Annons:
Etikettkänslor
Läst 2506 ggr
pernillaa
8/28/13, 8:03 AM

Skadan redan skedd

Hej

Jag och min fästman som jag varit tillsammans med i 5 år nu och förlovad i 3, har haft problem några år. Det har blivit bättre och bättre och är idag riktigt bra ändå.
Men trots det så är mina känslor inte riktigt på plats p.g.a. det som har varit.

Det är så att både jag och min sambo har ADHD. Han har dessutom en medfödd hjärnskada. Hans nerver mellan de båda hjärnhalvorna är förtunnade så han är så att säga lite trög.
Han är världens snällaste, omtänksammaste och gulligaste på alla sätt, men p.g.a. den här skadan och sin ADHD så glömmer han lätt bort andra och prioriterar fel. Han förstår inte att man inte bara kan prioritera jobbet för att man är glad över sitt nya jobb när man har familj.
Jag har en son sen tidigare som nu är 7 år och bor här varannan vecka. Sen har vi en son tillsammans som är 14 månader.
Vi bor i villa som hans pappa köpt och hyr ut åt oss. Sambon har heltidsjobb och jag är sjukskriven sen många år tillbaka p.g.a ångest, utbrändhet, problem med stress, ptsd osv.
Men jag mår ändå bättre nu än jag någonsin gjort. Jag är lycklig.
Men min sambos beteende drar ner mig känslomässigt.
Han uppfattas lätt som lat och självisk, men sanningen är den att han helt enkelt bara inte fattar vad det är han ska göra, även fast man säger det. Det har tagit flera år för honom att fatta vad det är han behöver göra och jag har varit påväg att gå flera gånger.
Nu har vi det som sagt bra egentligen förrutom att han hela tiden ska konsultera sin pappa i allt som han är osäker på. Han pratar med honom om sparande och ekonomi m.m. istället för att prata med mig.
Småpotatis egentligen men jag tål det inte p.g.a. allt han gjort förrut.

Igår insåg jag att jag nog är mer skadad av våra problematiska 3 år tillsammans än jag trodde.
Jag hade varit hemma med min yngre son hela dagen och blev sen själv med båda pojkarna i några timmar där på eftermiddagen/kvällen sen jag hämtat äldre pojken på skolan. Jag var hur glad som helst och allt flöt på bra.
Men så fort min sambo klev innanför dörren så kom rynkan mellan ögonbrynen fram, jag bet ihop och drog upp axlarna. Blev väldigt lättirriterad och började smälla i saker och ting och svor.
Jag är ofta arg men har inte vetat riktigt säkert vad det berott på, men igår blev det väldigt tydligt att det beror på honom.

jag vill ju inte straffa honom för han måste ju få vara som han är och jag har ju själv valt att stå kvar så länge. Vi har ju som kommit ut på andra sidan nu och allt är bra!
Allt…utom mina känslor!

Det är inte okej att jag gormar åt mina barn för att jag har någon förtryckt ilska mot min sambo.
Jag vill bara fly. Bo någon annanstans med barnen ett tag, 2 veckor kanske eller så, men det går ju som inte. Vi har ju allt här i huset och hur som helst behöver lillen sin pappa.
Jag vet inte vad jag ska göra….
Jag vet inte hur jag ska kunna släppa det här som jag känner. Den här känslan av att ha varit så försummad och sviken. Tagen förgiven och faktiskt utnyttjad t.o.m.
Jag är jättearg över allt han gjort mig, trots att jag vet att det inte på något sätt var medvetet och att jag själv valt att stå kvar så länge med honom.
Jag får ju som skylla mig själv.

Men vad ska jag göra nu?
Jag kan inte låta det här dra ner mig. Är preis påväg ut i arbetslivet efter många många år hemma och tänker inte låta någonting stå ivägen för mig.
Men jag vill ju vårda det vi har. Måste vara sann mot mig själv samtidigt. Tänker inte utplåna mig själv igen för en karl. Tydligen lät jag det gå för långt ändå verkar det som. Synd bara att det slår tillbaka såhär nu när vi faktiskt har fått det bra. Tidigare har det varit hopplöst i mina förhållanden, de har helt enkelt velat vara som de varit. Men nu har vi det ju bra. Jag har allt jag vill ha och behöver. det enda som fattas är att mina känslor slutar älta!

Vad gör man? Ska jag prata med honom om hur jag känner? Känns som om jag bara klankar ner på honom då. Vi har det ju ganska bra nu ändå.
Ska jag bara låtsas som ingenting och bita ihop? Ska vi/jag gå och prata med någon?
Han vet ju om att jag givetvis är lite bitter för det som har varit men det tjänar ju som ingenting till att älta det.
Vet inte om det gör mer skada egentligen att säga att det är honom jag är arg på jämt. Att han går omkring och vet om det, att jag går och är arg på honom. Rätt vad det är så har jag sabbat hans känslor i frågan också helt i onödan.

Jag vill inte låta det förflutna förstöra allt det fina vi har idag, men jag rår inte över mina känslor. Men som det är nu blir jag arg för ingenting och han frågar vad det är och jag svarar bara "jag vet inte".
Jag vill bara slå honom ibland. Skrika åt honom allt jag känner och förbanna honom för att ha gjort det han gjort. Jag vill bara gorma att jag gör slut och sen bara ta barnen och fara därifrån så han får vara ifred.
Som sagt, vi har det bra, det enda som är nu är det här med jobbet, att han prioriterar jobbet framför allt.
Inatt har han inte sovit ett skit men for på jobbet ändå. I eftermiddag kommer han hem och sparkar på allt som är på golvet för han stör sig på det och jag känner mig dum som inte lyckas hålla mer städat. Han går och lägger sig för han har ont eller måste ut och gå för att han har ont och så blir jag arg för att han pressar sig så långt så han inte orkar med oss alls.
Bra att han sköter jobbet och visar framfötterna, men det får inte vara på bekostnad av sin familjs mående. SÅ ont om pengar har vi inte. Dä'remot har jag ont om ork. Jag orkar inte hur mycket som helst p.g.a. mina egna problem.

Säger bara det tvärt också att han under de här 3 åren alltid har sagt att jag SKA tjata på honom. Ni ska inte tro att jag tjatat på någon som inte bryr sig. Utan han har liksom bara inte haft den där självgående egenskapen. det tog ett tag innan han faktiskt insåg dock vad det var han gjorde fel överhuvudtaget.
Jag vill inte förändra någon som inte vill förändras, men han har ju velat. Så jag har inte tänkt diskutera just den biten nå¨gonting. Det somn varit har varit, det är snarare det som är som jag vill prata om.

Ha en bra dag! // Pernilla

Annons:
[elmaek]
8/28/13, 8:52 AM
#1

Oj, verkar vara en knepig situation!

Du kan antagligen prata med han, fast det kanske är svårt. Det är trots allt en relation där kommunikation är a och o. Att prata med sin partner tror jag i många lägen gör saker bättre. Bara ut med det, det måste du väl ändå kunna göra trots hans sjukdomar? Att kunna prata med din partner!

Eller så tar du ett break. Du tar ungarna och bor hos dina föräldrar ett tag för att rensa huvudet. Det kan man också behöva ibland i knepiga situationer och det är inget fel med det. Det behöver inte vara 2 veckor utan kan vara 3 dagar om det är så.. jag tror ert gemensamma barn klarar av 3 dagar utan sin far.
För om du känner att du vill iväg för en stund så är det det du ska göra. Det behöver inte betyda att du lämnar han utan det är för ditt egna bästa, att rensa huvudet och få andrum och slippa vara sur och irriterad.
Så prata med din sambo, säg hur saker ligger till (var ärlig mot han) och säg att du behöver några dagar ensam. Det har du rätt till, helt klart.

andersson..
8/28/13, 9:30 AM
#2

Det som jag tycker är lite konstigt är att ni har ett gemensamt barn på 14 månader. Ni har båda flera diagnoser och ni har haft det jobbigt i flera år säger du, mitt mitt i allt så sätter ni ändå ett barn till världen. Jag tycker att barn skaffar man när allt verkligen känns riktigt bra i förhållandet och man inte har en massa irritation inom sig för det som har varit.

Men iaf så tycker jag absolut att ni måste kunna prata med varann. Man behöver inte säga saker på ett elakt eller negativt sätt för det. Du kanske inte ska säga "Det är dig jag är arg på, punkt slut" Säg istället "Jag tycker det är jobbigt att du gör si. Då blir jag irriterad och känner mig åsidosatt, jag skulle uppskatta om du gjorde så istället, då skulle jag må så mycket bättre"

Sedan tycker jag absolut att ni ska gå och prata med någon professionell om er situation så att ni bättre kan kommunicera och förstå varann

obstitant
8/28/13, 10:25 AM
#3

Jag skulle verkligen rekommendera er att gå till Familjerådgivningen (varje kommun har minst en). Både gemensamt och individuellt, för jag tror du har en hel del du behöver prata om som kanske inte är så roligt för honom att höra. Men samtidigt måste ni, om ni ska fortsätta tillsammans, hitta sätt att tillsammans läka det som har varit och få en förändring i förhållandet.

Huruvida det var rätt eller fel att skaffa barn är en fullständigt irrelevant diskussion eftersom barnet finns och mig veterligen finns det ingen returrätt, så även om det skulle ha varit en dålig idé är det ju ingenting man kan ändra på nu. Nu handlar det om hur ni ska kunna få det så bra som möjligt, tillsammans eller isär, och vara så bra föräldrar som möjligt.

pernillaa
8/28/13, 11:27 AM
#4

Ja vad gäller barnskaffandet så kom vi till en punkt efter att ha bott ihop i typ ett år då vi båda bara kände att det var dags. Vi kom bara till en naturlig punkt då vi båda gått ifrån att inte alls vilja ha barn till att vilja det. Och tro det eller ej, men saker och ting har blivit bättre sen dess på många punkter. Man skaffar inte barn för att man vill ha ett barn eller för att reparera ett förhållande, utan för att man tror att man kan ge barnet ett bra liv. Jag vet allt det här och tog hänsyn till allt det. Jag har en son sen tidigare som jag hade en förlossningsdepression med och var livrädd för att skaffa fler barn. Jag ville verkligen inte.
Här ska ni få höra det kanske dummaste ni hört, men jag bara kände att det var rätt. Jag älskar verkligen den här mannen och vet att han är värd att vänta på. Jag vet vad det innebär att skaffa barn med fel man då jag har en pojke som bor här varannan vecka bara och mitt förhållande till pappan är värre än uruselt! En i familjen har 5 barn med 4 olika män och hon har seppat från alla.
Jag vet vad det innebär att ha för bråttom med att skaffa barn och jag vet hur det påverkar barnet.
Men vi hade varit tillsammans i 3,5 år och hade det överlag bra.
När vi bestämde oss för att skaffa barn så hade vi haft det lite tufft men  vi löste bit för bit eftersom. Vi har haft jobbiga år men vi har inte stått still i skiten hela tiden. Det tog ett tag innan han fattade någonting men när vi valde att skaffa barn så jobbade vi på det här med framsteg men det har tyvärr gått alldeles för sakta ändå.
När är RÄTT tillfälle att skaffa barn?
Jag vet att jag gjorde rätt val. Jag vet att han är mannen för mig. Han är en jättebra pappa och gör ALLT han kan för oss, men han vet bara inte hur han ska göra det och vad som är viktigt. han behöver ledas, lite som en med asperger. tro mig, jag har noga tänkt igenom det här och valet ifall jag vill utsätta mig för vad det innebär att vänta på honom. Jag tyckte det var värt det då och jag tycker fortfarande att det  var värt det. Det tar tid bara och det är upp till mig att hantera känslorna som kommer upp.
Just nu vet jag bara inte hur jag ska göra det.
Vi har det bra, det är bara jag som måste lära mig lufta det här på något annat sätt.

Nu när jag skriver det här är jag verkligen jättetrött efter en vak-natt då min äldre pojke varit slut så är det rörigt ber jag om ursäkt. Tänker inte riktigt klart så skulle kanske ha uttryckt mig annorlunda en annan gång.

Ha en bra dag! // Pernilla

pernillaa
8/28/13, 11:44 AM
#5

Måste bara tillägga också att det finns inget förhållande som är perfekt. Man måste alltid jobba på förhållandet, på något sätt. Det finns inget som heter "den rätte" då allt bara fungerar. Visst finns det någon som är rätt för alla men det kommer skita sig med den rätte också om man inte jobbar på förhållandet. Jag hade sett hans värsta sidor och han hade sett mina värsta sidor och vi älskade ändå varandra och gjorde vårt yttersta ändå och visade varandra den respekt vi kunde.

Det är nog snarare när man haft ett helt perfekt förhållande från starten , båda har jobb, ett bra boende och man bara är så himla lyckliga tillsammans, som man ska fundera om det är så klokt att skaffa barn. Då vet man ju ingenting om varandra och hur man ska hantera motgångar, som ju faktiskt barnskaffandet är. Det är ju faktiskt som en livskris att skaffa barn.
Jag är glad att jag gick all in för det här förhållandet för vi får det bara bättre och bättre och vi förstår varandra mer och mer för var dag. Det ska krävas mycket innan vårt förhållande stupar för det har verkligen satts på prov. Det har varit värt allting och jag kommer inte sluta kämpa för det här förhållandet. Vi har inte slutat kommunicera och det är tack vare det som vi har tagit oss så långt och så ska det fortsätta vara.
Det här handlar helt enkelt om att jag måste hitta ett sätt att hantera alla känslor som kommit upp såhär i efterhand, det som jag svalt under tiden vi kämpat med det här.
Det var ett medvetet val jag gjorde och jag visste att det skulle bli tufft men jag trodde inte att det skulle bubbla upp i den här formen. Att jag gråter står jag ut med, men sån här ilska som bara biter sig fast utan att jag vet vad det beror på, det är inte okej.
Jag vet som inte hur jag ska hantera det.

Ha en bra dag! // Pernilla

[Yllhilda]
8/28/13, 12:11 PM
#6

Det låter som att du skulle behöva mer svängrum. Kanske ett särboförhållande kan vara nåt för er? På så sätt har du bara din egen ekonomi att ta hand om, ditt eget hem med dina regler och ni träffas när det känns bra för er.

Annons:
Anna4077
8/28/13, 12:21 PM
#7

Jag tänkte på det där med dina känslor. Är du arg för det han gjort eller det han gör? Eller är det en kombination av allt att du tänder till extra på små saker? Jag tror att du i första hand bör träffa någon och ta itu med dina egna känslor och hur du ska hantera det. Du kan också få hjälp med hur du ska kommunicera med din partner. Ibland kan vi (har add men det är typ samma sak) ha ett litet "snett" sett, men fullt logiskt för oss, att se saker på. Det är inte av illvilja. Ang att han går fullt ut i sitt jobb, det verkar vara det som är jobbigast för dig. Brukar han gå in i saker? Helt plötsligt finns inget annat än just den grejen? Kan vara allt från dator, matlagning, jobb, motionerande eller andra saker. Det är en del av diagnosen och även om det inte gör det rätt så är det en anledning till varför han gör som han gör. Har själv väldigt svårt det just den saken. Kan glömma bort att äta, sova allt man måste göra i långa perioder. Min sambo tycker det är jobbigt. Jag har bett honom att tala om för mig rakt ut om han tycker att vi ska till exempel städa. I början hintade han väldigt men jag såg det inte när jag va uppe i min nya hobby. Nu kommer han till mig och säger "nu ska vi städa" och jag säger "jaha, jo det behövs." Och så gör vi upp en mindre plan på vad jag ska göra. Tex att jag ska plocka undan på borden, vika tvätt och torka av saker. Då går det jätte bra om jag får några få tydliga saker som jag ska göra. Det går inte med "ta du sovrummet så tar jag resten" eller något sånt. Tydliga uppgifter och påminnelser när man råkar vandra iväg på annat. Det har hjälpt oss jätte mycket. Om han går upp i sitt jobb så tycker jag du ska, som någon annan också skrev, vara övertydlig. Tala lugnt och tydligt om att du är arg på honom, att det kanske beror på hans diagnos men att du känner dig tagen för givet. Ett annat bra knep är att ringa honom/smsa honom om han dröjer för länge på jobbet och påminna honom om att han har mer som väntar än jobbet. Men säg inte argt "kom hem!" Utan mer "ville bara påminna dig om middagen" eller något annat eller helt enkelt "jag saknar dig och behöver dig här hemma". Jag får ibland ringa och påminna min sambo om vad klockan är när han gör grejer. Precis som han får ringa mig. Men ring innan du blir jätte arg. Ring när du tycker att det är dags för honom att komma hem. Det värsta du kan göra är att inte tala om hur du känner. Men ibland när du är arg på honom men inser att han inte gör det åt illvilja, säg det. Säg att du vet att han inte menar något illa men när han gör/säger så, så tar du illa upp och känner såhär. Det har nog räddat mitt förhållande. Det är ofta jag är arg på min sambo över något han gjorde utan att mena något och jag överreagerat pga mina egna problem. Då talar jag om att jag förstår att han inte menar något illa och att jag för stunden är ostadig och detta ger en kombination om vad jag känner.

Anna och taxen Max

pernillaa
8/28/13, 12:39 PM
#8

#6 Jag har funderat på det där jag också faktiskt men vet inte riktigt. Det får blir ett senare alternativ isf, vill prova något annat först innan jag gör en sån stor förändring.

#7 Jo mycket av det du skriver stämmer in. Skulle vilja påstå att jag tänder till på en gång på småsaker här hemma p.g.a. det han gjort tidigare. Det ligger liksom på hög.
Det som gör det så svårt att hantera är att han bara fick sin diagnos sen släppte dom honom så han har ingen samtalskontakt eller någonting. Han vet inte ens vem som är hans läkare som skriver ut medicinerna. Jag har försökt få honom att söka hjälp men han vill inte. Det är den här förnekelsen, hans tro att han är precis som vilken välfungerande människa som helst som fixar heltidsjobb och familj utan problem. När det blir för mycket, som nu idag, då han inte sovit alls inatt, då drar han inte ner på jobbet som andra skulle ha gjort utan han skippar familjelivet istället.
Det finns ingen från psykiatrin som hjälper honom förstå varför han gör som han gör, utan den rollen har jag fått ta, och det svider nog mest tror jag.
Han har nu äntligen gett mig tillåtelse att ge mig på neurorehab att dom ska remittera honom till allmän psyk istället för dom hjälper ju ändå inte honom och ingen vet någonting där. Nu måste jag bara hitta tid och ork att faktiskt göra det.
Jag har svårt nog att komma på hur jag ska mana på mig själv i städning m.m. och då ännu svårare att mana på honom.
Det har varit väldigt tufft men jag ser ljuset i tunneln nu. Problem kvarstår men det släpper eftersom. Det vore som sagt avgörande det här med att han kunde få någon hjälp från psykiatrin för han behöver verkligen det! Jag bara hoppas att han tar emot hjälpen om han nu får någon.
Nä jag ska söka hjälp åt honom och så är det just det där att jag ska lära mig hantera mina känslor. Jag vill gå i parterapi men vet inte riktigt hur och när jag ska ta upp det med honom. vet inte vad jag ska säga som jag inte redan sagt.
Jag har försökt alla möjliga sätt att få honom att förstå men det behöver pratas övertydligt om flera flera flera gånger innan NÅT går in.

Ha en bra dag! // Pernilla

Anna4077
8/28/13, 12:53 PM
#9

#8 förstår verkligen att det är jobbigt för dig. Jag har svårt nog med mig själv också. Enda anledningen till varför jag inte är gravid än. Skulle aldrig kunna ta hand om 2 barn plus min sambo också. Det hade helt enkelt inte funkat. En sak jag tänkte på, du skriver att han behöver ha reda på varför han gör som han gör.. Är det han eller du som behöver ha reda på det? Vissa, som min sambo tex, tänker helt enkelt inte på sånt utan bara "jaha så har fungerar jag. Är det fel? Ok hur ska jag göra då?" Inget analyserande om varför man gör/säger saker, vad det beror på och varför det är så just för mig och inte "alla andra". Du kanske behöver lära dig mer om just adhd. Jag gick en kurs som hette typ "att leva med adhd" på öppen vården. Den hjälpte mig massor med knep och trix för att leva med min sjukdom och även hur man skulle be andra att hjälpa en. Får du hjälp med dina problem och samtals kontakt för att lösa just dina tankar och känslor? Det kanske är där du ska börja innan ni går i par terapi. Så du kan få hjälp med hur du ska få fram dina känslor samt prata av dig om varför och vad han gör som gör dig så arg. Jag menar inte att det är fel på dig och han inte gör fel. Ibland behöver man bara reda ut vad som är dina känslor från tidigare saker (som han inte kan ändra på nu) och vad som är känslor som kommer från händelser som sker nu som går att ändra på.

Anna och taxen Max

pernillaa
8/28/13, 1:31 PM
#10

Jag har gått i samtalsterapi under hela vårt förhållande fram tills innan sommaren för det tog liksom slut på saker att prata om helt enkelt.
Vi ältade bara det här med min fästman.
Jag mår bra i mig själv och kände att samtal helt enkelt gjorde motsatt verkan för mig för jag ska inte gräva nå mer nu för då gör jag bara saker värre än de är.
Jag känner att jag har bearbetat det jag kan av mina egna grejer tillsammans med psykiatrin.
Jo jag vill också förstå givetvis varför han gör saker och ting men främst behöver han det.
Han tänker ju sådär som du säger men problemet är att när jag påpekar någonting som han "gör fel" så tar han det så hårt och så stöter han bort det. Han försöker inte förstå sig på sig själv utan stöter bara bort allt och tror att han är som alla andra men bara gör fel. det är som om han inte ens inser att han har ADHD. Det är så svårt då att förändra någonting när han inte vill kännas vid sina problem. Jag pratar öppet om mina problem och varför jag är som jag är men hans problem går inte att prata om förrutom de gånger jag "klagar" på honom. det blir ju så när han stöter det ifrån sig. men innan han har insett att han inte är som andra så kommer det blir svårt att förändra något. Jag vill inte förändra den han är, men han behöver läsa sig att hantera sina problem på ett annat sätt.

Ha en bra dag! // Pernilla

[Yllhilda]
8/28/13, 2:31 PM
#11

#10 Som jag ser det finns bara två lösningar; särbo eller parterapi.

Det är nästan som att du har en familj på 3 barn. Att han har diagnos borde inte spela någon roll när du inte mår bra och offrar så mycket av dig själv för att hålla både dig och din familj samman och flytande.

Exempel på människor som offrar sig för en annan, vare sig den andra ber om hjälp eller ej; 

En var med en alkoholist som inte ville ha hjälp och ville inte "överge honom" även om hon mådde dåligt. En annan var med en manodepressiv kvinna och ville så gärna "bota" henne men blev själv deprimerad flera gånger under förhållandet. En annan var med en kille som sa att han blev slagen som barn, vilket då gjorde att hon förlät honom en massa och gjorde allt för att hjälpa honom fast hon mådde sämre och sämre.

pernillaa
8/28/13, 3:10 PM
#12

Ja det är precis så. Men jag gör det här för min skull. Jag har försökt rädda världen alldeles för många gånger i jakten på kärlek och totalt utplånat mig själv. Idag vet jag vem jag är och vad jag vill ha. Jag vet att han älskar mig och det handlar inte om det. Däremot vill jag skydda den här enheten vi har. Det finns andra fiskar i sjön det vet jag och jag vet att jag lätt kan hitta en ny om det är så och klarar mig själv. Jag vill bara inte ge upp en sån fin kille som han är. Jag vet mina gränser då jag utplånat mig själv så många gånger tidigare.
Jag vet att om jag bara på något sätt lyckas få någon annan hjälp åt honom och jag själv kommer underfund med hur jag ska hantera mina känslor så kommer det här hålla livet ut. Jag vet att det här är att satsa på. Eller ja, klart att vad som helst kan hända men han har det jag vill ha och det är jag beredd att kämpa för. Det är bara det att jag är hans första jämnåriga flickvän. Andra har varit som närmast 5 år yngre än han. Han är väldigt mjäkig och osäker. Så det är liksom lite annars att vara med en som är jämnårig. Jag vet att han älskar mig av rätt annledning eftersom han valt mig och stannat med mig så länge trots min äldre son, mitt förflutna och min ålder. Han som var så rädd för att få barn ville ändå ha barn med mig och flyttat in i hus med mig. Jag vet att han älskar mig och att han kommer stå vid min sida, bara vi reder ut det här så vi kan samarbeta kring alla praktiska saker. Det släpper eftersom och jag vet att det där praktiska löser sig. Det enda som verkligen oroar mig är att jag ska fortsätta vara såhär bitter. Jag är stark nog att bearbeta de här känslorna jag bär på, jag måste bara hitta rätt väg.
Jag ska ta upp det här med parterapi med honom och uttrycka det som så att JAG behöver det. Så behöver han inte stänga sig sådär som han gör när han känner att han gör fel. Jag ska be om hans hjälp om man säger så.

Ha en bra dag! // Pernilla

[Yllhilda]
8/28/13, 3:46 PM
#13

#12

Jag mådde inte bra med mitt ex, men stannade så länge jag gjorde eftersom han sa att jag var allt han hade, så när jag tog mod till mig och gjorde slut trodde jag det var över, men icke. Jag fortsatte bry mig om honom, försökte ge honom råd han aldrig velat höra och önskade att någon skulle bli ihop med honom så jag skulle slippa oroa mig, men han sabbade det för sig om och om igen på exakt samma sätt, hela tiden. Det tog ett ganska långt tag innan jag kunde släppa honom.. Närmare 2 år faktiskt. Jag vet att han innerst inne är en fin kille, men hans otroliga ovilja att ändra på sina vanor, att han aldrig slutar älta en oförrätt eller hans filosofi att alla ska tåla det han säger "för det är ju sant" gör honom omöjlig att leva med, oavsett hur mycket man älskar honom.

Jag hoppas det blir bra för er, oavsett vad ni kommer fram till. :)

Annons:
Denna kommentar har tagits bort.
Anna4077
8/28/13, 10:09 PM
#15

#14 det är inte snällt att kalla folk med psykiska problem för "psykiskt störd".

Anna och taxen Max

[Yllhilda]
8/28/13, 10:18 PM
#16

#15 Om jag inte missminner mig var det just så man kallade folk med psykiska problem förr. Må det vara för ondo eller godo.

Anna4077
8/28/13, 10:54 PM
#17

#16 tycker ändå inte det är passande…

Anna och taxen Max

pernillaa
8/29/13, 10:07 AM
#18

Nu var tydligen det inlägget borttaget så jag såg aldrig det men kanske lika bra det så slapp det starta en onödig diskussion här.

Ha en bra dag! // Pernilla

pernillaa
9/3/13, 9:03 PM
#19

Tänkte bara snabbt uppdatera och säga att vi ska på familjerådgivning nu på torsdag. Tur det för min bägare har verkligen runnit över sista veckan. Jag tål inte hans egenheter och hade ett fullkomligt psykbryt i söndags då det var pressigt och jag bara blev less när jag insåg hur mycket vi hade att göra och jag skulle inte hinna det eftersom jag skulle bort och han inte skulle göra något av det trots att han skulle vara hemma. Det bara brast och jag skrek åt honom inför barnen att han måste hjälpa mig mer.

Ha en bra dag! // Pernilla

Anna4077
9/3/13, 9:26 PM
#20

Ibland rinner det bara över. Det är mänskligt. Bra att ni går i terapi :)

Anna och taxen Max

Annons:
Sarah
9/5/13, 4:57 PM
#21

Jag förstår precis hur man kan känna att man når en punkt då inget är bra, då det känns som att det är för sent. För mig hände det 2 år i i relationen efter vi flyttat ihop. Vi bråkade om städning osv mycket och han gjorde i mitt tycke för lite hemma. Sen när han började anstränga sig och skärpa sig, ja då var det redan för sent och det tog slut ändå. Jag kunde inte hitta några glada känslor för honom hur mycket han än försökte. Nu är vi tillsammans igen och är väldigt lyckliga, men i den stunden så fanns det inget kvar och det var inte möjligt att reparera just då.

pernillaa
9/5/13, 5:03 PM
#22

Vi kunde inte fara på rådgivningen idag för både han och vår son är febriga och sjuka idag. Nästa tid är oktober den 2a men då skulle sambon på en truckförarutbildning som är väldigt viktig så jag måste ringa imorgon och boka om igen.
Får se hur det går.
Har dock sagt åt honom att prata med sin bästa kompåis eller vem han nu vill prata med. För han behöver någon annans åsikter om det här än bara mina.

Ha en bra dag! // Pernilla

pernillaa
9/17/13, 7:59 AM
#23

Uppdatering:

I fredags fick jag nog och sa åt honom att han skulle fara till en kompis efter jobbet och prata med honom om vår situation för att få NÅN annans syn på det hela. Jag sa att han fick inte komma hem förrän han kommit till insikt med vad som krävs av honom. Jag sa som jag kände att jag nästan var på vippen att sticka och att det påverkade barnen för att dom fick inte tillräcklig uppmärksamhet av mig på dagarna för att jag hela tiden söker hans uppmärksamhet. Jag behöver bekräftelse. Känns som om jag svälter för att jag inte får tillräckligt med bekräftelse. Blir bara så ledsen då man inte få¨r ett tack för maten då jag anstränger mig. Önskar att han ville uppvakta mig lite eftersom jag känner mig så sviken och har burit honom så länge. Känns som att han är skyldig mig det. Jag behöver skämmas bort lite. Behövs inget stort, bara att han kanske köper hem lite gotta och gör det mysigt för oss i soffan och vill ha en myskväll. Bara att han överaskar mig med någonting, vad som helst. Bara NÅT litet tecken på att han tänker på mig och vill visa mig uppskattning.

Men det är alltid jag som överraskar honom.

Bara orkar inte längre. Börjar känna mig deprimerad. Trots att han försöker med det praktiska och är riktigt duktig så blir jag så ledsen för att han inte är tacksam mot mig. Han berömmer mig för att jag är stark, men det vet jag ju redan. Det är inte det jag behöver höra. Jag behöver höra hur duktig jag är som håller undan hemma och tar hand om hans son och hur god maten var etc.

Han är så snäll och gullig, men han är ingen gentleman precis.

Vill att han ska ta hand om mig, sätta mig på en piedestal och visa hur mycket han älskar och uppskattar mig, om än bara för en timme. Känner mig tagen förgiven.

Det bara värker i hjärtat på mig eftersom jag älskar honom så mycket. Vill söka bekräftelse någon annanstans men var? Tänker inte gå till en annan man precis och vänner kan inte ge mig den bekräftelse jag behöver från honom.

Tänker ibland att om jag fick ett jobb så tror jag inte att jag skulle "behöva" honom till någonting längre.

Önskar att han förstod hur väldigt lite som behövs……

Ha en bra dag! // Pernilla

Anna4077
9/17/13, 8:39 AM
#24

Har du sagt det till honom? Vad du vill att han ska göra?

Anna och taxen Max

pernillaa
9/17/13, 9:22 AM
#25

Ja det har jag, men det är som att han tror att bara för att jag inte gråter hela dagarna eller är arg så är det lugnt.

Ha en bra dag! // Pernilla

pernillaa
9/17/13, 9:24 AM
#26

När han varit hos sin kompis där så var allt som vanligt dagen efter. Vet inte om dom ens pratade överhuvudtaget.

Vet inte om jag borde fråga heller hur det gick. Vill som att han ska få komma fram till någonting själv också och inte bara se det som att jag tjatar. Vad tycker ni, ska jag fråga honom?

Ha en bra dag! // Pernilla

-Cissi-
9/17/13, 9:35 AM
#27

Jag tycker att du ska fråga han, då slipper du oxå fundera på ifall dom pratade om det eller inte.

Medarbetare på Chinesecrested ifokus. What is it that love does to a woman? Without she only sleeps: with it alone, she lives .

Annons:
pernillaa
9/17/13, 9:42 AM
#28

Är bara så trött på att pressa honom.
Men jag ska fråga honom. Är bara rädd att han ska säga att dom inte kom fram till så mycket….
Då vet jag inte vad jag ska göra. Vill inte pressa mer men kan inte bara ge upp heller, för barnens skull. Får boka en ny tid på familjerådgivningen och bara hoppas att det leder någon vart, annars har jag slut på alternativ.
Synd, för det sitter mest i mina känslor nu. Behöver bara lite uppmuntran.

Ha en bra dag! // Pernilla

-Cissi-
9/17/13, 11:24 AM
#29

Vill säga att om allt slutar dåligt så mår nog barnen bättre av glada föräldrar som inte bor tillsammans än föräldrar som bråkar. (Säger jag av egen erfarenhet)

Men hoppas på att det löser sej med familjerådgivningen.

Det kommer lösa sej ska du se! :)

Medarbetare på Chinesecrested ifokus. What is it that love does to a woman? Without she only sleeps: with it alone, she lives .

pernillaa
9/17/13, 11:52 AM
#30

Ja jag känner också så, att det är bättre att vi mår bra på varsitt håll än envisas om att bo ihop och må dåligt.

Jag får ta det som det kommer helt enkelt men jag är orolig över detta då vi har barn tillsammans.

Är bara så trött känner jag. Jag bara orkar inte. Luften har gått ur mig.

Ha en bra dag! // Pernilla

Sarah
9/17/13, 12:04 PM
#31

Men, handlar inte mycket av det här om dig mer än honom? Du säger att du måste ha annan bekräftelse än den han ger. Även om den han ger är subtil… jag får spunk på killen ibland, han svarar på fel sätt, inte tillräckligt gullig osv, men sen när jag lugnar ner mig och tänker efter så är han ju världens raraste som ställer upp med allt om jag behöver honom osv. Hans uttryck är bara inte samma som mitt.

pernillaa
9/17/13, 12:24 PM
#32

Ja det handlar om mig, men jag vet inte hur jag ska förändra mina känslor som har uppkommit av våra problem som vi har haft. Jag behöver hans hjälp att vända på det här, att orka en liten bit till nu när det börjat på att vända. Som sagt, skadan redan skedd.
Min bägare är full och jag stör ihjäl mig på att han efter allt som har hänt inte vill ge tillbaka någonting. Det handlar inte om vardagsgnabb eller smågrejer utan vi har haft rätt mycket problem och jag har blivit bitter. Som sagt, det känns som att han är skyldig mig lite extra tacksamhet och bekräftelse men han ser inte de grejer jag gör för honom. Han uppskattar inte det jag gör. Och är det så att han inte kan ge mig den bekräftelse jag behöver så vet jag inte hur jag ska göra. Jag har inte tänkt tvinga honom och har inte tänkt tjata nå mer. Är rädd att han bara säger att han vill förändra det här för husfridens skull. Tänker inte tvinga honom till något han inte vill. Men mina behov är vad dom är och jag kan inte rå över det hur mycket som helst. Vill inte bli en robot och gå i ett förhållande då vi bara springer i rutiner och det inte finns någon romantik, men om jag slutar försöka så kommer vi hamna där tillslut och det accepterar jag inte. Det är inte det jag vill ha. Jag vill inte leva på det sättet. Jag har bara ett liv och jag har gett honom flera år nu och såååå otroligt mycket energi, känslor och tankar och försökt hjälpa honom men nu är jag skyldig mig själv och mina barn att se till mina egna behov. Jag är inte skyldig honom något mer. Han är skyldig mig.
Ska man plocka isär det här ännu mer kan man konstatera att egentligen är inte någon skyldig någon någonting alls. Vi är vad vi är och har de behoven vi har och måste vara sann mot oss själva.
Hann inte skriva klart allt nu. Måste ta hand om sonen.

Ha en bra dag! // Pernilla

Gur4m1
9/17/13, 12:27 PM
#33

#31 uvudet på spiken där := HAr en kille jag varit tillsammans med i över 5 år nu, första året var man nykära, då var ju allt rosor- men sen allt efterosm började jag känna mycket som TS beskriver (men vi bor inte ihop och har inte barn ihop). JAg var alltid den som hittade på saker, som överraskade, som fixade presenter (både åt han, släkten och mig själv), pratade om framtiden osv. Kände mig väldigt….ignorerad och åsidosatt, tagen för given. Men vi pratade om det…mycke toch ofta och en dag föll poletten bara ner.

Han …och jag…är inte kmpatibla på det "romantiska stadiet" ;) Så jag valde att helt enkelt anpassa mig efter honom. slutat "överraska" honom med saker som han ändå inte bryr sig om. Jag har slutat tolka att avsaknaden av "uttryck av uppskattning" som jag önskar, int ebetyder att han inte uppksattar och älskar mig- jag ser det nu mer i de enkla sakern ahan faktiskt gör- betalar pizzan åt mig på fredagar när vi myser framför hans favoritprogram som jag gillar men inte alls är speciellt romantiskt eller så :P Men han kommer mitt i natten, om jag ringer och behöver honom. Ingen tvekan om saken, och det är hans sätt att ge till mig.

Så ts… Gör ett nytt försök att boka om terapin tillsammans. Förstår din hunger efter bekräftelse…

En sak jag gjorde med min pojkvän var att skriva en lista på 10 bra saker som vi tyckte om och uppskattade hos varandra.

Då märker man snart att man faktiskt tycker om varandra…för många olika saker- men det man prioriterar , uppskattar och ser hos varandra kan variera mycket också :D Han verkar mer "jordnära" och praktisk. Det är också värt något.

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

Sarah
9/17/13, 12:47 PM
#34

#33 Precis. Hans sätt är oftast fysiskt, betala fredagsmys, fixa min dator, komma och gräva en grav mitt i vintern då en av mina illrar dog, han köpte en läsplatta till mig häromdagen, osv. Ändå kan jag sitta i ett hörn och grina för att han inte sagt att han älskar mig på några dagar. Mitt sätt är gulligulli och ord. Mitt gullande tar han mer för givet så jag försöker ändra mig lite och göra mer fysiska saker för honom så att han förstår. Han försöker säga saker bättre.

Min poäng är, att bara för att man inte utrycker sig på det sätt folk vill så betyder det inte att man älskar mindre. Jag förstår att det är sjukt frustrerande att han inte försöker och anstränger sig nu när du gjort det klart för honom att det här är ngt du behöver för att stanna i relationen, men samtidigt, om man tittar på andra saker så kanske det finns där ändå. Kanske är en start att sluta ta hand om honom så att han fattar att det är ngtn som gör allt för att relationen ska hållas uppe, kanske han saknar det då och inser vad du faktiskt gör.

Annons:
pernillaa
9/17/13, 3:38 PM
#35

Ja det är bara det att jag har provat att bara släppa allt och då glider vi isär. Kanske dags att prova igen men jag vet inte….

Mycket av det ni säger hade fungerat om det inte hade gått så lång tid. Vi har varit ihop i över 5 år nu och det har tagit på känslomässigt för mig. Har mycket hjärnspöken om man säger så. Så även om han ändrat saker nu så har jag svårt att tro att det blir något långvarigt. Jag har säkert fel men ni förstår kanske min rädsla. Försöker att inte tänka så men det är svårt.
Det är som att stänga av en platta när den är kokhet och tro att den ska vara kall på en gång. Det tar ett tag för mina känslor och tankar att svalna efter allt som har varit.

Han gör ju absolut grejer för att hjälpa mig och så men väldigt sällan det är på eget initiativ. Skulle behöva EN ordentlig uppvaktning, ett ordentligt tecken för att visa att han uppskattar mig och det jag gör och gjort för honom.
Bara EN enda!

Bara att få bli lyft för en liten stund. Jag har burit den här familjen i flera år nu och behöver bli lyft själv en enda gång!
Jag förväntar mig inte att han ska fortsätta uppvakta mig i tid och otid sen, men bara en enda gång skulle jag behöva. Bara som en liten spark i ändan för att jag ska lyckas vända på den här pannkakan. Det är ju mina känslor främst som är problemet nu. Skulle behöva hans hjälp där. Någonting annat än bara ord för en gångs skull. Få känna mig riktigt värdefull och uppskattad! Bara för en kväll. Det handlar om att jag önskar att han VILLE göra det. Att han skulle göra något sånt på eget initiativ. Oavsett vad det är han gör, som sagt, överraska mig bara.

Ha en bra dag! // Pernilla

Anna4077
9/17/13, 3:41 PM
#36

Alltså det verkar verkligen som att du redan gett upp. Han är skyldig dig, du har gett för mycket, du behöver, du har. Varför stanna när du uppenbarligen inte vill det?

Anna och taxen Max

pernillaa
9/17/13, 3:55 PM
#37

Jag vill stanna för att vi fortfarande älskar varandra så mycket. Jag måste bara ta mig över den här känslomässiga biten.
Sen har vi barn tillsammans så det är inte så lätt. Sonen är bara 14 månader gammal så det vore inte alls bra att vi separerade.

Ha en bra dag! // Pernilla

Sarah
9/17/13, 4:26 PM
#38

Jag tycker att det vi säger är relevant då man varit tillsammans länge, mer så än om relationen är kort. Jag förstår absolut din känsla av hopplöshet, han borde veta hur du känner vid det här laget just för at ni varit tillsammans länge. Samtidigt så säger du att du burit familjen på dina axlar hela tiden. Såklart borde ni burit tillsammans från början, men det är lätt att vara efterklok. Han är "bortskämd" med att du drar det tunga lasset och det är svårt att bryta vanorna när man är inne i dem.

För mig och min kille var det omöjligt att bryta vanorna och vi gjorde slut. Vi hittade tillbaka till varandra på nya vilkor, att båda bar lika mycket. Men, både han och jag kände att vi bar redan innan det tog slut, jag tyckte att jag bar mest och han tyckte att han bar mest :P Jag hade såklart rätt och han fel… eller så såg jag inte de delar han gjorde.

Jag har nog inga tips egentligen, hur man får en person att vilja ta mer ansvar, spec en person som har lite problem. Jag släppte allt här hemma. Sket i hur det såg ut, om det fanns mat osv tills han gjorde det, när han gjorde det tog det slut ändå och vi är idag särbos sen 4 år tillbaka. Kanske är särbo ett alternativ.

pernillaa
9/18/13, 6:48 AM
#39

Jag är så tacksam för att ni försöker hjälpa mig. Man behöver alltid någon att bolla lite tankar med.

Jag önskar att jag kunde släppa allt men jag är hemma hela dagarna med vår son och vi måste kunna leva här. men som sagt, han blir duktigare och duktigare på att ta ansvar hemma. Det tar bara tid.

Imorse innan han for till jobbet nu så pussade han mig i pannan och sa att han älskade mig. Jag insåg att jag kanske förhoppningsvis bara är i någon sorts sorg just nu bara över att jag gett så mycket och aldrig fick tillbaka. Jag kanske kommer till någon sorts acceptans så småningom.
Fick hur som helst upp hoppet om att det här skulle lösa sig. Blev så rörd.

Tror nog inte att jag kan göra så mycket just nu ändå förrutom att hålla i mig och kämpa vidare en bit i taget. Ja givetvis ska jag också boka om tiden på familjerådgivningen och fråga honom om samtalet med sin kompis.
Men jag är säker på att jag kommer ångra mig om vi flyttar isär nu när han börjat så smått fatta. Så lite mer tid vill jag ge det. För jag älskar verkligen honom och vi har en fin familj tillsammans och har det egentligen bra. Uppdaterar väl så småningom.

Tack för allt stöd!

Ha en bra dag! // Pernilla

Gronstedt
9/18/13, 8:49 AM
#40

Jag är den som är på andra sidan - partnern ullegullar och säger "jag älskar dig" titt och tätt tills jag blir vansinnig, skriver snuttesöta lappar och tjafsar om mitt utseende med mera trams. Det ger mig inte ett skvatt och jag blir bara trött på det. Efter några år lärde sig hen att inte komma med oanvändbara presenter, som blommor, kläder, biobiljetter och krafs - jag blir betydligt gladare för en ny uppsättning slipstenar, en användbar bågfil eller (funkar alltid) böcker.

Att grundstäda köket däremot, eller räta upp den skeva garagedörren, eller bända loss saker som mina defekta tassar inte klarar, eller lägga en halvtimme på att styra träden när jag ska fälla,  är verkliga kärlekshandlingar av hen och gör mig varm om hjärtat!

Praktik hellre än romantik!

Anna4077
9/18/13, 10:15 AM
#41

#39 Hur länge har du gått hemma?

Anna och taxen Max

Annons:
pernillaa
9/18/13, 12:47 PM
#42

För länge! ;)

Har varit sjukskriven också så det är några år.

Ha en bra dag! // Pernilla

Anna4077
9/18/13, 2:13 PM
#43

#42 det kan förklara mycket av din frustration. Jag blir tokig när jag går hemma för mycket. Har också varit hemma mycket pga sjukskrivning.

Anna och taxen Max

pernillaa
9/18/13, 3:27 PM
#44

Jo absolut, dey vet jag. Men ska jag ha förståelse för hans situation och handikapp borde samma gälla för honom. Men jag släpper taget nu och bara hänger med i vad som än händer nu. Mina känslor är vad de är just nu och jag tror jag ska prata med honom om det där sörjandet. ar funderat idag och kommit fram till att jag sörjer det som varit och vill bli uppvaktad en gång ungefär som ett förlåt. Sen kan jag gå vidare. Men just nu smakar äpplet ganska surt.
Vill ju som inte be honom överraska mig heller så jag får försöka samla ihop de där små sakerna han gör istället. Bara motigt känslomässigt just nu. Men det går väl över…med tiden.

Ha en bra dag! // Pernilla

Upp till toppen
Annons: