Annons:
Etikettleva-tillsammans
Läst 3849 ggr
Joakim_78
2013-04-18 19:06

Orkar snart inte mer

Hej,

Egentligen tycker jag det är lite läskigt att rådfråga främlingar kring dessa typer av saker, men samtidigt så har jag väl kommit till insikt att jag kanske måste börja höra mig för, då jag känner att jag inte orkar mer snart.

Jag bor sedan en tid tillbaka med min flickvän. Hon har en lång historia av psykisk och fysisk ohälsa. Hon har dessutom råkat väldigt illa ut i tidigare relationer där hennes partners har varit otrogna, o.s.v.

Hon går i terapi sedan 1 år tillbaka och vårt förhållande har i stora drag tagit en sväng mot det bättre. Men den senaste tiden så har saker och ting börjat falla tillbaka i gamla mönster. Vi bråkar ganska häftigt och jag har stundtals känt mig ganska uppgiven.

Mitt stora bekymmer är att jag inte känner att jag kan leva ut vad jag känner själv. Hennes problem visar sig oftast i dåligt beteende. Hon är otrevlig, självisk och har väldigt lätt för att höja rösten. Oftast så håller jag mig cool och försöker lugna ner henne, men ibland så räcker inte tålamodet till. När jag själv ryter till och säger att det är dags att lägga ner så blir jag skurken, då hon menar på att jag inte har lyssnat tillräckligt noga eller borde ge henne mer utrymme att vara den hon är. Ska man behöva stå ut med vad som helst för att den andra mår dåligt?

Sedan har vi det faktum att jag också tycker att hon har en något sned syn på hur man ska hjälpa varandra. Jag ger henne precis allt jag har vad gäller energi och engagemang, och gör såklart det till min egen bästa förmåga. Men enligt henne så är det hon som ska bestämma hur och när jag ska hjälpa henne, d.v.s se saker och ting ur hennes perspektiv. Här hävdar jag att det inte går, då vi är helt olika människor med helt olika förutsättningar. Har man rätt att kräva sin partner på mer än vad den har att ge? Jag kan ju inte helt plötsligt bli en nya människa, med nya åsikter och värderingar.

Jag har under ganska länge nu levt med ilskan hon bär på inombords. Jag vet mycket väl att jag inte är orsaken till den, men jag har på något snedvridet sätt blivit offer för den.

Jag ska såklart avsluta med att jag älskar henne och vill bara att hon ska må bra. Borde jag kanske söka hjälp själv för att få tips kring vårt förhållande och hur jag ska bete mig i olika situationer?

Blev satans långt det här, dags att avsluta. Alla råd är välkomna!

Tack!

Annons:
kkkristina
2013-04-18 19:15
#1

Är det inte bättre att ni går i gemensam terapi istället för var för sig? I och med att ni har svårt att kommunicera då hon höjer rösten och tillslut blir du arg och så blir det bråk. Jag tror att det kan vara bra att följas och prata med någon.

Maria
2013-04-18 19:21
#2

Det är jättesvårt att leva med en människa som har problem och är "sjuk" på ett eller annat sätt.

Bara för att man är sjuk så får man inte bete sig hur som helst och situationen för dig är lika jobbig som för henne fast på ett helt annat plan.

Är det någonting ni kan prata om normalt? Att prata ut med varandra helt allmänt och inte i samband med gräl kan vara väldigt bra.

Du borde kanske sätta ner foten och försöka få henne att förstå att du också har behov. Ett förhållande handlar om att ge och ta oavsett om man är sjuk eller inte.

Att blanda in tredje part kan ibland vara bra. Att gå på familjesamtal tillsammans kan vara en lösning.

Försök att ge olika förslag så att hon förstår att du verkligen menar allvar med detta.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Honestyisdead
2013-04-18 19:22
#3

Tror också på gemensam terapi. Att någon utomstående kommer in och ser era problem, och på så sätt kanske kan ge er verktyg att arbeta med.

pyromanen
2013-04-18 20:25
#4

Det jag ville skriva har tre pers redan skrivit: gemensam terapi!

Anna4077
2013-04-18 20:48
#5

Det låter som ni skulle behöva prata igenom. Jag tror par terapi skulle vara något att tänka över i ert fall. Du ska inte spela efter hennes pipa bara för att hon är sjuk. Jag har själv psykiska problem men försöker jobba på anpassa och prata med min sambo om saker. Jag har till exempel svårt för när någon höjer rösten vilket han har lätt för att göra. Det är något han jobbar på. Samtidigt vet jag att mina känslor ibland drar iväg och inte stämmer överens med verkligheten. Kan till exempel bli jätte ledsen för att hamstern inte vill komma upp till mig (som ett exempel bara) ibland blir jag ledsen för något min sambo säger som i mina känsliga öron låter fel trots att jag vet att det jag 'hör' inte stämmer. Det är något jag jobbar på och kanske säger 'nu blev jag ledsen, jag vet att du inte menade det så jag uppfattade det men är ledsen ändå' tycker det är viktigt att tala om för honom vad som pågår inom mig. Blev lite rörigt men hänger du med?

Anna och taxen Max

CelsiusT
2013-04-19 08:32
#6

Min reaktion är också parterapi, kanske i kombination med separat terapi.
Sjukshuspastorn sa hela tiden det, att parterapi är inte bara till för när man har det dåligt, det är bara till för att lära sig att kommunicera på samma plan.

Sedan tänkte jag på det du pratade om att du ger och ger och ger och sedan tycker hon att du gett fel, om jag förstod det rätt? Kanske du inte ska ge och lägga all energi på henne hela tiden utan låta henne säga till när hon behöver stöttning? Men det kräver isf kommunikation mellan er. Och jag hoppas att hon ger dig något också så det inte bara är dom som ger och ger.

Medarbetare på westernridning.ifokus

Annons:
[ShinoLang]
2013-04-19 09:12
#7

"Oftast så håller jag mig cool och försöker lugna ner henne, men ibland så räcker inte tålamodet till. När jag själv ryter till och säger att det är dags att lägga ner så blir jag skurken, då hon menar på att jag inte har lyssnat tillräckligt noga eller borde ge henne mer utrymme att vara den hon är."

Låter som du avbryter henne och hon inte får tala till punkt och/eller att du går till försvar?🤔 Då kan man lätt känna sig förbisedd och att den andra inte lyssnar samt att det kan kännas otryggt att prata med sin partner.

"Ska man behöva stå ut med vad som helst för att den andra mår dåligt?"

Nej, självklart inte. Du behöver inte vara hennes "mentala skittunna".

"Sedan har vi det faktum att jag också tycker att hon har en något sned syn på hur man ska hjälpa varandra. Jag ger henne precis allt jag har vad gäller energi och engagemang, och gör såklart det till min egen bästa förmåga. Men enligt henne så är det hon som ska bestämma hur och när jag ska hjälpa henne, d.v.s se saker och ting ur hennes perspektiv. Här hävdar jag att det inte går, då vi är helt olika människor med helt olika förutsättningar. Har man rätt att kräva sin partner på mer än vad den har att ge? Jag kan ju inte helt plötsligt bli en nya människa, med nya åsikter och värderingar."

Du gör det bästa Du kan. Om hon vill ha mer från dig och du redan gett allt och du varit det bästa du kan så står det ju inte rätt till? Och som du skriver: "Hon går i terapi sedan 1 år tillbaka och vårt förhållande har i stora drag tagit en sväng mot det bättre. Men den senaste tiden så har saker och ting börjat falla tillbaka i gamla mönster. Vi bråkar ganska häftigt och jag har stundtals känt mig ganska uppgiven." Ingen kanske kan ge den andre den bästa version av sig själv när en eller båda mår dåligt? Samtidigt ska man inte gräva ner sig i det negativa häller + att både personligen och själva relationen har sina uppgångar och nedgångar.

🙂(Finns säkert något mer att tillägga, men hoppas något jag skrivit kan hjälpa.)

VildaVittra
2013-04-19 09:48
#8

En teknik som man kan använda när någon inte känner sig hörd är att återupprepa delar av vad de säger, ex:

"Du är så förbannat lat, du diskar ju aldrig, tror du att jag är din mamma eller?"

"Du tycker att jag är lat, det håller jag dock inte med dig om och jag vill inte att du ska ta på dig rollen som min mamma".

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Sarah
2013-04-19 12:59
#9

Ang hjälp… vet inte vad det är för hjälp du erbjuder din flickvän, men jag förstår känslan av att vilja be om hjälp istället för att få det serverat hela tiden. Min kille vill "hjälpa" med allt, jättesnällt av honom men jag blir helt tokig av det. För mig blir det att han inte tror att jag klarar ngt själv. Jag har sagt till honom, säkert 200 ggr under alla år, att jag ber om din hjälp om jag behöver den, jag vet att du finns, men jag behöver inte hjälp med allt hela tiden, låt mig lösa saker själv. Vissa saker är inte ens problem i mina ögon men han har redan klurat ut ett sätt att fixa det. Man kan ju bli galen för mindre :)

Upp till toppen
Annons: