Familj

Bråk med mamma

2013-04-16 12:03 #0 av: mikkan01

Hallå! =)
Är tvungen att skriva detta och kanske få lite hjälp, har tänkt skriva ett liknande inlägg många gånger tidigare när jag och min mamma har bråkat. 

Grejen är väl den att min mamma har väldigt kort stubin, hon kan bli arg för minsta lilla och jag är bara ute efter att förstå henne. Vi har aldrig haft den bästa relationen och det skyller hon på mig, för att jag har svårt att öppna mig för henne. Ända sen jag var liten har hon haft lätt att bli arg på folk och jag blev rädd och gömde mig, nu är jag snart 19 och har inga problem alls att säga ifrån, jag är den enda i vår familj som faktiskt säger ifrån när hon får för sig att bli arg.

Idag kom jag hem, sjuk och gick och la mig. Ett tag senare hör jag henne skrika och saker kommer flygandes in på mitt rum, dörrar smälls och det stampas i golv osv. Helt oprovocerat. 
Jag har många gånger försökt fråga vad det är som är fel, varför blir hon arg på just mig, vad är det som stör henne men hon bara sätter sig och stirrar ut i ingenting och vägrar kolla på mig.

Vet ärligt talat inte vad jag ska göra för att få det att bli bättre, det brukar vara såhär i antingen veckor eller månader, ibland går det så långt att hon kastar ut mig för att sen skicka ett sms där hon skriver att hon älskar mig och saknar mig och att hon trodde att jag gjorde detsamma. 
Har därför börjat leta efter ett eget boende och det är ju okej för henne så länge hon är arg men när hon är glad igen så förstår hon inte alls varför, inte för att det hade löst problemet men. Försöker jag prata med henne så klagar jag bara, skyller på henne och säger att allt är hennes fel, enligt henne då....allt känns så jäkla hopplöst och jag orkar inte mer.
Hoppas någon orkat läsa och kanske kan ge mig något råd, jag kan nog inte vara ensam om att ha en hopplös mamma.

Anmäl
2013-04-16 12:15 #1 av: Gur4m1


Din mor låter som en kombo av min mamma och pappa tillsammans :> Bor hon med din pappa och har de bra? eftersom hon inte kan ge dig förklaringar på sina utbrott och du känner att utbrotten mot dig är oprovocerade. Låter som att hon är arg på något och när hon ventilerar det/det väl kommer ut så får du ta skiten. Men "ilskan/irritationen/stickan i tassen på lejonet" kan vara din pappa, oro över ekonomi, sömnlöshet, stress, problem på jobbet, eller rent av oro för dig- men oförmåga att prata om det/identifiera det.

Kanske ni skulle kunna söka familjerådgivning och sånt? Det önskar jag att min familj hade gjort. Hon behöver kanske anger management? :D

Det bästa i sånna här lägen är att vara lugn själv, behålla lugnet (det kan smitta av sig-) och sen prata. Just när ilskan är där så känner hon en sak,  tills hon pyst ur sig all "ånga" sen kommer en annan känslaoch syn på världen. Måste vara otroligt jobbigt att väx upp med. Eftersom du är myndig så är det nog en bra idé att tänka på flytt, så länge du har råd med det.

JAg brukar göra så..när jag råkar gå på en mina med min pappa eller mamma, att de får gapa å ha sig om sitt, sen brukar jag ringa upp igen efter en stund och förklara mig/mitt problem/vara jävligt övertydlig och ganska hård (t.ex kräva att få tla till punkt- men ändå behålla lugnet). Då brukar det nå fram- till slut. Jag vet inte varför människor blir såhär, blir som en blockering eller något just när man bråkar och tyvär sugs man oftast in i det- man riskerar ofta att sluta upp med att bete sig precis som dem, skrika, gapa, slänga dörrar. Jag mår lika dåligt varje gång.

Min relation med min fmailj blev mycket bättre när jag flyttade hemifrån och man kan välja bort dem när de är på det där humöret- och man uppskattar varandas umgänge mycket mer, umgås mer som vuxna, inte förälder-barn. Efterosm man inte alltid finns tillgänglig (och finns tillgänglig på sina egna vilkor) blir det inte lika attraktivt/nära för dem att använda en som sin verbala sandpåse/pysventil när de är arg på något.

Man slipper få ont i magen avje gång man hör de där arga stegen i trappen och man undrar "vad har jg gjort nu då...". Bästa jag gjort i mitt liv, förutom att bli född- är att jag flyttade hemifrån. 

Anmäl
2013-04-16 13:12 #2 av: Anna4077

Jag har inte haft liknande. Visst kan min pappa ibland gapa och skrika på döda ting typ en smörkniv som envisas med att ramla på golvet. Väldigt sällan han skrikit på mig, då har jag oftast gjort något fel. Mamma är lite sån att hon kunde ta ut de på mig men det vara bara ibland och hon grät mest. Sedan var det också oftast att jag förtjänade det.

Jag skulle i ditt ställe försöka hitta någon annanstans att bo, om det är möjligt. Kanske prova familje terapi men ärligt talat ser jag inte varför hon skulle lyssna då om hon inte lyssnar/tar dig på allvar hemma. Hon kanske som #1 skrev har något som tynger henne. Kanske hon behöver träffa någon att prata med och lära sig andra sätt att hantera sina impulser och få kläm på vad det är hon som tynger henne/vad hon verkligen känner. Ilska kan ju dölja många känslor som oro, hopplöshet, känslan av att tappa kontrollen.

Lycka till. Jag hoppas verkligen det löser sig på något sätt för dig

Anmäl
2013-04-16 14:08 #3 av: mikkan01

Tack för era svar! Uppskattas väldigt mycket.
Har varit bostadssökande ett bra tag nu men det är svårt att hitta något speciellt när jag inte har någon vidare inkomst, är studerande. Förhoppningsvis hittar jag och pojkvännen något tillsammans snart.
Det hade helt klart blivit lugnare men jag är ändå lite rädd för att flytta, jag tror att det någonstans skulle kunna bli värre och att vi kanske inte skulle prata med varandra på flera år ifall det skulle hända något vi blev osams om annars.

Hon skulle nog aldrig följa med på familjeterapi eftersom det absolut inte är hon som gör någonting enligt henne och det hade nästan förvärrat situationen. Helst av allt hade jag velat prata med henne och hela familjen tillsammans men sist jag pratade med henne slutade det med att jag grät och hon skrattade åt mig och allt jag sa lät så löjligt.

I flera år har många familjemedlemmar sagt att hon borde söka hjälp någonstans för det är ju något som ligger bakom det hela, jag tror att det har att göra med att hennes pappa var väldigt våldsam när hon var liten, hon har aldrig någonsin nämnt honom och det är oftast min egen pappa som är slagpåsen här hemma.

Anmäl
2013-04-16 15:20 #4 av: mikkan01

Wow....
Jag fick precis reda på anledningen till varför hon var arg och det var för att hon bad mig tvätta händerna när jag kom hem, jag gick upp och gjorde det men hon antog att jag inte gjorde någonting alls utan sket fullständigt i vad hon sa. Jag ifrågasatte det, som jag alltid gör och hon blev flyförbannad och samtidigt som jag gjorde mig en macka slog hon kylskåpsdörren på mig 2-3 gånger. Jag frågade vad fan hon höll på med och blockade det hon höll på med i diskhon, hon drar ur själva kranen och försöker slå mig med den? Det blev inget hårt men det var andra gången i mitt liv hon tar till våld vid ett sånt litet bråk.
Är helt förstörd och vill inte bo med henne alls längre, usch...Snopen

Anmäl
2013-04-16 15:41 #5 av: polgara

Det där låter inget vidare, du är myndig o gör precis som du vill med ditt liv.

Hade jag varit i din sits hade jag tagit kontakt med de socialamyndigheterna o förklarat läget, de kan hjälpa dig med en lägenhet tills vidare. HUr försörjer du dig i övrigt? Din mamma har ju ingen försörjningsplikt för dig längre

Anmäl
2013-04-16 15:45 #6 av: mikkan01

Har kontaktat soc en gång tidigare men fick som svar att jag borde kunna lösa det med min mamma och att dom inte kan hjälpa mig eftersom jag studerar och dom har försörjningsplikt så länge jag gör det på gymnasienivå. 

Anmäl
2013-04-16 16:35 #7 av: polgara

ok tycker det låter konstigt att de resonerar så, hoppas det löser sig för dig, för så här kan du ju inte ha det


 

Anmäl
2013-04-16 17:00 #8 av: Snovit79

Socialen är hemskt trista när det gäller sådant här. Endera kommer de och bråkar då inget hänt - eller så väntar de tills allt gått för långt. Det är min erfarenhet. 

Om du skriver dagbok, så anteckna varje tidpunkt och fula ord eller våld. Så lämnar Du in det till soc. Du kan också göra en anonym anmälan, då måste de göra en utrredning. 

Låter som att din mor endera har någon diagnos, då hon inte kan kontrollera sig, eller har sorg av något slag som hon måste ta itu med.

Att skylla på sin elaka far är inget att använda i bråk, då man är vuxen.   Jag har (hade) också en elak mor, men jag är inte elak emot mitt barn för det - eller bråkar i onödan med vänner/partners.


Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.