Annons:
Etikettsvärföräldrar
Läst 2811 ggr
hthorsmatz
4/6/13, 12:20 AM

Jobbig situation.

Hej!

Jag behöver få skriva av mig och möjligtvis få tips.

Jag har varit tillsammans med min partner i ungefär 1 år och 3 månader nu. Tyvärr så bor vi båda hemma, han är arbetslös och jag studerar. Vi är absolut oftast hemma hos honom, då jag reser gratis (vi bor en bit ifrån varann). Vi träffas ungefär varannan helg.

Grejen är den att jag har vanligtvis väldigt lätt att få kontakt med folk, jag är social och pratsam. Men med hans familj går det bara inte!

 Det känns som att det är nåt i luften hela tiden, det blir pinsamma tystnader, jag kan inte vara mig själv runt dem osv. Jag är så ovan vid den här typen av situation och tycker att det är jobbigt.

Hans pappa går det väl rätt okej med. Men så fort jag ska prata med hans mamma känns det som att världen går under, haha! Det känns som att vi ska prata för första gången, jämt. Det blir en nervös och osäker stämning.

Hans syster hatar mig för nån anledning, och hon har knappt sagt ett ord till mig, någonsin.

Jag förstår inte hur detta kan drabba mig, jag är en trevlig och tillmötesgående person!

Jag har en känsla av att det beror på irritationer inom familjen, att föräldrarna är irriterade på att han bor hemma osv… men tycker inte det borde gå ut över mig. Eller så är vi helt enkelt för olika.

Är det nån som har en åsikt om detta eller känner igen sig? Eller har nåt tips om hur jag kan förbättra situationen?

Tacksam för svar!

Annons:
[Yllhilda]
4/6/13, 12:52 AM
#1

Det kan helt enkelt vara så att dom har den familjestilen och att dom är så mot alla. Min ex-familj var likadan. Det var läskigt. Ingen sa ens hej till mig. Man kan  antingen vänja sig eller ses lite mer utanför deras hem.

hthorsmatz
4/6/13, 12:55 AM
#2

#1 Ja, kanske det… men det är så himla tråkigt, för jag är van vid min öppna familj och så kommer jag till dem, det blir en sån krock.

Vad gjorde du åt saken då? Eller struntade du i det?

[Yllhilda]
4/6/13, 1:10 AM
#3

Jag vande mig och lät till slut bli att säga hej till dem också(fast det tog några månader), för det gjorde ingen skillnad. Om de vägrade se mig så var de inte värda att lägga ner tid på. Tids nog kom min kille oftare över till mig än jag till honom och han flyttade sen till studentlägenhet.

Gur4m1
4/6/13, 1:55 AM
#4

JAg upplever sådär hos min svärfamilj. De är dock alltid trevliga men ja.. det känns som att jag väldigt lätt kan råka "tabba mig" och de då skulle döma ut mig direkt. Jobbig känsla när man ändå dejtat deras unge i 5 år -_- De är öppna och snälla, de säger inte ett ont ord till mig, det är ibland kankse mer allt de inte säger- och att jag märkt att nu efter alla år så har ämnena som de pratar om runt mig börjat gå runt på loop. Det är ändå "något i luften". Kanske är det de som är rädda att vara sig själva runt dig? :)

Vet du att systern hatar dig eller är hon bara en normal, otrevlig tonåring? ^_^ Ibland kan man försöka hitta en gemensam platta att utgå från. Jag utgår nu från att det handlar om en lillasyster. Jag tror det är svårt för många när någon tas in i ens fmailj som man själv inte valt att ha där så jag tycker att man som "inkräktare" också får ha tålamod men till en gräns. Att bli väl mött är det minsta man kan kräva, även om man inte blir bästisar. Det är oftare jag hört om patner + svärisar goes bad /neutral än man hör om där det går himlans bra och allt är fit och superbra. Det är lite tråkigt. Får jag barn hoppas jag kunna få dennes partners att känna sig välkomna, på riktigt. Har själv tyvärr inga tips på hur du ska göra annat än tålamod och fortsätt vara ditt eget underbara du. Är de inte gjorda av metall så kanske det smälter igenom så småningom.

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

hthorsmatz
4/6/13, 2:18 AM
#5

#4 Jaa visst är det jobbigt… och det känns ju som att det är viktigt att lära känna sin partners familj om man är seriös med förhållandet och tror att den ska pågå under en längre tid. För att man måste ju ändå träffa dem.

Ja det är hon, eller ja, "vuxen" tonåring. Jag har fått känslan av att hon är fördomsfull och jag har piercingar och tatueringar och är lite alternativ, kanske har hon nåt problem med det. Jag vet inte. Hon verkar ju trevlig annars så jag tycker det är träligt att hon visar så mycket negativitet mot mig..

[Hellrazor]
4/6/13, 10:04 AM
#6

Ja, det där verkar inte vara ett helt ovanligt läge. Att de inte är villig att acceptera någon "ny" eller vad man skall säga.

Vissa föräldrar är väl inte så pigga på piercingar, eller tatueringar. Förutfattade meningar. Då kan det bli svårt att försöka ta sig in också.

Som yngre hade man en hel del piercingar. Och alla förstås synligt i ansiktet. Detta uppskattades förstås inte av mitt ex familj. Jag var med den personen i fem år. Och de accepterade mig inte alls. Fick efter ett tag inte komma dit mer. Utan vettig anledning. Var hövlig och uppfostrad emot dem.

Jag förstår dock att det är jobbigt om det är hos honom ni vistas. Du känner inte att du kan tala med pojkvännen om detta? Kanske du gjort. Läste kanske lite för snabbt. Men så han i sin tur kan ifrågasätta. (Vilket kan kanske borde gjort ändå, eller kanske har gjort?)

Och som du säger - är en viktig del att känna sig välkommen och accepterad av sin partners föräldrar.

Även om det gått över ett år för er nu, så kanske de ger med sig om ni håller ihop, ändå.

Jag får ibland uppfattningen att vissa uppfattar det som trams när man är yngre, och i en relation. Vilket förstås är dumt.

I vilket fall som helst ska du ju självklart känna dig välkommen. Bra att du fortsätter åka dit, och inte backar undan för du tycker stämningen känns konstig.

Föreslå en middag eller något? Eller en mer avslappnad situation där de kan få lära känna dig ordentligt. Om detta inte redan gjorts.

Annons:
[Hellrazor]
4/6/13, 10:05 AM
#7

Och ja, det kan hända vem som helst, oavsett om man är trevlig, social och tillmötesgående - tyvärr. Men du kan ju åtminstone tänka att du gjort ditt bästa. Även om det är lite till tröst. :(

Gur4m1
4/6/13, 12:57 PM
#8

Angående tatueringar osv- Är det konstigt då? Alternativ- systern har kanske något emot det. Fördomar finns pga generaliseringar coh du kanske ska försöka hitta en chans att visa att du har andra sidor också om hon enbart fokuserar på dessa. Lite som när jag var yngre så såg veganer ut på ett visst sätt, lyssnade på en viss musik. Jag gjorde dock inte det och därför störde sig väldigt få på att jag var vegan. Nu anpassade jag mig inte för att inte störa någon- jag började bara inte gilla en viss klädsel eller musik för att jag valde att äta annorlunda.

Tatueringar och piercingar skrämmer nog en del, väcker säkert även nyfikenhet men man har inte alltid modet att fråga "Varför? Vad står detta för, vad handlar det om?". Har man själv valt att "styra ut sig" med smycken och man vet att man ser "annorlunda ut" så är man säkert även van vid att folk reagerar olika mot en- beroende på just detta.

Så jag skulle ha tålamod (men inte anpassa mig till deras norm) och kanske ha överseende att folk inte gillar tatueringar coh piercingar. Ni kanske får en chans att diksutera närmre där du kan inflika varför du gjorde de valen, varför de är viktiga för dig och valt att skaffa dem. Även ge dem tid att se bortom det. Försöka umgås med fmailjen som #6 föreslår. Verkligen visa vem DU är.

Men det är kanske inte alls tatueringarna och piercingarna som stör systern. Din pojkvän kan inte fråga henne vad problemet är? Alltås när det bara är de två?
Så gör jag just nu. Jag har vekrligen försökt få min "svåger" att gilla eller iallafall acceptera mig på en lagom social nivå så man kan umgås normalt de där 2-3 gångerna om året man möts. Visst han kan vistas i samma rum som mig men oftast är jag som luft. Han är 5 år äldre än mig. Min pojkvän har kommit med 100 olika, alla lika dumma nlendingar, till varför brodern behandlar just mig på det här sättet. I böjan köpte jag "han är så mot alla" men nu 5 år senare har jag ju sett honom interagera med andra och det stämmer inte. Så jag har slutligen förklarat för min pojkvän hur jag upplever situationen, dragit fram exempel och förklarat att det får mig att må dåligt när vi umgås med honom. Att han gärna får höra sig för om hans bror har någon beef med mig (jag och hans ex bråkade lite men det var låååångt före jag träffade brodern och de gjort slut- men jag intalar mig ändå att det kan bero på den händelsen).

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

hthorsmatz
4/6/13, 5:41 PM
#9

Ja jag kan förstå om folk har fördomar om tatueringar och piercingar, för fördomar beror på okunskap och rädsla för sånt som är främmande.

Dock så vill jag bara inflika att jag ser inte alls extrem ut. Jag har två tatueringar och två piercingar, ser "rockig" ut. Så det är ingen konstig stil som skiljer sig alltför mycket från det vanliga.

Jag har en liiten föraning om att det kan bero på att hon har råkat höra oss ha sex. Och hon var rätt otrevlig om det. Jag förväntar mig inte att hon skulle gilla läget direkt haha, men man kanske inte behöver ta det på så stort allvar… Efter det så kändes det nog ännu sämre. Men det känns inte som en bra anledning till att kunna ignorera någon, direkt.. för det är ju något man får räkna med, och det är inte jordens undergång direkt.

Numera hälsar hon inte ens på mig.

#8 Beter sig hans bror likadant mot dig? Ignorerar dig totalt och inte ens hälsar osv? Jag förstår inte hur man kan gå så långt… jag anser att om man är i den situationen själv, när ens syskon har en partner (ny, gammal, whatever) så borde man kanske själv ta mer initiativ, för det är inte så jävla lätt att komma in i en ny familj, då man vill göra gott intryck osv. Själv är jag iaf sån, och de flesta andra också (trodde jag), att man försöker ta hand om den nya lite och visa intresse så personen känner sig mer välkommen och hemma. Men alla har väl inte sådant hyfs, I guess!

#6 Jag har inte tagit upp det med honom, nej… jag vet inte, men det känns som ett väldigt känsligt ämne? Jag känner mig obekväm i att diskutera det.

[glitterglam]
4/6/13, 11:26 PM
#10

Åh, så jobbigt. Känner igen mig på vissa saker, jag kan inte heller vara mig själv med svärföräldrarna och håller mig därför lite tystare. De dömer ut folk väldigt snabbt för allt mellan himmel och jord (tatueringar, piercingar, mulliga människor, osociala människor, lägre ställda människor, människor som hamnat fel, människor med psykiska sjukdomar etc etc.) och jag vet många saker de skulle tycka mindre om med mig om de kände mig. Det är också ofta en otrevlig/obehaglig känsla i luften, får ont i magen bara jag tänker på det.

Har inga direkta tips, men vill gärna följa tråden.

Gur4m1
4/7/13, 2:11 AM
#11

#9 nej han hälsar och ger en kram då vi komer samman men sen har vi ju bott under samma taknån vecka och under den tiden är det "ignore" på mig. Vi kan sitta i tvrummet bar ahan och jag och jag kommenterar något, eller går me dhan och min pojkvän och de pratar s säger jag något så "hör" han helt pltösligt väldigt, väldigt dåligt. Och jag är inte provocerande eller så. Han och jag är rätt lika, vi gillar att samtala om saker men jag har slutat försöka för det blir bara otrevligt när man måste upprepa sig massor (när man väl tagit modet till sig att ens ta upp kontakten) och fortfarande ignorerar han mig. Nästa stund hör han när min pojkvän eller någon i ett annat rum pratar med honom.

Din teori angående sexet är nog huvudet på spiken och där kna jag faktiskt förstå systern lite. Ni är på hennes hemmaplan och om ni hörs så… det är nog rätt känsligt för många även om du inte upplever att höra andras sex som något speciellt :> Speciellt då ni verkar ha sex rätt ofta :> Tar ni någon hänsyn till det? Alltså, eller kör ni 120% med skrik, vrål och dunkande sänggavlar? hehe…

Med andra ord kan det säkert bli bättre mellan er så snart din kille skaffar eget och det där pinsamma (sexljuden) försvinner. Att ni tåv inte kan låta bli att ha sex pg systern förstår jag också. Trist läge. Pest eller kolera. JAg skulle välja sexet.

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

oh-la
4/7/13, 9:09 AM
#12

det där med sexet tror jag också kan ha med det hela att göra. jag har en bror som, när vi bodde hemma, kunde ha en hel del inte så diskreta ljud för sig med tjejen när dom satte igång. kan säga att det kändes sjukt awkward när dom kom ut sedan, och stämningen hemma var rätt skum också under tiden som man hörde dem. resten av familjen kunde sitta ute i köket och fika, och så drog dom igång. vad pratar man om då liksom när man har stön och sexljud i bakgrunden. nej, det var väldigt underligt, och stämningen blev väldigt konstig. nu är min familj inte värre än att mamma tillslut fick nog och gick och sa till min bror att visst, sex är normalt och bra i ett förhållande, men vi andra uppskattar inte att behöva lyssna på det. det blir liksom lite samma känsla för oss andra som om man hör sina föräldrar ligga. man vet ju liksom att dom gör det, men man vill inte behöva bli en del av det.

dom tystade faktiskt ner liggandet efter det, och allt var frid och fröjd, men det kan faktiskt ses som väldigt respektlöst att inte acceptera andras "rum". man behöver ju inte sluta ligga, men man kan ju försöka tysta ner. framför allt med tanke på att ni ändå har ganska mycket sex :P

hthorsmatz
4/7/13, 5:02 PM
#13

Ja det har nog hänt att vi inte har varit speciellt tysta haha, men vi hade ingen aning om att det var så pass lyhört… nu när vi har fattat att de hör, så är det ju klart att vi respekterar det och är tystare.

Men det var ju jättelängesen, så jag förstår inte varför hon fortfarande är så kall mot mig. 

Haha klart som korvspad att man väljer sexet! Något annat går inte för sig.

Annons:
Intehärutandär
4/7/13, 10:21 PM
#14

Åh, jag har inga bra råd att ge dig. Du är ju redan snäll och redig säger Du. 🙂 Mer kan man inte göra åt saken. 

Svärfamiljer är så himla olika. Vissa går bara inte att tala med, andra älskar och saknar man mer än exet. 😃

Upp till toppen
Annons: