi lär oss att inte ta skit, inte acceptera mobbing, orättvisor etc etc. Rätt och fel men vi lär oss även att "var och en sköter sitt" man ska inte lägga sig i. Det tänket var nog mer vanligt förut.

Jag tycker inte att du ältar, du försöker få ihop saker och när det faller på plats så tror jag att du kommer att lämna det bakom dig som en mycket friare och lyckligare människa. Men detta är vad jag tror. Så ingen tror att jag talar om fakta eller utger mig för att vara psykolog *är övertydlig* -_-

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

[TheMiko]
2013-04-06 02:16
#8

Är själv ett maskrosbarn som blev både misshandlad och utnyttjad som barn. Har idag i vuxen ålder mycket svårt för att umgås med min släkt några längre stunder. De visste vad som pågick då jag hur ofta som helst fick stryk när de såg. Hade blåmärken över hela kroppen så gott som alltid. Känner ibland att jag skulle kunna ställa mig upp och skrika "VARFÖR GJORDE NI INGET?" när jag måste vara med på någon större tillställning med min släkt. 

Har brutit kontakten med de flesta men träffar dem ändå ibland på typ mormors födelsedag mm. Men mår otroligt dåligt när jag gör det. Har på många sätt blivit en ensamvarg efter allt, men finner idag en stor tröst i min mans familj som är helt underbar och som aldrig dömer en för vad man varit med om. Träffar mycket hellre hans mamma än min tex.

Det konstigaste med alltihop är att min pappas släkt kan erkänna hur fel min pappa behandlade mig och jag träffar hellre dem som kan erkänna och prata om det än de på mammas sida som tror att man kan tiga ihjäl det som hänt.

Intehärutandär
2013-04-06 15:14
#9

#6 , som jag skrev så har jag aldrig haft min far. Han försvann då mamma var gravid (jag har en syster född samma år, fast senare). Han är alkoholist och tablettmissbrukare, så ingen att dra in i vårt liv heller.

 Jag är föräldralös helt enkelt. Även fast de fanns inom räckhåll, så var de frånvarande. 

Har frågat runt lite om min fråga. Och det var väl vanligare med stryk förr också. Nu kom lagen om barn-aga samma år jag föddes, men det tog nog 15-20 år innan majoriteten av folk reagerade? 

Annars var det väl kanske lite som Ni skriver "sköt dig själv och skit i andra"

Jag är så känslomässigt inblandad, så jag kan känna att jag behöver någon annans synvinkel då och då, för jag ska förstå själv. Är så lätt att hamna i ett fack då man bara tycker synd om sig själv - och det vill jag inte. Men jag vill försöka förstå hur jag blev offret. Och varför hon kunde leva med sig själv. Hur man liksom kan må bra av att kuva ett litet barn. 

Var man ett tacksamt offer för man var svag, eller blev man svag efter hand. 

Mor var misshandlad av sin far, mor misshandlade mig, men jag har aldrig någonsin lagt en hand på min son - så det klassiska att man gör som man lärt sig tror jag inte på. 

Jag och min son säger att vi älskar varandra varje dag (oftast flera ggr) - och kramas, uppmuntrar varandra osv. Något jag aldrig fått själv. Aldrig en kram, ett jag älskar dig (eller saknar), Nu var Du duktig osv.

Kalendula
2013-04-06 15:47
#10

Hämtat från Bris

Många föräldrar som fysiskt eller psykiskt misshandlar sitt barn, mår själva dåligt. Det är ingen ursäkt, men en förklaring. Föräldrarna kan ha svåra känslomässiga problem eller befinna sig i en mycket pressad livssituation utan att se en möjlighet att komma ur den.

Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.

"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"

Upp till toppen
Annons: