Hehe. Hade middag här hemma för ett par veckor sedan. Jag och sambon och en väninna var dom enda av 10 personer som inte har barn. Och ja, det var en jädrans massa snack om barn, och snack om att jag säääääkert kommer vilja ha barn i framtiden.

Förstår att de med barn gärna pratar om det med andra som har barn, speciellt i ett stort sällskap. Så det gör inte så mycket, bara man skulle slippa snacket om att själv skaffa barn.

Träffar jag dom ensamma pratar vi om annat,

Det är inget konstigt att känna som du gör.

Även vi barnlösa är intressanta.

Det är som att höra någon prata om fotboll, totalt ointressant för min del!

Det känns lite konstigt att inse att en av mina bästa vänner sedan barndommen har hunnit sakffa bran, gifta sig, skilja sig, skaffa ett till barn, gifta sig och är på väg med tredje barnet innan jag ens har hittat en kille jag kan tänka mig att börja allt det där med.

Men jag försöker att prata om annat. De flesta av mina vänner inser att jag inte tycker det är intressant att prata om konsistens och färg på bebis bajs eller bästa sättet att få småbarn att sova i egen säng. de flesta har faktiskt kvar sina gamla intressen trots att de fått barn och är glada över att kunna tänka på annat är barnen i fem minuter.

Sedan finns det ju de som är helt besatta men de förlorat jag gärna lätt kontakten med tyvärr. Speciellt när de håller på att tjatar om att jag borde skaffa barn för det fiiiiins iiiiinget uuuunderbaaarare. Kanske det är så, men jag vill ändå ha ett tryggt förhållande med en vettig karl innan jag ger mig i kast med barn.

Jag har inga barn men är väldigt barn intresserad vilket gör att jag frågar saker om barnen osv. Om jag inte sitter bland barnen och leker :p har oftast minst en unge i knät när jag hälsar på kompisar med barn. Så själv känner jag inte det där men förstår att det är jobbigt för någon som liksom vill prata om annat. Som tur är så tjatar ingen på eller frågar om jag snart ska skaffa egna. Ibland kommer det upp men det är mest tanken kring när man är redo som person, ekonomiskt och i förhållande till sin partner. Jag tror det bästa är att säga ifrån. Säga att man är glad för deras skull men skulle uppskatta lite mindre bajs prat.

Har bara en vän som skaffat barn än, men vi pratar ju om annat. Hon vet också att jag tycker det är svårt att umgås med barn :P Visst har våran relation blivit lite annorlunda dels för att hon flyttat en bit, men också för att hennes liv nu är mer familjeinriktat än mitt. Precis som det ska vara :) men hon är fortfarande en av mina närmsta vänner och vi försöker umgås så ofta vi kan. Jag kan väl erkänna att jag varit rädd att jag tillslut inte kommer passa in om alla skaffar barn. :P men dom är ju fortfarande samma personer med sina intressen. Jag tror den där rädslan kan finnas hos de som skaffar barn först också. För att dom inte ska bli inbjudna längre till fester, följa på bio m.m. För att andra liksom bara antar att dom inte kan eller vill pga sina barn.

När mina kompisar får barn så känner jag ungefär att "jaha, där tog deras liv och frihet slut", och så blir dom ju lite tråkigare att umgås med då det ska pratas barn så mycket. I alla fall tjejerna blir så, killar pratar inte alls så mycket om sina barn/kommande barn.

Kanske ska tillägga att jag är gift och lyckligt barnfri (inte intresserad av ett liv med barn) och min man vill inte ha fler barn då han har en vuxen och utflyttad dotter sen tidigare.

Livet tar ju inte slut för att man skaffar barn. Beror ju på vad man gör det till

Jag e nybliven mamma men innan hade jag det som dig TS. Alla mina vänner skaffade barn o pratade bara barn när vi sågs. Jag ville inte förlora kontakten med dem så jag "stod ut" men stundtals tyckte jag att det var fruktansvärt tråkigt o höra på dem o deras bebis tjat.

#8 Känner igen mig i det du säger. Sedan kan jag även känna saknad och ledsamhet att jag aldrig tycks finna det där….Jag är ju en av de där som längtar efter familj.

#9 jag ville oxå ha familj så det sved ju samtidigt som det var tjatigt o höra deras prat om blöjor o sånt. Även om det känns långt dit nu så kan det gå fort när du träffar nån

#10 Jag hoppas det:))))

Så kände jag för några år sedan. Flera som skaffade barn, och en del har flera idag. Jag kände en press på mig, men sen började jag fundera på om jag kunde ge barnet ett bra liv om jag också skaffade barn, vilket blev nej så då började de avta lite också.

Men var rädd att de skulle bara prata ungar. Men blev inte så farligt. Jag kompromissar - går på deras barns kalas och pratar ungar för att nästa gång gå ut/bara ta en promenad med min vän = ha barnfri tid. märkt att mina vänner behöver de också ibland.

Om dina vänner är äkta och bra vänner så borde de kunna träffa dig en och en (om ni umgåtts så innan de fick barn) och då kunna prata om annat än barn just. Såklart kan man även prata om deras barn men inte att det är som nån slags "öppen förskola" eller "mammagrupp" där man som "barnlös" ska sitta och tramsa med för att överhuvudtaget ha något umgänge.

Visst, nån gång ibland kan man träffas alla och att det då blir mycket barnsnack men inte att det är det enda som umgänget består i.

Jag har själv en vän med barn, vi var inte så nära vänner innan hon fick barn men det har utvecklats till att vi inte har någon kontakt alls så gott som. Hon kan t ex gå och träna på kvällarna och då ha barnet hos pappan som hon också lever ihop med men kunde inte tänka sig att ta några timmar för en fika efter jobbet utan barn. Såna händelser gjorde att jag helt la henne på hyllan då hon inte kan prioritera vänskapen då och då.

Numera när jag ser henne på Instagram verkar hon mest umgås med andra småbarnsföräldrar så hon verkar helt ha snöat in på den typen av umgänge och det går då av naturliga skäl inte att upprätthålla ett umgänge där barn inte är involverade.

Tycker det är helt normalt att känna sig delvis utanför när man själv inte har barn och många av ens vänner har barn. Tyvärr tror jag att om man själv inte är väldigt barnkär och gillar vännernas prat om barn så får man nog aktivt leta efter vänner utan barn att umgås med istället.

Speciellt första åren som förälder blir man ofta väldigt uppslukad av allt som har med barnen att göra och vill nästan bara prata om sånt, och känner också mer samhörighet med andra som är föräldrar. Jag har varit mamma i 5,5 år och jag önskar verkligen att jag hade någon nära vän (i min närhet) som inte var mamma, men det har jag tyvärr inte. Desto fler barn man får och när de blir större desto svårare blir det att umgås med andra som också har barn. Det är så mycket trix. Så mycket enklare att bjuda hem en singelvän eller ett par utan barn än en hel familj, när man själv är flera stycken. Så länge barnen är upp till 2 märks det där trixet inte så mycket men sen blir det så viktigt för barnen att somna i sin egen säng tidigt på kvällen osv… Hade jag en vän utan barn hade det varit enklare att bjuda hem, enklare att träffas på tu man hand ute. Dessutom kanske hon skulle vilja hjälpa till ibland med barnvakt osv. 

Hang in there… dina vänner är helt barnfixerade nu, men de kommer inte alltid vara det. Det kommer komma tider när de bara vill få hänga med en vän utan att allt handlar om barn och familj. Och de kommer vara ett fantastiskt stöd om du själv blir förälder i framtiden.

Jag har en dotter på 6 månader, men när jag umgås med vänner som inte har barn så pratar vi ju såklart inte bara om mitt barn. Vi snackar om sånt vi alltid gjort, sen är det ibland lite trixigt att få till ensamtid utan att dottern är med eftersom sambon jobbar borta i veckorna.

Vill jag prata barnsnack så finns det gott om småbarnsmammor jag kan prata med.

Hos oss är det helt tvärtom, vi är de enda i bekantskapskretsen som väntar barn.