Känslor

Hur kommer man över känslorna?

2013-09-23 23:05 #0 av: Ellasratties

För 3 och en halv veckor sedan gjorde min flickvän slut med mig efter ca 3 år tillsammans. Hon gjorde slut på ett bra sätt och förklarade noggrant att det inte var mitt fel utan att det är dags att vi går skilda vägar. Att få egna liv, och skaffa ny kärlek för våran hade brunnit ut. Vi var bara sambos och inte ett kärlekspar längre och jag förstod henne. Hon var ärlig och det hon sa var sunt. Problemet var ju att mina känslor var lika starka som den första dagen jag var tillsammans med henne. Mina känslor brann som hösta lågan fortfarande. Men jag accepterade hennes beslut och flyttade ut.

 Jag grät oavbrutet i 3 dygn, med bara 10 mins pauser då och då. Jag var helt förkrossad och det gjorde så ont i själen att jag spydde. Jag var i chock och förstod inte att det här kunde hända. Den värsta smärtan jag någonsin känt. Alla mina framtidsplaner.. putts veck. Borta. Allt var borta. VI var borta. 

Men jag började repa mig, plugga och umgås med mina djur, familj och vänner. Jag grät mindre för varje dag. Jag blev okej helt enkelt. Vi började tillochmed umgås som vänner och det fungerade bra!

Men sen släppte mitt ex nu då, den andra bomben. Hon låg med nån. Och jag fick veta det. En vecka och 5 dagar efter breakupen låg hon, på fyllan, med någon kille. Och jag bröt ihop. För mig ville hon ju inte ligga med de sista månaderna. Men trots detta repade jag mig igen och blev ok. 

Den tredje bomben kom idag. Hon ska flytta. 20 mil bort. Inte jätte långt men tillräckligt för att man ska glida ifrån varann och sluta umgås. DET har varit den största trösten av alla. Att när det var slut innebar det inte att jag aldrig mer fick träffa henne. Utan vi kunde umgås för hon bor ju i samma stad. Men nu... hon flyttar iväg från mig och från allt vi hade. Det är så svårt att acceptera den här situationen. Att verkligen förstå och lita på att allt blir bra i slutändan.

Hon har gått vidare. Inte helt kanske men mycket mer än vad jag har gjort. Och det gör så fruktansvärt ont så fort jag är ensam. På toaletten, i duschen eller på väg till skolan. När jag är ensam, så GÅR det inte att låta bli att tänka på oss. Hur lyckliga vi kunde vara, hur många skratt och hur mycket kärlek vi delade. Jag trodde hon var min själsfrände. Men det blev inte så. Jag vill fortfarande tillbaka.

Hur ska jag bli hel igen? Hur ska jag fylla alla hål, alla tankar med något nytt? Jag vill inte. Jag vill tillbaka bara. I hennes armar. Vakna och somna med henne. Det är allt jag vill. Jag vill väl kanske gå vidare men det är så svårt att acceptera att jag ska gå livet utan henne bredvid. Hur gör man? Hur ska man klara av det?

Snälla någon hjälp mig. Jag vill bara bli ok igen..

Anmäl
2013-09-23 23:08 #1 av: Calcifer

Det första steget är att rakt igenom acceptera att det inte kommer bli ni två. Jag vet att det låter mycket enklare än det faktiskt är, men det måste börja där. Så länge man längtar tillbaka och vill ha tillbaka personen i fråga är det mycket svårare att gå vidare. Jag har själv varit i den situationen, det som hjälpte mig var att fokusera på annat. Glömma det där med kärlek ett tag och fokusera på mitt mående, studier, vänner, mina intressen, etc. 

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2013-09-23 23:18 #2 av: Sebasahl

De är riktigt tufft! Men du är otroligt stark som kämpar dig igenom det. Jag känner väl igen mig i de du säger och allt man vill är att gråta och gå tillbaka. Det är helt normalt, och jag vet även att jag hindrade mig själv från att bli arg på mitt ex. Jag hade iof ett mindre bra slut, men vissa saker kan göra en frustrerad iaf. Så om du skulle känna ilska eller känna dig ledsen så är de helt okej, glöm inte de!


Som tidigare skrivet är nog de bästa att försöka uppehålla sig med andra saker ett av de bästa sätten. Det är otroligt svårt men de krävs tid, och ganska lång tid tyvärr. Vad du saknar är nog vad ni hade, men inte vad ni kan ha längre :( De suger något extremt och man tror inte att man kan klara sig...men de är helt fel. För du kommer klara dig och du kommer må bra igen!


Det jag försöker säga är att prata med vänner, ta så mycket stöd du kan. För att bara allt inom dig själv kommer vara tungt, och därför är vänner något otroligt bra att ha! :) Skulle du behöva prata av dig så finns de stöd här iaf! :)



Anmäl
2013-09-23 23:55 #3 av: Ellasratties

Tack ni två för era svar, det känns mycket tryggt att det är normalt att känna som jag gör. Problemet med mina vänner är att det inte finns någon som har gått igenom det här. De förstår inte hur jag kan må bra en dag och vara helt slut en annan. Och jag har så svårt att visa mig svag för jag är alltid och har alltid varit personen som de går till när de mår dåligt. Det är min livsuppgift. Jag hjälper andra när DE mår dåligt.

Men nu när jag mår skit dåligt vet de inte vad de ska göra och de vet heller inte hur det känns så jag klandrar dem inte.

Det är en till sak också. Att det som Du sa #2 att jag vill inte beskylla henne för nåt. För jag känner ingen ilska. Jag känner inte att jag är arg eller frustrerad för något hon har gjort för när jag tänker in mig i hennes situation (hon har inga känslor kvar) så är allt det hon gör/har gjort rimligt. Om jag inte hade känslor klar kanske jag också skulle ligga med nån eller festa med vännerna. Men jag har ju så otroligt mycket känslor kvar så jag förmår mig inte ens att titta på någon annan eller ens tänka tanken. Jag är så förstörd och jag hatar mig själv för att jag bygger upp den falska förhoppningen om att det kanske blir vi igen. Men jag VET att det är slut! Men jag blir krossad varje gång jag inser att det verkligen är slut. Det är som om mitt undermedvetna inte vill gå vidare...

Anmäl
2013-09-24 00:03 #4 av: Calcifer

Kan du prova att prata med någon online om det istället? Det är ju såklart inte samma sak, men online är det ju lättare att hitta människor som gått igenom samma sak, så det finns mer för dem att säga. Och å andra sidan kan du säga till dina vänner att det är OK om de inte vet vad de ska säga, för många gånger hjälper det bara att veta att de finns där, och att de lyssnar.

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2013-09-24 00:19 #5 av: Ellasratties

#4 ja det var det jag tänkte och det var därför jag skrev här. Mina vänner är underbara lyssnare och jag uppskattar verkligen deras försök att förstå. Men just nu känner jag att jag behöver råd. Jag behöver svar och någon som säger. "Nej ring henne inte. Du kommer bli bra, ska vi gör det här istället" eller bara bolla tankar. En dialog och inte en monolog. Jag behöver någon som i vissa situationer säger till mig vad jag ska göra när jag yrar runt i huset och gråter. Behöver någon som säger "Sätt på en film" och inte bara ett par oförstående ledsna ögon som inte vet vad de ska säga. Nu låter jag jätte elak mot mina vänner men jag älskar dem verkligen men i dessa situationer behöver jag mer än vad de kan ge. Jag vill inte känna mig så ensam

Anmäl
2013-09-24 00:57 #6 av: Calcifer

Du är absolut inte ensam, det är inte ovanligt att man känner så. Jag och min flickvän gjorde slut pga en hel del omständigheter, men inte att känslorna försvann. Jag valde att satsa på en dröm jag haft länge, nämligen att flytta till Japan och studera japanska. Det har gett mig något annat att kämpa för och sikta mot. Min tid, mina tankar och mina känslor går åt det hållet istället.

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2013-09-24 01:16 #7 av: Ellasratties

#6 häftigt. Kanske låter konstigt men jag beundrar de som har sådan styrka och kraft att de satsar stort på sig själva och oftast lyckas de ju! Mitt ex då, hon är ju sån. Hon satsar stort på sig själv och sin utbildning vilket jag beundrar för jag är en sån som satsar på kärleken i allmänhet, inte bara sexuell kärlek utan tillvinner och familj.

Till exempel är jag en människa som skulle lämna allt för en person jag älskar högt. Jag skulle flytta ifrån allt för att bli älskad av den jag älskar. Och Ofta känner jag att jag gör fel när jag gör så för jag får det ofta om bakfoten senare.

Exempelvis har jag alltid varit "the hooked". Alltså: i förhållandet är det än som är kroken och den andra är den som sitter fast på kroken. Och det har alltid varit jag som sitter fast och gör allt för att bli älskad så högt som jag älskar den men det är få stunder jag har känt att jag har varit riktigt älskad.

Men hon som jag separerade ifrån nu var den första av alla mina förhållande som fick mig att känna mig riktigt älskad och förstådd. Det är nog det som är det värsta. Hon var den första i mycket för mig. Känslor jag inte visste man kunde få, jag visste inte ens att jag var kapabel till att älska såhär. Det är bland det värsta och det bästa. Det är hemskt men så vackert.

Anmäl
2013-09-24 01:38 #8 av: Calcifer

Mitt ex var den jag trodde jag skulle leva med resten av livet. Jag kunde verkligen se oss tillsammans när vi var gamla, med barn och barnbarn. Jag älskar henne fortfarande, och visst gör det ont att ha känt så med någon man inte kan vara tillsammans med. Men det går att komma vidare. En dag så är känslorna inte lika starka längre, och till sist finns inga romantiska känslor kvar på det sättet. Jag tycker det låter som om du behöver jobba lite med dig själv och dina känslor, så även om det är svårt att ni gjort slut och inte kommer bli tillsammans igen, kanske det är bäst på ett vis. Nästa gång du hittar någon - och det kommer du, förr eller senare - så kanske du inte behöver känna att du är kroken längre.

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2013-09-24 02:02 #9 av: Ellasratties

Men hur kunde du lämna någon som du kände så för?
(Ta det inte negativt, försöker bara förstå hur något kan väga mer än kärleken när den är så stark)
Eftersom du kunde se er men barn och barnbarn, det måste ha varit bland det svåraste som finns att lämna ens vad man tror är själsfrände?

Exempelvis här. Jag hade aldrig lämnat henne. Jag såg oss. En framtid. Men samtidigt så visste jag att nåt var fel men ändå ville jag leva mitt liv med henne.

Tackar och bockar för dina svar och råd, uppskattar det verkligen och nu efter att ha bollat med dig lite (och efter mina antidepp och ångestdämpande som jag tar på kvällen) så är jag helt tom och det är skönt. Visst är jag fortfarande ledsen men jag känner liksom att jag kan tänka på faktan utan att det gör så ont att jag snabbt vill tänka på rosa elefanter och enhörningar för att inte bryta ihop totalt. Jag kan liksom säga till mig själv att det är slut och
Vi kommer aldrig bli vi igen. Det är så det är. Och klumpen i halsen kommer. Men jag får inte panikångest. Framsteg!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.