Förhållande

Behöver vägledande hjälp

2013-04-21 22:33 #0 av: Personen


Jag är totalt förlorad i mitt egna sinne.
Jag och min pojkvän är 23 år, vi bor ihop sen 2 år tillbaka och har en dotter på 7 månader. Redan vid graviditeten började vi smågräla litegrann men nu är det minst 10 gånger per dag,
alla anledningar och orsaker är så många att ni aldrig skulle orka läsa. Men jag har i alla fall några exempel på saker som gjort att jag tappat min kärlek för honom.
Han ljuger om mycket (både små och stora saker), han skriker när han bir arg (även inför våran bäbis) och smäller i dörrar, han struntar i vad jag ber honom om och gör som han själv vill (t.ex han kan vara borta i 5 timmar när han sa att han skulle vara borta i 1 så jag måste ta hand om barnet själv hela tiden), Såfort han hamnar i en jobbig situation med våran dotter måste jag ordna upp allt osv.
Jag stör mig på allt med honom numera. Och han stör sig nog på mig med mest för att jag "tjatar" om allt men i verkligheten tjatar jag inte ens om hälften av det jag vill påpeka.

Han har mer relation till sin mobil än med mig. Jag är inte helt perfekt, jag säger nästan aldrig något positivt till honom och får han att känna sig så misslyckad. Jag vet inte vad vi ska göra.

Ibland så skrattar vi tillsammans och pratar med varandra som "i gamla tider" och då tänker man att det kanske ordnar sig men sen i nästa sekund så bråkar vi.

Hur gör man ens för att få ett förhållande att funka?

Han gillar att röka, festa ibland, hålla på med bilar och vara ute i garaget, han gillar inte när någon säger vad han ska göra osv
(han vill leva som en singelkille utan barn med andra ord)

Jag gillar mysiga familjekvällar, icke rökare, nykterist praktiskt taget, tycker det är kul att träffa kompisarna ibland men annars är jag väldigt lugn av mig. Är vi kanske för olika trots allt?

Anmäl
2013-04-21 23:05 #1 av: [Yllhilda]

Det låter som något så enkelt som att han inte gillar ansvaret som nu fallit på honom i och med att han blivit far.

Prova skaffa barnvakt några kvällar eller res bort tillsammans någon helg så han och du får andrum. Han kanske känner att "det ljuva livet tagit slut" och att 'helvetet' tagit vid.

Detta är tyvärr många yngre killars inställning till faderskapet; att du inte längre kan ha kul och göra precis som du vill. Så då flyr dem istället och tänker med ånger tillbaka efter 15 år att de skulle tagit till vara på den ljuva tiden med barnet sitt.

¨* Den som gapar efter galen fågel ser inte skogen för alla ben *¨
Medarbetare på virkning och gravid ifokus.

Anmäl
2013-04-21 23:08 #2 av: Personen


Åh jag är rädd för de :(
Så synd dock om de blir så för jag vill inte vänta i 15 år :(

Anmäl
2013-04-21 23:16 #3 av: [Yllhilda]

Men det som är bra är ju att du kan göra något åt saken.

En sak som kan göra killar vettskrämda är just faderskapet. Även om de var vårdslösa och körde utan gummi är det ofta inte beredda på att om det blir ett barn att de ska känna sig så låsta efteråt.
Sen att dom har absolut INGET att säga till om ifall mamman vill behålla barnet eller ej. Det kan göra att dom inte bara känner sig låsta, utan även maktlösa.

Vad du kan göra är att försöka visa för honom att han visst kan fortsätta ha kul, bara mer strukturerat. Att visst kommer barnet med ansvar men man kan ju ändå gå och festa någon helg, bara man förbereder med barnvakt.  Sen finns det dem som inte vill vara far och skyr ansvaret som pesten och vägrar kompromissa alls(vilket de brukar ångra senare).

Ville han bli far? Byter han blöja eller leker med er dotter? Känner han sig delaktig?

¨* Den som gapar efter galen fågel ser inte skogen för alla ben *¨
Medarbetare på virkning och gravid ifokus.

Anmäl
2013-04-21 23:17 #4 av: Sarah

Tycker att synen på killar är lite förlegad... moderna killar oavsett ålder vill vara delaktiga i sina barns uppväxt. De vill vara pappalediga etc. 

Anmäl
2013-04-21 23:20 #5 av: [Yllhilda]

#4 Inte alla.

Det finns många som blir glada över att bli pappa, medans andra inte känner att de vill "växa upp" ännu. Förmodligen känner denne unge man sig överrumplad över ansvaret och sparkar bakut.

¨* Den som gapar efter galen fågel ser inte skogen för alla ben *¨
Medarbetare på virkning och gravid ifokus.

Anmäl
2013-04-21 23:21 #6 av: Sarah

Då en väldigt omodern kille :) som den som beskrivs här... 

Anmäl
2013-04-21 23:25 #7 av: Personen


Han ville ha barn innan jag ens blev gravid, vi försökte i 6 månader innan det blev positivt så vi har haft massor med tid att förbereda oss.
Och han är en bra pappa när han vill.
Men ibland är det latheten som tar över och då måste jag fixa allt åt honom.

Anmäl
2013-04-21 23:26 #8 av: Sarah

Men varför fixar du allt åt honom? Du är hans partner, inte hans mamma. Kanske måste du sluta säga åt honom hur han ska göra saker och låta honom göra sina fel. 

Anmäl
2013-04-21 23:28 #9 av: Sarah

Fel gällande barnet alltså, inte att han lever som tidigare innan barn. Men att rätta honom då han försöker etc verkar väldigt kontraproduktivt. 

Anmäl
2013-04-21 23:30 #10 av: Personen


Men om jag låter honom göra det så är de jag som lider
t.ex smörjer han inte in våran dotter med mjukgörande kräm varje kväll så vaknar hon på natten och kliar sig tills hon blöder och skriker.
Och vem måste stiga upp med henne, jo jag! För 1, han skulle bara låta henne gråta och "anta" att hon somnar om och 2 han skulle aldrig orka ta reda på källan till varför hon gråter.
 Och det är bara ett exempel..

Anmäl
2013-04-21 23:41 #11 av: [Yllhilda]

#10 Han anser väl att du är den som har huvudansvaret för barnet, och kanske till viss del att du känner likadant.

Jag läste i en psykologibok att vissa pappor som faktiskt vill vara delaktiga i sina barns liv känner sig utestängda eller värdelösa eftersom mamman är den som sätter reglerna. Ibland kan mamman komma och säga "sluta nu, såhär ska du göra." och sen går hon med barnet och han får stå och känna sig oduglig, när det hade kunnat vara "älskling, du kan ta och göra sådär och sådär eftersom det har den eller den bra effekten" och sen hade han fått göra det själv och därmed hade teamwork etablerats och han fått avsluta sin uppgift i frid.

¨* Den som gapar efter galen fågel ser inte skogen för alla ben *¨
Medarbetare på virkning och gravid ifokus.

Anmäl
2013-04-22 02:03 #12 av: Gur4m1


#11 ja...det där känner jag igen :) Och kan känna igen mig i hur kvinnor beter sig /ser på sig själva. Kvinnan tar automatiskt på sig allt och mannen backer hellre undan än tar "fighten" och när han väl tar fighten så blir det ändå fel, och då ger man upp och släpper allt för vem vill städnigt göra saker med hängande risk för kritik. Många tar inte kritik speciellt bra, men vi är ofta rätt bra på att ge sådant utan att tänka på det.

Så det där TS berättade om att han ljuger- åker 5 timmar fast han sa 1 timme- ser jag som en flykt. JAg gjorde samma sak när jag var ung och pressen blev för stor. Inget jag gjorde för att jävlas eller trotsa. Det är inte ett bra sätt att hantera det, det är inte okej- men man bör inte bråka (det förändrar inte beteendet) om det utan istället  försöka ändra beteende hos båda. Försöka ändra det som orsakar detta.

Att han röke roch festar visste du väl när ni blev tillsammans, så det är nog bara att ni är på lite olika platser just nu. Efterso han inte verkar tagit på sig fadersrollen lika mycket osm du tar på dig modersrollen (du går dessutom hemma med barnet) så har du fått mogna på ett annat sätt. Se till att han tar pappaledigt och får tid med barnet och du kommer ut och får jobba/praktisera/plugga.

Man får kompromissa ibland. Att han festar ibland borde inte vara ett problem så länge du inte måste följa med? :) Och så länge han inte festar som om han vore 19, singel och där inte finns en morgondag.

 

Anmäl
2013-04-22 09:17 #13 av: Aniara4

Jag skulle verkligen vilja rekommendera er att gå till familjerådgivning. Alla kommuner ska ha det till en överkomlig kostnad, och ofta har även Svenska Kyrkan det (man behöver inte vara troende för att gå dit). Det kan nog bli svårt för er att reda ut det här själva.

Anmäl
2013-04-22 11:23 #14 av: pyromanen

Tycker det låter som att ni hakat upp er i ett dåligt mönster där du är missnöjd och gnäller och han är "den dåliga". Ni behöver bryta mönstret och jag tror också på både familjeterapi och att fixa barnvakt och göra något på egen hand ibland.  Att få ett barn är en jätteförändring och inte så konstigt om det förändrar en massa pluss att det är svårt att få lugn att jobba med problemen i relationen med en liten knart som finns där 24 timmar i dygnet.

För att dela på ansvaret för barnet bättre krävs två saker, dels att han vill ta sin del, dels att du låter honom ta sin del (utan att det måste göras på ditt sätt, och en massa tjat o gnäll och hålla koll på om han nu gör som du tycker det ska göras).


Anmäl
2013-04-22 14:16 #15 av: Gronstedt

#10: Där har du kanske kärnan i era problem - han behöver aldrig bry sig om att lära sig något, för du är alltid där och ställer till rätta. Förhärda dig en gång och låt barnet skrika - karln din lär inte hålla ut särskilt länge. Eller åk bort ett par nätter och låt honom och barnet klara sig själva.

Gå hemifrån utan att fråga om lov eller förmana, red inte upp jobbiga situationer åt honom, låt honom städa upp det han ställer till, om han är borta 5 timmar när han sagt 1 så har du och ungen redan ätit och maten är slut, eller ni är ute någonstans utan att höra av er, när han väl kommer hem.

Plocka inte undan, vänta inte med maten, tvätta inte det som inte ligger i tvättkorgen ... eller vad det nu är ni retar er på hos varandra.

Anmäl
2013-04-22 14:25 #16 av: Sarah


Tror oxå att du måste släppa ordentligt på kontrollen, låt honom vara hemma och pappaledig, se till att han får lösa problemen själv och ta ansvar.

Anmäl
2013-04-22 21:33 #17 av: Personen


Skulle aldrig våga lämna min dotter hemma ett helt dygn utan mig. inte förräns hon är minst 1 år. inte ens med honom för han sover hela natten och vaknar inte när hon gråter, inte ens om hon gråter helt hysteriskt!
Och sen så har jag provat lämna alla hans grejer framme utan att städa bort och där ligger det tills han storstädar som vi gör tillsammans 1 gång i månaden och det tycker han går bra. Men jag trivs inte med stök.
Om vi äter middag utan honom skulle han inte ens märka för han har inte ätit middag med oss/mig sen innan hon var född.. :/

Anmäl
2013-04-22 21:40 #18 av: Sarah

#17 inledningen på det inlägget säger ganska mycket... du vill inte lämna DIN dotter. Om jag förstått det hela rätt så är det ER dotter. Se till att han är pappaledig så han får ta ansvar utan ditt vakande öga. 

När du startade trådarna tänka jag, ojoj, killen är omogen och beter sig illa. Nu tänker jag, precis som andra verkar göra, att du har ett för stort kontrollbehov runt ER dotter och det skrämmer iväg honom. Inte moget av honom att dra, men hur lätt kan det vara att ta fajten för att få vara förälder mot en övervakande mamma? 

Anmäl
2013-04-22 21:41 #19 av: Gronstedt

#17: Om han inte vaknar så får du väl sparka på honom tills han gör det. Men om det är så att det är din dotter och inte er dotter och att du i vågar låta fadern ta ansvar för henne ens ett dygn, så är det inte konstigt att han inte tar större del i ert familjeliv.

EDIT: Efter ett par månader utan rena kläder, rena sängkläder och ren disk och avröjda ytor så lär han märka det.

Anmäl
2013-04-22 23:12 #20 av: Personen


Jag har börjat låta honom sköta mer. Har varit sjuk i en vecka nu och han har fått göra allt i princip. Och han har fått en bättre relation till våran dotter tror jag. Han är en fantastisk pappa. Det är nog mest jag som stör mig på att han är så dålig med hennes rutiner, han glömmer ge henne kvällsmålet i tid, söver henne 22 på kvällen istället för 20, byter inte blöja förrän hon bli alldeles röd på rumpan och bada, klippa naglar osv kan man bara glömma att han ens ska tänka på. Och den här veckan har jag struntat i allt och låtit honom sköta det. Och visst går dagana förbi utan att hon dog pga missat blöjbyte men känner ändå att det är en annan människa man tar hand om och det är lite dålig "föräldravarning" när man måste påminna honom om allt. Men egentligen är det inte det här jag stör mig på utan det är relaionen mellan oss två. Att vi är så långt ifrån varandra rent kärleksmässigt :(

Anmäl
2013-04-23 01:20 #21 av: Gur4m1

#20 han är inte en dålig förälder, han har bara kunnat strunta i det där- eftersom du gjort det. Ingen föds med dessa kunskaper, och som kvinna har man oftast flera år med försprång i kunskapen/intresse av barnaskötande som för oss verkar "självklara". Du ska int ebehöva påminna honom om allt. Glömmer/missar ha någpt får han ocksåta konsekvenserna av det, så ha tålamod så ska du se att han växer i sin roll som pappa:)

Du stör dig inte på det men detta har ju en del av er kärleksrelation att göra också. En gnatande, tjatande, kontrollerande mamma som går helt upp i sitt barn är nog ganska skrämmande för en pappa som inte riktigt får plats (eftersom det ska göras på ditt sätt. det är din dotter, du vet bäst). Det här är en bit på vägen. Barnet och hans relation med barnet är en del av er relation också. En möjighet att få mindre att bråka och irritera er på varandra.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.