Vänskap

Saknar inte min bästa vän

2013-08-16 16:56 #0 av: Anonym 789

Har haft en bästa vän sedan tidiga tonåren. De senaste åren har vi umgåtts oerhört intensivt, många många dagar i veckan. Har aldrig umgåtts så mycket med andra, mest med henne. Hon är en av de få personer som verkligen känner mig och vi har alltid pratat om allt.

För några månader sedan började hon bete sig illa mot mig. Hon blev extremt egocentrisk, bossig på ett hänsynslöst sätt och sårade mig flera gånger. Hon stängde helt av sin förmåga till empati och körde över mig.

Till slut fick jag nog och berättade för henne vad jag kände, berättade att hon har gjort mig illa. Till en början slog hon ifrån sig och kom med ursäkter. Hon mådde dåligt och var ensammast i hela världen och ingen förstod henne. Hon fattade inte alls att hon hade sårat mig och mellan raderna sa hon att hon därför inte kunde ta ansvar för att jag hade blivit ledsen.
Jag visste att hon mådde dåligt, har själv psykiska problem vilket vi har pratat mycket om genom åren, men jag har aldrig blivit taskig eller hänsynslös. Att man blir lite egocentrisk när man mår som sämst är helt okej i en "bästis-relation" men man får inte bli elak.

Jag sa till henne att om hon inte bättrade sig, så ville jag inte ha med henne att göra. Har ingen lust att umgås med någon där jag hela tiden får vara beredd på att bli illa behandlad.

Ett par veckor senare skickade hon ett långt meddelande till mig. Hon sa att hon hade funderat jättemycket på saken, att hon förstod att hon hade varit en dålig vän. Hon tog tillbaka allt ansvar, sa att hon saknade mig och att hon kände sig tom utan mig, att hon skulle bättra sig. Och jag tror henne. Jag tror att hon vill göra ett ärligt och äkta försök till att återfå mitt förtroende. Jag tror att det kan bli precis som innan.

Problemet är bara... att jag inte vet om jag vill det. Jag sa att jag behövde tänka på sken och nu har det gått ett par veckor till sedan jag fick hennes sms. Jag har varit utan henne i en månad... och märker att det inte har varit dåligt.
Plötsligt har jag nämligen tagit mig ur min bubbla och tagit kontakt med andra vänner. Jag har fått ett socialt liv. Jag och min bästa vän har alltid haft en känsla av "vi mot världen" (hon hatar andra människor), och nu har det varit alldeles underbart att umgås med människor som inte alls känner så utan är inkluderande och öppna. Jag har träffat nya vänner, jag har tagit tillbaka gamla. Jag har fått väldigt mycket perspektiv på min gamla vänskapsrelation och insett att den inte alltid är så sund. Vi har byggt massor av murar, och murar kan tycka är sköna och trygga att luta sig mot ganska länge, tills man klättrar över dem och inser att de egentligen håller en instängd.

Jag saknar henne inte. Jag kan sakna att ha en bästis att sms:a med varje stund på dagen och jag kan sakna känslan av att verkligen bli förstådd av någon, men saknar inte att umgås med henne. Saknar inte våra samtal. Saknar inte att jämt vara den som ska åka en timme för att komma till henne, istället för att hon ibland kommer till mig. Saknar inte... vår vänskap. Absolut inte det dåliga, men egentligen inte heller det bra. Inte så mycket, i alla fall.

Vet inte om det beror på att de senaste månaderna har varit så oerhört dåliga... Men pratade med min sambo om det här och han sa det jag aldrig har velat erkänna: "Er vänskap har väl aldrig varit så sund sedd utifrån, det har kretsat så himla mycket kring att vara annorlunda än alla andra. Jag vet att ni har stått varandra väldigt nära, men jag tycker att du verkar lyckligare utan henne".

Tankar på det?

Anmäl
2013-08-16 17:27 #2 av: Gur4m1

Gillar din reflektion om murarna, jag tror din sambo har rätt där. Du har helt enkelt växt ur er vänskap när du fick plats att faktiskt växa.At vara annorlunda eller bara VILJA göra sig annorlunda- för att skapa de där murarna du rpatar om, stänga andra ute- skapa den där känslan av att det är ett "Vi mot dom" känns som mycket omoget beteende som man ägnade sig åt i just tonåren och möjligen yngre 20årsåldern :)

Grattis! ^_^

Däremot kanske du inte ska säga det till din vän, alltså att du inte alls saknar henne osv- det får ju inte henne att må bättre heller.

Anmäl
2013-08-16 19:10 #3 av: [silkesnosen]

Kanske är det dags att förändra er relation. Berätta för henne att du vill leva ett mer öppet liv. Ett där det finns plats för henne (?) men även mkt annat som du vill göra. Uppmuntra henne att se ut!

Anmäl
2013-08-17 00:00 #4 av: [Yllhilda]

Bara för att du inte har någon bästis nu betyder inte det att någon av dina nya kompisar inte kan bli det sen. Cool

¨* Den som gapar efter galen fågel ser inte skogen för alla ben *¨
Medarbetare på virkning och gravid ifokus.

Anmäl
2013-08-17 07:56 #5 av: Anna4077

Du kan ju antingen ta upp vänskapen med henne och se till att den inte är så intensiv eller säga åt henne att du inte vill det. Ibland är en vänskap helt enkelt inte sund precis som vilken annan relation som helst. I detta läget vet jag inte om det är bäst att ta upp den eller inte. Vet nog bara du. Vem vet hon kanske inte alls blir nöjd när du vill ha en mindre intensiv relation. Men tycker absolut du ska ha kvar dina andra kompisar och inte isolera dig igen.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.