Det där är komplicerat. Människor tolkar ju andra utifrån var de själva är i livet och utifrån vilka de själva är. Samtidigt har jag ett yrke där jag ständigt är i spotlighten och där är jag väldigt mån om att de uppfatar mig på ett korrekt sätt i den kontexten…. Det är komplicerat. Visst önskar man att man bara ska kunna vara sig själv, men för att vara en socialt fungerande varelse, så får man försöka välja olika sidor av sig själv att använda i olika situationer och ändå ha en grundtrygghet i vem man är.

Jag får ofta höra att jag är "läskig" då jag tydligen är svårläst och inte alltid har ett logiskt beteendemönster, samt att jag har en förmåga att säga saker som tydligen inte ska sägas…

Men jag tror att de flesta har mappar för hur andra ska vara, och passar de inte in där så får de en liten ettiket där det står tex "vulgär", "rolig", "smart" eller "bitchig".

Dock verkar det vara svårt att få in peroner i specifika mappar, så de hamnar i den mest liknande mappen, tex pratvänligmappen med extra ettiketer…

Sen har jag märkt att folk helst inte vill dela sin egna mapp med någon annan och att de därför har svårt för folk som är för lika dem 😇

Det är lite basic om min teori 😃

Intressant fråga! Jag känner mig ofta ganska dum, och blir lätt osäker och blyg i sociala och offentliga situationer, men märkligt nog har de som kommenterat sagt att de får ett intryck av mig som är lite åt det motsatta hållet. Får t.ex. ofta kommentaren om hur lugn, trygg och strukturerad jag verkar, och folk vänder sig gärna till mig för att fråga om saker.

Sedan är jag en person som ofta umgås ganska ytligt med folk och sällan erbjuder någon djupare inblick i min egen själ, eller jag har åtminstone varit så tidigare. Så jag vet inte om det finns någon som ens har någon egentlig åsikt om hur jag verkligen är som person. Senast var det en psykolog som efter en ganska lång utredning sa att hen inte fick något riktigt grepp om vem jag egentligen är som person. På papperet har jag en diagnos och vissa uttalade problem med självförtroende och socialt umgänge, men samtidigt har jag tydligen också en hel del egenskaper som gör den samlade bilden av mig ganska motsägelsefull och diffus, allt enligt psykologen.  

Jag skulle nog säga att jag tycker att det är viktigt för mig hur andra uppfattar mig. Faktiskt så viktigt att jag är osäker på om jag ens vill veta… Men om folk verkligen uppfattar mig på det sätt som jag beskriver i första stycket så är jag rätt nöjd, för det är så jag gärna uppfattas. Men det där med det motsägelsfulla som psykologen pratade om låter ju märkligt. Det är något man bör fundera över.

#2 ja…det där med att "dela mapp"…har jag märkt av massor. Tjejer som jag upplevt är jättelika mig, sitter och gnäller på beteenden hos mig som JAG ser hos dem. IBland tänkt "Wtf…".

Jag har ofta tåv olika saker. Antingen är jag bitchig, för frammåt, irriterande och "kontrollerande" och "high mentainence" eller så ses jag som ärlig, vänlig, snäll och blyg. Något jag alltid har fått höra är att jag är "konstig- men på ett bra sätt" och "ärlig". Ärlighet är ju ett dubbeleggat svärd så det kan ju vara både positivt och negativt beroende på situation och person.

Jag gillar att analysera folk men hatar att sätta  etiketter, för jag gör det helst inte på mig själv heller. Jag kna vara jättejsälvsäker och frmamåt idag och bara flyta med strömmen imorgon. Hatar att sätta mer tydliga etiketter på mig själv- som "feminist" , "vegetarian" eller "socialdemokrat". Jag tänker mer; Jag är FÖR jämstäldhet, ÄTER vegetarisk kost och KANSKE röstar på sossarna detta år också, därför vill jag inte placeras i facken för dessa saker. Samma sak känner jag inför hur man är.

Vad jag tycker är kulmed självbilden Skola vs vuxen är när man ser foton på sig själv! :D Man mins sina egna åsikter och känslor när man såg en bild eller vid tidpunkten en bild togs- och när man ser på dem idag tänker man mest "VARFÖR njöt jag inte mer, varför KÄNDE jag mig inte så snygg/frisk/Glad/självsäker/Nöjd som jag uppenbart var då? Varför kunde jag inte känna när fotot togs, det jag känner nu när jag ser fotot 10 år senare?

Är lite samma sak som när man i efterhand får veta att en kille tyckt om en under högstadiet, själv gick man runt och trodde att man var en "forever alone" och skulle bli en 40årig oskudl (inget fel på det iofs, men tanken var inte lockande just då).

Jag blev alltid kallad för blyg av släkten och vissa klasskamrater men min bästa vän tyckte "blyg…du?" såbörjade hon skratta. FÖr henen var det otänkbart för tillsamman med henne kunde jag göra _vad som helst_ Spela teater, dansa och göra galna saker. Vi hade kul ihop och med henne var jag en, vad jag ansåg, bättre variant av mig själv. Min släkt eller puckade klasskamrater lockade sällan ut speciellt bra sidor hos mig. Så det är ju okså en faktor- man är olika bland olika människor, man lockar fram olika saker hos varandra.

#4 Jo, att man är olika med olika personer är väldigt tydligt med.

Min idé är att det kan vara en blanding mellan att man vill tillfredställa dem runt om en, även om man kanske inte är speciellt förtjust i personen/personerna, och att man samtidigt vill skydda sig från dem på samma gång.

Lite svårt att förklara… Men de flesta släpper tex inte in sina föräldrar på samma sätt som de släpper in sin bff i sitt liv. De får inte veta samma saker om en, de får inte se samma känslor och de får inte samma svar på likadana frågor.

Min tanke är att det är för att personerna sitter i olika mappar, och har olika sociala krav från människor i andra mappar. Tex, man ska vara snäll och bry sig om sin familj även om familjen egentligen består av en massa skithögar men bara till en magisk gräns ingen riktigt kan deffinera. Bryter man inte med familjen där då har man gjort om för sig själv i andras mappar.

Men det är helt ok att helt random sluta vara kompis med någon, utan att ha någon direkt anledning till det. Folk kanske tittar lite konstigt, men sen rycker de på axlarna och bryr sig inte.

Det är helt ok att ge en främling på krogen en örfil om den taffsar på en. Men sin chef? Njeeeh… Där kom det helt plötsligt in variablar som man måste ta ställning till innan man möjligen ger chefen en snyting.

Varför? Jo, för att man vill försöka behålla det synsettet andra har om sig i andra mappar. Det är jobbigt att behöva omkategorisera folk hela tiden och ändra bemötande sätt titt som tätt.

Blev kanske lite flummigt, men är svårt att få ner i text 😛 (Obs, detta är bara min teori!)

#6 så därför blir folk som är lite oförutsägbara och "hoppar mellan mappana" lite jobbigare att umgås med och personer osm folk slutligen kanske undviker osv? :>

För det skulle förklara min situation i skolan, samtidigt verkar man ju vara "Mapphoppare" i allmänhet i tonåren, samtidigt: "ASså hon har ÄNDRATs så mycket sen hon mötte bla bla…jag tål henne inte, hon är så falsk" som ju var en klassiker man ofta fick hör/fick i ansiktet när man t.ex skaffade pojkvän och helt naturligt inte hade samma fritid att "bara hänga och inte göra ett skit" med sina "kompisar" som hade väldigt lätt att bara vända kappan och snacka skit bakom ens rygg…

#6 Precis 😃 Enligt mig blir man automatiskt annorlunda ifall man får in någon ny person i sitt umgänge, ju närmare personen är en själv desto mer, då man har en ny person man ska passa in hos.

Sen är det ju även individuellt hur mycket man är villig och benägen att anpassa sig efter andra eller olika situationer med, samt att man kan göra det på väldigt olika sätt, vilket gör hela beräkningen än svårare.

Det blir väl viktigt om man vill skapa sig ett gott rykte i arbetsvärlden. 
Jag är noga med att se till att jag gör mitt bästa och tar itu med konflikter direkt då det uppstår. Tack vare det så har folk tyckt att jag är orädd, framåt och diplomatisk, men på samma gång tystlåten och stabil.

Då jag har talat med gamla skolkamrater så är det första de säger glad och sprallig. Vissa blev t.om. sur över att jag alltid verkade så glad, så det var inte alltid så positivt. Matteläraren/rektorn sa en gång på en lektion att alla borde ta efter mig eftersom trots att jag kämpar på med matte så är jag fortsättningsvis vid gott humör och har alltid ett leende redo. 

Det känns skönt att människor såg på en på det viset, men tyvärr så har nog glädjen runnit ur mig under de senaste åren. Jag vet int vad folk skulle säga om mig nu. Men det spelar väl ingen roll.

Första intrycket är ju otroligt viktigt, speciellt på en arbetsintervju eller kanske en dejt. 

Hade en återträff med både nian och gymnasiet för ett par år sedan. Den från gymnasiet kom pratet upp hur man sågs. Killarna tyckte jag var en snygg, fast tyst tjej. Tjejerna snäll, påhittig och rolig.

Av en kompis hörde jag att folk sagt att jag både var knarkare, satanist - och plugghäst. haha. Helt galet. Knarkare ska varit för jag var så blek. Men jag är rödlätt, så daah jag ÄR blek alltid. Satanist vettefan. Klädde mig som 'alla andra' i Levi's jeans och topp. Vanligt make-up och långt hår. Hårdrockare förvisso, men aldrig åt 'goth'-hållet. Plugga vet jag inte. Skolkade ganska mycket, kanske knarkade jag för att plugga? Vet inte hur de fick ihop det. Var oskyldig till allt iaf, och om det verkligen sas eller om min kompis hittade på lär jag aldrig få veta - gav mig ett gott skratt iaf. 😃

Många har sett mig som blyg, reserverad. Fast jag har ju 'bara' social fobi och är väluppfostrad - så jag tar inte mycket plats och (förutom på nätet förr, då man var ung uttråkad och ville skapa diskussioner) säger inget onödigt för att skapa drama. Lite trist kan somliga tycka för jag är en typisk stenbock som vill planera allt väl, ha kontrollen om mig själv och inte är så himla impulsiv - som också har med Sf att göra. 

De som känner mig väl vet att jag är någon att lita på, har mycket humor, är snäll och omtänksam. Majoriteten känner mig rätt åtminstone, de som inbillar sig annat bryr jag mig inte i längre. Det var deras sorg. Då man var yngre brydde man sig i mycket mer vad andra tyckte om en. Nu kan man skaka på huvudet och gå vidare.

Uppfattades som rolig och galen. Hade alltid sjuka idéer som folk ansåg vara underhållande. Dock så ändrades synen på mig från det till skolkaren genom åren, då jag aldrig syntes till mer och blev i princip okontaktbar under följande år. För några månader sen dock var det några som frågade om jag mindes dom, efter ca 3 år utan kontakt. Sjukt hur dom kan minnas! Hade någon gjort som mig i min dåvarande klass är jag rätt säker på att jag inte hade kommit ihåg ett skit.

#10 Precis samma sak har hänt mig vid flera tillfällen, och jag var med en enorm skolkare från årskurs 7 tills jag gick ut gymnasiet.

Själv sitter jag där alldeles förvirrad för jag kan absolut inte komma på vem personen är, det är något pinsamt 😇

För något år sedan fick jag till och med mejl från en person som gick i samma klass som mig under 2a eller 3e året i grundskolan… Jag hade flyttat till en helt annan stad och var emo, men hon kände igen min visningsbild ändå medans jag försöker komma på vem NÅGON i min klass kan ha varit 😮

#11 Haha precis! Mindes ju såklart inte alla, var ju en som blev jätteledsen och sa " Men vi umgicks ju jätte ofta förr?" och så började hon smått utveckla det mer, men inte en enda lampa tändes i huvudet. Förstår fortfarande inte vem hon är haha! Ändrades också enormt utseendemässigt, blir fortfarande lika förvånad när någon känner igen mig. Men det är på gränsen att dom gör det, sa en gång "va?" så vände personen sig om och sa "aha de va fel :) " så dom är ju inte helt säkra på att det är jag haha ;)

Jag får ofta höra att jag uppfattas som lugn, glad, snäll och spirituell. Kan inte argumentera emot det heller då det är den jag är. :) Däremot finns det de som uppfattar mig som uppkäftig, hård, irriterande och hopplös. Men de har då också aldrig pratat med mig, känner mig inte och i vissa fall aldrig ens träffat mig. Så deras uppfattning av mig är med andra ord taget ur det blå utan att stämma. ;) Jag är och har alltid varit en person, jag citerar en bekants kommentar om mig, "som vågar vara sig själv utan att låta sig bli påverkad av omgivningen/samhället". En annan kommentar jag fått höra är "trädkramare". Inga argumentationer mot det heller för jag är extrem när det gäller naturen och miljön. ;) Har också blivit jämförd med fantasyns alver pga min personlighet. Jag bryr mig inte värst vad folk uppfattar mig som för jag vet att de som känner/lär känna mig kommer uppfatta mig som den jag verkligen är. ;)