Allmänt

Allt har blivit så fel...

2013-09-10 12:44 #0 av: PennyScarlett

Mitt liv har blivit en enda röra känns det som. Genom dom senaste åren har jag gått igenom mobbning, misshandel, våldtäkt, mina föräldrar skulle skiljas och gården skulle säljas och min pappa slängde ut mig och mina tre hästar. Trots detta har jag ändå kunnat hålla mig uppe. Har klarat mig fint från depressioner, har inte brutit ihop. Jag har haft mina hästar och min psykolog och kämpade på med mig själv och utvecklades så mycket att min hjärna på automatik började motarbeta negativa tankemönster. Kunde helt enkelt inte deppa ihop eftersom min hjärna inte tillät det göras även om jag själv kunde tycka att jag nästan borde bryta ihop, iallafall lite? 

 På lördag kommer en kvinna och hämtar mina ena häst. Idag ska den andra ut på annons och den tredje har legat ute på annons hela sommaren...Pengarna är slut. Jag har fått flytta hem igen. Min bil är sönder och inget körkort har jag hunnit ta eftersom körkortspengarna har fått gå till att betala hyra och andra utgifter då min lön inte räcker till...Och nu tas hästarna ifrån mig. Det som har hållt mig uppe genom allt. Det äter upp mig inifrån och INGEN vill prata med mig om det. Faktum är att ingen vill prata med mig alls. Vet inte hur jag ska lägga upp det i skrift så att det blir tydligt...

Det började med att jag gjorde slut med min förra kille. Vi är fortfarande goda vänner och han bor här hos mamma och pappa med mig tills han kommer på fötter. Men efter det var det som om alla tog avstånd från mig. Vissa gjorde det innan. Min bästa vän slutade prata med mig efter att hon hittat en ny bästa vän. Pappa slängde som sagt ut mig och vi kunde knappt träffas utan att börja bråka. Mamma har kämpat som ett djur i ett halvår på grund av pappas depression och han går nu på antidepressiva eftersom han ville ta sitt eget liv och ansåg inte att han hade något alls att leva för...

 Jag har träffat en kille. Han är så långt ifrån killen jag trodde att jag skulle vilja vara med (bortsett från att han är extremt snygg), men jag trivs jättebra med honom. Det finns ju dock ett men. Distansförhållande i all ära men 110 mil??? Han bor i Umeå...Typ uppe i ingenstans...Men jag vill inget hellre just nu än lämna allt här och flytta upp till honom. (Inte bo med honom, men i samma stad så att vi kan utveckla relationen i vettigt tempo och med bästa förutsättningar). Jag kommer ingenstans utan körkort och bil och pappa vägrar övningsköra med mig eftersom jag kvaddade min bil. Jag måste sälja mina hästar för att ha råd att ta körkort och köpa en ny. Sälja mina bästa och enda vänner...Mötte mina "vänner" utanför ICA i veckan, bland annat hon som inte längre pratar med mig. Dom stannade mig självklart och ville prata som ingenting och dom älskar att snaska runt när det gäller mig, så jag tänkte att jag lika gärna kunde ge dom något riktigt saftigt (för dom frågade ju givetvis om den nya killen och vem han var). Och dom fick veta exakt vem han var. Sen berättade jag att jag skulle flytta dit, för här har jag ju ändå ingen och alla hatar mig här, varpå den ena som är en barndomsvän tittar på mig, ler och säger "Ja jo det har du ju faktiskt rätt i. INGEN gillar dig så då kan du lika gärna flytta". 

Just nu hatar jag mitt liv en aning. Jag är hemlös, fattig och ingen här vill veta av mig...Så nu får jag söka stöd, råd och ventilering hos främmande människor...

Anmäl
2013-09-10 13:08 #1 av: OlgaMaria

Fina du! Här kommer en stor fet kram till dig! Jag förstår att du inte alls har det lätt. Men du kan ta dig igenom det här också... 

Gissar jag rätt om det är så att du nyligen gått ut gymnasiet och bor i en mindre ort? Det är inte lätt att överleva på såna ställen om man inte har det bra på alla plan, man kan liksom inte skaffa nya vänner på det sättet man kan på andra platser. Skulle du flytta till Umeå och det inte skulle fungera med killen, skulle du ändå kunna få nya vänner och nya erfarenheter där. Jag tror du skulle må bra av att flytta helt enkelt. Folk på mindre platser kan vara så himla småaktiga och mobbande. Ta ditt pick och pack och dra. Jag hoppas du ska kunna hitta lösningar för det. Körkort är inte så himla viktigt om man inte bor på landet. Det kan du ordna längre fram. Jag skulle använda pengarna till att röra på mig.

Kram igen. Hoppas du orkar ta dig igenom det här!!

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2013-09-10 13:46 #2 av: Anna4077

Kram på dig! Det är hemskt att bli av med sina djur. Är också hästtjej och fick "ge upp" det eftersom jag helt enkelt inte orkade med allt annat. Det är bara lagt på hyllan. Men det är inte samma sak när man har haft egna hästar. Om man bor i själva Umeå klarar man sig nog utan körkort men det är alltid bra att ta. Men som sagt, varför inte ta tillfället i akt och börja om. Såna människor som dina "vänner" är små och ynkliga. Klipp bort dom! Energi tjuvar delux. Jag menar, det verkar inte som att det kan bli mycket värre? Det kan bara bli bättre

Önskar jag kunde säga något som gör det bättre eller lättare för dig men har ingen aning om vad det kan vara.

Anmäl
2013-09-10 14:06 #3 av: Gur4m1

KRam!

Hade själv häst hemma när jag var i din ålder och mina föräldrar hade problem och jag levde under sätndig skräck (och hot) om att hästarna skulle skickas på slakt- samtidigt mobbades jag i skolan och hästarna var de enda som höll mig uppe över huvudtaget- så jag kan relatera till din förlust, sorg och säkert en hel del ilska :(

Umeå är en jävligt fin stad, för att ligga i Norrland. De tär helt klart dne stad jag skulle rekomendera om någon skulle få för sig att bosätta sig vid kusten. De är mer progressiva där än längre uppåt landet (själv uppvuxen ovanför Piteå) och det är faktiskt billigare att ha häst norröver (är iallafall min egen erfarenhet), så vem vet, kanske du har det lättare att snart återuppta din passion där, eller ta med en av dina kompisar (hästarna talar jag om då)) och lämna ditt skitliv där du bor nu?

Jag lämnade Piteå, för en kille jag mött över nätet. Det bästa jag gjort i hela mitt liv. Min släkt, min fmailj och många av mina vänner- uppskattar mig mer nu när vi väl ses, min relation till mina syskon och närmaste familj var ansträngd tills jag tog mitt pick och pack. Och det berodde inte på mig (eller jo, delvis), utan det berodde på att ...om mna ska jämföra det såhär: Att jag bodde i Piteå bland andra "pitebor" var som att försöka plantera en palm i en granskog...Lycka till med det!". Menar inte att jag är så jättespeciell, bättre på något vis- men jag passade inte in, hur mycket jag än försökte.

De vänner och släkt jag inte vill ha i mitt liv är lättare att undvika  ;D Och nu njuter jag mer av mina hemtrakter när jag vet att jag bara kommer behöva vistas där 2-5 veckor om året ;)

Så jag tycker du på allvar ska överväga Umeå. Se det som ett äventyr, där finns universitet, stall, snygga killar och folk är inte riktigt så insnöade som många verkar tro- och det må vara "mitt i ingenstans" Men jävlar så fint det är där. Mycke natur, bord eju vara helt underbart om man är på hästryggen.

Lycka till! Gråt inte över dina fd vänner, de verkar inte vara trevliga alls.

Anmäl
2013-09-10 20:58 #4 av: PennyScarlett

Tack så mycket allihop. Det värmer mer än ni anar och varje ord betyder så mycket när man hänger i luften såhär och varken vet ut eller in. Man vill bara att någon ska komma och tala om för en vad man ska göra, när och i vilken ordning. Allra helst så ska allt göras åt en och serveras på silverfat, men livet funkar ju tyvärr inte så. Man måste jobba själv för att komma någonvart. 

 Jag funderar fortfarande på att flytta till Umeå, jag vill bara se till att jag inte gör det bara på grund av killen, för jag har en magkänsla av att om han lämnar mig så kommer jag bli väldigt, väldigt ledsen. (brukar ta uppbrott med en klackspark i vanliga fall) så jag är lite nervös. Tänk om jag slutar som ett vrak och får åka hem igen? Jag tror jag måste försöka styra om ödet en aning, för det här är den typen av kille som verkligen kan knäcka en (inte medvetet givetvis) men jag ser hans potential och den han vill vara och den han en dag faktiskt kommer att bli. Måste spela med rätt kort här så att vi inte sjunker båda två...

Anmäl
2013-09-10 21:09 #5 av: Anna4077

På vilket sätt är han en som kan knäcka en?

Anmäl
2013-09-10 21:18 #6 av: Gur4m1

Jag flyttade till min pojkvän efter 6 månaders distansförhållande, första 8 månaderna bodde vi tillsammans på 20kvm i hans studentlägenhet ;)

Det tog slut efter att vi levt som sambos i 2 år (vi flyttade ihop i en tvåa) och det berodde på två saker:
1. Ingen av oss kom från orten och han jobbade/pluggade inte och jag jobbade men på ett ställe där social kontakt inte var speciellt stor så vi var väldigt isolerade i vår nya hemstad- 100 mil bort från min fmailj, ca 30 mil bort från hans.

2. Han var otrogen och dum i huvudet ;)

När han slutligen tyckte att vi skulle göra slut, höll jag med honom, jag uthärdade 2 månader och sedan hade jag min egen lägenhet. Jag stod mellan att "ge upp" och flytta upp tillNorrland igen- eller ta chansen och våga stanna här- utan vänner och nu även helt utan familj. Och vet du vad? Det gick himla bra!

JAg fixade egen lägenhet, etersom jag redna bott påorten i några år så had ejag poäng samlade, jag fick stöd från socialkontoret tills jag fick jobb. Jag har fått nya vänner- via  föreningar, arbetsåtgärden och via mina jobb! :) Jag mötte även, vad jag vill kalla för min livs kärlek. Här serjag bara möjligheter, men gud vad jag saknde Norrland och "alla bekanta ansikten" de första åren. Jag började nästan gråta av hemlängtan direkt jag såg en tall, så illa var det   ;))

...sen åkte man "hem" och man kände bara lättnad när man rullade tillbaka söderut igen efter 2 veckor :P Vemod och saknad men mest lättnad. En ny start i en ny stad med nya vänner och bekantskaper och ny chans att göra min tillvaro till det jag vill ha, inte vad mitt förlfutna skapat under min uppväxt/vem jag råkade födas som släkt med -_- tycker att mitt värde är och hur min tillvaro bör vara.

Nya vänner är inge tman hittar "bara sådär" men i en ny stad så kan du faktiskt hitta en ny vän just runt hörnet om du är öppen för det. I en gammal stad med gamla vänner som inte gillar en... det kan bara dra ner en. Sen är det en enormt skön känsla, mpnga av mina vänner som idag är "fast" i sin hembygd, med sina män de mötte i gymnasiet, med sina barn de skaffade när de var runt 20...de har uttryckt avund mot mig :P Jag vundas dem minst lika mycket, men aldrig kunde jag i mina vildaste drömmar tänka mig att dessa kvinnor skulle kunna känna en önskan att göra precis det jag gjorde- bara ta mitt pick och pack och börja om, som ett äventyr, fri att göra något nytt.

Så se det inte som att du enbart flyttar för hans skull, det är en ganska stor press att vara den som någon annan flyttar 100 mil för :) Man kan inte bära upp allt det ansvaret, behöva känna "jamen hon flyttade hit för min skull, lämnade allt bakom sig- så jag måste underhålla henne nu" :D Gör det för _dins kull_. Skaffa eget boende, kolla om du kan plugga/jobba där :) Så kan ni ju fortsätta er relation.

 


Anmäl
2013-09-10 21:30 #7 av: [elmaek]

Har inte läst alla kommentarer men vill mest säga:

Massa styrkekramar till dig! KramasBlomma Livet löser sig ska du se. Det är det underbara med svåra tider: dom blir alltid bättre, man får bara ha tålamod och göra det bästa man kan. :) Att deppa ihop i en tuff tid gör saken bara tuffare (har själv haft depression i över ett år och kom nyligen ur den) så man får försöka se positivt och tänka framåt!

Att söka stöd hos främlingar kan vara skönt det med! :) Vi känner inte dig och kan inte döma mer än vad du skriver så att säga.. och när man söker stöd hos främlingar ser man oftast hur god världen kan vara!

Anmäl
2013-09-10 21:43 #8 av: PennyScarlett

på det viset att han får en att måla upp en rosa bild av allting, för att eventuellt i nästa stund göra en kovändning och vilja något helt annat där man kanske inte alls är involverad i hans planer...bara en känsla jag har...

Anmäl
2013-09-10 22:19 #9 av: PennyScarlett

Ursäkta mig, jag skickade kommentaren och sen uppdaterades allt och då såg jag dom senaste inläggen. 

Visst, jag ser det inte heller som att jag bara flyttar upp på grund av honom. Det är ju också för att jag har lovats jobb där och för att jag trivdes något enormt i Norrland när jag var där. Älskade att känna hur fritt det var och alla som mötte mig var så trevliga och nyfikna på mig. Jag kände mig välkommen och omtyckt...det var så skönt. Det är ju egentligen lika mycket därför jag vill flytta, egentligen. För att få en nystart. Och jag trivdes bra i Umeå. Fin, alldeles lagom stor stad för lilla mig. Min mamma är så rädd att den här killen bara använder mig för att själv må bättre och att han bara kommer lämna mig i sticket sen och att hon då kommer få ta hand om ett vrak till Penny. Och jag förstår hennes oro och min mamma har väldigt sällan fel när det kommer till såna här saker...men just nu så önskar jag verkligen så innerligt att hon ska ha fel, för jag är så kär i den här killen...usch vad jobbigt! :( 

Anmäl
2013-09-10 22:56 #10 av: Anna4077

#8 han är nog lika rädd som du :) vill kanske inte kasta sig in i något. Jag hade en kille som gjorde liknande. Fast han sa att han ville leva det mig och gjorde upp massa planer, samtidigt som han låg med en annan tjej

Anmäl
2013-09-11 10:56 #11 av: OlgaMaria

Du behöver en nystart, och utifrån det du berättar låter ju Umeå bra! Du får helt enkelt göra det för nystartens skull, och inte bara för killens.

Om mammor är oroliga för sina barn vill de ju ha de nära... Men jag blir orolig för dig om du ska vara kvar där. Jag tror verkligen du behöver få komma bort. Fantastiskt att du blivit lovad jobb!

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2013-09-11 11:21 #12 av: oh-la

problemet med nystarter är att våga, även om man har det skit på platsen man är nu. där vet du ändå vad du får, även om det inte är något att ha.

om du har fått erbjudande om jobb och känner att Umeå är en bra plats, kör på! vad är det värsta som kan hända? visst, det kanske inte håller med killen, men det hindrar ju inte dig från att starta ett nytt liv, få vänner och slippa skiten där du är nu. skulle det skita sig i Umeå är du ju inte körd utan du kan ta dina prylar och flytta hem igen, men då har du i alla fall försökt lämna det bakom dig.

och och sambon tog vårt pick och pack och drog till Stockholm fån Göteborg för ett par år sedan. han kom in på sin drömutbildning och jag tyckte det kunde vara spännande att göra något helt nytt, och det gick hur bra som helst. det jobbiga var att våga, men väl i Stockholm har allt gått hur bra som helst och jag ångrar inte en sekund att jag vågade ta steget och flytta.

Anmäl
2013-09-11 18:19 #13 av: PennyScarlett

Ja, jag känner också att en nystart hade varit bra...men tar och lugnar mig lite grann. Ska göra ett sista försök att behålla två av mina hästar iallafall, ta mitt körkort, sen ska jag läsa upp matte B på komvux och sen tänkte jag passa på att söka in till umeås universitet :) Inte säkert man kommer in, men värt att testa iallafall! Killen ska gå någon mer kurs i svets lite utanför Umeå, så då kan vi umgås och utveckla relationen, men samtidigt ha gott om utrymme för att ha eget space så att man inte är på varandra hela tiden bara för att man inte har någon annan liksom...i en skolmiljö är ju dessutom lättast att få chansen till nytt umgänge och nya vänner :) 

Anmäl
2013-09-12 13:36 #14 av: ramm5tein_

#13 Skolmiljön är inte att underskatta!! Du lär hitta vänner där för livet Glad

Anmäl
2013-09-12 13:52 #15 av: Anna4077

#13 låter som en bra och förnuftig plan :)

Anmäl
2013-09-13 19:31 #16 av: [Victoria93]


FLYTTA!! Fick också ge upp min foderhäst för hade inte råd längre när jag flyttade. Saknar det ofta men senare i livet när det passar kan du ta upp hästarna igen! Hoppas det löser sig för dig, kramar Hjärta

Anmäl
2013-09-15 22:32 #17 av: PennyScarlett

Nu sitter min pappa på väg in till psyket...Han har fått utbrott hela dagen och har upprepade gånger hotat att ta sitt liv. Min syster ringde vuxenpsykiatrin för att kolla vad dom tyckte och när dom hörde hur han uppförde sig så sa dom att vi hade ett dygn på oss att få in honom, annars skulle soc komma och hämta mina småsyskon imorgon. 

När mamma och min syster berättade för pappa innan att han skulle in till psyk eller bli ifråntagen sina små, så flippade han ur fullständigt och höll på att slå efter mamma...Lyckligtvis lyckades hon rygga undan...Min syster vågade inte gå nära då hon är gravid i vecka 6. Vilket underbart sätt att börja en graviditet på...fy fan, stackars henne. Hon har alltid varit pappas favorit och risken finns att han aldrig förlåter henne för att hon ringde vuxenpsykiatrin...

Det här är tveklöst den mest tragiska kvällen i den här familjens historia...

Anmäl
2013-09-15 22:41 #18 av: Anna4077

Risken hade nog varit större att hon aldrig hade kunnat förlåta sig själv om hon inte gjort som hon gjorde. Det var väldigt starkt av din syster! Han kommer förlåta henne när han inser vad han har gjort och hur han har skadat dom runt sig. Hon har kanske räddat livet på er pappa och skyddat både er mamma och små syskon från mycket lidande. Han kommer förstå tids nog. Det är jag övertygad om. Väldigt starkt av henne!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.