Barn

velig när det gäller barn

2013-06-15 18:04 #0 av: nickiedockan

Jag är en tjej/kvinna som är väldigt stresssad när det gäller hur man ska göra i frågan att skaffa barn eller inte. Jag vet helt enkelt inte vad jag vill och det är ju inget man kan ångra som med en kattunge som man lämnar tillbaka. Ser jag mig själv som 50-60åring så vill jag absolut ha vuxna utflugna barn då. Men ser jag mig själv att ta hand om ett litet barn eller tonåring för den delen så känns det totalt ointressant för mig och jag får nästan panik.

Hade jag nu varit 20-25 år så hade det varit ganska lugnt. Då hade jag ju haft 10-15 år på mig att fundera och att kanske beslutet mognat fram tillsist. Men nu fyller jag faktiskt 35 i augusti i år oh det känns som det börjar brännas i knutarna. Men när ska det nånsin kännas rätt? Jag trodde ju när jag var 25 att innan 30 kommer barnlängtan, men nu har det gått 5 år till!

Jag är inte singel utan jag har fast förhållande, vi har varit sambos i 7 år men han tar det lugnare än mig. Han verkar inte tycka att det spelar någon roll om han blir pappa eller inte. Han säger att jag får bestämma. Vill jag ha barn så vill han gärna bli pappa men vill jag inte så är det också bra säger han.

Jag vet inte vad jag vill med den här tråden, ni kan ju knappast svara på om jag ska skaffa barn eller inte men finns det fler veliga här som kanske är i samma ålder och att ni känner att tiden börjar rinna ut? Hur tycker ni man ska göra? Ska man vänta med att skaffa barn tills man verkligen börjar längta efter barn(den längtan kanske inte kommer om den inte gjort det ännu?) Och sen kanske man ångrar sig bittert när man är 55 och ensam och skild och inga barn har man heller.

Hur ska man göra när man velar och tiden bara går?

Anmäl
2013-06-15 18:24 #1 av: Gur4m1


Alla mina vänner som skaffat barn har tykt att visst, det är "jobbigt" för livet man känner till förändras, man startar ett nytt kapitel, man får en helt ny roll att lägga till sin repertoar och man fr lägga undan "bekvämligheterna" man är van vid som "inte förälder" som man säkert tar lite förgivet. :>

Men ingen av dem har ångrat sina barn, samtliga har sagt åt mig att, visst det är jobbigt oh ibland undrar man vad man gjort, men det vägs upp av det fantastiska i att få vara förälder. Så jag vill ha barn men känner mig inte heller "riktigt där ännu" och jag är 32 år. Tänkt att vid 35 så smäller det eller så får det vara. :D

Anmäl
2013-06-15 18:34 #2 av: [glitterglam]

Umgås du med barn, alltså träffar vänners småbarn eller andra?

Det kan få igång barnlängtan ganska bra hos en del. Annars kan du ju inte göra så mycket mer än att lyssna till ditt inre. Hur känns det? Hur mycket/lite känner du för att skaffa barn? Känns det nästan 100% rätt eller kanske bara 20% rätt. Vad är det du blir rädd för med mindre barn/tonåringar? mm.

Anmäl
2013-06-15 18:38 #3 av: ChristineL

Velar man ska man inte försöka skaffa barn tycker jag. Du är liksom uppskriven resten av livet, eller minst 18 år iaf. Vill man ha barn så vet man det.

Anmäl
2013-06-15 19:28 #4 av: Devya

Om du inte vill ha barn så tvinga inte fram något. Jag tycker det här bara låter konstigt i mina öron.. Antingen vill man eller så vill man inte. Ingendera av alternativen är ju precis fel.:)

Anmäl
2013-06-15 20:00 #5 av: nickiedockan

#1 Ja det är sant att alla man känner som fått barn säger ju att det är jobbigt men det bästa som hänt dem osv. så är det bland mina vänner också. Skillnaden är att dom alltid vetat att dom kommer vilja ha barn medan jag inte vetat och vid snart 35 så borde man tusan ha bestämt sig känner jag haha

#2 Ja visst jag träffar vänners barn, och jag har syskonbarn tre stycken i åldrarna 2, 5 och 7 år. Dom lever rövare i min lägenhet när dom är här. Jättehärliga barn, men oj så sköönt efter ett par timmar när dom åker hem igen och det bara är jag och sambon och vi kan göra precis vad vi vill. Och då kommer funderingarna igen. Vill jag verkligen ha en på heltid - i 18 år?. VILL jag det? Till 20 % snarare ja. Däremot tänker jag mer på när jag är äldre. Jag skulle ganska säkert sakna vuxna barn då. Men nej, jag saknar inte familjelivet att ta hand om en 0-18 åring..

#3 och #4 Ja precis, antingen vill man ha barn eller så inte. Kanske vore något att adoptera vuxna barn på äldre dar hmmFunderar

Anmäl
2013-06-15 20:04 #6 av: viktoria91

Ett djur är inget man bara lämnar tillbaka när man tröttnar på den! Du verkar inte mogen nog för nåt annat än en plastväxt på sin höjd.

Anmäl
2013-06-15 20:18 #7 av: [Emma--]

Nu är jag bara 26 än men känner igen mig i dina funderingar. Och jag känner också det där med att jag gärna i framtiden skulle vilja ha vuxna barn att ha en relation till i stil med relationen jag har med mina föräldrar idag (vilket inte är en garanti egentligen). Och jag är rädd att det är något jag ska sakna/ångra senare. 
Men under mina funderingar tänker jag också att varför skulle man egentligen ångra att man inte hann skaffa barn när man under alla dom åren faktiskt inte kände att man verkligen ville? 

Visst kanske man sitter där i framtiden och känner att det hade varit trevligt med vuxna barn. Men klarade man sig så långt utan längtan så kanske man ändå gjorde valet som var rätt för en själv?

Medarbetare på devon rex ifokus & katter ifokus

Anmäl
2013-06-15 20:20 #8 av: [Emma--]

#6 Det är ju ingens mål (eller oftast åtminstone), men det händer att man måste omplacera djur och dom flesta djuren anpassar sig lätt till nya ägare. Barn är en helt annan historia. 

Medarbetare på devon rex ifokus & katter ifokus

Anmäl
2013-06-15 20:21 #9 av: Gur4m1

#6 nu KAN man väldigt lätt lämna tillbaka ett djur som man köpt som man blir t.ex alergisk eller livsförhållanden förändras- Barn är dina, oavsett... Folk som jämför djur med människobarn har ingen verklighetsförankring anser jag.

Anmäl
2013-06-15 20:42 #10 av: viktoria91

Klarar man inte av sina barn längre finns ju fosterhem. Att livsförhållandena kan ändras får man absolut ta med i beräkningen när man skaffar djur.

Anmäl
2013-06-15 20:42 #11 av: nickiedockan

#6 Självklart så skaffar man inte djur hur som helst heller och bara "lämnar tillbaka när man tröttnar på den" det är verkligen inget jag gör heller. Jag och sambon  har haft katt i 4 år och aldrig haft en tanke på att det var ett dumt val eller på att lämna tillbaka den. Men det är ändå lite skillnad mot ett människobarn då man i värsta fall kan omplacera djur om det absolut inte bara funkar men ett barn man skaffar är ens eget för all framtid. 

Anmäl
2013-06-15 20:49 #12 av: [glitterglam]

#5 Ja, om det ligger närmare 20% än 100%, så tycker jag mig se ett ganska tydligt svar. Vänta och se om det kommer någon barnlängtan, stressa inte och skaffa inga innan det känns helt rätt. Något år till har du ju på dig och du har ju ett fast och tryggt förhållande om du plötsligt känner för barn. :)

Anmäl
2013-06-15 20:59 #13 av: JossanH

Det är klart man kan vara velig när det gäller barn, varför måste det vara antingen eller på den fronten? Jag tror många är säkra på att de vill ha barn men är osäkra på om de vill skaffa barn just nu och är man då över 35 så är det nästan "just nu" som gäller. Det är klart man blir velig då.
Jag hade ingen galen barnlängtan och det var ju skitläskigt att lämna delar av ens gamla liv för att gå in i barnfamiljslivet men när jag blev gravid blev jag jätteglad! Nu när första är här vill vi bara ha fler och fler barn.
Ska även nämna att jag inte kände speciellt mycket för andras barn tills jag fick mitt eget. Så min "barnlängtan" exploderade efter att jag fått barn.

Sajtvärd på Iller.ifokus
Anmäl
2013-06-15 21:10 #14 av: [silkesnosen]

Jag förstår din känsla. Nu arbetar jag med barn och kan definitivt ha en hel del barnlängtan, men jag känner att jag inte är klar som person än. Jag är 36 och känner stressen. Äggen lever ju inte för evigt, men samtidigt är det så Mkt som behöver ske innan. Ta din tid, sedan vet jag inte om det någonsin finns en rätt tidpunkt...

Anmäl
2013-06-15 22:13 #15 av: JoJo!

Jag är 35 och har bestämt mig för att inte skaffa barn När jag var yngre väntade jag på att längtan efter barn skulle infinna sig, men den kom aldrig

Känn först och främst efter inuti vad du verkligen vill Jag letade inombords och då var svaret inte så svårt Beslutet att inte skaffa barn fyllde mig med en enorm lättnad

Anmäl
2013-06-15 22:26 #16 av: [typellisch]

Min granne som är 40+ och barnlös + singel sa något smart: ''Jag satt ingen press på mig angående barn, men jag satt en ålder och det var 35+ och om jag inte fått barn tills dess blir det heller inga i framtiden, det är för sent''.

Men jag tycker att du ska träffa barn och känna efter. Samt som #15 säger: leta inombords efter ditt svar så får du svar.
Det är inte hela världen att inte ha barn. Man kan omringa sig av sina syskons barn, vänner och dylikt.

Anmäl
2013-06-16 00:50 #17 av: Gur4m1

De flesta jag känner ville ha barn men planerade det inte. De slutade använda skydd och "det fick bli som det blir" eller så var det preventivmedel som inte fungerat som det skulle- och det blev som det blev. Tror problemet ibland blir att vi nästan planerar lite FÖR mycket. Just för att barn är ett så enormt stort ansvar och förändring så är det ju även väldigt skrämmande och "slå slag i saken". :) Tror _alla_ med sunt förnuft och vekrlighetsnknytning, oroar sig lite- funderar över om just de är lämpliga, kan hantera det osv. Det är vad jag tror, alla har något tvivel men överkommer den allt eftersom....

Anmäl
2013-06-16 23:46 #18 av: thilda-

Btw. Djur är inga vandrings pokaler :)

Anmäl
2013-06-17 10:02 #19 av: Gur4m1


#18 nej det är de ju inte. :) Men djur är lättare att lämna ifrån sig om problem uppstår. En valp som lämnas bort till en annan fmailj kan fortfarande bli en jättein och lycklig hund, men ett barn som lämnas bort kanse aldrig får en helt ny, egen familj och kanske även alltid kommer att undra varför hen lämnades bort till att börja med. Tycker det generellt är ganska logiskt att det är svårare ör en förälder att lämna bort sitt barn än att kanske ge bort sin nyinköpta kattunge eller kanin, om det nu inte var som man tänkt sig.

Hört talas om fodervärddjur? Väldigt lätt att testa om man kan/orkar med. Lite mer krav och svårare att ta bar på foder ;) Det är mina spontana känslor runt det hela och jag älskar mina husdjur.  

Anmäl
2013-06-17 17:46 #20 av: fruktgumman

Velig har jag nog aldrig varit direkt. Har alltid haft ganska klart för mig att det nog inga barn blir. Dock tänkte jag väl när jag var 20-25 att jag kanske skulle ändra mig om 5-10 år men så blev det inte. Nu är jag 36 och steriliserad så det är definitivt.

Anmäl
2013-06-25 23:44 #21 av: Sarah

Jag är några år yngre, 31, och går även jag och velar. Vet fortfarande inte vad jag vill. Jag vill nog ha barn, kanske, eller? men min kille vill absolut. Jag känner att livet är bra som det är, men skulle jag inte ångra mig om jag inte skaffade? Vi har sagt händer det så händer det och jag hoppas att mensen inte ska komma men när den kommer är jag så sjukt lättad :) 

men, för mig har den stora frågan blivit, kommer jag ångra mig om jag inte skaffar barn? svårt att tro att man ångrar sig om man gör det, men ångrar man sig om man inte gör det? 

Anmäl
2013-06-26 00:15 #22 av: Anna4077

Mitt "barnvel" ligger mer i frågeställningen om jag klarar av barn med min sjukdom. Jag skaffade en hamster för att testa. Han är min bebis och skulle inte lämna bort honom vad som än va. Men sen tänkte jag, jag kan skaffa en bebis som jag måste ta hand om så länge jag lever. Det finns ingen tidsram för hur länge man är förälder. En hamster dör oftast innan 3år. Om jag inte orkar med en hamster när jag är sjuk kommer barn aldrig mer på fråga.

Jag tror jag klarar av ett barn. Det värsta som händer mig är att jag hamnar på psyket och kanske får flytta hem. Men hur kan man chansa med ett barns liv och framtid? Den hariinte valt att leva med mig och mina problem. Jag väljer situationen till barnet. Det är mitt ansvar att se till att den tillvaron är så bra som möjligt men vad är bra nog? Hur stor skada kan min sjukdom ge ett barn när jag är sjuk i perioder? Vad händer oss om min sambo dör i en bil olycka? Hur ska jag försörja oss om jag inte kan arbeta? Ska vi leva på mina 3200 i månaden? Jag kan flytta till mamma och pappa. Ska dom lida pga mig? Tänk om jag blir värre? Hur skulle jag klara av att bli av med min sambo

Alla säger att jag inte ska tänka så men ska jag chansa? Med mitt barns liv som insats? Jag tror jag skulle bli en bra mamma. Jag tror att jag skulle må bättre. Jag vet att jag skulle ta hand om det bättre än många andra. Jag skulle göra allt. Men hur ska jag våga chansa med mitt barns liv i potten?

Anmäl
2013-06-26 00:16 #23 av: vallhund

#19 Man har inte djur på foder för att "prova på" annat än hästar då.

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 
Anmäl
2013-06-26 00:17 #24 av: Anna4077

#23 och vad är det som gör hästar till undantaget? Det är minst lika mycket jobb med en hund för att inte tala för en valp

Anmäl
2013-06-26 00:41 #25 av: vallhund

Sorry TS för OT

#24 Hund har man på foder i stället för att betala, oftast för att det är ett bra exemplar som uppfödaren hoppas kunna använda i avel, efter att avtalet uppfyllts (eller att den visade sig ej duga till avel) så övergår ägandet till fodervärden. Eller vid en viss ålder, 5 för tikar o 7 för hanar.

Dvs har 0 med hur mycket jobb det är att göra. Att ha häst på foder liknar mer att hyra en häst för en viss tid.

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 
Anmäl
2013-06-26 00:45 #26 av: Anna4077

#25 man betalar inte för att gå ha en häst på foder? Betalar man hyr man en häst. Ser verkligen inte skillnaden på att ha en häst, hund, katt, marsvin eller vandrande pinne på foder. Man kan visst ha en hund på foder för att prova på samma med andra ovanstående djur.

Anmäl
2013-06-26 02:29 #27 av: vallhund

#26

Visst kan du hyra/leasa en hund, med eller utan pengar inblandade men inte med hjälp av ett giltigt fodervärdsavtal från SKK.

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 
Anmäl
2013-06-26 10:02 #28 av: [Zorita]

Kanske man inte har djur på foder men jag hade båda mina hundar på prov innan jag adopterade dem för att försäkra mig om att de fungerade i hemmet. I det andra fallet var det ju nödvändigt för att se om han passade med den första hunden. Jag tog dem som fosterhundar då och kunde lämna tillbaka dem. Det är klart man aldrig vill det, men det är bra mycket enklare att omplacera ett djur än ett barn. Ofta görs det ju också för djurets bästa om det av någon anledning inte skulle fungera.

Det är nog fullt normalt att vara velig när det kommer till barn. Nu fick jag min barnlängtan för ett år sen som ett brev på posten lagom till min 30 årsdag, men hade den inte gjort det hade jag nog ändå skaffat barn. Jag tänker som #21 att man inte ångrar att man skaffat barn, men att man ångrar sen att man inte gjorde det. Det stämmer nog inte för alla och jag tror man måste känna efter själv, men för min del vet jag att jag hade ångrat mig i efterhand.

Anmäl
2013-06-26 12:52 #29 av: Destany

Jag har väl aldrig varit direkt barnkär, jag har tyckt om mina kompisars barn o så . När jag blev gravid föddes verkligen min barnlängtan o nu sitter jag här med min 15 dagars gamla son o ångrar mig inte en sekund. Tror det e svårt innan o verkligen veta om man vill ha barn eller ej för hur man än förbereder sig så blir det inte så som man tänkt o ha barn

Anmäl
2013-06-27 10:19 #30 av: Ketang

Innan man har egna barn har man inte en aning om vad det faktiskt innebär att vara förälder. Det handlar inte om att man vet hur man ska byta en blöja eller vad barnet ska ha för mat osv. Det handlar om den personliga mognaden, känslorna och förändringen som kommer med det egna barnet. Det kan man aldrig förstå till fullo om man inte har ett barn. Innan man skaffar barn har man en tendens att se allt negativt, vakna nätter, kolik, bajsblöjor, ingen egentid osv osv. Men när man sen fått barn ser man så otroligt mycket mer positiva saker. Jag har aldrig hört talas om en frisk sund förälder som ångrat att den skaffat barn. Där emot har jag hört många äldre som mått dåligt över det faktum att dom inte skaffade några barn när dom var unga.

Anmäl
2013-06-27 10:26 #31 av: Gronstedt

#30: Det är inte många som erkänner för en småbarnsförälder att de ångrar att de skaffat barn. Det är så skambelagt att det till och mer är fulare än att avstå från barn från första början. Men visst finns det de som ångrar! Både män och kvinnor. Däremot har jag aldrig träffat på någon frivilligt barnlös som ångrat sig. Men det kanske är så att själva definitionen av "frisk sund förälder" är en som är nöjd i sin föräldraroll?

Anmäl
2013-06-27 10:34 #32 av: nickiedockan

Det känns som det nog inte kommer bli några barn för mig och min sambo trots allt. Hur det än är så längtar jag ju inte alls efter några barn och det skulle verkligen kännas tokigt att skaffa ett bara för att jag kanske blir ensam en dag när jag är gammal och kanske ångrar mig då. Men just nu trivs jag utmärkt med mitt liv som det är och det känns då bäst att fortsätta leva så.

Tack för alla svar och synpunkterLer

Anmäl
2013-06-27 10:36 #33 av: Gronstedt

#32: Du behöver ju inte bestämma dig definitivt förrän naturen gör det åt dig. Om det kommer en dag då det känns rätt, så släng preventivmedlen och se om det tar sig. Då kanske det är för sent av åldersskäl, men då har ni i alla fall inte skaffat barn som ni inte trivdes med.

Anmäl
2013-06-27 10:48 #34 av: Hera

Skriver under på 31.

För övrigt har jag en väninna som ångrar sig.
Hon älskar sitt barn, men fann livet som mamma helt annorlunda än väntat.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2013-06-27 22:03 #35 av: Aranea

#34 Hur gammalt är din väninnas barn?

Anmäl
2013-06-27 22:39 #36 av: Hera

#35 Det spelar ingen roll i sammanhanget.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2013-06-28 19:53 #37 av: Aranea

Okej, du vill inte berätta. Hur som helst är det inte ovanligt att känna så.

Anmäl
2013-06-28 19:55 #38 av: Hera

#37 Nej precis.
allt är inte en dans på rosor och underbart när man skaffat barn som en del vill få det till.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2013-06-30 00:21 #39 av: Aranea

Tillägger att det inte är ovanligt att känna så i flera år efteråt. Det är ingen liten omställning att gå från att vara en eller två personer (som de flesta är) i ett hushåll till att bli en till på inte så lång tid. Man kan förbereda sig hur mycket som helst men när bebisen väl är där betyder den förberedelsen alla gånger inte så mycket. 

Att sakna sitt liv före barn tycker inte jag är något konstigt, men det lär ju bli jobbigt om det är det enda man kan tänka på.

Anmäl
2013-06-30 08:17 #40 av: Åsa S

#32 Finns ju många äldre som har barn, ibland många barn, som ändå sitter ensamma på ålderns dar. Ofta bor ju barn en bit bort från sina föräldrar numera, en del bor ju t.o.m utomlands. Så att skaffa barn för att man inte vill vara ensam på ålderns höst funkar ofta inte, man får skaffa sig egna vänner mm. för att undvika det.

Anmäl
2013-06-30 12:29 #41 av: Gur4m1

#40 och själv när jag jobbade inom äldreboende så fann jag att många uttryckte ånger eller verkade otroligt ensamma utan barn :) Tror det där även avgörs hur bra förälder man är och kontakten med sina barn. Man kan inte bara skaffa barn och tro att de automatiskt alltid kommer att älska en bara för att man är deras föräldrar. Eller älska en gör de ju oftast men man kommer kanske inte överens för det.

Men att slippa vara ensam är nog ingen bra, ensam och enda orsak till att vilja skaffa barn, det är nog mer bara en möjlig bonus- att man kanske får barn som kan finnas där och ställa upp för en på ålderns höst, glädja en med barnbarn och barnbarnsbarn osv.

Vad hjälper vänner då många kanske hinner dö eller bli dementa och sjuka långt innan man själv går vidare? :) Att ha barn betyder ju inte att man umgås hela tiden, man har kanske högtiderna att se fram emot tillsammans- ännu en jul, midsommar, födelsedagar och liknande. 

Anmäl
2013-06-30 20:04 #42 av: dejtbar

Ja vem tusan är inte velig när det kommer till den frågan om barn. Men jag har då bestämt mig för att så länge det inte känns 100% rätt och att jag verkligen längtar efter ett barn så tänker jag inte skaffa några. Ångrar man sig sen så får man väl tänka att jag gjorde ju det val som just då kändes mest rätt och då är det också det rätta tycker jag :)

Anmäl
2013-08-29 11:31 #43 av: woman80

Hej!

Jag hade aldrig barnlängtan när jag var yngre, jag skulle aldrig ha barn.Barnlängtan kom sen som ett brev på posten vid 29 års ålder...

Mitt problem är att jag känner en stor barnlängtan, smälter när jag ser bebisar. Tycker det är jobbigt att vara omkring barn för att jag vet att min längtan blir starkare då. Men till själva problem så vill jag inte ha barn för jag vill inte förlora min frihet. Jag är rädd för förlora den och att kunna göra allt som jag idag kan göra. Jag är rädd för ansvaret, att jag inte ska klara av det osv... att jag ska känna " vad har jag gett mig in på, vad har jag gjort?" Det är så skönt att inte ha barn. 

Varför ska jag känna så här samtidigt som längtan finns. Önskar istället jag inte kände nåt för då skulle jag inte skaffa något barn. Nu vet jag inte... Jag är inte heller ung (33 år)

Anmäl
2013-08-29 17:07 #44 av: Gur4m1

33 är ingen ålder när det kommer till barnskaffande  :)

Anmäl
2013-08-29 18:59 #45 av: Anna4077

#43 jag har tänkt lite i samma banor även om jag vet att jag vill ha barn och vill ha det nu så vet jag inte om jag klarar det psykiskt. Men jag har frågat runt och tror att mycket har med uppfostran att göra. Självklart inte allt eller alltid men känns som att mycket av de barn som gapar är de som inte får någon positiv uppmärksamhet av sina föräldrar. Självklart kan man få ett väldigt aktivt barn men jag tror att om man försöker uppfylla barnet behov så behöver det inte bli så jobbigt. Även om det inte är en garanti så kanske det blir bättre?

Sen kan man ju få ett barn som har ont och det är ju inget man kan göra åt. Eller när barn är jätte glada så brukar volymen ökas men det är ju också något man får leva med :).

Jag har pratat om det där med att förlora sin fritid när man skaffar barn med mina föräldrar. Självklart kan man inte vara ute och festa flera dagar i veckan och livet förändras väldigt mycket när man skaffar barn men jag tror det blir mycket till vad man gör det till. Mina föräldrar hade alltid med oss överallt. Skulle dom resa så fick vi följa med eller om dom skulle bort. Det går ju inte med alla barn men tror det flesta kan lära sig det om man börjar tidigt.

Nu har jag inga barn och vet egentligen inte vad jag pratar om. Har bara haft samma funderingar som du och detta är vad jag kommit fram till i de frågor som du ställde.

Anmäl
2013-08-29 19:52 #46 av: JossanH

Visst gör ju barn att man ibland får stå över vissa saker men jag tycker att det mesta går fortfarande att göra även när man har barn. Vi har ju haft turen att få en otroligt lätt unge men redan när hon bara var typ ett par månader tog vi med henne på "inflyttningsfest". Tog tåget en timme, kom före alla andra, hon sov i mitt knä hela tiden. När folk började bli lite högljudda stängde vi in oss i sovrummet till tåget gick hem igen. Hon sov så gott i vagnen och det var inga problem så länge vi hade vårt enskilda sovrum att stänga in oss i så hon slapp stimmet.
Jättesmidigt och skönt att inte vakna upp bakis ;)

Sajtvärd på Iller.ifokus
Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.