Annons:
Etikettkänslor
Läst 10800 ggr
Wanzel
4/28/13, 9:41 PM

Separationsångest?

Till att börja med: Vet inte om jag skulle vilja kalla det här separationsångest, men kallar det så för att "ha ett namn" på det hela.

Sedan 6 månader tillbaka så har jag ett förhållande med världens finaste kille. Han gör mig glad, och är helt enkelt underbar. Dock har det uppstått något för mig som är väldigt jobbigt. Vet inte riktigt när det började, men iallafall innan nyår. 

Oftast får jag min s.k separationsångest när någon av oss ska åka hem, efter att ha sovit hos varandra under helgen (Vi är 17 år, och bor fortfarande hemma). Det börjar pirra på ett obehagligt sätt i hela kroppen, och så vill jag börja gråta. Händer att jag sitter tårögd på bussen hem, eller låser in mig på toaletten och gråter efter att han åkt. Ibland blir det också jobbigare att andas, det känns liksom som att jag behöver anstränga mig mer för att ta andetagen.

MEN, det är inte bara efter en hel helg tillsammans som separationsångesten kryper fram. Eftersom vi går i samma skola så träffas vi för det mesta iallafall en gång under dagen. Efter att vi pussats och sagt hejdå till varandra så kan separationsångesten bryta ut, vilket självklart är ganska jobbigt när man är i skolan.

Jag har försökt lista ut om det är något speciellt vi "gör" när jag får seperationsångesten. Te.x att man inte riktigt sagt hejdå eller så, men  kan inte komma på någonting. 

Någon som har haft liknande problem? Som kanske har tips på vad man kan göra för att minska obehagskänslan?
Visste inte riktigt på vilken sajt jag skulle skriva inlägget, men hoppas det passar här!

Annons:
Honestyisdead
4/28/13, 10:26 PM
#1

Låter väldigt jobbigt att du känner så även om ni träffas nästan varje dag.

Jag känner mig väldigt ensam varje söndag kväll, för då har jag spenderat hela helgen med killen och vet att vi inte kommer träffas mycket under veckan. Men jag gråter inte.

Du kanske skulle behöva prata av dig lite hos skolkuratorn?

Caroline L
4/28/13, 10:35 PM
#2

Jag kände exakt samma sak som du. Men jag känner mer att min "seperationsångest" beror på saknaden. Jag liksom vet om att nu har vi sagt hejdå och nu kommer jag sakna honom. Jag vill vara nära honom och ha närheten. Jag kan liksom få den en helt vanlig kväll när jag vet om att vi kommer ses dagen därpå. Det bara blir så för mig.

Jag var verkligen riktigt starkt sån innan så det blev jobbigt. Ville vara med honom hela tiden och hade ångest när jag visste att han snart kommer gå hem. Men jag började träffa vänner oftare och stärka mig själv och då blev det bättre. Igår tog det slut med killen och jag känner "seperationsångest" alls.

Det blir bättre.


[glitterglam]
4/28/13, 11:01 PM
#3

Känner samma sak.

Wanzel
4/29/13, 9:09 AM
#4

#1 Ja, det är just det jag tycker är lite konstigt. Att det blir såhär fastän vi träffas så gott som varje dag.. Just det att jag gråter tror jag har lite att göra med att jag blir så förtvivlad att jag inte riktigt vet vad jag ska göra.
Kan bli så i andra situationer när jag inte vet hur jag ska bära mig åt, det blir lite som ett sätt att avreagera mig på tror jag..

Skolkuratorn gillar jag inte riktigt. Det klickade inte mellan oss så att säga. Är också väldigt obekväm i att prata om "mina problem" och om hur jag mår, även för folk som jag gillar..

#2 Jag saknar också själva närheten. Känns nästan som att jag har gått och blivit beroende av hans närhet, vilket jag inte riktigt gillar. Vill ju kunna fungera utan att han ska behöva vara vid min sida.

Det känns ju bra att det blev bättre när du började umgås med vänner! Tyvärr har jag senaste tiden börjat dra mig tillbaka från allt och alla, även vänner som jag verkligen gillar. Så umgås sällan med någon annan än min pojkvän. Vilket får mig att känna mig ännu mer desperat och beroende..

#3 Känns ju bra att man inte är ensam med att känna såhär!

[rumelle]
4/29/13, 10:59 AM
#5

Eftersom du fortfarande är i tonåren så skulle reaktionen kunna höra ihop med alla andra hormoner och förändringar som sker i kroppen och att det därför blir en överreaktion.

Wanzel
4/29/13, 11:01 AM
#6

#5 Det är ju inte en helt omöjlig anledning!

Annons:
Anna4077
4/29/13, 11:10 AM
#7

Jag saknar min kille väldigt mycket när vi är isär dock bor vi ihop och det är ungefär 3nätter på 2 och ett halvt år som vi varit isär. Trots detta gråter jag inte.. Kanske är det hormoner? Första kärleken? Vilket fall som helst skulle jag nog prata med någon professionell om detta. Det hjälper mig igenom mycket.

Anna och taxen Max

Wanzel
4/29/13, 11:16 AM
#8

Just det där med att "prata med någon professionell" om det känns.. konstigt. Känns lite som att man bara skulle bli dumförklarad, och att det enbart beror på hormonerna eller så.
Visserligen KAN det ju vara så, men känns som att många kommer se det på ett oseriöst sätt.

Har inte riktigt så bra inställning för tillfället till kuratorer/BUP/liknande just nu heller. Så ber om ursäkt för min negativa inställning!

Honestyisdead
4/29/13, 11:35 AM
#9

#8 Psykologer och liknande jobbar för oss, de får lön för att hjälpa oss och de dumförklarar inte sina patienter. Då skulle de snabbt förlora sin inkomst. Det finns de som går och pratar ibland om de bara haft en dålig dag.

Även om det skulle handla om hormoner så kan det hjälpa att prata med någon utomstående om det. De kan ge en verktyg för att förbättra ens egen hantering av känslor.

Anna4077
4/29/13, 12:08 PM
#10

#8 förstår det. Men hade jag inte träffat min psykolog hade jag troligen inte levt idag. Hon har hjälpt mig otroligt mycket och gör det fortfarande. Har träffat henne i 5år nu eller mer. Bara ett råd :) du gör hur du vill med det :)

Anna och taxen Max

Wanzel
4/29/13, 12:32 PM
#11

#9 & #10 Självklart finns det psykologer och så som hjälper en på ett bra sätt. Inga tvivel om det :)
Jag har ju läst om folk, mestadels som gått till BUP, som haft mindre bra upplevelser. Och då drar jag mig ifrån att "försöka", för att jag redan nu har svårt att prata med folk.

Jag har försökt prata med kurator två gånger (för massa andra grejer), men vågar inte gå kvar för det inte känns bra. Inget fel på personerna, utan det känns inte bra att prata om det.
Skolkuratorn skrev en remiss till BUP, som blev avslagen, vilket också gjorde att jag inte riktigt vågar försöka.
Var på UMO, och blev uppringd av en kurator där, som sa att BUP kanske inte var ett alternativ då jag snart är 18, utan att vyxenpsyk kanske var mer rätt. Jag vet inte riktigt varför, men så fort hon nämnde vyxenpsyk så gav jag upp. För det kändes inte alls rätt.

Hoppas ni inte tar det här som att jag inte gillar era förslag! Uppskattar det verkligen! Vill bara försöka förklara lite hur jag tänker.

Honestyisdead
4/29/13, 12:37 PM
#12

Kan säga att vuxenpsyk hjälpte mig mer än BUP.

Wanzel
4/29/13, 12:40 PM
#13

#12 Det är ju jättebra! Jag vet inte riktigt varför jag reagerade som jag gjorde när hon nämnde det. 
Det kändes liksom mer "allvarligt" på något sätt. Jättesvårt att förklara!

Annons:
Honestyisdead
4/29/13, 12:42 PM
#14

#13 Tror jag förstår hur du menar. Det är ju ännu ett kliv in i vuxenlivet då man börjar på VUXEnpsyk. Men det är inte allvarligare för det :)

Det skadar ju inte att kanske gå på ett möte och bara se vad de skulle kunna erbjuda för hjälp. Du blir inte bunden till fortsatt kontakt och kan även då du påbörjat samtal avsluta när du vill.

Wanzel
4/29/13, 12:50 PM
#15

#14 Ja, lite så kan det nog vara!

Hur menar du möte? Alltså att man går som "en vanlig gång" bara? För att typ "pröva på"?
Antar att jag måste försöka, igen. Men tack för alla svaren jag fått :)

Anna4077
4/29/13, 1:05 PM
#16

Det är läskigt :) förstår precis hur du menar.

Anna och taxen Max

Caroline L
4/29/13, 3:09 PM
#17

Människor är sociala och vi behöver det. Om du drar dig iväg från vänner så är det inte konstigt att du börjar känna dig beroende av din pojkvän. Det är ju såklart jättebra att du gillar att vara med honom men försök att gilla att vara med andra också. Det kommer göra det bra för dig!

Att vara beroende av sin pojkvän är inte bra du måste vara stark i dig själv jag tror säkert på att det tog slut med min pojkvän för att jag var alldeles för beroende av att vara med honom hela tiden.


Wanzel
4/29/13, 3:20 PM
#18

#17 förstår precis vad du menar! Det är ju varken kul för mig eller min pojkvän om ja inte kan "fungera" utan honom. Aneldningen att jag har dragit mig tillbaka är för att mina "gamla vänner" och träffades alltmer sällan när vi började gymnasiet. Insåg samtidigt att jag har väldigt lite gemensamt med alla, och eftersom jag mer eller mindre ljuger om hur jag mår så känns det bara påtvingat att umgås..

Upp till toppen
Annons: