Psykologi

Tonårsdotter

2013-06-20 13:38 #0 av: Mammatår

Hur kan man få en tonårstjej med depression och troligen ADHD att blicka framåt. Att inte gräva i det som varit utan få tillbaka sin glädje och framtidstro.
Min flicka och jag har fram till för ett halvår sedan haft en god relation, där jag gett råd och inte förmaningar.
Efter en tragisk händelse med en pojkvän för ett år sedan började hon må sämre och dåtiden har nu blivit hennes nutid.
Lägger skulden på allt och alla att hon idag mår så dåligt. Det är allt från dagistid till skoltid. Det finns enligt henne ingen som förstår henne!

Hon går sedan i höstas på BUP men är snart 18 år och ska flyttas över. Klumpen i min mage bara växer och växer. Hur ska det bli?

Anmäl
2013-06-20 13:41 #1 av: semenius95

Förlåt, känner igen de där. Kan tror de är min mamma som skrivit detta... 


Jag har tyvär inget svar. Har hon fått några antideprissiva? 

Anmäl
2013-06-20 13:46 #2 av: [NinaCrown]

Det är så otroligt olika från person till person när de mår så dåligt Ledsen Vissa behöver få prata ut, en del behöver självförtroendeskurser, kanske en del ensamtid, vissa behöver en spark i röva medans andra behöver en chans att bara få vara arg och ledsen så att de känner att de fått ut allt.

Kan du försöka prata med henne om detta? Många deprimerade låser sig tyvärr och blir svåra att hitta svar tillsammans med...

Anmäl
2013-06-20 13:48 #3 av: Mammatår

Ja hon har ätit tabletter men vill inte längre ha de och har därför slutat helt abrupt.
Ska genomgå en utredning snart som visar om det är ADHD. Kanske man då kan lägga fokus på det och reda ut i så fall.
Hon har i våras hoppat av gymnasiet, men folkhögskola väntar förhoppningsvis till hösten.

Anmäl
2013-06-20 14:09 #4 av: Afturelding

#3 Folkhögskola tycker jag själv är bättre om man mår dåligt, eftersom att tempot är så mycket lägre. Man har också färre lärare, vilket jag själv tyckte kändes bra eftersom att man slapp hålla kontakt med ett tiotal lärare om hur man mår. Jag hoppade av gymnasiet två gånger, innan jag hittade den fantastiska distanslinjen på folkhögskola.

Jag hoppas att utredningen visar något bra, och att det hjälper att arbeta med det först. Försök ta ut henne på något roligt så länge, när man är deprimerad så behöver man göra roliga saker :) Fysisk aktivitet har också visat sig vara bra vid depression, ni kanske kan gå ut och gå eller något? Men låt henne också ha lite ensamtid om hon behöver det.

/Rebecca
Sajtvärd på kladsomnad.ifokus.se
Medarbetare på fantasy.ifokus.se

Anmäl
2013-06-20 15:45 #5 av: Mammatår

Tack för dittills!
Vi gör ganska mycket tillsammans. Ska på en charterresa nästa vecka och vi ska åka bort i midsommar. Jag kan nog vara för på ibland och frågor en massa. Jag gör det mest för att jag vill ha kontroll att allt är med o.s.v.
Folkhögskolan tror vi på och hon själv är positivt inställd, så hoppas att det blir bra. Kul att höra att #4 du tyckte det var bra! 😊

Anmäl
2013-06-20 17:53 #6 av: ChristineL

Vad tråkigt!

Jag har ingen erfarenhet om detta men tänker att ni kanske kan gå och samtala med psykolog/terapeut tillsammans? Att prata om saker är något jag tror väldigt mycket på.

Anmäl
2013-06-20 19:12 #7 av: Gur4m1

Känner igne mig med ältandet (och folks beklagande över det). Ida ältar jag nästan ingenting men det som bara gjorde ältandet värre var att folk ifrågasatte den. Älta gör man mot saker man funnit som "orättvisa" som man inte vågat stå upp för, säga ifrån, sorg, ilska...självförtroende som någon sa- att lita på ens eget omdöme och stå upp för sig själv. Så låt henne älta, för vissa är det bra. För mig blev det bra när folk började lyssna på mig _på riktigt_, att jag fick prata av mig utan att bli ifrågasatt eller få klappar på axeln med buddhistiska visdomsord om hur man inte ska klänga fast, inte hata etc ;)

Det är en process.

Att gå på förskola är bra, få nya vänner, upplevelser och annat att tänka på än det förgågna. Inte bra att grotta ner sig totalt i sådant som skett men som närstående är det bästa man kan göra att lyssna än att ifrågasätta "ältandet"/det som ältas om, är min upplevelse.

Anmäl
2013-06-20 19:55 #8 av: [silkesnosen]

Ältandet kan vara ett sätt att läka. Jag är ju ingen stor anhängare av antidepressiva. Jag tror på att få växa i sin egen takt, genom kanske ett intresse man har. KBT tyckte jag själv var bra, för att bearbeta, men även få stöd i att blicka framåt.

Försök att stötta, ,men utveckling kommer i sin egen takt. Hon är ju även i tonåren, vilket kan vara en tuff tid på många sätt.

Anmäl
2013-06-20 21:41 #9 av: Magrat

Varför inte låta henne, så som du uttrycker det, "gräva" i det förflutna? Tyvärr fungerar mycket inom psykiatrin i dag om att man ska lära sig att acceptera och gå vidare, punkt.
Bearbetning är oftast något som är ett helvete att gå igenom det, att då dessutom försöka gå igenom det när människor runtomkring kallar det för att gräva ner sig och kommer med rent av idiotiska uttryck som att man ska släppa det och gå vidare, de om något kan tära så in i den på en relation.
En människa kommer att formas av tidigare upplevelser, och utefter erfarenheter och händelser sedan tidigare välja hur att agera i situationer. Det handlar alltså inte om att släppa saker och blicka framåt, det handlar snarare om att lära sig att leva med tidigare erfarenheter och få hjälp att bearbeta för att det inte ska bli en såpass stor del av vardagen.
Jag skulle rekommendera att istället för att se det som att din dotter gräver sig ner i något så lyssna. Det är klart att du inte behöver hålla med eller tycka att det är rätt, men det är en betydligt större chans att få tillbaka en bättre relation än vad det är om man bara ber personen att se framåt. Du nämner ju själv att något hände för ett halvår sedan, varför inte då ge en chans till bearbetning?
Tro mig, mina föräldrar gjorde så mot mig och i dag är relationen ansträngd och det tog åtta år innan jag fick adekvat hjälp för mina problem som visade sig vara PTSD typ 2. Hade jag fått den rätta hjälpen som yngre är chansen betydligt större att jag i dagsläget inte skulle varit såpass sjuk som jag är, och att relationen till mina föräldrar varit betydligt bättre.

Sedan så tycker jag att det låter ganska dumt att påbörja en utredning om funktionshinder när din dotter snart ska slussas över till vuxenpsykiatrin och dessutom redan dras med en depression, vilket i sig kan vara rätt personlighetsförändrande och därmed inte ge en rättvis bild. Utöver det så är inte psykiatrin mycket att hurra för -men-  tråkigt nog så är vuxenpsykiatrin betydligt bättre än BUP och jag skulle tippa på att hon skulle få bättre hjälp och en bättre utredning där än vad BUP skulle ge. Ha också i tanken att diverse neuropsykiatriska funktionshinder idag har blivit någon form av modediagnoser som kan sättas på tok för lättvindigt och även det förhindra möjligheten till att få rätt vård.

Nu blev det visst rätt långt, men jag känner igen mycket av vad du skriver, fast från andra sidan och jag vet hur svårt det är att reparera en relation till någon som inte förstår att "ältandet" är en fas man behöver gå igenom, och allra helst med hjälp från någon som kan se skillnaden på bearbetning och bara rent ältande. Jag fick en förstörd relation till min familj, men å andra sidan så får jag nu rätt hjälp och börjar faktiskt få drömmar och förhoppningar om framtiden men visst hade jag hellre sett att min familj fanns med där. Så ja.. du som är den vuxna parten och förälder, sätt inte större påfrestningar på relationen än vad som redan är. Den kanske inte är det bästa i dagsläget men risken är annars att ni förlorar så mycket mer.

//  Leona

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.