Att jag dräller. Det är nog det min pojkvän har svårast med. Där jag går och står där bor jag också…lämnar lixom spår efter mig med saker. Drömhemmet vore en helvägg med märkta lådr för varenda sak, välsorterat och tydligt. Jag är mer "ordning i kaos" för jag vet var alla saker är, men det blir stökigt och han trivs inte alls i stöket.

Sen är det även min vikt. Jag var förvisso smal när vi träffades och kan därför förstå att han inte är helt nöjd med att jag lagt på mig. Okej om det var 5 kg men jag lade på mig runt 30+ under loppet av ett år pga depressioner och annan skit. Inte blev jag en trevligare person av dessa plus-kilon heller. Så jag försöker återgå  till min urspringsform, men inte mest för hans skull såklart, utan främst för att själv må bra.

TS: Om jag var så fet när han mötte mig och jag inte lovade att bli smal- så skulle jag också bli lite besviken om mannen börjar beklaga sig eller visa missnöje över min vikt. Han skulle ju veta vad han gav sig in på, tänker jag då. Men folk förändras ju också. Jag upplever att min pojkvän är mer orolig över min hälsa och hur övervikten påverkar min självkänsla och humör än den där detaljen att han ska dela bädd med mig.

Jag skulle inte kunna ha en partner som inte accepterar allt hos mig. Visst har vi alla mindre bra egenskaper som kan ses som negativt men det är inget som han inte accepterar. Då hade vi inte varit tillsammans

Att jag äter lite tydligen? Tycker det är normalt jämfört med 5 portioners lunch för honom.

Kan vara så att jag överdramatiserar saker pga exet också. Jag pratade idag med min kille som blev helt förtvivlad över att jag trodde han älskade mig mindre pga lite övervikt, han är bara rädd att jag ska diabetes av godis. Dock har jag inga Sherlock Holmes-säkra bevis på att detta stämmer.

Haha, här är det min envishet. Stolthet går före fall heter det ju, och jag är ofta så envis att jag faller…

Och några kilon extra här med. Alla hans ex har varit "modellsnygga" och sen fick han mig på halsen, kort, rund och inte alls sådär snyggt kislad i ansiktet. Fast han får ta det. Tror jag har mer problem med att jämföra migsjälv med hans ex än vad han har..

Han accepterar allt vad jag vet, annars hade han ju inte varit tillsammans med mig. Men något han har svårt för är min osäkerhet som kommer utan bra planering och osäkerheten vid nya situationer.  Jag trippelkollar gärna saker medan han tar det lugnt och litar på en koll.

En sak är att acceptera och respektera, det tycker jag man måste göra, annars är det något på tok. Men det innebär ju inte att man tycker allt är maximalt bäst med sin partner. Vara oärlig funkar ju inte heller. Jag kan inte påstå jag gillar bäst att maken har några kilon för mycket på magen, jag skulle tycka det var snyggare utan och det skulle vara mer hälsosamt för honom utan. Om han vräkte i sig godis skulle jag bli ledsen för att han förstör sig (jag älskar honom ju, vill inte han ska skadas).

Tycker min man är väldigt bra på att acceptera mig. Utom kanske mitt behov av ordning på grejer, det tycker han är jobbigt. (är alltså långt ifrån pedant, men i jämförelse med honom så vill jag ha varje sak på sin plats och inte saker överallt.)

Min breda kunskap - att jag är allmänkunnig stör sig mina män på. Man får inte veta mer eller vara smartare än sin man - då förminskas de tydligen. Hela deras manlighet står och faller om man kan säga emot och ha rätt. 🙂

Min senaste pojkvän älskade min kvinnliga kropp sa han och frustade. Ett par månader senare försökte han putta ut mig i löpspåret i princip för han hade ju magrutor - då skulle det väl inte vara några problem för mig heller. Sedan att det är fysiskt omöjligt för mig efter graviditet - och att jag inte ens vill ha det var inget att lyssna på. Jag gjorde slut ganska snabbt. 😎

Kom inte på något direkt men nu har jag suttit och tänkt efter en stund och kommit på ett par saker jag tror han kan irritera sig på.

Dels är det att jag är väldigt känslig mot kritik, i allafall från honom. Han vet nog inte att jag är mer känslig för kritik från honom än från andra, men så är det iallafall. En annan sak (som egentligen hör ihop med det jag skrev nyss) är att jag har svårt för hetsiga diskusioner, jag börjar ofta gråta av sådant medan min kille gärna diskuterar och argumenterar i all oändlighet. Har mer än en gång blivit kallad defensiv när jag vill förklara hur jag tänker, medan jag anser att det inte är så konstigt om jag blir defensiv när han är offensiv.

#9 Jag är glad att du var tvungen att tänka ett bra tag innan du kom på något. 😛

Om du tycker det är svårt att prata med honom om dessa saker kan ett litet brev förklara saken?

#8 Det är svårt att vara allmänbildad ibland.
Jag hoppas nuvarande åtminstone är jämn-smart så ingens stolthet blir sårad.

Själv har jag en grej för smarta personer. Alla mina killar har varit begåvade på ett eller annat sätt intellektuellt. En var dock mer för hjärntortyr och bara roade sig med att förvirra mig, men han rök rätt snabbt. Sadism, om än mental, är inget jag tänder på.

#11. Har mött en sådan man med, som jag älskade att hata. Men han använde sin intelligens till att nedvärdera - och då må man ha intelligens, men man är inte smart.

Som en "smart" vän till mig sa; Man kan ha hög intelligens och vara smart men det garanterat inte att man tar bra beslut och är en bättre människa.

Men ja, min pojkvän ACCEPTERAR inte min bristande ordningssinne, det är en anlending till att vi inte bor ihop idag. Jag trivs som det är, han trivs som det är, vi fungerar "isär". Lite att pillra russinet ur lussekatten (fast jag gillar russin i lussekatten). Men visst är känslan skönast när man accepterar och respekterar varandras egenheter, ta det onda med det goda. Det upplever jag att han gör i övrigt och jag har mina egenheter som jag vekrligen uppskattar att han kan hantera- därför gör jag mitt bästa att även acceptera honom, för gudarna ska veta, den mannen är inte perfekt själv :P Däremot är han intelligentare än mig, alltid gillat intelligenta män. Alltså män som ÄR intelligenta, inte de som SÄGER att de är intelligenta.

Min sambo kunde nog önska att jag inte drällde saker omkring mig men det gör faktikst han med, bara på ett annat vis. Jag kan ofta lämna saker lite precis vart som helst medans han han högar med centrerat skrot i alla rum haha. 

Annars är det jag som är den som inte accepterar saker. Jag kräver t.ex att han ska sköta sin ekonomi bättre, tex. inte alltid betala rkningarna på sista dagen för dte händer rätt ofta att internetbanken strejkar. Dessutom kräver jag att han sköter sina arbets/skoluppgifter i rimlig tid. Men detta har blivit såmycket bättre under tiden vi varit ihop. 

Jag är faktiskt mest orolig över att han är så himla accepterande av alla mina dåliga sidor! Jag vet ju att jag har dem och hoppas att han inte stilla tiger och lider när jag t.ex söker gräl pga pms.

#14 Låter mest som att du stöttar honom till att göra saker bättre, saker som är bra även för honom. :) Jag är ju otroligt tanksrpidd så det vore meningslöst för min pojkvän att sura över att jag är "drällig" däremot har jag bett honom att säga åt mig om han stör sig på något så plockar jag bort det- om jag har tid just då, annars kommer jag ändå glömma bort det.

Ehm.. jag hör bara att jag är underbar och sådär jämt, men jag VET att han hatar min låga sexlust. Det får han leva med, jag tänker inte ha mer sex bara för att han vill, jag måste också vilja.

Min sambo tycker att jag är lite för kontrollerande och bossig ibland. Dock vet jag inte hur mycket av det som är kultur. Som svensk anses jag ju generellt oartig jämfört med hans engelska kultur, så han vill egentligen mest att jag ska säga åt honom på ett bättre sätt. Om han biter på naglarna tex så säger jag "sluta bit på naglarna" och han vill höra "snälla sluta bita på naglarna tack" typ. Och så tycker han jag är stökig men det jobbar jag på så nu har vi inte så mycket problem med det. Går jag upp för mycket försöker han hinta att jag ska träna, vilket är helt ok eftersom han ju vill mitt bästa. Jag gick upp mycket förra året pga en operation men sen ner igen. Nu går jag upp igen men denna gången har jag ju en bebis i magen så det är inte så konstigt :P Annars är han väldigt accepterande. Jag däremot vet att jag kan vara lite jobbig och har svårt att acceptera vissa saker. Som nagelbitandet och att han daltar med hundarna tex. Men det förändras ju hela tiden iom att man jobbar på sakerna partnern har problem med och utvecklar nya dåliga vanor som inte är så populära.

Vi accepterar och respekterar det mesta hos varandra, däremot behöver vi inte gilla allt hos varandra. 

Han kan tycka att jag blir lite känslokall då jag blir stressad. Av ngn anledning ogillar han att jag har olika sorters snus, håll dig till en dosa för tusan… jättekonstig sak att störa sig på tycker jag, men nu har jag hållit upp i 2 veckor så han slipper kanske störa sig :) Han tycker att jag är stökig, men vi bor inte ihop så det skiter jag i :) Sen blir han irriterad på att jag kan äta samma mat flera gånger på raken. Han stör sig på konstiga saker… 

Jag stör mig enormt på att han inte lagar matlådor utan äter ute varje dag istället, iofs hans pengar och jag har inte med det att göra, precis som det jäkla gymkortet han betalat för med inte använder :) Sen ogillar jag verkligen övervikt hos en partner (ledsen att det låter drygt, men jag tänder inte på det alls) vilket gör att jag går och nojjar om han går upp minsta lilla. Kopplas ihop med matlådor och gymkort osv…

Att jag inte går ihop med två av hans bästa vänner - mer deras fel än mitt iaf. För jag har försökt. Att jag inte delar hans intressen - han gör allt med sina vänner och nästan inget med mig. Det resulterade i att vi gjorde slut. Min minimala sexlust hatade han, och att jag inte var så social alla gånger mot hans familj. Blyg och inget att prata om var mitt problem. Iaf det jag inte kunde "acceptera" men jag respekterade det ändå hos han var: hans två bästa vänner och hans intresse - han var nästan aldrig hemma, alltid upptagen efter jobbet. Hade även svårt för att han aldrig ville laga "riktig mat". Att han inte tänker på vad han stoppar i sig. Att han aldrig bjuder med mig på roliga aktiviteter som han gör. Jag har bra självförtroende och jag vet att han älskar min kropp och tycker jag är skit snygg :) men han är absolut inte nå kräsen när det kommer till ytan hos tjejer. De kan lika gärna klä sig i en sopsäck och gå med en knut i håret hela dagarna typ. Nästan iaf. Och då känns det värdelöst för mig som tänker lite lagom om mitt yttre som klär mig fint när jag går någonstans osv :P jag tränar och försöker ta hand om min kropp och han bryr sig inte om tjejen är lite mullig. Visst är det bra! Men det känns som att det inte uppskattas lika mkt att jag faktiskt ser väldigt bra ut. Störde mig mkt på att han aldrig ens försökte träffa och umgås med min familj - som jag gjorde med hans. Inte en middag har han ätit med min familj under tre år. Han undvek dom när han sov hos mig och har svårt att sova borta. -.- jag är helt tvärtom #18 är som dig gällande vikten haha.

Oh….men många män gillar muliga tjejer trots att deras tjej är smal "och ser jävligt bra ut". #19 så träna och gör dig snygg för din egen skull, han uppskattar det också säkert. Har dock en väninna som är jättesmal och vältränad som inte var det när hon träffade sin man och han beklagar sig bland att han saknar hennes bröst och att hon inte är så mjuk och go nu. Men törs nog lova att han säkert uppskattar att hon orkar hålla hus och barn rena och aktiva idag. Någon som går med massa extrakilon tenderar också att orka mindre. Sen är vi alla byggda olika. Jag skulle aldrig trivas eller kunna bli "trådsmal". Det passar inte min kroppstyp och skulle bli en allt för stor kamp MOT min egen kropp. Eftersom han är med dig så tycker han säkert om hur du ser ut, även om hans krav är lägre för att finna en tjej som attraktiv.

Jag gilla inte feta män och jag är själv mer än bara mullig men jag tränar 4-5 dagar i veckan på gym sedan snart 2 månader tillbaka nu! (tränade även före det men då blev det mer promenader och cykel) Jag jobbar mot att bli en "mullig eller normalviktig tjej" ;D

Jag har alltid dejtat män som är slanka "av naturen". Som svarta slukhål som kan äta precis vad som helst men ändå inte öka i vikt…tyvärr har dessa vanor påverkat mig negativt- för man lever som man umgås. Jag behöver röra på mig, jag behöver BRA mat för att må bra och inte gå upp i vikt. Så ja, min pojkvän är väldigt positiv till att jag ska gå ner i vikt, men där stör jag mig lite- för han är den som ser Pizza som "fin mysmat" på helgerna, han är den som äter en gång om dagen och aldrig har hemma saker så jag kan äta något mindre innan dess- så blir istället att man blir så hungrig att man svullar pasta för en hel vecka när de väl bjuds på käk i det hemmet. Sen oroar jag mig för framtidne för förr eller senare kommer denna livsstil att sätta sina spår även om det inte gör det just nu.

Samtidigt är vikt och utseende det svåraste att påverka och "kritisera" hos en partner tycker jag- för det är otroligt svårt att förändra och måste vara ett eget val.

#20 ja absolut jag gör det ju för min egen skull! :) Varken jag eller han har någonsin kritiserat varandras utseende, jag tar han som han är och han tar mig som jag är. Det enda jag påpekat snällt (som han håller med om) nu senaste tiden är att han kanske borde börja träna igen som han gjorde förr (alltså genom sina intressen - kross bl.a.) och det vill han och han gör det nu när han har tid - blir väl mer till sommaren men han säger själv hur mkt han verkligen vill börja träna men inte orkar eller har tid (mkt jobb och annat) Att kritisera utseende är lite hårt men just vikt och hälsa kan man ju smyga in på ett fint sätt för det är ju även för personens bästa man gör det? Kan jag tycka iaf :)

Att jag är alltför smal. Jag har gått ner 11kg sedan juli förra året och han avskyr det. Som han sa: "Du har ju inte precis much going for you numera."  Tror att jag aldrig någonsin har känt mig så pass oattraktiv som jag gör nu. Jag har muskler och fortfarande kvinnliga former, men det är inte tillräckligt för honom. Det här har nog gjort att jag har gått in i en depressions fas just nu.

#22 han måste väl vara rädd för att för förlora dig? Hoppas att det är där skon klämmer. Jag kan komma på mängder av saker min sambo borde ogilla hos mig. På grund av mediciner kan det ibland (ofta) vara lite lite på sex fronten. Det hade han jätte problem med när vi flyttade ihop men nu säger han inget om det men vet att det är jobbigt för honom. Han vet varför och även att jag använt sex på ett självdestruktivt sätt. Sen vet jag att han önskar att jag lagade mer mat och städade mer. Men det är inget han säger något om heller. Han vet varför det är som det är och jag har gett honom flera tillfällen att lämna mig men han vill leva med mig ändå. Ärligt vet jag inte varför han står ut med mig. Han säger att han vill vara med mig och att det inte spelar någon roll med något annat. Önskar bara jag kunde ge honom det jag tycker han förtjänar…

#23 Säkerligen måste din ödmjukhet vara ett av sakerna som gör att han vill stanna 🙂

Varför vill man vara tillsammans med någon som har något man inte accepterar? Visst finns det saker man kan ogilla hos sin partner men att inte acceptera något i ens beteende eller utseende fattar jag inte…

#25 Vissa tror att dom inte kan få bättre och "nöjer sig med mindre", andra är bara otroligt svåra att tillfredställa.

Tror snarare att folk inte tänker efter vad acceptera egentligen innebär och likställer det med ogilla :)

#24 Tack :) va snällt sagt av dig. Det värmde :)

#26 - Tragiskt vad många här inne som verkar ha det så isf…

#29 Inte tragiskt; trist.

Ja, men det brukar bli så med dåligt självförtroende. Man tror inte man kan få det man vill ha eller så vill man ha "bättre" för att kompensera sina egna tillkortakommanden.

#20 - Jo, jag tycker det är tragiskt.

Att jag är så nojjig hela tiden och verkligen över allt! Det är i alla fall det som är en jobbig sak för min pojkvän men det har börjat försvinna som tur är. Det jag stör mig på är väl att han jämt är ute i sista minuten med allt, jag planerar gärna medans han är spontan. :)

Tror det är som #27 säger när jag tänker efter t.ex på det jag skrivit. Att inte acceptera är ju att inte acceptera-men min pojkvän har aldrig sagt "gör si eller så annars kan vi inte vara tillsammans". Jag tycker inte det är tragiskt att man är med någon trots att allt inte är perfekt alla gånger.

Jag vet att jag kan få en annan kille, men jag väljer nog hellre att gå ned de där kg i vikt eller att låta bli att lägga smörkniven på smörpaketet (om vi säger att han vekrligen nu avskyr att jag gör så). Man vet själv sina gränser, annars lär man sig dem nog rätt snart. Vet inte vem du är att kalla andras relationer för tragiska :( #31 men det får du ju tycka.

Men är man kvar i en relation där man inte känner sig uppskattad, blir påhoppad och så…så är det sorgligt att det blivit så :( #22 Devya; pratat med honom om hur du känner när han säger sådana saker om din vikt? Oroligt okänsligt av honom.

Ingen är ju perfekt, man skulle nog bli rätt ensam om man skulle kräva att den man är med är det. I ett förhållande pratar man med varandra och löser saker. Om sambon gör något som inte kan acceptera och är villig att ändra på sig ser jag inga problem med det. På samma sätt är jag villig att ändra mitt beteende i vissa avseenden. Sen är det svårt om han inte kan acceptera att jag inte kan acceptera det, och alltså inte vill ändra sig. Men tja jag skulle ju inte göra slut bara för att sambon biter på naglarna. Så kanske jag menade det som i ogilla ändå. Han gör ingenting jag skulle göra slut över för då hade jag ju gjort slut…

Att jag inte vill ha sex lika ofta som honom, har han rätt svårt att acceptera.
Och när jag tuggar, dvs. äter, så blir han ibland galen.. han tycker att det låter så äckligt och högt, och när han blir irriterad över det så blir jag sjukt irriterad jag med. Eftersom jag tycker att jag tuggar normalt. Jag menar hallå, inte så att jag tuggar med öppen mun?!
Haha så töntig sak egentligen 😂

#35  HAHA Jag stör mig på hur folk tuggar! Senast idag så blängde jag surt på min pojkvän för att han svalde så jävla högt! Man kunde verkligen höra ALLT! Min mamma tuggar också jätte högt - ibland kan jag inte göra annat än sitta och störa mig på folks tugganden tills jag får typ.. psykbryt XD

#35 mitt ex kunde också klaga på när jag åt, iaf pasta! Det lär högt sa han haha jag bara tuggade som "normalt" och med stängd mun så vad mer kan jag göra :P Men han är känslig och avskyr när folk tuggar med öppen mun till exempel. Alltså jag tycker de flesta (ink mig själv) tar upp saker vi ogillar och stör oss på men fortfarande såklart accepterar :) Mitt ex hade tyvärr svårt att acceptera att jag var arbetslös så länge vi bodde ihop så jag flyttade ut för orkade inte med hans bitterhet och det ledde till att det tog slut i kombination med mkt annat. Idag är jag glad över det iaf :)

#36 Haha jag med! Min sambo har lite problem med en trång näsa så han typ flåsar när han äter och ibland liksom smackar när han andas, det kan jag bli jättestörd på! Haha! Åtminstone tuggar han inte med munnen öppen, där skulle jag sätta ner foten. Men det är fasen jobbigt att störa sig på en så dum sak.

#38 ja jag tycker väl inte heller om bräda någon smaskar eller tuggar med öppen mun. Vem gör det :P Fast förstod inte vad han menade när jag lät då jag tuggade pasta, för jag tyckte jag tugga som alla andra haha. Han beskrev det som att jag tryckte upp maten i gomen? Haha

Sätt på radion när ni äter! 😃 Jag HATAR tuggljud, även mina egna, så bakgrundsljud är ett måste.

Min sambo både tuggar högt, smaskar och äter med öppen mun! Det gör faktiskt alla hans syskon också (dom är 4 barn). Helt hopplöst att äta med dom. Min sambo kan jag iallafall träna :) han är mycket bättre nu än när vi flyttade ihop. Nu behöver jag bara blänga på honom ibland och nej det är inte för att jag vant mig :p. Men när det kommer till chips och nötter är det som han sitter och tuggar i sig grus. Tyvärr har både han och jag försökt ändra på detta men utan större resultat. Dock är jag glad att det blivit lite bättre :p man får vara glad för det lilla man får.

Låter som det är en vanlig sak att få ryck när sina partners äter xD
haha men seriöst, det är så jobbigt när han påpekar det och ber mig tugga tystare.. för då kan jag liksom inte njuta av maten längre.
Och det är verkligen inte så att jag tuggar högt eller smaskar, men det är klart det hörs när man äter exempelvis knäckebröd :P

#37 Håller med, alltså det skulle ju vara konstigt om man inte störde sig eller ogillade NÅGOT med sin partner.. men självklart accepterar man ju varandra oavsett! :)

#33 Jag var hem en sväng (är på utbyte) och då sa han det där till mig. Jag var från tidigare ledsen över att ha gått ner så pass mycket i vikt så han gjorde mig bara mer deprimerad. Jag sa också det åt honom och han sa nu bara att jag måste helt enkelt äta mer. 

Nåja, vet inte om det förhållandet kommer att fungera mycket längre. Det börjar gå alltför mycket åt skogen nu.

#43 du borde vara stolt över att gått ner så mycket. Jag har också gott ner i vikt nästan lika mycket som du och min sambo blir bara avis och jobbar på att gå ner han med. Han säger saker som 'går du mer mycket mer finns det snart inget kvar' men på ett sätt som får mig att känna mig stolt över vad jag gjort. Han oroar sig för att jag inte äter tillräckligt (vilket jag inte gör) men det är inte för att jag är smalare och han är rädd för att jag ska bli 'för snygg' för honom utan för han oroar sig för min hälsa. Tycker du ska vara stolt över att ha gått ner. Du förtjänar någon som älskar dig och stöttar dig även om du går ner eller upp ett par kilo.

#44 Nej, jag är nog inte stolt över att jag har gått ner så pass mycket i vikt. Det var aldrig min mening eftersom jag var smal från början men nu är jag underviktig med mina 43kg. 

Jag kämpar just nu med att gå upp i vikt men det är svårt då jag är väldigt nere just nu.

#44 kändes mrkligt att anta att man ska vara stolt för att man gått ner. Många kämpar med undervikt också, får man inte glömma. Är man normalviktig så låter ju 11 kg som en väldigt stor viktnedgång på så kort tid och Devyas pojkvän sa det verkligen på ett dumt sätt tycker jag, om än det var ärligt menar så var det okänsligt, speciellt om man inte eftersträvat det med mening. Man kan uttrycka oro på bättre sätt utan att behöva tänka efter speciellt mycket, det han sa lät bara otroligt egoistiskt och nedgörande. Efter att ha läst andra trådar så förstår jag att du slutat tro på relationen #45. Jag hade inte stannat 5 minuter till.

#45 förlåt mig! Jag tänkte mig inte alls för. Jag tänkte mest på min egna situation och att jag själv kämpat med att gå ner i vikt. Är fullt medveten om att många kämpar med att gå upp i vikt. Jag hoppas verkligen inte du tog jätte illa upp. Förlåt jag skulle tänkt innan jag bara antog. #46 ja det var väldigt dåligt av dig det hände du helt rätt i. Jag borde ha tänkt efter lite mer och inte bara antagit att det var en positiv vikt nedgång. När jag va yngre kämpade jag med att gå upp med vikt själv och vet ju hur det kan vara. Du har helt rätt det var väldigt okänsligt av dig.

#47 Jag faktiskt antog att du kanske hade misstolkat det litegrann så därför tog jag absolut inte illa upp. :) No worries!

Va bra :)

#49 JAg tog iallafall JÄTTEILLA vid mig. ;)  Nej skämtade bara. Men blev förvånad, men jag är sådär också ibland (rätt ofta). Jag vill också gå ned i vikt.

Jag kom på EN sak som min pojkvän absolut inte och ALDRIG kommer att acceptera. Det är nästan löjligare än att störa sig på hur folk tuggar sin mat ;) Jag hatar disk, därför tänker jag "ja men det här glaset drack jag bara lite vatten ur" så ställer jag den på diskbänken. Då är han där direkt och ska diska-bort den eller gnäller på att jag måste diska bort efter mig.

Jag tänker samma sak med smörkniven "ja nu tog jag en macka och lär ta säkert 5 till innan kvällen är slut" så jag lägger smörkniven på smörpaketet i kylskåpet (allra helst sär jag en flik i paketets lock så kniven är inni i, liksom. Så är jag uppväxt i mitt hem sen barn. Detta blir min pojkvän _ Gaaaaaaaaaaalen_ på.

Skulle vi göra en lista på vad som är orsakerna till avrför vi inte bor ihop så skulle incidenterna med smörkniven och vattenglasen vara nr 1. JAg är en otroligt jobbig människa mellan varven och vi har båda två våra egenheter men det är lugnt. Han accepterar vad som helst men inga jävla smörknivar i hans smörpaket. Och jo, jag får inte heller skrapa av smör från smörkniven, i paketet- vilket jag gör hemma hos mig för man SPARAR smör då. Nej han förväntar sig att jag utifrån ögpnmått ska ta exakt mängd smör med kniven. Så blir det ju inte alltid. Det tar verkligen emot att skölja av en kniv som har en enorm, fullt smaklig smörklick fäst vid sig bara för att jag råkade ta för mycket …..Så just detta med smöret är otroligt viktigt för honom. Jag skulle kalla det för en kulturell skillnad… för där jag kommer från, släkt och vänner, är det fulllt accepterat att skära hål i paketlocket och lämna kniven där någon dag/dagar, så vår första frukost tillsammans blev ganska schockartad.

JAg har iofs mött par där det blir ett mindre krig över hur man skär osten (skidbackar osv) trots att de varit sambosar i flera år, Men antar att det är rätt okej skitsak att vara oense om. Det är inget man dumpar någon över tror jag. När jag är hos honom så gör jag som han vill ha det men jag gör som jag vill hemma hos mig. Men gud vad det stör honom :> Jag vill inte bo med någon som går runt och stör sig på mig.

HATAR skidbackar på osten !! Och tycker inte riktigt om smörkniv och osthyvel i kylen särskilt inte om man har diskmaskin. Hatar att man sparar massa disk i handfatet/diskhon och ett berg av tvätt. Eller kläder på golvet eller ett badlakan på golvet till fötterna! Det ska vara speciella handdukar för det xD

Jag ogillar gropar och "oreda" i smöret, allra värst är smulor! *ryser* 😞Jag är ganska kinkig/känslig med mat i allmänhet, så ja.. Men det skulle nog aldrig kunna bli en deal breaker mellan mig och partner. Jag har så många icke-smickrande sidor, så står han ut med dem, så står jag till och med ut med smulor i smöret! 😉

#52 håller med

Oj säger jag bara… jag skulle då aldrig någonsin kunna vara med någon som inte accepterar hela mig. Seriöst. Jag hade dragit på en gång om någon kille klankade ner på mitt utseende eller så.
En annan sak om man kan bli riktigt ohövlig under bråk, det kan man alltid jobba på för att stärka relationen. Eller att man har en tendens att typ… aldrig säga när man är iväg om man är sambos och ens partner väntar på en hemma liksom. Såna saker kan man alltid jobba på. Men att kritisera ens utseende är väldigt lågt.
Väljer man att bli tillsammans med någon så har man automatiskt accepterat hela paketet. Dvs att ens partner kan i framtiden gå upp några kg (sen finns det gränser, som när det går totalt utför och personen går över till fetma.. då är det dags att tänka på hälsan), man har olika sexluster, man har olika rutiner, man tycker om olika osv osv. Man är fortfarande två personer i ett förhållande, man blir inte en. Man är alltid två.

Jag har haft ett endaste riktigt förhållande. Jag gick upp från 55kg till 70kg och var lika älskad i alla fall. Sen gick jag ner 10kg och var lika älskad i alla fall. Jag bytte hårfärg och frisyr, klädde mig i mjukisar vissa dagar och ibland klädde jag upp mig och jag var lika älskad i alla fall. Inga pikar, ingenting fick jag och hade jag fått det hade jag blivit rasande. Ingen kan komma och klampa in och säga ''hörrö, den där frisyren är väl lite tantig för dig?'' eller ''du, nu ser du lite väl rund ut.. kom så går vi ut och springer!'' .. för jag är fortfarande jag. Jag har rätt till att vara jag fast jag är i en relation. Det är insidan som man ska älska, utsidan är ett plus som man helt enkelt får acceptera. Ens partner kan inte kontrollera hur man ska se ut, hur man ska vara osv. Det funkar inte så.. inte för mig i alla fall. Då blir jag kvävd och lever hellre ensam där jag får vara just jag.

Något min partner däremot inte gillade var mitt humör. Jag vart rasande när jag vart förbannad. Det jobbade jag på, för jag var inte trevlig eller ödmjuk osv. Jag sårade min partner och det ville jag inte så det jobbade jag på.

Nu vart det mycket.. men ville skriva av mig :).

jag har aldrig haft problem med att folk ogillat viktuppgång. Jag är en som borde väga 55 men vägde över 90 som mest. Hade lätt kunnat vara med i biggest loser. Med viktuppgång så följer så mycket annat ofta med- sämre humör/humörförändringar- oftast till det mer instabila, otrevliga sorten eftersom många och iaf inte jag är glad åt övervikten. Mindre ork, försämrad sexlust. Att bara gå ner 10 kg förändrade min sexlust totalt. :)

Jag önskade men förväntar mig nog inte att någon ska stanna hos mig, vad än jag råkar ut för. Det är sånt man tar allt eftersom. Däremot har jag otroligt svårt för att någon säger elaka och sårande saker under bråk, för då är man som mest sårbar och även om man är arg så tcker jag inte att sånt beteende är okej alls. Så det är ganska kul hur olika vi alla är när det kommer till vad vi förväntas oss och kräver av en relation. Säger perosnen något under bråk så ska det vara ärligt och DET kan vara sårande, det är okej. Men folk som kastar ur sig saker under bråk FÖR att såra, sådana undviker jag. Att det sker nån gång under livets gång är väl okej, men en del har det ju som system för att tysta ner en eller få sin vilja igenom. Helt oacceptabelt för mig.

Min partner accepterar inte att jag vill gå ut och festa utan honom. Han är orolig över vad som kan hända mig vid fel sällskap. 

Sedan tycker han väl inte om att jag blir irriterad/arg när jag inte får tillräckligt med mat. Men det är det väl ingen som gillar med mig egentligen. 😃

Om det på riktigt blir en jättegrej med skidbackar i osten eller knivar i smöret men "allt" i grunden är bra annars då är det väl bara att köpa två ostar och två smörpaket varje gång, var o en sköter sin ost/smör 😂

#56 min sambo gillar inte heller det. Nu har jag verken intresse eller behov av det men han ärockså rädd att något ska hända mig men också att någon ska bli för närgången. I början var hans svartsjuka ett jätte problem. Men jag satte ner foten och talade om att det var ett oacceptabelt beteende och han har jobbat på det men även jag undviker att väcka såna känslor i onödan. Tagit lite avstånd från killkompisar som tidigare varit närgångna osv. Han har blivit jätte mycket bättre. Tidigare om någon pratade med mig skulle han ha ihjäl killen. Nu om någon klänger på mig överdrivet (och inte bara vänligt) så säger han bara att han tycker vi ska åka hem. En gång hos en kompis pratade jag med en som kändes en av våra kompisar och det var inget med det. Vi var dom enda nya i gruppen och pratade. Min kille hotade med att ha ihjäl honom om han inte slutade stöta på mig och killen klev livrädd. Han tittade inte ens åt mitt håll. Då blev jag arg kan jag säga. En annan gång hos samma kompis var ytterligare en ny kompis kompis med. Jag hade träffat honom i stallet där hans tjej red. Och så står han i närheten av min kille och säger att jag stött på honom i stallet och sånt (jag hade tittat och undrat varför en kille på 25 var i stallet det är ovanligt). Kompisen vi har gemensamt med denna killen säger att han ska låta mig vara eftersom jagär upptagen med min kille är väldigt svartsjuk av sig. Den killen bestämmer sig för att jävlas med min kille och går och stöter överdrivet på mig som fan. Jag är självklart avvisande och det var så tydligt att han bara jävlades. Min kille går fram och lägger armen runt mig och sen bestämmer vi oss för att åka in. Blev jätte stolt över honom att han som ville slåss för att en tanig, osäker kille pratar med mig bara låter det vara när någon medvetet försökte provocera honom. Även om han var så arg så detrök ur öronen på honom och han ville vända bilen för att slå honom så åkte vi bara hem. Kanske låter knäppt men jag va jätte stolt :)

#57 Haha ja det blir väl inget bråk över sånt även om jag inte gillar det ;)

#56  Min kille är tvärtom, bryr sig ingenting om jag festar själv med bara tjejkompisarna och han festar också med bara sina kompisar ibland. Ibland festar vi ihop men oftast vill han festa med enbart sina kompisar (tråkigt nog). Han är ovanligt obrydd, mina tjejkompisars killar/ex är mer svartsjuk eller orolig eller överkontrollerande och de får helst inte festa utan dom eller så blir det tjafs innan de ska ut osv. Så jag tycker det är jätte skönt att han aldrig riktigt brytt sig, ifrågasatt eller ens kollat vilka jag ska festa med/hos. Sen vill han inte heller med, han hade ju fått det om han hellre hade velat det men han stannar hemma :P jag festar mycket mer än han :)

#58 Då är jag inte ensam iallafall! Även om detta inte är ett jätte problem just nu så känner jag att det kommer bli det. Och det har bara ökat. Men vi försöker prata om det och jag vet att han jobbar på det. Jag försöker inte heller få fram svartsjuka i onödan och berättar inte allt. Men frågar han så är det klart att jag säger sanningen. 

Det svåra tycker jag är när han säger att man själv inte direkt kan göra något för att minska problemet.