Annons:
Etikettleva-tillsammans
Läst 2120 ggr
Sofie-Marie
2013-08-28 18:42

Borderline + Borderline = OK?

(Lägger upp detta på Ångestsjukdomar i fokus också men tänkte även försöka här).

Nu har jag skrivit, suddat ut och skrivit igen ett x antal gånger. Jag är lite rädd för att lägga ut sådan här personlig information på allmänt forum. Och är även lite rädd för svaren jag får - eller inte får. Men nu kör vi bara..

Det var ett tag sedan jag skrev nu, men en del av er kanske kommer ihåg tidigare inlägg där jag berättat om mig och min pojkvän och vår "glädje" att bråka..

Jag är diagnostiserad med emotionell instabilitet men utreds nu även för ADD och GAD. Jag har fått hjälp av DBT sedan två år tillbaka och arbetsrehabiliteras för närvarande.

Min pojkvän är under utredning och som vi tidigare antagit verkar även han vara emotionellt instabil men med antisociala drag.

Min fråga är: Kan man få det att fungera?

Jag älskar honom innerligt, men en del av mig är rädd att vi inte är bra för varandra. Jag känner mig sällan respekterad och mina åsikter/värderingar har ingen betydelse. Han är dessutom en djäkel på att manipulera, och ett exempel här är att han kanske gjort mig ledsen men när vi pratar om det så vänder han på det och får mig att tro att det var jag som gjorde honom/mig själv ledsen. Eller så är jag självisk. Vad jag också har svårt för är hans otroligt snabba vändningar i humöret. Först kan han sitta och småtetas på ett kärleksfullt vis för att i nästa sekund bli fly förbannad för att jag kanske skrollar ner för sakta/snabbt på datorn.

Jag menar inte att jag vill ändra på honom. Jag hade bara önskat att han också kunde få lära sig hantera ett svängigt mående så att vår relation slipper vara stormig större delen av tiden. Att man bråkar ibland godtar jag. Inget förhållande är perfekt. Men som det är nu är det dåligt oftare än det är bra.

Tanken att göra slut har klart slagit mig. Men sedan får jag panik av bara tanken. Jag vill ju vara med människan! Har läst att det är vanligt att bli ohälsosamt fäst vid en relation till en borderlineperson och att det svåra inte är att göra slut - utan att låta det vara just slut. Vi/jag har gjort slut flertalet gånger men jag har inte klarat separationen och kommit krypandes tillbaka och han har tagit emot mig med öppna armar. Vår historia i detta gör att jag inte vågar ge mig på ännu ett brytningsförsök. Jag vill inte göra honom illa ännu en gång.

Så. Kan man få det att fungera med en människa som har Borderline + antisocial personlinghetsstörning som i nuläget inte får någon behandling för det? Hur gör jag för att stanna kvar utan att tappa mina egna färdigheter och självrespekt jag byggt upp genom åren? Kan mina egna diagnoser också försvåra det hela, så att det är bättre att lämna? Eller kan min förståelse kring psykisk ohälsa göra så vi i slutändan klarar det?

Väldigt svårt att svara på för utomstående, det är jag medveten om. Men behövde nog mest skriva av mig om mina funderingar och hoppas på att det finns någon som fått det att fungera som kan ge mig pekpinnar..

Tacksam för svar!

Annons:
[Yllhilda]
2013-08-28 21:35
#1

Det är ju just om ni är bra för varandra som är frågan. Iofs kan du bara svara för om det är bra för dig själv eftersom han är sin egen person.

Men om vi sammanfattar det lite(diagnoser åsido); Du mår inte bättre av att vara med honom och riskerar att tappa din självrespekt längre fram, men du älskar honom och vill fortsätta vara med honom. Så vad känner du är viktigare? Din självkänsla och identitet eller att bli omformad för att bättre passa din partner?

Sofie-Marie
2013-08-29 09:44
#2

#1 Det var en väldigt bra sammanfattning. Ja, det är ju det som är frågan. Rent spontant vill jag säga "Självklart går min självrespekt före relationen!" Men bevisligen tvekar jag fortfarande. Jag hoppas (kanske lite naivt) på att han kan få hjälp med att hantera sina svårigheter lite bättre, så att han i framtiden inte tar ut det på mig. Men om han nu får hjälp är ju också frågan hur mottaglig han är för att ta emot den. Så kanske att jag väntar och väntar förgäves. Risken finns ju att åren går och ingen förändring sker. Jag tror att om vi båda vill vara i denna relationen så måste vi mötas halvvägs. Dvs att inte bara jag skall ändra på mig för att passa honom. Jag ryser i hela kroppen av det jag läser mig själv skrivit. Men tydligen är det ju det som håller på att hända.

Vill förtydliga att jag inte är tveksam kring hans diagnoser i sig, utan hans ovilja att arbeta med dem. Han tror liksom att han har en dödsstämpel pga dessa och att han inte kan bli hjälpt.

Men helt enkelt, i nuläget mår jag inte bra av vår relation - Nej. Så varför är det så svårt att bara gå?

[Yllhilda]
2013-08-29 12:43
#3

#2 Precis som du säger kan det bero på att du hoppas på en ändring, som han kanske inte kan göra. Det brukar ta ett tag innan man fått klart för sig om det är en ändring värd att vänta på, eller kanske innan man vågar se saken för vad den är. Ofta har man ju svårt också att tänka sig livet utan denna person, vilket gör att man inte direkt blir motiverad att bryta upp.

nlinds
2013-08-30 12:37
#4

bokstavsfolk.ifokus.se   🙂

"After every storm, comes a rainbow" Regnbåge

Min blogg, titta gärna in ! http://www.nattstad.se/mikomi

Honestyisdead
2013-08-30 12:38
#5

#4 Är Borderline en bokstavsdiagnos?

nlinds
2013-08-30 13:14
#6

Där inne finns de som har de flesta diagnoser. Inte bara "bokstavs" diagnoser.

"After every storm, comes a rainbow" Regnbåge

Min blogg, titta gärna in ! http://www.nattstad.se/mikomi

Annons:
Sofie-Marie
2013-09-01 14:46
#7

Har skrivit på ångestsjukdomar i fokus också men kan ta en titt på bokstavsfolk också. Tack för tipset!

Blir så trött.. Behöver få skriva av mig lite.
Vår vän gick bort för någon vecka sedan. Idag säger han att han blir så irriterad på folk som skriver typ "vila i frid" etc på fb när man knappt kände honom. Då säger jag "Ja jo, fast man får ändå ha förståelse. Alla tar detta olika hårt och alla har rätt att sörja. Som jag t.ex. kände honom inte jätte väl men är ändå ledsen. Han är den första jag känner som går bort så man vet inte riktigt hur man skall reagera eller hur starkt. Man är ju också ledsen å hans närståendes vägnar. Så jag tycker alla har rätt att skriva så och som sagt har vem som helst rätt att sörja". Det enda han tog till sig av det jag sa var att han är den första jag känner som dör och att det är därför jag är ledsen. Han blev vansinnig för att jag tar hans död som en möjlighet för mig att tycka synd om mig själv. Detta gjorde mig arg eftersom han tog saker ur sitt sammanhang. Som han alltid gör. Jag blev även arg eftersom han inte har någon form av empati för andra överhuvudtaget. Den enda han förstår sig på eller ens försöker förstå sig på är sig själv och därför är alla andra onda som inte alltid förstår honom.

Jag är så trött. Jag vet ju att det här inte går mycket längre.

Sedan börjar man ju dumt nog tänka att "Han kanske har rätt?" Det kanske är jag som är egocentrisk som försöker tänka så mycket som möjligt på mig själv. Men jag försöker bara bygga upp mig själv.

Jag får ingen form av förståelse eller respekt från honom och jag blir arg på mig själv att jag satte mig i den här situationen överhuvudtaget..

[Yllhilda]
2013-09-01 20:55
#8

#7 Om du känner att relationen inte kan utvecklas är det nog bara en tidsfråga innan ni bryter upp och går skilda vägar. Brukar du bli arg på honom, alltså ordentligt, eller är det bara lite snabb ilska och sen direkt börjar du rannsaka dig själv för att se om felet finns där?

Sofie-Marie
2013-09-01 21:01
#9

#8 Jag önskar innerligt att vi hade haft stora gräl som kanske inte varit så frekventa. I nuläget är det smågnabb flera gånger i veckan. Och som du säger så är det rätt snabb ilska emot honom innan jag börjat rannsaka mig själv och ibland även anklaga mig själv innan jag ber om ursäkt till honom..

[Yllhilda]
2013-09-01 21:20
#10

#9 Önskar du på ett sätt att det skulle komma en stor händelse som bara gjorde slut på allt, lätt och smidigt? 

Jag tror det skulle hjälpa dig på flera plan om du tillät dig vara arg på honom och låta "skulden" ligga kvar på honom(om än bara i ditt huvud). Din egen skuldbörda skulle kunna lätta och du skulle få mer svängrum att ändra din situation till det du önskar.

Sofie-Marie
2013-09-01 21:29
#11

#10 Tack för tipset! Skall tänka på det. Lät väldigt vettigt. Ja, precis. Jag önskar att någonting kunde hända (större gräl eller någonting) som gjorde att vi gjorde slut och sedan inte tog upp kontakten mer. Något i den stilen. Han har ofta hotat med att göra slut (typ "om du inte svarar nästa gång jag ringer så gör jag slut!") men då har jag blivit panikig och svarat. Som du säger behöver jag nog få vara arg på honom och i det kanske hitta styrkan att göra vad som är bäst för Mig.

[Yllhilda]
2013-09-01 22:29
#12

#11 Så lite så :)

Det var ett bra exempel. Att hota att göra slut för att du inte är tillgänglig varje minut är orättvist, och ett bra tillfälle för dig att öva dig på att låta skulden ligga där den hör hemma; hos honom.

Upp till toppen
Annons: