Förhållande

Min sambo är senil...

2013-08-04 13:24 #0 av: nlinds

Ja.. Vi båda är 20 år gamla. Och min sambo har STORA problem med att komma ihåg.. allt..
Han minns INGET som har hänt i hans förflutna (förutom dagen då vi träffades, men han minns inte hur det gick till) ..  han minns inte ens vad vi åt till middag igår.. Säger jag "kan du snälla hämta vatten?" när han ändå är på väg ut från vardagsrummet så kommer han tillbaka och tittar på mig "Jag skulle hämta något va..?" och det är inte enstaka gånger det händer..Utan varje dag, nästan hela tiden..
Jag börjar bli allvarligt orolig, samt en kompis till honom säger att han måste vara senil redan nu.. Han brukar skämta om att han är likadan som sin mamma (hon är också väldigt glömsk, men han är VÄRRE, mycket värre). Är rädd att han inte ens ska minnas mig en dag. Jag vet att det låter super löjligt, men jag ser det som ganska allvarligt..

Om han går till läkaren, finns det ens något dom kan göra ? Vad isåfall ? .. Någon som har samma problem ?..

Anmäl
2013-08-04 14:18 #1 av: [silkesnosen]

Oj, är det så här med allt. Hittar han i närmiljön? Är han på skola/arbete? Hur fungerar det där? Hur mår han , depression, stress? Jag anser ju att ni absolut behöver gå till en läkare!

Anmäl
2013-08-04 14:20 #2 av: nlinds

Ja, så är han med allt. Ja han hittar, lokalsinnet är det inget fel på (om det var det du menade ?)
Ja han har ett arbete och hans kollegor säger att han har fruktansvärt dåligt minne, "mest på skämt" vad han har sagt till mig iallafall.
Han har alltid varit lycklig, han vet inte ens vad depression är, haft en perfekt uppväxt osv, är aldrig stressad heller..
Ja, jag funderar på att ta honom dit, men vad skulle dom göra ? Får han medicin då eller får han gå på någon utredning ?

Anmäl
2013-08-04 14:23 #3 av: [silkesnosen]

De bör ju absolut göra en utredning! Jag är ingen expert..funderar han själv kring det här? Du kan ju ite tvinga honom att träffa en läkare, men det kanske skulle kännas tryggare:)

Anmäl
2013-08-04 14:25 #4 av: nlinds

Ja jag har sagt till honom "alltså..det här är inte normalt, du måste gå till en läkare" och då säger han "jo.. jag kanske borde det" . Ska prata med honom när han kommer hem ikväll. Jag vill ju gärna att han ska komma ihåg mig om 10 år liksom Lipar

Anmäl
2013-08-04 14:57 #5 av: majalisa e

När uppkom hans symtom? Kom det plötsligt en dag bara? Var det likadant för säg 2 år sen  Och när han bodde hemma? Då skulle ju hans föräldrar/syskon ha reagerat väl?

Anmäl
2013-08-04 15:04 #6 av: Hera

Uppsök läkare för utredning.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2013-08-04 15:23 #7 av: nlinds

#5 nu har vi bara vart ihop i 1½ år. Men hans mamma säger att han alltid varit så .

Anmäl
2013-08-04 18:07 #8 av: [TheMiko]

En del är bara sådana. Har en kollega som glömt huvet om det inte satt fast :) behöver inte betyda att något är fel.

Är ganska glömsk själv och måste skriva lappar om allt men i mitt fall är det ADHD:n som bråkar.

Anmäl
2013-08-04 18:13 #9 av: Gur4m1


#8 är som dig då :D

Men jag mins saker som hänt, men jag är mer tankspridd och "vimsig" och glömsk i "nutid". Kan även drömma att jag gjort något, är 100% säker på att jag visst gjort en sak men sen visar det sig att jag inte als gjort det -_- Det är läskigt, men alltid varit så.

Mitt ex sa att han skulle begå självmord om han haft lika dåligt minne som mig. Harsh, men säger lite om hur jobbigt det kan vara... Tror inte det är någon risk att han glömmer bort dig, därmeot kanske saker som inte hör till rutiner osv?

Jag tycker ni borde göra en utredning :) Inte minst för att kanske veta hur ni ska tackla det på ett bra sätt- och att du får lugna dig och sluta oroa dig över detta. 

Jag skyller min "vimsighet" på just ADHD.

Anmäl
2013-08-04 19:09 #10 av: Jespersen

Jag är också sådan, och min bror med. 

Jag måste skriva upp grejer på jobbet för att komma ihåg, för annars ska jag bara göra något emellan sedan är grejen jag höll på med som bortblåst. Jag är en sån som letar efter nycklarna när jag har dom i handen. En gång käkade jag en halv hamburgare innan jag insåg att jag hade glömt lägga kött på, det var bara sallad och dressing och sånt.

När jag pratade med min bror i telefon häromdagen så frågade han sin fru om hon hade sett vart han hade lagt sin telefon :D Vissa är nog bara sånna. 

Fast man kan ju också få dåligt minne av b-vitaminbrist och sånt, så visst kan det vara värt att kolla upp! Mina värden var dock normala, så jag får helt enkelt leva med min tankspriddhet ;) 

Anmäl
2013-08-04 19:29 #11 av: nlinds

Tack för olika (och roliga) svar, kunde inte låta bli att fnissa lite. 
Han glömmer bort oavsett om vi har rutiner eller inte. Visade honom tråden och han trodde inte att jag var seriös när jag sa att han behöver söka hjälp -.-'  ... Men jag får skicka honom till en läkare ..

Anmäl
2013-08-04 20:58 #12 av: [TheMiko]

#9 Du beskriver mig perfekt. Jag har glömt hämta barnen på dagis när jag fastnat i något annat på jobbet.... Förskräckt som tur är bara en gång och mannen var snabbt nere och hämtade dem när dagis ringde mig på jobbet. Men men sånt händer tyvärr mig lite då och då. idag är min nye man mitt vandrande minne, han har stenkoll på både sitt och mitt.

Anmäl
2013-08-05 07:21 #13 av: [jnfr]

Sen finns det de som inte är "van" att tänka. Som ofta har andra som tänker och kommer ihåg saker åt en. Då blir det väl bekvämt. Sånt går att träna. Skriva lappar, anteckningar, suduko, korsord.

Stress och dåligt mående kan också påverka minnet.

Läkarbesöket låter bra. Det kan som någon skrev vara vitaminbrist med. Är han bara 20 vore det väldigt ovanligt att det skulle vara något allvarligt. Även om det finns de som blir dementa vid 30-40 års ålder. Det är som sagt väldigt ovanligt. Den risken borde därför vara väldigt liten. Då borde hans minne bli sämre och sämre med.

Har han alltid varit sån, som hans mamma säger, kanske han är en vimse helt enkelt och säkert gå att "fixa" med hjärngympa.

Skönt att han inte viftar bort det när du säger att du är orolig, och att han går med på att gå till läkaren.

Anmäl
2013-08-05 09:41 #14 av: nlinds

Ja nu när ni säger det så, han har ju alltid varit mammas prins, så han har inte direkt behövt göra grejer själv förens vi blev ihop och fick lägenheten. Men när jag pratar med min svärmor om att jag är orolig så säger hon att han alltid varit glömsk och sånt. han sa igår "jag visste inte att du var så orolig, då uppsöker jag läkare för din skull"  . Så det är ju bra, även fast det kanske inte är något, man vet ju aldrig..

Anmäl
2013-08-05 16:41 #15 av: ramm5tein_

#14 Det låter bra att han bryr sig om det i alla fall! För sig själv och din skull. Glad

Anmäl
2013-08-05 16:42 #16 av: nlinds

#15 Ja tur är väl det Gapskrattar

Anmäl
2013-08-06 06:03 #17 av: Gur4m1

#13 ärgligt, sudoku? Jag försöker göra sudoku ibland men ahr sällan ro till det men ja, under högre stress (speciellt då sömnen blivit negativt påverkad) blir minnet märkbart mer "tramsigt". Jag har ingne som mins saker åt mig, ja har bott själv sen jag var 15. Jag har även en annan egenskap, jag blir smått besatt av olika ämnen och lär mig utan problem citat och ord just då intresset är på topp, men när intresset lagt sig är det som om allt "rensas ut" och bara blir fragment som jag knappt kan lappaihop ;( Jag är helt klart en person som skulle glömma barn på både konsum och dagis. Det jobbiga är att man blir smått stressad av att behöva minnas saker- vet jag att jag har ett möte på Fredag redan på måndag så går jag med det som ett litet mantra i skallen, men lyckas ändå ofta glömma mötet för något annat, intressant, som krävde min uppmärksamhet- kom i vägen :D

Ganska typiskt för folk med ADHD (som oftast anses lite korkade, slöa och "glömska" eftersom man ofta/periodvis är otroligt tankspridd med väldigt låg fokusförmåga). De flesta har en släng av all möjligt, är ju först när det blir ett problem som diagnos ens är intressant. Alla är stressade ibland, alla kan vara lite tankspridda periodvis, men för mig är det en livsstil som jag hela tidne försökt hitta "hjälpmedel" och strategier för att klara vardagen och jag kan hantera det ganska bra nu, som vuxen men som liten var jag ju "jättesvammlig" pga min glömska. Hade nog avrit tills tor hjälp snarare att ha en assistent eller mer närvarande vuxna som hjälpt mig hålla koll på saker.

Jagälskar pussel/minnesspel, dock inte hjälpt mig så mycket :O

Anmäl
2013-08-06 08:07 #18 av: Maria

Det är klart att han ska utredas om man tror att minnet är onormalt.

Jag är 51 år och har nyss gjort en minnesutredning och resultaten var väl inte så strålandeGalen

Vad som är jobbigast när man ska förklara för andra är att ALLA andra har samma problem. Hur jag än förklarar så får jag höra en massa historier om hur tankspridda andra är och massa tokiga berättelser.

Det är i och för sig helt naturligt att folk försöker minimera problemet och tror att man hjälper till med att jämföra med sig själva.

Det är stor skillnad på att vara disträ, tankspridd eller allmänt okoncentrerad med att ha minnesproblem på riktigt.

/Maria

 

Anmäl
2013-08-06 11:19 #19 av: Snovit79

Jag är 34 och har också alltid haft dåligt minne. Mormor retades med mig då jag var 19 och hon 65, för jag var mer senil än henne. 

För min del har en bit med dålig uppväxt, men för att tala nutid (vuxet liv), så har det med enorm inre stress. Att alltid göra allt rätt, vara en god vän, mamma, dotter, syster, barnbarn, flickvän, kollega osv. Att ha ett hem som alltid är rent, alltid komma i tid, inte stava fel, aldrig misslyckas med något osv osv. 

Det funkade i ca 30 år, sedan sa kroppen ifrån och jag slarvar med stavning (för jag är ordblind helt plötsligt - läser en text flera ggr innan jag postar, ändå ser jag inte fel), hemmet förfaller, jag förfaller, barnet är orolig för sin mamma - och jag upprepar saker. Ett ex är då jag berättade något för min son, gick på toa och kom ut och berättade samma sak igen. Varpå han säger "Men, mamma det sa Du ju nyss!!" Och jag kliar mig i huvudet och tänker så det ryker, men blir mest förtvivlad för jag mest får fysiskt ont av att försöka minnas. 

Så ja; Allt kan se perfekt ut, men det finns "osynliga" hinder. 


Anmäl
2013-08-06 11:32 #20 av: abelyn

Har inte läst genom alla kommentarerna men jag undrar verkligen vad som kan ha bidragit till att hans minne blivit så konstigt? och om det alltid varit så? om inte är det ju mycket möjligt att han haft någon typ av deprission eller något (utifrån det du skriver) och antingen förträngt det eller tagit mediciner mot det som påverkat minnet. Väldigt skumt att vid redan 20 års ålder glömma så mycket, jag har varit med om det med men dessa människor har gått på tunga mediciner och jag själv förövrigt har också ett väldigt hemskt minne. Men där har också medicinen mest troligen bidragit en hel del! Förskräckt

Anmäl
2013-08-06 11:39 #21 av: nlinds

#20 Han har aldrig varit deprimerad (pratat både med han och hans mamma) och han har aldrig gått på någon mer medicin än hans astma medicin. Det har alltid varit så, han har alltid varit glömsk.. Det är bara det att jag börjar bli orolig och störa mig på det.. Igår så satt jag och läste inlägg här på ifokus och han sa "älskling, måste berätta en grej" och jag sa "kan du vänta ? Ska bara läsa klart en kommentar" (som förövrigt var 3 meningar) och han sa "du vet att jag kommer glömma av om jag inte får berätta det nu".. Att vänta med att berätta något i 10 sekunder är omöjligt för honom..

Anmäl
2013-08-06 11:45 #22 av: Gur4m1

#21 du den där berättelsen du sa precis nu är mitt lvi i ett nötskal :D Mina partne roch släkt är vana vid det men mina vänner upplever mig som oförskämd/häsnsynslös och ouppfostrad och för ivrig när man samtalar om saker för då kan ajg få såna där infall "Måste säga det nu annars tappar ajg bort det". Därför blir jag oftast väldigt tyst och utanför om man är många i en grupp där alla måste komma till tals, men två och två där jag kna ta mer plats och mer bekvämt avbryta vid behov på ett annat sätt- känns bättre, då jag inte är blyg alls. Men det känns alltid som att tankar sitter ute på tungspetsen och när som helst glider av för att aldrig återvända :P

Målar en hel del, och skriver blogg- kan få samma upplevelse där någon månad/månader senare "Har jag målat det där...hur....gick det till, kan jag måla sådär? jahapp.."

^_^

Men så har jag fått veta att jag har ADHD nu i vuxen ålder- aldrig ätit mediciner under hela mitt liv, haft en barndom som jag mins som lycklig osv. Har det gått bra för honom i skolan då? Efteroms han är så tankspridd... tänker...jag glömde altid böcker hemma om ajg tagit hem för att plugga, glömde ofta gympakläder, badkläder, utflykter osv...

Anmäl
2013-08-06 11:46 #23 av: abelyn

#21 Men oj! då är du ju inte alls löjlig som du skrev som är så orolig, det förstår jag absolut och det tycker jag du har all rätt till att vara! Det skulle nog vara bra att kolla upp det ordentligt eftersom det låter lite som att åldras i förtid? Vet inte hur man ska beskriva det men det är i alla fall allvarligt tycker jag. :/ Försök få han att kolla upp det! Och om du vill får du gärna återkomma med vad det var. Jag har ett hemskt minne och minns sällan datum, vad jag gjorde igår och så vidare men ska jag berätta nåt kan jag komma på det igen efter bara nån minut hur många timmar de än gått... så jag tycker din sambos situation låter väldigt allvarlig :/ 

Anmäl
2013-08-06 11:50 #24 av: nlinds

#22 han har inte ADHD, dom kollade det på honom när han var liten då han inte kunde vara still eller vara lugn..

23# Det lugnade mig lite, så jag inte är en såndär nojig flickvän som är orolig för minsta lilla.. Jag ska prata med han när han kommer hem på lunchen om vi ska beställa tid redan nu på fredag då han slutar tidigt..
Och självklart återkommer jag om vad läkaren sa och allt sånt..

Anmäl
2013-08-06 11:50 #25 av: Gur4m1

Fast att känna att en tanke som man hade och glömma det är inte alls ovanligt rent så :) Det är ju däremot jobbigt och borde finnas hjälp, eller vara skönt att utreda så man vet att det är okej, inget farligt. Det värsta som kan hända är att man får veta i god förtid att något är fel...eftersom han är så ung.

Anmäl
2013-08-06 11:53 #26 av: nlinds

Nej det är inte ovanligt, men bara det exemplet är ett spott i havet mot hur glömsk han egentligen är Förbryllad

Anmäl
2013-08-06 14:08 #27 av: [jnfr]

#17

Gur4m1, jag menar såklart inte att det är en mirakelmedicin. Om det fungerar, är något man gillar och om det passar är såklart individuellt. Sen beror det ju på vad som är orsaken till det dåliga minnet. Jag menade suduko etc. som ett exempel om hans minnesproblem var lätthjälpliga. Minnesspel och klurigheter behöver förstås inte alltid hjälpa, men det är inte ovärt att försöka om man tror det är något man kan tycka om.

Anmäl
2013-08-06 14:11 #28 av: nlinds

Han älskar korsord och sånt. Så det gör han allt ibland Glad

Anmäl
2013-08-06 14:19 #29 av: Maria

Mina minnesproblem kommer av en hjärnskada.

Jag tycker det är jätteviktigt och så säger också neurologen att träna hjärnan.

Jag spelar en massa spel, kluringar, pussel på min surfplatta och löser korsord och läser böcker.

Att skriva här på iFokus är också bra träning. Att försöka komma ihåg vad man skrivit i trådar och försöka hänga med i diskussionerna.

/Maria

 

Anmäl
2013-08-06 14:26 #30 av: [jnfr]

#28

nlinds, Toppen! :)
Är det något man gillar kan det vara rätt avkopplande.

Om du och han vill berätta mer efter läkarbesöket får du gärna dela med dig. Av vad du skrivit och förklarat börjar det låta som något mer än bara "vardagsvirrigheter".

Anmäl
2013-08-07 06:10 #31 av: Gur4m1

#24 menar inte att han måste/kna ha ADHD (Även om sådant kan missas som liten- jag fick min diagnos först i 30årsåldern) men alla har ofta drag som folk med t.ex ADHD har men de är mindre/enstaka dvs inte hela spektrumet- och jag är inte senil eller dement bara för att jag alltid haft ett dåligt minne. Jag tycker däremot att man ska undersöka en sånhär sak så man vet vad som pågår. :)

Min ADHD är inte så allvarlig, det är messt utifrån min historik och att jag som vuxen kan beksriva min tillvaro på ett bra sätt som gör att jag fått diagnosen men jag behöver inte mediciner. En del kan inte leva ett normalt liv utan mediciner så det är ju väldigt olika. Menar inte att han har ADHD, bara att det är väldigt likt hur jag har det och jag anser att det är en ADHD problematik för mig, och sett många beksriva samma sak. En med ADHD kan vara mycket framgångsrik, leva ett helt liv utan att få veta sin diagnos, det är inte en sjukdom om du frågar mig :) Man är bara lite annorlunda "wired". Lite som att vara vänsterhänt i en högerhänt värld.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.