Annons:
Etikettkänslor
Läst 12131 ggr
Aanonym
5/5/13, 10:27 PM

Ständigt orolig

Hej!

Jag har en underbar pojkvän sedan snart sex månader. Vi har ett toppenbra förhållande och jag litar på honom till 100%. Men efter att ha haft ett förhållande med en kille som jag också litade på, och trodde på en framtid med, som vart otrogen en längre tid under vårt förhållande så blir jag ständigt orolig när min nuvarande pojkvän gör saker. Som när han går ut på krogen, festar, när han är med sina tjejkompisar och inte svarar på sms på flera timmar. Den ständiga oron äter verkligen upp mig och jag är rädd att den tillslut kommer förstöra vår relation, vilket är det sista jag vill. Jag vet verkligen inte hur jag ska bearbeta detta. Jag försöker att inte oroa mig det minsta, för jag litar ju på honom. Men ändå blir jag så jäkla orolig jämt.

Någon som varit/är i en liknande situation? Eller någon som bara kan ge mig råd om hur jag ska lösa detta?

Annons:
Honestyisdead
5/5/13, 10:55 PM
#1

Jag kan också oroa mig om jag har en dålig dag. Då kan min fantasi sätta igång. Men jag visar aldrig det till honom(kanske skämtar lite om det ibland). Har lärt mig att det förstör mer om man håller på att visa sin oro som faktiskt inte har någon grund. Tror jag i alla fall :) Har ju också levt i förhållanden där killarna var allt annat än trogna.

Men för första gången känner jag att detta är någon jag vill dela livet med, därför gör jag allt för att komma förbi svartsjukan och oron över att mista honom. Hos mig handlar det mest om att jag inte tror att jag duger, att han ska hitta någon bättre. Och det är där jag måste arbeta, med mig själv och mina känslor.

Kanske är det samma sak för dig?

eirwen
5/5/13, 11:43 PM
#2

Jag vet precis hur det är. När jag var 13 så blev jag tillsammans med en kille som var otrogen hela tiden och var en manipulativ notorisk lögnare. Skadade mig en jävla massa. Har stora tillitsproblem och blev paranoid efter honom, som tyvärr har gått ut över andra förhållanden. Idag är jag 19 och är mycket bättre men det är fortfarande ett problem. Min nuvarande pojkvän är väldigt förstående och vi samarbetar med detta.

Värd för https://socialtarbete.fria.ifokus.se och medarbetare på Psykologi ifokus.

Gur4m1
5/6/13, 12:37 AM
#3

Håller med Hera. Man måste het enkelt kämpa med sig själv och ibland har man sämre dagar. Det viktiga är att aldrig göra det till sin partners problem för då är man där: Man lite inte på honom.

Att inte låta tvivel och rädslan att bli förrådd och lämnad,  fördunka ens känslor och respekt för sin partner.

Mitt främsta tips är att inte bara sitta hemma och vänta, gör saker. När du vet att han ska iväg, försök få ihop att göra något med några vänner eller mys upp framför en bra film med din familj, något.

Låt inte fantasin skena iväg. Stärk dig själv mentalt med att påminna dig om att fantasi och verkligheten är olika. Tänk dig in i samma situation själv- du är på fest, din kille är hemma. Du är på festen för att ha kul, inte sitta vid mobilen och läsa sms. Det är skränigt, du har många vänner du vill prata med, du dansar lite. Är kanske lite full. Du HÖR inte mobilen, när du äntligen börjar komma hemmåt så är du för trött för att ens tänka på att kolla, än mindre svara på några sms.

för att slippa irritera mig på att min kille inte svarar när han åkter bort/ festar så brukar jag säga "Jag kommer inte ringa dig, du ringer mig om du får tid över…."

Så slipper jag börja sms:a och störa mig på att han inte svarar, eller ringa och bara höra skränig musik och tjejröster i bakgrunden. :P Oftast blir det inga samtal eller sms, men ibland dimper en "saknar dig",  gonatt <3! " eller "Home and safe" ner i min smslåda. Då blir man ju glad, och man slapp sitta och vänta.

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

[amysmatte]
5/6/13, 1:44 AM
#4

Hade du litat på honom till 100% så hade du inte varit orolig.

Gur4m1
5/6/13, 1:59 AM
#5

#4 det är dock inte sant. Om hon inte litat på honomså hade hon anklagat honom. Här är det nog mer att TS har svårt att lita på _någon_, eller situationen. Så det skulle kunna vara vilken kille som helst- hon skulle fortfarande få denna oroskännsla.

Så på sätt och vis har du rätt, men samtidigt blir det fel. Jag tycker att man alltid ska vara uppmärksam och inte tro på folk helt blåögt, men har man blivit sviken så blir man många gånger skadad av det, säger ju sig själv. Det är något man måste jobba med hos sig själv. Så problemet är ju inte att hon inte lita på honom- problemet är att hon återupplever det som hänt förut, som inte har med hennes pojkvän att göra. Något ditåt.

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

[amysmatte]
5/6/13, 2:15 AM
#6

Men då ska hon inte säga att hon litar på honom till 100%. Jag vet själv hur det är att bli sviken och tillit är något man bygger upp tillsammans i ett förhållande.

Hon verkar ju inte vara säker på om partnern kan vara otrogen eller inte, vilket jag inte tycker är 100% tillit.

Jag tycker att hon borde prata om detta med sin partner. Att kommunicera är viktigt i ett förhållande. Mår den ena parten inte bra så måste man våga öppna upp sig och prata om sina problem, förklara varför man känner på ett visst sätt.

Litar man på sin partner till 100% så är man inte orolig. För varför ska man vara det?

Visst kan partnern vara otrogen. Men litar man på sin partner till 100% så är man inte orolig utan otroheten kommer som en chock om det nu skulle hända, eftersom man litat till 100% på att det inte skulle hända.

Det är svårt att lita på någon fullt ut så tidigt i ett förhållande, speciellt när man varit med om otroheter förut. Det är viktigt att bygga upp en tillit, våga prata med varandra.

Jag är ingen expert, men detta är hur jag ser på saken, ber om ursäkt om det blir rörigt, skyller på att klockan är mycket 🙂

Annons:
Gur4m1
5/6/13, 3:25 AM
#7

Att känna tillit…och att intellektuellt kunna säga "jag tror inte att han kan svika mig" är iallafall för mig två helt olika saker. Den ena bygger man upp tillsammans,  den andra måste man jobba med sig själv.

Klart man kan prata om det så länge man inte anklagar sin partner, och börjar ställa krav "jag mår dålugt, du får inte gå på fester/jag mår dålgt då du går på fest (vilken pojkvän skulle då vilja gå på fest? Om han vet att det få rhenne att må dåligt?).

Tror vi läser in för mycket. Hon säger att hon litar på sin partner till 100%. Hon kna uppenbart inte känna tillit- för då skulle hon inte oroa sig. Är dock inte fel på honom eller relationen i sig.

Jag litar på min pojkvän efter 5 år t.ex. Skulle bli sjutk förvånad om han var otrogen, ändå blir jag alltid småorolig när han är borta. därför kna jag relatera till TS känsla av oro- men den finns hos mig, inte i relationen, egentligen. Min pojkvän skulle inte kunna göra något för att ändra på detta, annat än att möjligen be honom stanna hemma. Jag har vant mig av med det. Det är lättare idag än för 3 år sen eller 4 år sedan.

hör ofta "litar du inte på honom så borde ni inte vara tillsammans". Jag upplever inte att detta är en sådan grej. Här handlar det ju om TS "irationella" känslor, skapade av fantasier, tankemösnter, oro - pga tidigare upplevelser. Detta måste hon lära sig att hantera utan att skuldlägga sin pojkvän. Det är ganska viktigt tycker jag.

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

ChristineL
5/6/13, 8:25 AM
#8

Jag förstår din oro, jag har inte direkt varit i samma situation, men ibland har man dåliga dagar och man börjar fundera över än det ena än det andra. Jag tror att det är rätt vanligt, särskillt med tanke på din bakgrund. Lättare sagt än gjort, men försök att vifta bort de dumma tankarna. Går ni aldrig ut tillsammans? Eller umgås med hans tjejkompisar tillsammans? Och hur är han då?

Anna4077
5/6/13, 11:12 AM
#9

Min kille innan min nuvarande var också otrogen mot mig under en längre period. Vi hade lite problem men försökte jobba på det. Fast när jag jobbade på det hade han en annan tjej i sängen. Samtidigt tjatade han på att jag skulle flytta till honom, presenterade mig för sina föräldrar. Och låg med en annan tjej. Han skulle egentligen vara med mig när jag fyllde år men något kom upp. När jag försökte ringa och prata med honom och säga god natt var hon där. Då tog det slut Kan säga att jag va ganska (jätte) arg. Var också ledsen och sårad. Litade inte på mitt omdöme och la ner det där med killar för alltid. Hade blivit sårad tidigare, varit med om sexuella övergrepp och varit någon form av 'stress befriare' så jag fick helt enkelt nog. När jag träffade min nuvarande 2 månader senare sköt jag honom ifrån mig. Han va kvar. Jag sa att trots att vi hade sex första gången så skulle han inte få något mer av den saken. Han stannade kvar. Han sa till och med att han älskade mig. Jag skällde utihonom efter konstens alla regler. Han stannade fortfarande kvar. Han tog inga initiativ till något sexuellt. Han ville bara vara med mig och om det var som kompis så fick det bli så. Hur kan man inte lita på en sådan kille? Det var det och bara det som gjorde att jag släppte efter och erkände mina känslor. Jag litar fortfarande inte på folk. Har inte direkt några kompisar, iallafall inte många och få jag vänder mig till om det är något. Men min sambo och fästman litar jag på mer än mig själv.

Anna och taxen Max

Aanonym
5/6/13, 1:33 PM
#10

Tack så mycket för alla era svar!

Jag känner väldigt mycket som Hera, mina tankar går främst kring om han kommer hittade någon som är bättre än mig. Jag lägger inte över någon skuld på honom, han får gå ut och festa när han vill, och det vet han. Ibland säger han att han kan stanna hemma om det är jobbigt för mig, men jag säger ändå alltid att han ska gå, och att jag kan göra något annat istället. För jag vill absolut inte vara en flickvän som inte låter honom göra någonting. Därför frågade jag er om någon känner likadant. Det är nog mest mitt eget självförtroende som jag måste jobba på, och inte förtroendet för honom.

#8, Vi går inte ut tillsammans när han är på krogen, just för att jag inte fyllt arton än. Annars hade vi säkert gjort det. Om vi umgås med hans kompisar blir det allra oftast hans killkompisar, varför vet jag inte riktigt. Men jag kommer bra överens med dem iallafall. Men hans tjejkompisar har jag knappt träffat, bara vissa av dem men bara korta stunder. Så det är svårt att säga hur han är. Festat tillsammans har vi bara gjort en gång, och det var på hans egen fest. Dock umgicks vi inte så mycket då han mest var med andra så att alla skulle få lika uppmärksamhet.

pinku
5/6/13, 2:31 PM
#11

När mitt ex var otrogen mot mig så tyckte jag nästan att chocken var det värsta. Jag kände mig så dum för att jag inte vetat att det var på gång/pågick. Jag tror att det är det som gjorde mig misstänksam i kommande relationer, på något sätt kändes det bättre att alltid misstänka, för att aldrig igen behöva uppleva en så oväntad "knytnäve i ansiktet" (som det typ kändes som). Det var naturligtvis inte sunt att leva på det sättet, och en dag, utan att egentligen veta vad som föranledde det, började jag fundera. Det låter ju så självklart utifrån, men jag började acceptera att det inte var en brist hos mig som gjorde honom otrogen. Fråga vemsomhelst, vem bär skulden i ett otrohetsdrama? Det är naturligtvis den otrogna, inte den som blev förd bakom ljuset.

För mig ledde otroheten till en enorm skuldbeläggning av mig själv. Jag visste ju att det inte var mitt fel, men ändå kändes det så. Jag borde ha förstått, jag borde ha misstänkt osv. Jag blev så arg över min egen godtrogenhet och naivitet. Men när jag väl kunde känna (och inte bara tänka) att det inte är ett karaktärsfel att lita på sin partner, då rann det mesta av mig på nåt sätt. Än idag kan jag bli omotiverat svartsjuk, men min pojkvän är väldigt duktig på att avdramatisera den känslan hos mig, och så kan jag bara skratta åt det istället.

Nuförtiden inser jag att jag kanske kommer få uppleva den där chocken igen, men det stör mig inte så mycket, jag tänker att händer det så gör det. Och det kommer inte vara mitt fel.

För övrigt håller jag med om att du borde hitta på något annat att göra när sådana här tillfällen uppkommer, allt blir alltid värre om man sitter ensam och snöar in sig i tankar som går runt och triggar igång alla möjliga skadliga fantasier.

Anna4077
5/6/13, 5:32 PM
#12

#11 jätte bra inlägg!

Anna och taxen Max

Upp till toppen
Annons: