Har du redan efter bara 6 månader fått känslor för en annan då är nog inte din sambo rätt för dig. Ni borde ju vara förälskade ännu. Jag är oerhört kär i min sambo efter 15 år ihop.

"Inga hatmejl, snälla!" - Vet at tjag fått sådant av en viss person efter inlägg men gör folk sånt här på forumet i allmänhet?

Nåja, jag tycker du ska dumpa killen du är med nu, om ni avrit ett par skitalänge hade jag förstått men nu är ni ett ganska ungt par och ärligt…

Skulle jag känna så för någon annan så…. skulle jag kasta "tryggheten" du haft i _hela_ 2 månader åt fanders ;)

Försök vända på det, om du fick veta att din sambo höll på så som du gör nu. hur skulle det kännas för dig? Jag anlagar dig inte för otrohet men det där är en tolkningsfråga, finns garanterat perosner här inne som anser att det där är otrohet- men frågan är hur du känner för det. Skulle du vara okej att fortsätta med din partner även om du visste att han gått runt i några dagar/Veckor(?) och övervägt att göra slut, ser på honom som "tryggheten" inte som "Den jag älskar mest".

Då hittar du nog svaret där..

Tryggheten är läskig att lämna men se det såhär- hellre nu än 2 barn senare ;)

Nej men folk är genrellt sett väldigt fördömande och då jag sällan dömer andra så vill jag inte själv bli utsatt för det (då man trots allt är den som dömer sig själv hårdast). 

Men jo, jag ser hur ni menar. Vi har inte varit tillsammans länge, men allt det som man förväntar sig ska funka, funkar. 

Hade han varit i min sits hade jag önskat att han satte sig ner och pratade med mig och var ärlig, framförallt för sig själv. Så att vi hade kunnat ha en öppen diskussion om det hela och tillsammans kunnat komma fram till något i lugn och ro. Hade självklart blivit jätteledsen om han hade velat lämna mig, men hade aldrig velat honom kvar bara för att…

Ja han verkar jättefin men det kna också vara problemet- JAg och mina väninnor kallade det för 6månaderskrisen. Du vet, man är fortf ganska nya, men man har kanske kommit in i vissa mönster, blivit lite FÖR bekväma, Tar varandra för givet. Har man då en helt perfekt kille på alla sätt och vis… Klart det är lätt att något mer spännande dyker upp och gör att man leker med tanken på andra saker.

Sen spelar känslorna ibland ett spratt med hjärnan och tvärt om. Man är med någon av praktiska skäl men kanske inte egentligen är rätt för varandra? Det betyder dock inte att killen du har på sidan, skulle vara bättre han heller och att precis samma situation som just nu, inte skulle ske då också. 

Då är det kanske vad du ska göra med honom- göra klart att du känner dig kluven osv. Ge honom en chans att visa att du valt rätt kille?

Kanske behöver du vara ifrån dme båda två. Åk till dina föräldrar eller något. Låter osm ud knappt träffat den andra killen för att han bor så långt bort- gissar att du mött honom över nätet kanske? Där är min erfarenhet att det är lätt att säga och "plantera" fröer men svårare att verkligheten blir lika fin och bra som man tänkt sig.

Om den andra killen inte funnits med i bilden, skulle du lämnat din pojkvän då?

Varför skulle du stanna hos någon du inte älskar? (nu anser jag att man självklart kan ha känslor, STARKA känslor för fler än en person åt gången).  Det jag tor du känner är åtrå och spänning, klassisk "görnare gräs" allt är okänt men fyllt av löftne och förhoppninga,r med din pojkvän har du facit i hand och vet allt.

Därför, ta en paus från båda. åk bort. Lev. Se hur du känner. Det eller prata med din pojkvän, förmodligen göra slut och gå vidare med den andra killen.

Intressant att du nämner det praktiska…för det jag tänker nu är "Om jag gör slut så måste jag flytta hem igen, och jag har ju precis flyttat hit hästarna och dom har jättebra bete här, och jag har ju så många fler vänner med honom, och då måste jag packa allting igen och nu har lillbrorsan börjat planera för att flytta in i mitt gamla rum och nu ställer jag till det för mamma och pappa osv" 

Jag har själv haft tanken på att leva singel ett litet tag. Sköta mig själv och stå lite på egna ben. Men min kille är ju så go och snäll :( det här är så frustrerande…

Om du inte ens är kär i karln kan jag mycket väl tänka att ditt hjärta letar vidare även om du sitter still.

Du kanske inte är monoamorös eller redo att vara monogam!?  Det är faktiskt fullt möjligt för en del att älska mer än én och om du är en sån behöver det alltså inte alls vara något speciellt fel med relationen med sambon för att du ändå ska bli attraherad av andra!

Nu talar jag av egen erfarenhet och jag kan lova att gräset inte är grönare på andra sidan. Så här var det för mig.

Jag hade varit tillsammans med min sambo i över 7 år när jag började känna en viss tristess. Visst jag älskade honom, han var världens snällaste omtänksammaste kille  men jag kände att,, är livet inte mer än såhär? Jag ville ha spänning. Jag började chatta med andra killar på nätet. Inte sexchatta eller så men vanlig chatt, prat om allt och inget - livet, drömmar osv. Jag drogs till en av killarna fast jag aldrig sett honom. Men vi klickade så bra tyckte jag. Han förstod mig i allt jag skrev och likaså jag honom. Hur det var så bytte vi telefonnummer och började prata såfort vi fick lediga stunder för oss själva. Jag blev mer och mer "kär" (om man nu kan bli kär utan att ha träffats men jag inbillade mig det iaf)

Efter några månader träffades vi en dag när min sambo var på jobb. Jag bestämde mig redan på den träffen. Jag åkte hem, gjorde slut packade mina saker och flyttade in hos den nya killen. I ett halvår var vi upp över öronen förälskade. Sen insåg vi alltmer att vi inte ville leva lika liv. Vi hade inte samma syn på en massa saker. Saker som bara funkat funktionsfritt med mitt ex. Det uppstod irritation mellan oss och vi tjafsade om allt möjligt. Tillslut fanns ingen kärlek kvar (om det ens funnits någon alls. Det var nog mest förälskelse)

Först då började jag fundera över vad jag faktiskt lämnat. Vilken fin kille jag hade men inte värdesatte utan sökte något mer, spännande.

Jag flyttade till en egen lägenhet såsmåningom, kontaktade mitt ex och förklarade allt men han gav mig kalla handen och jag klandrar honom inte.  Är man så dum som jag så får man skylla sig själv.

Nu har det gått ett par år och jag och mitt ex har börjat umgås lite igen - som vänner. Jag älskar honom ännu men jag vet inte om det nånsin kan bli vi igen. Men jag slutar inte hoppas. Och tar han nånsin tillbaka mig igen så ska jag vara väldigt rädd om honom denna gång. Och framför allt prata med honom. Så fort det är något som inte riktigt känns bra.

Mitt råd till ts är att prata med din sambo om hur du känner för ert förhållande. Var ärlig. Älskar du honom? Är det bara för att den nya killen verkar spännande som du funderar på att bryta upp? Då kan jag säga att vardagen lär komma där med. Och då kanske du upptäcker att han var långt ifrån så bra som din nuvarande.

JAg attrahera av andra, min partner gör det cokså, vi är båda okej med det, men vi är överrens om att bara ha en relation med varandra.

Folk är väldigt olika på den punkten och vad osmkrävs för att komma fram till de tär att prata :) Jag vet att många går och känner så utan att prata om det och tror att "det måste vara fel på mig/min partner/vår relation". 

Samtidigt är det ju det där praktiska som spökar. Och det är värt att ta i beaktande- passar det just nu att flytta isär? Att flytta hästar och gojja runt, är det värt det? Jag förstår att man blir osäker i en sådan sits. Att göra slut är ju inget man kan ta tillbaka och när man väl gjort det kansks man ångrar sig.

En fråga bara: Vad skulle du känna om din sambo berättade att han funderade på att lämna dig för en annan? Smaka på det. Vad känner du. Ilska, sårad, ledsen, rädd?

Du kanske inte är kär i honom, var du någonsin det? Eller uppäckte du det först när du blev  betuttad i den här nya killen? Jag blev förvirrad en gång coh lämnade min pojkvän för en annan kille men innom loppet av några veckor ångrade jag mig och tog tillbaka mitt ex men vår relation var ju förstörd. Jag blev som besatt av den andra killen och kunde inte uppskatta den kille jag redan hade men direkt jag förlorade honom insåg jag mitt misstag och även känslorna blev annorlunda.

Så kanske ni blev sambosar för tidigt. Ge förslag på att flytta hem igen, under en månad. Att du ebhöver vara själv en stund. Om det känns bra, då kan du ju fullfölja resten, eller återvända till honom.

Att redan efter 6 månader få känslor för någon annan säger mig att du inte älskar din sambo på rätt sätt. Det känner jag eftersom jag fortfarande efter snart ett år och sju månader är fruktansvärt kär i min nyblivna sambo. Jag tittar inte ens på andra män på det viset. Kanske gick ni för fort fram?

Har du fortfarande känslor för din sambo?

Jag har precis pratat med min sambo om det hela, så han sitter ute på verandan och tänker. Han vill ha kvar mig och att jag säger upp kontakten med den andra killen….men jag sa till honom att jag inte var nöjd med det, så nu försöker vi klura ut något…

Jag har i tidigare inlägg förklarat hur jag hanterat situationen om den varit tvärt  om. 

Mår sjukt illa just nu, men känns samtidigt skönt att han vet nu…

Ja jag tänkte inte hur du kände "om saken var omvända" mer hur du skulle känna dig i den sitsen om du tänker på den- om det ändrar hur du känner runt det hela. Man blir ibland lite fartblind. Som Hera säger: Det gick kanske för fort fram.

Bra att det känns delvis bra iallafall! :) Och detta är nog mest rättvist mot honom även om jag tycker synd om honom som hamnat i en situation han inte alls kan rå över. Hoppas ni kommer fram till något som passar er båda två.

Min sambo är helt fantastisk. Han kom till mig igår, la sig jämte mig i sängen och sa att jag borde åka och vara med den här andra killen, tills jag vet hur jag vill göra. Enda villkoret är "inget sex" för då är jag inte välkommen tillbaka och det är ju självklart! 

 Undrar om han förstår vilken fin människa det gör honom till? Känner nästan att jag inte förtjänar honom nu. Han är verkligen helt fantastisk på ett nästan utomjordiskt plan. 

Detta är tveklöst det finaste någon annan någonsin har gjort för mig och det högsta beviset jag hade kunnat få på att han verkligen älskar mig….

#14 Ja, jag tycker nog att du inte riktigt förtjänar honom nu. Han var fin som gav dig möjligheten, men jag tycker det är lite väl hemskt om du faktiskt utnyttjar den där möjligheten.

Jag tycker inte att man ha kvar kakan och äta den. Du är nog inte riktigt schysst om du faktiskt gör det här mot honom. Usch, jag kan inte föreställa mig hur jobbigt det måste varit för honom. Eller så känner han som dig, inte så starka känslor för dig och därmed kan han gå med på det. Ioförsig kan han ju älska dig så pass mycket att han vill inte att du bara drar iväg. Det är ju lite svårt att säga.

Men oberoende borde du ha lite mer respekt för honom och fundera ut på egen hand, utan att träffa den andra killen, vad du egentligen vill ha.

Nu verkar det som om du bara vill ta reda på om det klickar mellan dig och andra killen och isåfall så springer du till honom. Om inte så har du ju din "back-up plan" där hemma som väntar på dig.

Förlåt, men jag tycker det verkar vara okänsligt och väldigt själviskt. Bryr du dig inte alls om din kille och vad han måste gå igenom nu? =/

Förlåt om det låter som om jag är fördömande nu men jag kan inte låta bli att bli ledsen då jag tänker på den här fina killen som du lämnar hemma… Han förtjänar väl inte att vara ditt andrahandsval? =/

tyvärr är det ju just sexet /attraktionen rent fysiskt man ibland msåte få ut ur systemet för att se klart och tydligt (detta har faktiskt en pojkvän tillåtit mig göra en gång). Men som Devya säger- man utsätter inte en sådan storsint person för en sådan sak. Detta är något han gör av kärlek för dig, det smärtar säkerligen honom och han kommer med all säkerhet må uruselt och känna rädsla när du åker och är med den andra mannen. Men om detta är vad som behövs för att reda ut dina känslor så.. har han gett dig en hel del utrymme nu. Även visat en otroligt fin och värdefull sida… anser jag. Jag önskade att man kunde välja vem man älskar ^_^

I min värld så avslutar man en relation innan man inleder en annan.

Jag tycker att man skall bli sin egen innan man blir ett par, iaf flyttar ihop, lika att man flyttar hemifrån o lever som vuxen innan man flyttar ihop med någon.

Nu har vi pratat ännu mer om det hela och igår tog vi beslutet att ha en paus, så lång som vi känner känns bra, med tillåtelse att träffa och dejta andra, men inget sex. Det är en lösning som vi båda känner oss bekväma med och vi är sams och umgås med varandra utan några problem. 

Så fort vi undrar något så tar vi upp det med den andre så att vi har klara spelregler för vad som gäller och vi är noga med att ha en öppen kommunikation kring det hela så att det inte blir några missförstånd eller slutar med att den ena blir sårad.

#17 det är ju snällast om de man är med är helt emot hur man vill göra, men det som är rätt i din värld är kanske inte rätt för TS. Speciellt när man står där och faktiskt har känslor för mer än en person… Vet att det är helt otänkbart för vissa men jag vet också att det är verkligheten för många och man vet sällan hur man ska hantera det.

#17, att bo själv är ju nödvändigtvis inte ett recept för lycka. jag har inte levt själv som vuxen. så fort jag kunde flyttade jag och min sambo ihop, båda direkt från föräldrarna. vi har varit ett par i 7 år nu, är båda 26 och har ett fantastsikt bra föhållande och samborelation. vi har lärt oss tillsammans vad det innebär att bo själva, att sköta ett hushåll, att betala egna räkningar, köpa och sälja bostäder, flytta långt och skapa ett eget liv tillsammans. flera vänner och närmaste familj har, liksom vi, börjat sin karriär med någon form av samboskap. är det inte en partner är det en kompis man bott ihop med.

jag och min sambo har varit mer framgångsrika vuxna tillsammans än vad vi någonsin skulle vara själva. samboskapet har gett oss möjligheter snarare än det har satt käppar i hjulet. vi har kunnat stötta varandra och backa upp varandra och haft en ekonomisk situation som gjort det möjligt för oss att göra saker som vi aldrig hade kunnat lösa själva. han har hjälpt mig att våga ta steg, och jag har hjälpt honom att tänka en gång extra innan han hoppar på ett tåg.

jag säger inte att vår lösning är den optimala för alla, men det är heller inte att bo själv.

TS, skönt att ni hittade en lösning som ni båda kan leva med. hoppas du kommer underfund med vad du vill göra :)

Visst kan det vara bra att ha bott själv ett tag innan man flyttar ihop med nån men jag tycker inte att det måste vara en nödvändighet. Jag flyttade direkt hemifrån till min sambos lägenhet när jag var 22 och vi har bott ihop över 15 år nu så det har ju gått rätt bra.

Vet inte hur gamla ni är, men jag funkade så när jag var yngre. Så fort ngt var stadigt och tryggt blev jag rastlös och mer eller mindre sökte upp drama/ lät drama komma till mig. Det har varit jättesvårt att bli av med det draget hos mig själv. Men, nu vid 31 års ålder och många relationer och många tyårar bakom mig så är jag lycklig i mitt stabila förhållande :)

Jag bodde själv från 15 år tills jag flyttade när jag var 25 och det samboförhållande blev skit ändå :) Nu har jag varit med samma man i över 5 år och vi är fortfarande inte sambospar för vi gillar båda två att ha "vårt eget" och är inte riktigt redo att ta det steget ännu… eftersom det inte vore praktiskt eller en bra ekonomisk lösning för någon av oss.

#22 upplever det som du, upp till en viss ålder, ä ju också 30+ nu, (och erfarenhet) var jag otroligt rastlös. Jag hade svårt att bara luta tillbaka och vara nöjd i en jättebra relation, blev galen på mig själv ibland. Har många fina killar i bagaget som jag i efterhand, såhär flera år senare funderar över  hur jag hade haft det med idag om jag inte släppt dem så lättvindigt. Även om jag är glad för var jag är idag och inte varit där om jag inte gått vidare utan dem. Men vissa, fattar jag inte ens varför jag gjorde slut med… oftast bara för att byta ut mot något mycket sämre/värre :/ "gräset är VERKAR grönare på andra sidan" men är ju oftast inte det. :) Så nu håller jag i min man, men det är itne så jättejobbigt för man har funnit "ro" med åldern…

Nåja, alla hittar vi rätt om inte förr så senare, det är jag övertygad om. Man lär sig så länge man lever…som det så fint heter.

Jag skrev i min värld.

Hur andra lever/gör är deras ensak. Naturligtvis är det inte en garanti för att kommande samborelationer inte kommer att gå åt helvete.

jag skrev: det är ju snällast om de man är med är helt emot hur man vill göra, men det som är rätt i din värld är kanske inte rätt för TS.Så jag förstod att det gällde din värld, var alltså inget påhopp på din världsbild, sätt att vlja att leva ditt liv eller  någonting.

#23 jag har iofs hittat grönare gräs varje gång :P Tycker att varje relation har blivit bättre än den innan.

Min relation är klart bättre än min första, men jag har lämnat en del fina killar för något jag trodde var bättre men det visade sig inte vara annorlunda alls :( Samma problem kom även där- dvs jag var problemet.

Jag är som Sarah men ofta har jag stannat i relationer för att jag trott att det hela handlat om att "gräset är grönare på andra sidan" och försökt motstå det. I själva verket har det bara lett till att jag stannat i relationer mycket längre än jag borde. Nu när jag har hittat rätt känns gräset grönast precis under fötterna.

Vad skönt att höra att jag inte är den enda som är sån…är 19 år och min sambo 21. Jag blir nog lätt rastlös, men jag säger heller inte att den här andre killen skulle vara mannen i mitt liv, för det vet man aldrig. Jag kanske bara är glad för honom i ett par månader, eller kanske i många många år….Ingen kan veta för människor utvecklas ju hela tiden och förändras och får nya värderingar och åsikter.

Ville bara tala om hur saker och ting har gått. Jag och min sambo är överens om att vi aldrig har känt oss så märkliga någonsin, men det känns sjukt bra för oss båda! Vi har valt att göra slut. Däremot så är vi båda minst sagt överens om att vi verkligen uppskattar varandra och våra goda egenskaper och vi ville inte göra slut på villkoret att vi skulle behöva leva helt utan varandra för från min sida så hade jag saknat honom jättemycket! 

 Vi känner nu iallafall att det känns bra att kunna bo ihop och vara vänner (och ha sex om vi känner för det, för som sagt…det är sjukt bra) men att inte behöva ha en låsning till varandra eller känna att man SKA ha framtidsplaner ihop. Eftersom vi inte är ett par har vi båda rätten att träffa andra om vi så vill eller bara vara själva. Att vi fortsätter bo ihop är av praktiska skäl. (kan inte flytta hem igen då jag har en otroligt dålig relation med min pappa) 

 Vi kommer även fortsätta umgås som kompisar när jag har flyttat ut och framtida män får helt enkelt finna sig i att jag umgås gladerligen med mitt ex, för han betyder jättemycket för mig även om vi inte vill vara pojkvän/flickvän. 

Hittils går det faktiskt väldigt bra. Vi skrattar och tramsar precis som vanligt, bara minus relationsgrejerna och vi är båda överens om att vi nog gick för fort fram och kanske inte har varit menade som något annat än väldigt goda vänner :)