Om båda verkligen vill ha en framtid tillsammans baserad på tillit så går det säkert. Annars… Nja.

Men hur ska man gå tillväga? Hur bygger man upp tilliten?

Det undrar jag också. Jag har aldrig lyckats lita på någon som svikit mig. Oro och misstanke har alltid funnits kvar.

"Svek efter svek efter svek.."

Nej då hade jag lämnat. Jag hade inte känt att personen vill satsa genuint på förhållandet om den fortsatte svika.

Jag har ett väldigt behov av att kunna lita på min partner på tvivlar på att jag hade kunnat det. En gång kanske. Men sen är det ju också definitionen av svek.

Han har aldrig varit otrogen, men han har ljugit mig rakt i ansiktet medan jag varit skitledsen och gråtit och sagt att allt jag ber om är att han är ärlig, men ändå har han stått och ljugit.

Känns som han hellre gör mig lycklig med en lögn än att säga sanningen till mig. Han säger det jag vill höra.

Jag orkar inte längre låtsas som att allting är bra mellan oss, jag har alltid visat utåt att vårt förhållande är perfekt. Jag har blundat för länge för verkligheten. Jag orkar inte mer. Jag har inbillat mig att vårt förhållande är så bra som jag VILL att det ska vara.

Han har bett om ursäkt och jag älskar honom och vi har det väldigt bra tillsammans, vi gör allt tillsammans men det finns ingen tillit, jag har blivit en kontrollerande och riktigt svartsjuk flickvän, vilket jag inte vill vara för det tär på mig.

Du ska inte behöva låtsas att allt är bra när det inte är det. Vet inte hur man ska göra när någon ständigt ljuger. Tillit är jätte viktigt för mig i alla typer av relationer.

Vad är det han har ljugit om, och varför har han ljugit?

Allt, massa småsaker. Han är inte ärlig mot mig om nånting. Det enda jag vill ha är ärlighet men det får jag inte. Han har ljugit genom vårt förhållande om massa saker. Vill inte direkt gå in på vad. 

Jag känner mig sviken. Det känns inte som att jag känner honom. Jag har gjort slut med honom nu. Vi bara bråkar. Jag vet inte vart jag ska ta vägen bara. Jag vet inte hur jag vill ha det. Jag vet inte om jag vill vara med honom eller inte.

Han använder mina svagheter emot mig när vi bråkar och det gör riktigt ont. Jag vet inte hur han kan behandla mig som han gör. Jag trodde han älskade mig på riktigt. Men tydligen inte. Han har sett mig sååå ledsen och knäckt för det han gjort men ändå har han mage att stå o ljuga.

Jag vet ingenting längre, vet varken ut eller in.

10 låter inte som något att satsa på.

Men vi har det jättebra tillsammans utöver detta. Vi är bästa vänner och gör allting tillsammans. Vi har megaroligt tillsammans. Men när tankarna kommer tillbaka så mår jag skitdåligt över vad han gjort mot mig.

Det är så svårt detta.. Han är liksom min bästa vän och min värsta fiende känns det som.

En del personer har lätt för att ljuga, utan att de egentligen vill det. Det har nog mest med honom att göra, att han gjort som han gjort. Jag frågade varför han ljugit, och det tycker jag ni båda ska fundera vidare kring, och om du vill att han ska svara öppet och dessutom kunna komma förbi det här beteendet så behöver du försöka släppa anklagelserna och de sårade känslorna. Du behöver nog inte försöka få honom att förstå mer att du blir sårad när han ljuger. Men försök att prata om varför han ljuger. Var inte snabb att anklaga, utan lyssna… Men nu har du gjort slut så det är kanske inte längre någon idé.

Jag blir arg lätt när jag är sårad och det slutar med att vi skriker på varandra.

Jag gjorde "slut" vi båda vet innerst inne att det inte är slut helt. Men jag var arg och han var arg och vi har haft vårt största bråk hittills.

Jag vill kunna lyssna på honom och tro på honom men allt han säger känns som lögner, han försöker försköna allting, få allt att låta så mycket bättre än det egentligen är..

Han säger att han varit rädd för att säga sanningen och att han inte vet varför..

Det kan vara en grej man kommer in i, att ljuga och försköna saker, och så blir det en vana som man inte tar sig ur. Man är rädd för att säga sanningen fast det inte är logiskt att vara rädd egentligen. Och så skäms man jättemycket för att erkänna att man ljugit, speciellt om man ljugit om små obetydliga saker, för varför ska man ljuga om sånt egentligen? Jag var sån när jag var barn men bestämde mig när jag kom upp i tonåren att jag bara måste sluta, och det lyckades jag med, men i början fick jag stå emot mina impulser att ljuga om ditt och datt. Jag menade verkligen aldrig något illa. Jag bara hade en dålig vana. För min del var det mycket skam förknippat med det här, och det är det kanske för din kille också. Och skammen i sig kan göra det ännu svårare att vara ärlig.

Som jag ser det måste han antingen söka hjälp för sitt beteende(han klarar det uppenbarligen inte själv) eller så dör eran relation.

Alltså han ljuger ju inte om allt, alltså om vardags saker utan det är mer om att han sårat mig och att han inte är ärlig med varför han gjort det. Han är liksom inte ärlig med såna saker. Jag förstår inte hur svårt det ska vara att vara ärlig mot sin partner när partnern frågar om något. Och att han sen förskönar allt, försöker få det att låta bättre än vad det är genom att inte säga hela sanningen. Visst jag frågar om mycket som kanske inte angår mig men jag vill ändå att han är ärlig mot mig, för enligt mig så ska det liksom inte vara svårt att prata om förflutet, alltså man behöver ju inte prata om allt men om jag undrar något så vill jag ju inte att han ska ljuga och säga saker som jag "vill höra".

Annars har vi det jättebra men det är just den biten som tär på mig, att aldrig veta vad som är sant eller inte.

Jag har börjat tvivla på om han verkligen älskar mig, mitt självförtroende sjunker till botten för det känns inte som att han menar något han säger till mig, alltså om mig. Men det är bara för jag blivit så skadad av lögner, inte bara av honom men utav nästan alla jag varit med.

Vi har det ju bra tillsammans, vi gör allt tillsammans och skrattar varje dag och har skitkul men när tankarna kommer tillbaka, tankarna på att han verkligen sårat mig, så gör det skitont i mig. För jag känner och har alltid känt att jag inte kunnat vara oärlig och kunnat ljuga för honom. Och tanken att han gjort det mot mig, mig som han säger att han älskar mer än allt och vill ha en framtid med. Det känns inte som att han menar det. För man sårar inte de man älskar, man går inte bakom ryggen eller ljuger och förvränger sanningen för dem.

Jag vill vara med honom och jag vill ge honom en chans till, jag kanske inte borde göra det egentligen men jag vill. Men jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare, hur jag ska släppa dessa tankar och inte bli hysterisk och arg på honom. Jag är rädd att jag aldrig kommer kunna gå vidare. Han säger att jag bara ältar och ältar men det är inte så lätt att inte göra det när jag ser honom varje dag och hela tiden påminns om vad han gjort mot mig.

Jag vet inte om det är värt att ge upp allt, lämna min bästa vän och själsfrände för några snedsteg av honom. Jag vill liksom äta kakan men ha den kvar.

Jag önskar att jag hade lättare att glömma och släppa saker. Känns som att det är pga mitt ältande som förhållandet går under.

Jag är också så trött på att hela tiden behöva låtsas som allt är bra, visa alla andra att vi har det bäst och har ett perfekt förhållande när det egentligen inte är det. Han bryr sig ju inte om vad andra tycker men jag skulle inte klara av om folk visste att vi inte har det bra, att folk ska prata om oss och våra problem m.m.

Jag har alltid målat upp en fasad eller vad man säger, och jag är trött på det nu.

Jag är nog inte ärlig mot mig själv. Jag har blundat för länge för verkligheten.

Kanske jätteosammanhängande text, men kände för att skriva av mig..

Jag fattar inte riktigt.

Är problemet att han tidigare ljugit men slutat med det nu??

Eller är problemet att han fortfarande ljuger om saker??

Alltså han ljuger inte nu vad jag vet, eller jo han ljuger om saker som hänt förr. Han kan inte vara ärlig om saker som hänt förr i förhållandet. Han kan liksom inte ge mig svar på mina frågor utan säger för det mesta att han inte vet eller att han inte minns.

Han ljuger ju inte om allt, men såna små saker som varför han varit elak och sårat mig. Alltså det är svårt att förklara..

En som ljuger skulle inte jag lita på. Och att man kan lita på varann tycker jag är det viktigaste i ett förhållande.

Men saker som hänt innan ni blev tillsammans kanske han inte vill berätta om. Han kanske inte vill att du ska veta hur många han legat med och han kanske inte vill berätta saker om sina ex (exempel bara)

Så sådana saker tycker jag inte du ska fråga om, det som hände innan han träffade dig.

Men det som händer i ert förhållande, om han ljuger om det skulle inte jag satsa på den mannen.

Jag tycker det är lite svårt att veta exakt var problemet ligger, utifrån din beskrivning. Du säger att han har ljugit och svikit ditt förtroende, men samtidigt att du kanske frågar om saker du inte har att göra med och att ditt ältande kanske är en del i problemet. Eftersom vi inte vet exakt vad han har ljugit om och hur är det lite svårt att säga nåt om det.

Men jag kommer att tänka på något som kanske inte har ett dugg med din situation att göra, men det är ändå ett annat perspektiv på det där med fullständig öppenhet och ärlighet.

När jag var ca 20 hade jag en pojkvän som hade svårt att acceptera att jag, till skillnad från honom, hade haft flera förhållanden tidigare. Han blev som besatt av att fråga ut mig om mina tidigare pojkvänner, trots att han inte alls kunde hantera svaren. Jag tänkte då lite som du verkar göra, att man inte ska ha några som helst hemligheter för varann i en relation, så jag svarade ärligt på alla hans frågor trots att det till slut var mer korsförhör än nyfiket samtal. Det visade sig dessutom att det inte gick att svara "rätt". När jag sa om ett ex att nej, han var inte så speciell för mig och jag älskade honom inte lika mycket som X, så svarade han "nähä, men varför låg du med honom då om han inte var så speciell, då var du ju bara billig" typ.

Han förhörde mig hela tiden om det förflutna och plockade sönder allt jag sa för att hitta "bevis" för att jag ljög och att historien inte hängde ihop, och det var ett fullständigt helvete att leva i. Han hade uppenbara problem, och man kan för all del fundera över vad det var i mig som gjorde att jag valde att stanna kvar så länge och t.o.m. flytta till ett annat land för hans skull, men det är en annan historia.

Nu kanske det här inte har några som helst likheter med din situation, det kanske faktiskt är så att din kille är en opålitlig typ som inte klarar av att låta bli att ljuga fast det skadar dig och er relation. Men om det finns NÅN liten tendens hos dig att haka upp dig på saker som egentligen inte spelar någon roll, så är det värt att ta med den aspekten i funderingarna. Man måste faktiskt inte berätta precis allt för varann i en relation, man har rätt till sitt eget lilla integritetsutrymme så länge det inte är något som direkt påverkar relationen.

Får du någon samtals hjälp? Jag tror det vore bra för dig att träffa någon och prata om dina tankar och även era problem. Har själv gått i terapi i ca 5 år nu. Det är nog längre gick hos kurator typ sen högstadiet men psykolog i 5år. Det har hjälpt mig mycket. Jag va som du. Kunde inte visa någon om jag mådde dåligt, ältade allting om och om och om igen. Fram tills den dagen då allt föll. Jag drev mig rakt in i väggen med full kraft då jag försökte hålla uppe de betygen jag tyckte jag borde ha. Krav som ingen annan satte på mig utan bara jag. Plötsligt föll hela min fasad. Jag orkade inte hålla den uppe, svårt att göra när man akut blir inlagd på psyket. Men då lärde jag mig ganska fort att allt man håller inom sig och håller gömt för andra blir så mycket större än om man erkänner sitt problem och pratar om det. Jag menar inte att du ska prata om era problem med alla men kanske din närmsta vän. Och om någon du känner väl frågar hur ni har det räcker det nog med att säga "det är lite jobbigt just nu". För mig blev allt mycket värre när jag försökte dölja allt. Det blev som en stor hemlighet jag fick bära på. Genom att erkänna den och öppet erkänna att allt inte var solsken så blev mina bekymmer mycket mindre även om dom fortfarande var jobbiga. Det där med ätandet fick jag ett jätte bra knep av min psykolog för några veckor sedan. Jag vet inte riktigt hur du ältar saker men för mig kunde det vara saker som hänt 10år tillbaka. Hon sa att jag skulle erkänna det och sedan säga "det var då, nu är nu" inte få panik och försöka få bort det som hände eller tänka på "varför blev det så" utan bara erkänna minnet/tanken och låta det ligga i bakhuvudet om det ville men att erkänna det och sedan "gå vidare" har hjälpt mig fruktansvärt mycket! Ältar på samma sätt som jag. En annan sak man kan göra är att själv tänka eller någon påminner dig om att du ältar och tänka att det inte är något du kan förändra (om du inte kan det såklart!) Och att livet går vidare. Men jag får en känsla av att din kille säger så när det är saker han inte vill svara på som saker som "varför gjorde du så" när att han försöker skjuta över det på dig? När det blir obekvämt så är det "du med problem" inte han? Du säger att ni har det egentligen bra. Men hur får han dig att må? Även när ni har det bra? Lyfter han din självkänsla? Hjälper han dig att vara den bästa versionen av dig själv? Stöttar han dig när det är något? Oj nu blev det långt :p

Jag tror att det går att reparera ett trasigt förhållande, men i ditt fall är det nog för sent.

Tillit är det svåraste att vinna och lättaste att förlora. Om du inte vill avsluta förhållandet kan ni ta en paus från varandra och välja om ni vill var öppna eller inte med andra.
Kommunication är jätteviktigt, samt att ge svikaren tid att reflektera över vad denne gjort fel och ge denne tid att rätta till sina misstag, lära av sina misstag och mogna lite.